tisdag, november 27, 2007

Bilden av Iran - Made in US


Inget annat land framställs idag som en större fara för världen och sina egna medborgare än Iran. När Ahmadinejad valdes till president hamnade Iran i medias fokus på ett sätt man inte varit sedan Ayatollah Khomeini tog makten under den iranska revolutionen 1979. Mindre känt är att Iran fick lika negativ press några år på femtiotalet under Mossadeq. För att höra mer om hur media skrivit om Iran genom åren intervjuar jag Mansour Farhang. Han var Irans första FN ambassadör efter revolutionen men avgick i protest mot Khomeinis politik. Idag är Farhan professor i internationella förhållanden i Bennington College i Vermont.


För tjugofem år sedan skrev du boken The US press and Iran Foreign Policy and the journalism of deference tillsammans med mediaprofessorn William A Dorman. Plötsligt verkar den högst aktuell igen. Kan du berätta vad ni kom fram till?


Boken är en historisk studie av hur bilden av Iran i media förändrades i och med revolutionen. När Mohammad Mossadeq kom till makten 1951 var Washington välvilligt inställd. Kanske för att man såg ett tillfälle för att amerikanska företag att ta över från brittiska. Pressen skildrade Iran positivt. Men när Mossadeq började nationalisera oljeindustrin förändrades bilden av honom. Han gick från att vara en gammaldags nationalist till en fanatisk sådan, till att vara en smygkommunist, i pressen. Trots att Mossadeqs styre var det mest demokratiska någonsin i Iran kallades han för en “absolut diktator”. På Shans tid beskrevs däremot Iran som ett progressivt, reformistiskt, modernt land som stödjer västvärlden. Oppositionen fick ytterst lite utrymme i media. De foton som man publicerade visade Shans moderna prinsessor. Efter 1979 års revolution förändrades det dramatiskt. Plötsligt blev Iran en paria-stat. Nu har kvinnor med slöja blivit symbolen för Iran.


Vad beror förändringen på? Vad är grundproblemet i de iransk-amerikanska förhållandet?


USA har strävat efter hegemoni i mellanöstern sedan andra världskriget. Alla som hotar den amerikanska hegemonin ses som ett hot. Därför såg man Nasser eller Mossadeq som fiender. Idag hotar Iran amerikanska intressen. Det kan förändras fort. När Libyen gav efter, la av med den antiamerikanska retoriken, gav upp sitt atomprogram och släppte in amerikanska oljebolag, slutade amerikanska media att beskriva landet som ondskefullt. Nu säger Dick Cheney att Libyen är på väg mot demokrati, trots att det är lika repressivt som vanligt. Det är en liknande underkastelse man kräver av Iran.

Det finns en parallell mellan behandlingen av Iran och Kina. Mellan 1948 och 1972 beskrevs Kina som en mardröm. Men efter Nixons besök 1972 skedde en helomvänding. Sedan dess är bilden av Kina i amerikansk media i huvudsak positiv. Kritiken är selektiv.

Innan Libyen böjde sig skrev man negativt om landet varje dag. Nu när de amerikanska oljebolagen fått in en fot och Libyen blivit en klientstat, ignoreras landet i media. Så länge Iran konfronterar USA kommer man att tillhöra ondskans axelmakter.




Har medias sätt att fungera förändrats sedan ni skrev boken?



Ja. Det har blivit värre. TV var mindre viktigt på Shans tid. Idag väger bilder tyngre än det skrivna ordet. Det är därför som Bush förbjudit bilder av amerikanska soldater som förs hem i kistor. Det är en av läxorna man lärde från Vietnam. De flesta amerikaner får sina nyheter från TV:s humorprogram.

Hur skulle du beskriva det iranska politiska systemet?

Iran är det enda landet i världen som har fria och rättvisa val inom en diktatur. Kandidater som godkänns av systemet ställer upp i ett val där folket avgör valet. När Ahmadinejad ställde upp profilerade han sig på ekonomiska frågor. Han förde en populistisk kampanj mot korruptionen. Det lät som om han förde en kampanj mot regimen. Han sa inget om utrikespolitik eller atomprogrammet.


Du skriver att det finns en stor skillnad mellan mediala bilden av Iran och verkligheten. Kan du ge några exempel?


Iran styrs av en reaktionär regim, och visst är det svårt för kvinnor. Men det finns en annan bild. Det finns en stor skillnad mellan medias bild av Iran och verkligheten som ibland chockar västerländska besökare. 63 procent av universitetsstudenterna i Iran är kvinnor. Många framgångsrika iranska filmare och författare och dissidenter är kvinnor. Hälften av alla läkare är kvinnor. Iran har goda relationer med alla grannländer. Det är det enda landet i regionen som genast accepterade Iraks nya regering 2001. Men berättar man det här så tror alla att man stödjer regimen. Därför känner jag mig tvungen att börja alla föredrag med att säga att regimen är reaktionär.

Hur kommer det sig att USA är så aggressivt mot Iran. Borde inte en demokrati vara lugnare?


Många tror att det finns en samband mellan demokrati och fred. Det är något Immanuel Kant kom på under napoleonkrigen. Men detaljerna kring denna slutsats är intressant. Kant trodde om att allmänheten förstod de mänskliga uppoffringarna så skulle man bara gå till krig när det fanns ett verkligt hot. Men hur är det idag? Kriget finansieras med lån, och de amerikanska soldater som lider kommer från de minst privilegierade grupperna. Ingen av mina studenter känner någon som slåss i Irak.

Jag talade med Olof Palme när han kom till Iran 1980. Han var väldigt begåvad och insatt. Han gjorde en träffsäker analys.” Om inte Iran och Irak själva ordnar fred så kommer ingen annan att göra det”sa han. Fred var inte i andra länders geopolitiska intressen. Fortsättningen gav honom rätt. Efter åtta års krig hade 42 länder sålt vapen till något av länderna. Elva länder – flera av dem i säkerhetsrådet – hade sålt vapen till bägge länderna.

Publicerad i Tidningen Kulturen

2 kommentarer:

Pastey sa...

Mohammed Fazlhashemi har ju även skrivit om hur Iran beskrevs i de svenska medierna i boken "Sverige och de Andra: Postkoloniala perspektiv". Han menar att svensk press även hyllade despoten Reza Khan på 30-40 talet för dennes sätt att modernisera Iran efter västerländskt snitt. Diktatorn som förbjöd bärandet av traditionella kläder i offentligheten blev garanten för att modernisering och "civilisation" spreds i Iran enligt den svenska pressen.

Pierre Gilly sa...

Låter som jag borde snacka med honom också...