onsdag, november 21, 2007

Hur man talar om böcker man inte läst



Den värsta bokmalen jag hört om är en autistisk britt som sätter i sig en tegelsten den tid tar för andra att dricka en kopp kaffe. Ett skäl att han är så snabb är att han läser bägge boksidorna samtidigt. Tricket är låta ögonen läsa var sin sida, vilket man bara klarar om hjärnhalvorna inte riktigt är ihopkopplade. Han minns allt han någonsin läst, men är på en fyraårings nivå när det gäller att analysera informationen.

Den värsta bokmal jag träffat är annars Jan Myrdal som har sex hus fulla med böcker ute i skogen. En fråga som brukar dyka upp regelbundet i Myrdals författarskap är vad man gör med sin korta stund på jorden. Bortsett från de sista åren då han tog hand om hustrun Gun Kessle är det ingen hemlighet vad Myrdal gjort.

En del menar att Myrdal är galen, vilket är begripligt, då de flesta läst färre böcker än han skrivit. Det är begripligt att Myrdals böcker blir allt obegripligare, då de bygger på läsning av böcker nästan inga svenskar läser numera. Bibeln och Kapitalet till exempel. Ska man hinna läsa några kilometer av det mest väsentliga som skrivits så bör man ge upp ett normalt familjeliv.
För oss som inte lider av en unik form av autism eller vill göra en myrdal återstår bara att fuska. Det finns gott i fusk. Oscar Wild sa till exempel att han aldrig läst en bok innan han recenserade den, för att inte ha några fördomar.



Den franska litteraturprofessorn Pierre Bayard har insett att det finns en marknad för den som kan göra en dygd av fusket, och skrivit essän Hur man talar om böcker man inte läst (Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ?). Den har blivit en storsäljare i Frankrike, och gör nu också succé i USA.

Bayard menar att det bara är folks sexliv och ekonomi som det är svårare att få korrekt information om än deras läsvanor. Vi läser inte böcker. Vi skummar igenom dem, eller läser lite här och där. I praktiken blir de flesta böcker aldrig lästa på riktigt menar Bayard, som därför drar slutsatsen att låtsasläsning är den riktiga läsningen.

Därför föreslår Bayard ett nytt klacificeringsystem för böcker. OB: böcker som är okända för mig; HB: Böcker jag hört om; GB: böcker jag glömt och SB: böcker jag skumläst.
För att verka kultiverad krävs att man kan orientera sig i bokfloden, utan att slösa tid på att verkligen läsa en bok på riktigt. Bayards förebild är bibliotikarien i Robert Musils roman Mannen utan egenskaper. “Om du vill veta hur jag kan känna till varenda bok här, så kan jag berätta! Det är för att jag inte läst en enda.”

Hur man talar om böcker man inte läst slutar med att Bayard på derridavis upplöser gränsen mellan författare och läsare. Texten blir till i mötet med läsaren. Det man inte läser finns väl inte då, antar jag, så något anledning till dåligt samvete över travar med olästa böcker finns inte. Hoppas bara något svenskt förlag vågar ge ut Bayard.

Den som vill ha lite mer praktiska tips om hur man talar om något utan att veta något kan jag annars rekommendera en bok jag faktiskt läst noggrant: Anvisning att på sextio minuter bli konstkännare (Författad av en viss August Strindberg, förlag: Bakhåll). Den är också underbart tunn. Även en normal människa hinner med den på en fikarast.

1 kommentar:

Hanneles bokparadis sa...

intressant !:)