tisdag, september 18, 2007

Afrika: plundringen fortsätter


Afrika är en rik kontinent med en oerhört fattig befolkning. FN:s har som målsättning att halvera fattigdomen i Afrika till år 2015 men som utvecklingen ser ut idag är det mer troligt att det kommer att ha inträffat först år 2115. Levnadsstandarden för 320 miljoner afrikaner har till och med sjunkit i många år.

Länderna söder om Sahara har mindre än en procent av världshandeln. 690 miljoner invånare exporterar mindre än tio miljoner belgare. Man skulle kunna hävda att kontinenten inte existerar ekonomiskt sett.

Men här finns en paradox. Trots att den afrikanska exporten är så liten är kontinenten betydligt viktigare för världsekonomin än Belgien. Kontinenten har runt en tiondel av världens oljereserver och det mesta av den nya oljan som upptäcks kommer härifrån. På pappret är välståndet svindlande.

Om priset håller sig kring 60 dollar per fat kommer länder som Nigeria, Angola, Ekvatorialguinea, Kongo-Brasaville, Gabon, Kamerun och Tchad att kunna inkassera minst tusen miljarder dollar 2002-2019. Förmodligen handlar det om betydligt mer pengar. Klokt investerat skulle det både räcka till att radera misären och lägga grunden till framtidens välstånd. Delar av kontinenten skulle snabbt kunna bli lika välmående som Europa.

Men om man ska döma av hur den Afrikanska oljan påverkat kontinenten fram till nu, är det mer troligt att pengarna kommer att försvåra demokratin, öka fattigdomen och förstöra det som återstår av den övriga ekonomin.
Ingen annan kontinent plundras så systematiskt på sina naturrikedomar som Afrika. Tjuvarna är Afrikas egna ledare - demokratiskt valda eller diktatorer, multinationella företag, och banker. Alltihop i nära samarbete med stormakternas politiker och underrättelsetjänster.

Den franske journalisten Xavier Harel har skrivit en utmärkt bok, Afrique Pillage á huis clos (Afrika Plundring bakom lykta dörrar), som i detalj beskriver korruption, stölder, vanskötsel och de stormakter som gör det hela möjligt.

Några exempel ur Harels 280 sidor tjocka genomgång av eländet:

Angola. Bara under en femårsperiod försvann 4,2 miljarder dollar. Huvudmisstänkt: president José Edouardo Dos Santos.

Gabon. Hur många har hört talas om El Hadj Omar Bongo som varit Gabons president sedan 1967? Trots att oljan gett Gabon näst högst BNP per invånare(6397 dollar) i Afrika ligger landet i botten på FN:s utvecklingsindex. Det finns till exempel bara nio läkare per 100 000 invånare, nio gånger färre än Mongoliet som har en BNP per capita på bara 1850 dollar.

Vart tar pengarna vägen, bortsett från familjen Bongos bankkonton? Två exempel: På sjuttiotalet byggde Bongo ett presidentpalats för 230 miljoner euro. Att det blev så dyrt beror på att han lät flyga in marmor från Italien. På åttiotalet blev Gabon under Bongos ledning det land i världen som importerade mest Champagne per invånare.

Kongo-Brasaville. Den enda vägen i landet som underhålls regelbundet är de 400 kilometer som går mellan huvudstaden och byn där presidenten, Sassou Nguesso, föddes. Nguesso tycker så mycket om sin hemby att han låtit bygga en internationell flygplats där för 52 miljoner dollar. Det är ett projekt som till och med IMF och Världsbanken vägrade att befatta sig med.

När Nguesso åker till New York för att diskutera världsfattigdomen eller för att förhandla ner landets skulder bor han på Palace Hotell för 8 500 dollar per natt. Till det kommer kostnaderna för ett hov med 50 personer som reser med honom. Där finns bland annat han Nguessos personliga fotograf, hans frus frisör, och en man som har till uppgift att packa och bära presidentens väskor. Nguesso kallas ibland för marxist-cardinist då han är utbildad i Moskva under kommunisttiden men har en omättlig smak för lyx.

