måndag, oktober 29, 2007

En amerikansk regimkritiker





Han har jämförts med Freud och Einstein och hans banbrytande forskning om det mänskliga språket gjorde honom känd innan han fyllt trettio år. Hans idéhistoriska betydelse sägs vara lika stor som Darwins eller Descartes. Men samtidigt är han ofta utskälld för sina åsikter om amerikansk politik. Noam Chomsky lämnar ingen oberörd.

Hans tankar har påverkat den moderna sociologin, psykologin, logiken, filosofin, pedagogiken och litteraturteorin och det brukar hävdas att han är världens mest citerade person inom samhällsvetenskaperna.

Det originella med Noam Chomskys lingvistik, som gett upphov till den så kallade generativa grammatiken, ligger i att han underkänner tidigare föreställningar om att människan föds med ett blankt medvetande och långsamt bygger upp en förståelse av språket. I stället menar Chomsky att människan föds med en medfödd förmåga att tillägna sig språket.

Men när denna hyllade professor i lingvistik uttalar sig om amerikansk politik och media betraktas han av många som en dåre. Chomskys böcker recenseras ofta i Kanada och Europa men nästan aldrig i större amerikanska tidningarna. Han var en av de första amerikanska intellektuella som engagerade sig mot Vietnamkriget och han har i en rad böcker och tusentals artiklar uppmärksammat den amerikanska statens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna runt om i världen.

Om Nurnbergtribunalens principer tillämpats hade alla amerikanska presidenter efter andra världskriget hängts, hävdar Chomsky och påminner oss om att Truman invaderade Grekland, Eisenhower störtade Guatemalas demokratiska regering, Kennedy (försökte) invadera Kuba, Johnsson invaderade Dominikanska republiken, Nixon bombade Kambodja, Ford stödde Indonesiens invasion av Östtimor, Carter ökade det stödet (trots folkmordet), Reagan invaderade Grenada, Bush invaderade Panama och att Clinton bombat en läkemedelsfabrik i Sudan.
Till skillnad från respekterade politiska bedömare anser Chomsky att det inte finns någon anledning att utgå ifrån att USA agerar utifrån demokratiska eller humanistiska principer bara för att landet är en demokrati och för att dess regering hela tiden hävdar det.

Den amerikanska demokratin är dessutom i dåligt skick menar Chomsky och pekar på att 95 procent av de segrande kandidaterna i kongressvalet 1998 gjorde av med mer pengar än sina motståndare. (Näringslivets bidrag var tolv gånger större än fackföreningsrörelsens.)

Om man utgår ifrån att USA:s utrikespolitik verkligen styrs av en humanitär målsättning och inte bara är en retorisk rökridå som ska dölja skäl man inte vill tala om, så är det oförklarligt att USA agerar så olika i så likartade situationer hävdar Chomsky.

Då kan man inte förklara varför USA ingriper mot Jugoslaviens förföljelser av albaner i Kosovo men genom alla år fullständigt ignorerat många liknande eller värre konflikter som Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen.
Den utdragna konflikten i Turkiet har gjort miljoner kurder till flyktingar, förstört 3500 byar och dödat tiotusentals. USA borde dessutom lättare kunna påverka NATO-landet Turkiet än Jugoslavien som har starka band till Ryssland menar Chomsky.





En central tanke i Chomskys samhällskritik som samtidigt förklarar hur USA kan fortsätta sin våldsamma utrikespolitik är att ett lands media inte är oberoende utan tjänar regeringens och mäktiga samhällsintressen. Chomsky hävdar att demokratier har en förmåga att producera propaganda som vida överstiger vad diktaturer förmår. I diktaturer lär sig folk att tolka lögner och läsa mellan raderna. I västerländska demokratier lever folk i tron att media är förhållandevis sanningsenliga. ”Propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”.

Tillsammans med ekonomiprofessorn Edward S Herman har Chomsky utvecklat en propagandamodell som ska förklara varför media i det stora hela filtrerar bort slutsatser som går emot det ekonomiska och politiska etablissemangets intressen.
Propagandan i demokratier går till så att media hela tiden väljer att lyfta fram nyheter som gynnar samhällselitens intresse och tonar ner det som inte gör det.
De flesta tidningsläsare har inte svårt att se ett samband mellan kvällstidningars behov av att sälja lösnummer och deras utformning och innehåll. Marknaden reglerar i stora drag hur en kvällstidning ska se ut. Det är också klart att journalister och tidningschefer bara marginellt kan påverka denna förutbestämda form.

Propagandamodellen har sin utgångspunkt i sådana här strukturella betingade förhållanden. Det finns ett antal faktorer i marknadsekonomier som åsikter måste passera innan de kommer ut i media. Dessa faktorer filtrerar fram grunden till medias medvetandehorisont. Propagandamodellen bygger på en marknadsekonomisk analys av medias villkor. I Sverige talas det ibland om faran med Bonniers dominerande ställning. Farligare är kanske när tidningar som i USA börjar ingå i koncerner med intressen i andra branscher.

