torsdag, oktober 25, 2007

Bilen En helig ko


Två gånger om dagen utspelas samma kaotiska scen nedanför min min farmors balkong i Nice. På morgonen kommer en karavan av bilar - inte olikt en svärm av uppretade bin - för att lämna sina barn till en skola mitt emot. Sedan återvänder de lika uppjagade på eftermiddagen för att hämta dem.

Eftersom det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser - och varför skulle man bygga det när de bara skall utnyttjas ett par minuter per dygn -stannar alla stannar alla så nära ingången till skolan som möjligt. Gatan korkas igen.

När svordomarna stiger upp till balkongen på sjätte våningen där min farmor brukar sitta och äta frukost, kan man tycka att situationen är väldigt fransk, men trafikproblemen ser likadana ut i hela västvärlden. Det enda som skiljer sig är omfattningen.

Även i svenska storstäder har biltrafiken gjort staden osäker för barn.
Varje år skadas ca 4000 människor allvarligt och 600 dör i den svenska trafiken. I EU får 50 000 människor sätta livet till på vägarna och i hela världen dödas en halv miljon människor varje år.
Som en konsekvens av detta har bilen blivit ett tryggt sätt att skydda sig från bilismen.

Trots att många människor dödas och skadas varje år i trafiken tycks intresset för trafiksäkerhet i medierna vara begränsat. Antagligen beror det på att så många människor anser sig beroende av bilen att man tycker att förlusterna i liv på något sätt är godtagbara.

Det är som med rökningen: att 8000 svenskar avlider varje år pga av sin tobakskonumtion får inte en tiotusendel så mycket uppmärksamhet som galna kosjukan som hitills kostat ett hundratal människor livet i hela EU.

När trafikolyckor diskuteras skyller man ofta på den mänskliga faktorn: föraren var för ung och orutinerad, påverkad av alkohol, i psykisk obalans eller gammal och gaggig. Argumentet är en travesti på den amerikanska vapenindustrins: det är människor - inte bilar som dödar.
Men när bilen fortfarande var ett undantag i trafiken - innan de som förflyttade sig med benen fick en egen benämning och blev hänvisad till gatan ytterkanter - sågs bilen i sig snarare än enskilda människors brister som en orsak till trafikolyckor.

Vid förra seklelskiftet räckte det med ett par bilolyckor med dödlig utgång i England för att myndigheterna skulle reagera. En lag som ålade varje bilförare att signalera med en röd flagga hundra meter framför sin bil infördes. För att ytterligare förhindra att någon skulle skadas lagstiftades om en maxhastighet på 10 kilometer i timmen.
Initiativet kom från droskägare som var rädda för konkurrens, men de hade inte svårt för att få opinionen med sig.

I Sverige infördes en maxhastighet på 15 kilometer i timmen 1907. Men den gällde bara på dagen. När det var mörkt, dimmigt eller när man körde i tätbebyggda områden fick man inte köra fortare än i England.

Idag brukar bilskoleelever bli förskräckta när de själva ska köra ut på motorvägen men redan efter några minuter brukar de flesta ha vant sig vid att förflytta sig med 25-30 meter i sekunden.

De allt snabbare bilarna har som ingen annan uppfinning påverkat den moderna stadens utseende. Städerna har brett ut sig över den omkringliggande landsbyggden.
Det kvarter som min farmor bor i var landsbygd så sent som på sextiotalet. Nu har nästan alla blomsterodlingarna ersatts av dyra bostadshus. Men någon stad med affärer och arbetsplatser har det inte blivit. Och ska man promenera till den botaniska trädgården som anlades för några år sedan är det inte ens säkert att man finner en trottoar.
Eftersom samhället anpassats efter bilens behov är det svårt att tacka nej till den frihet som bilen erbjuder.

Utan statliga vägbyggen, lagar som tvingade ut fotgängare på gatornas ytterkanter, förmånliga regler för skatteavdrag och tjänstebilar, hade bilen knappast blivit lika populär.
När det svenska miljonprogrammet bygdes på sextio och sjuttotalet fanns det bestämmelser om att parkeringsplatserna skulle finnas inom ett visst avstånd från bostadshusen. Några regler om att busshållplatser måste finnas inom ett visst avstånd från bostadshusen fanns däremot inte.
Trots att bilismen alltså till stor del är ett resultat av en statlig planering som både högern och vänstern ställt sig bakom framställs det ofta som om bilen skulle ha vunnit i fri konkurrens med andra transportmedel.

Med tanke på att bilen bara utnyttjas till en fjärdedel eller femtedel av sin kapacitet eftersom 80% av alla vardagsresor sker med en ensam förare vore det inte dåligt. Ja, rent otroligt med tanke på att bilen står parkerad 95 procent av tiden.

Trots att det finns undersökningar som visar att vanebilister föredrar bilen även när de vet att kollektivtrafiken är snabbare bygger trafikpolitiken på ekonomers föreställningen om att människan är en rationell varelse som strävar efter att hålla nere tiden och kostnaden för resan så mycket som möjligt.

För i vår värld anses klockan ha härskat över mänskligheten ända sedan Benjamin Franklin i mitten av sjuttonhundratalet insåg att tid är pengar. Därför är klockan som de flesta av oss bär kring handleden (som ett slavmärke) ett av den moderna tidens främsta kännetecken.

Det tog århundraden för människan att rätta sig efter den mekaniska klockan i stället för den biologiska, men nu är det många gånger så självklart att man inte ens tänker på det.
Vi delar in dagen i små enheter och verkar hoppas att kunskapen om delarna ska hjälpa oss att kontrollera helheten.

En av de maskiner som ska hjälpa oss i vår vardagliga kamp mot tiden är bilen - men precis som med klockan ligger det nära till hands att tro att tekniken blivit ett mål i sig.

Ett av många tecken på det är att det är lagligt att tillverka bilar som kan gå snabbare än högsta tillåtna hastighet. Ett förbud skulle visserligen räddar många liv men skadar många bilmärkens prestige och försäljning. Det skulle bli svårare att signalera rikedom, makt och agressivitet om alla bilar vore lika snabba.

Kanske kan bilen förstås som ett uttryck för människans strävan att framstå som rationell - snarare än att hon skulle vara det.

Publicerad i Nya Dagen (år 2000!)

Inga kommentarer: