torsdag, oktober 25, 2007

Varför är inte Bamse vuxnas idol?



Kärnan i ekonomernas teorier rymmer dolda värderingar. Detta får konsekvenser när de används för att analysera verkligheten. Därför ifrågasätts nu nationalekonomernas ställning allt mer, och det ställs krav på reflektion kring ekonomins etiska och politiska konsekvenser.

Alla barn jag träffat verkar tycka bättre om Bamse än om Krösus. Dopad med dunderhonung brukar Bamse sätta stopp för Krösus som i sin girighet inte drar sig för att vräka försvarslösa djur ur deras hålor.

Men som vuxna börjar en del att uppskatta Krösus, eller kanske snarare hans släktingar i vår värld. Den gamle franske konseljpresidenten George Clemenceau tyckte att det var en sund utveckling. Den som inte är socialist vid tjugo saknar hjärta, men den som fortfarande är det vid trettio saknar förstånd, sa han.

Även om jag inte delar hans slutsatser tycker jag att det ligger något i själva resonemanget. Vänsterns ogillande av kapitalismen är nog mer intuitiv och omedelbar än högerns tilltro till den. Vänsterns rättvisepatos är en uppenbarad sanning på samma sätt som jag antar att Bergspredikan är för de kristna.

För mig är det uppenbart att det finns många orättvisor i världen. Det är inte rätt att 1 500 miljoner människor lever på mindre än en dollar om dagen, att hundratals miljoner människor svälter och att miljoner dör i banala sjukdomar.Men i den ekonomiska skola som dominerat de senaste 150 åren – den neoklassiska – existerar inte ordet rättvisa. Kanske är det en orsak till att så många fortfarande svälter trots att det egentligen finns mat som räcker till alla och att människor dör i sjukdomar som går att bota med billiga mediciner.
När vänstern talar etik svarar högern oftast med att hänvisa till ekonomiska lagar som man menar inskränker politikens möjligheter.

I dag är det den heliga marknaden som ska frälsa oss, förutsatt att den tillåts vara fri. Och om vi inte rättar oss efter marknadens behov kommer den att straffa oss. Bara marknaden kan ge människan ett gott liv eftersom bara marknadsekonomin kan skapa de materiella förutsättningarna för ett gott liv, heter det.

Eftersom vi lever i tider av upplysning och snabb teknisk utveckling säljer marknadsdyrkarna sitt budskap under etiketten vetenskap i stället för religion.

Att en helt fri marknad är lika beroende av en stark stat som de östeuropeiska planekonomierna var talas det sällan om. Då skulle det bli svårare att hota med marknadens makt. Den nyliberala politiken som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet.

På August Strindbergs tid menade nationalekonomerna att arbetarna var lata och bara arbetade bra om de hölls på svältgränsen. Därför ansåg Strindberg att ekonomi är ”en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete.”

Granskar man nationalekonomernas teorier så finner man att den innehåller inbyggda värderingar som gör den svår att använda sig av om man vill gynna vanliga löntagares intressen. Den klassiska borgliga nationalekonomin bygger på ett antagande som strider mot den allmänna synen på anständighet: girighet är bra. Det är bara genom att satsa på dig själv som du kan göra världen bättre. Det är ingen vidare utgångspunkt att bygga ett solidariskt – eller kristet – samhälle på.



Den amerikanska högern anser att kunskaper i nationalekonomi är ett så bra sätt att påverka människors värderingar på att den lägger ut flera miljoner dollar varje år på att betala kurser i ämnet på fina universitet åt studenter som egentligen inte behöver det för sin utbildning. Och de gör det inte på spekulation för det finns forskning som tyder på att kunskap om ekonomisk teori gör människor mer egoistisk.

En hörnpelare i ekonomisk teori är föreställningen att man opartiskt kan avgöra hur resurserna ska användas genom att se till de enskilda människornas önskemål. Det är själva kärnan i ekonomernas anspråk på att vara en värderingsfri vetenskap.