Ett betydelsefullare filter än ägandet och ägarkoncentrationen är antagligen reklamen. Uppåt sjuttio procent av en dagstidnings intäkter kommer från annonsintäkter. Det innebär att du som läser det här är den verkliga varan och annonsören tidningens verkliga kund.

Eftersom tidningskonsumenten för reklamköparen bara är värd sin köpkraft förklarar det här varför de flesta tidningar är borgliga, hävdar Chomsky.

Ett svenskt exempel är Arbetet som gick i konkurs år 2000 trots en upplaga på 70 000 exemplar. Konkurrenten Sydsvenska Dagbladet fick ungefär tre gånger mer reklamintäkter per läsare än Arbetet. Det är svårt att se hur skulle kunna finnas en stark vänsterpress när det är näringslivet som är huvudfinansiär.

Men har verkligen reklamen och de andra filtren i propagandamodellen: medias källhantering (beroendet av officiella källor), bruket av antikommunism och betydelsen av negativa påtryckningar verkligen den självcensurerande effekt som Chomsky tror?

Även om de mekanismer Chomsky beskriver är verkliga eller sannolika leder de inte med någon automatik till hans deprimerande slutsats.

För att bevisa riktigheten i propagandamodellen jämför Chomsky massmedias behandling av likartade händelser. Han mäter centimeter för centimeter det utrymme som media ägnar åt olika frågor. Varför var amerikansk medias behandling av folkmordet i det kommunistiska Kampuchea så stor men så obetydlig när det gällde folkmordet på Östtimor som det USA allierade Indonesien utförde? Varför fick mordet på en ung präst i Polen under kommunisttiden så mycket mer uppmärksamhet än morden på hundra präster och kyrkligt aktiva i Latinamerika tillsammans (inklusive fyra amerikanska nunnor)? Och varför skildras vissa offer, som denna präst, som individer medan andra förblir anonyma?

Chomsky kommer alltid fram till att de stora betydelsefulla tidningarna och tv-bolagen bara uppmärksammar sådant som överensstämmer med regeringens och näringslivets intressen. För att undvika beskyllningar för att välja fall som på något sätt inte är representativa för hur media fungerar analyserar han även fall som brukar tas upp som exempel på att pressen är oberoende.

Chomsky menar att Watergate inte är ett bra exempel på pressens oberoende eftersom president Nixon gav sig på mäktiga samhällsintressen som det demokratiska partiet. När det samtidigt avslöjades att FBI bland annat mördat ledare för svarta pantrarna blev det ingen skandal. På samma sätt påminner Chomsky om att skandalen i Iran-Contrasaffären bestod i att Reagan gått bakom ryggen på kongressen: inte att han finansierat ett krig i centralamerika som kostat 200 000 människor livet.

Om du inte känner dig övertygad om att Chomsky har rätt efter att ha läst den här artikeln är det bara ett sundhetstecken. På det korta utrymme som brukar stå till förfogande i media kan man bara uttrycka konventionella tankar om man vill vara begriplig menar Chomsky som i stället skulle rekommendera att du läser någon av hans böcker.

ps.
Den här gick i Dagen 2002 men funkar nog ännu som introduktion till Chomsky. Hans propagandamodell förklarar också indirekt varför bloggandet kan fylla en funktion. Bilden är på Chomsky senaste bok: What we say goes. Det är en intervjubok med David Barsamian.

4 kommentarer:

Then französke-kocken och pasteybakaren sa...

Chomsky är min husgud. Var det ägarna av Arbetet som la ner den pga uteblivna annonsörer? Man kan ju tänka sig att en riktig vänsterpress inte drar sig från att kritisera även sina annonsörer, därför undviker annonsörerna vänsterpressen.
Men jag tänker ändå att de "fria" medierna inte heller kan avvika från den generella ortodoxa diskursen i samhället pga sina läsare/lyssnare. Enkelt uttryckt, är man för "radikal" kommer läsarna/lyssnarna bara att byta mediekanal till något mer lättsmält, och som stämmer in med rådande värderingar osv, åtminstone i ett kapitalistiskt samhälle där man har "valmöjligheter", även om dessa val är imaginära: välj mellan underhållning eller annan underhållning. Typ TV3 eller TV5!? Så om alla västerländska övergrepp verkligen började analyseras och kritiseras i DN, medan konkurrenterna fortfarande blundade för dem och framhöll gamla etablerade vinklar och historieskrivningar samt tillhandahöll flera spaltmeter "underhållning" i sitt medie så skulle den även få alla kunder.

Therése sa...

Hur förklarar denna modell indirekt att bloggandet fyller en funktion? Skulle du vilja utveckla?

Pierre Gilly sa...

Jag menar bara att om vi hade haft en fri och professionell press så hade bloggandet varit mindre viktigt. Nu har ju medias informationsmonopol naggats i kanten.

Therése sa...

Aa, på så sätt! Tack så mycket då förstår jag vad du menade :)