Ekvatorialguineas Teodoro Obiang Nguema väljs regelbundet på bästa öststatsmanér till president med 97-98 procent av väljarna. Kanske är det för att 65 procent av landets invånare lever i extrem fattigdom som han köpte en boing 737 för 50 miljoner dollar. Det är ett plan som vanligtvis mest intresserar amerikanska miljardärer. Planet kommer att få Ekvatoriaguinea att framstå som ett utvecklat land förklarade Obiang. Och ska han besöka de lyxvillor han köpt i USA måste han ju kunna färdas anständigt.

Det här är bara några slumpvis valda exempel på korruptionen i Afrika men den verkliga behållningen med Harels bok är att den också beskriver hur detta kan fortgå år efter år. Stormakternas politiker talar gärna om behovet demokrati och korruptionsbekämpning, men i praktiken uppmuntrar man det hela.

Afrikanska politiker som stjäl sina länders naturresurser har inga problem att föra över pengarna till konton i London eller något av de 14 skatteparadis som är kopplat till Storbritannien. Många gånger är det hopplöst för de drabbade länderna att få tillbaka sina pengar till och med efter att tjuven blivit avsatt eller dött. Nigeria har till exempel förgäves försökt få tillbaka de miljarder dollar som landets tidigare diktator Sani Abacha fört över till London.

Afrikanska unionen uppskattar att 148 miljarder dollar förs över från Afrika till banker i norr varje år. Den afrikanska eliten har runt 800 miljarder dollar på konton i den rika världen.

George Bush har antagit en lag som gör det olagligt för korrupta politiker att få besöka USA, men så länge som Teodoro Obiang Nguema och hans kollegor ger lukrativa kontrakt till amerikanska oljebolag är sannolikheten att den ska tillämpas liten.
Franska oljebolag är också duktiga på att plundra Afrika. Harel citerar en av ELF:s tidigare chefer, som började sin karriär inom den franska underrättelsetjänsten och inte verkar rädd för att tala klartext: “Elf är inte bara ett oljebolag, det är en paralell diplomati som syftar till att behålla kontrollen över vissa afrikanska stater.”

Harel ger i sin bok en lång rad exempel på hur bolaget mutar till sig vansinnigt fördelaktiga kontrakt, eller helt enkelt stjäl olja. Vinsterna används inte bara för att hålla “rätt” afrikanska politiker vid makten utan finansierar också den franska underrättelsetjänsten och ibland även franska politiker. “Afrika utan Frankrike är som en bil utan förare. Frankrike utan Afrika är som en bil utan bensin", förklarar Gabons president Bongo.

Tyvärr finns det nästan inget som tyder på en förändring. Franska politiker kommer att fortsätta att krama afrikanska ledare som stjäl sina länders tillgångar och kalla dem för sina personliga vänner. Amerikanska politiker kommer att stifta en massa lagar som låter bra men aldrig tillämpas, britterna kommer att utreda vidare sitt bankväsende men då Londons banker till stor del gör affärer med stöldgods kommer man aldrig att reformera systemet på riktigt.

De närmaste åren kommer vi i norr att betala tusen miljarder dollar för olja i Afrika. En imponerade del kommer att stjälas och sluta på bankonton i London, eller som fastigheter i Paris och USA. Sedan kan vi klaga på de relativt små belopp som går till bistånd och förfäras över att utblottade afrikaner riskerar livet för att ta sig över till Europa.

1 kommentar:

Robin Hood sa...

Jag läste det kortfattade inlägget och vad man kan summera är väl att politiker till den allra största delen bara består av en massa hycklare som kliar varandras ryggar bara för egen vinning,om sen det går att göra någonting åt är väl en annan historia.Var själv i Addis Abeba,Etiopien för en vecka sedan,ett av Afrikas allra fattigaste länder.Av ren nyfikenhet besökte jag Sheraton Hotel på platsen,ett jättelikt palats,det mest överdådiga jag sett,och bland annat hade dom fotografier på mer eller mindre kända politiker som bott där.men jag kan knappast tänka mig att någon av dessa ens sett en skymt av misären runt hörnet där krymplingar släpar sig fram på trottoarerna.Nej,varför skulle dom bry sig,dom är inte politiker för att försöka ändra något till det bättre,utan,som sagt för att sko sig själva.