Det kan förefalla som en vettig utgångspunkt, men om jag har en smittsam sjukdom och är för pank, saknar förstånd nog eller är för snål för att gå till doktorn riskerar det att bli ditt problem också. Därför är ekonomernas liberala begreppsvärld ingen vidare utgångspunkt för folkhälsan, även om det är ett effektivt redskap att bekämpa kollektiva lösningar med. Och eftersom kärnan i ekonomernas teorier rymmer dolda värderingar får det naturligtvis konsekvenser när de använder den för att analysera verkligheten.

Ett konkret exempel är när ekonomerna talar om överkonsumtion i vården. Det låter negativt och de som inte är insatta i ekonomi tror naturligtvis att detta betyder att människor får mer vård än vad deras hälsotillstånd kräver.

Men som professor Roland Granqvist visat i en studie över hur ekonomer analyserat svensk sjukvård under nittiotalet – en studie som varken kolleger eller media velat kommentera – betyder överkonsumtion i ekonomernas begreppsvärld bara att någon får mer vård än vad den är beredd att betala för. Man kan alltså överkonsumera vård utan att få tillräcklig medicinsk behandling.

När man som i Sverige på inrådan från ekonomisk expertis under nittiotalet kraftigt höjde patientavgifterna för att få bort denna överkonsumtion är det troligt att man i stället gjorde sjukvården mindre effektiv, anser professor Granqvist. Men ur ekonomernas perspektiv framstår försämringen som en förbättring eftersom man marknadsanpassat vården och gett folk större valfrihet.

Även om tron på marknadens välsignelser är en definitionsmässig sanning för nationalekonomer har tvivlen vuxit så mycket på senare år att man kan tala om att nationalekonomins ställning rent av ifrågasätts. Det myller av organisationer som ordnade seminarier och organiserade demonstrationerna i Seattle, Prag, Göteborg och nu Genua har nästan alla det gemensamt att de tvivlar på marknadens ofelbarhet.

Kritiska röster inifrån ekonomernas kår blir nu också allt vanligare. Cirka tusen franska ekonomistudenter har satt sina namn under en skrivelse där de bland annat hävdar att användandet av matematiken blivit ett mål i sig själv. De menar att nationalekonomin blivit en autistisk vetenskap och efterlyser mindre modelltänkande och mer fakta i undervisningen. De oroas över frånvaron av reflektioner kring ekonomins etiska och politiska konsekvenser och de kräver att man i undervisningen diskuterar frågor som vad staten är till för och vad ett rättvist samhälle är för något. Tre hundra universitetslärare i ekonomi har slutit upp.

Intressant nog är inget i den här kritiken nytt. Gunnar Myrdal påpekade för åratal sedan att användandet av matematik inte var någon garanti för vetenskaplighet. Maurice Allais som själv ofta använde matematik, kritiserade bruket av matematiska modeller långt innan det tog dagens groteska proportioner. Och Herbet Simon har liknat det överdrivna modellbyggandet vid skolastiska övningar. För att bara nämna tre personer som fått det där ekonomipriset till Alfred Nobels minne som ofta – säkert till riksbankens förtret – brukar förväxlas med ett riktigt Nobelpris.
Att den neoklassiska teorins ställning i Frankrike nu ifrågasätts med gamla välkända argument är ett tecken på att Maurice Allais hade rätt när han hävdade att ekonomiska teoriers popularitet inte är beroende av teoriernas egna kvaliteter. Enligt Allais är det viktigt att förstå de känslor ekonomiska teorier väcker och de intressen som de kan gynna om man vill förklara deras framgång i den akademiska världen.

Med det synsättet blir nationalekonomins vetenskaplighet ett problem. Det betyder att de dominerande ekonomiska teorierna bara skulle reflektera rådande maktförhållanden i samhället, ungefär som Strindberg menade.

Och det ska vi vara glada för. Om nationalekonomi vore en vetenskap på samma sätt som naturvetenskapen, vore demokratin illa ute. Fysikens lagar är ju inte föremål för omröstningar och man lägger ju inga etiska aspekter på dem. Då skulle vi kunna pensionera politikerna och låta våra nationalekonomer administera samhället lika vetenskapligt som deras leninistiska kusiner i öst ansåg sig göra för inte så länge sedan.

Publicerad i Dagen (2001!)

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag är lite sen med att kommentera... Men jag måste ändå tacka för en mycket bra text.