måndag, januari 29, 2007

Snaran mest human



Vad är vett och etikett när man ska avrätta någon? Saddam Hussein fick varken sova sista natten eller ett respektfullt bemötande innan han hängdes.

Å andra sidan la bödeln en scarf runt hans hals innan han spände fast repet. Är det verkligen för att förhindra fula märken, som media rapporterat, eller handlar det om att man inte repet ska smustas ner med hudrester från de hängda? Kanske handlar det mer om vad som är praktiskt för bödeln än ett försök att göra de avrättade vackrare.

Hängning verkar trots allt vara en av de mer humana avrättningsmetoderna såtillvida att döden är ögonblicklig. Vissa moderna påhitt verkar inte lika effektiva. Angel Diaz som avrättades i Florida den 13 december måste haft det jobbigare än Saddam Hussein, hur artiga vakterna än kan ha varit när de spände fast honom i stolen. Doktorn som gav honom den första serien injektioner körde nålen genom venen så att gift och bedövningsmedel hamnade i det underliggande köttet, skriver TheEconomist (6:e januari). Läkaren var tvungen att ge Diaz ytterligare en giftdos. Det tog 34 minuter innan han dog.

Att avrätta med hjälp av giftinjektioner är standardmetoden i 37 av de 38 amerikanska stater som har dödsstraff. Nyligen avbröt Missouri sina avrättningar sedan det visat sig att den läkare som utfört dem är dyslektiker och tidigare bara gett fångarna halva rekommenderade dosen smärtstillandemedel.

Har gått i LO-Tidningen

onsdag, januari 24, 2007

Blood and religion



Det skrivs en del om palestiniernas situation på de okuperade områdena. Senast ut var den tidigare amerikanske presidenten Jimmy Carter i sin bok Palestine Peace not Apartheid. I den varnar Carter för att utvecklingen går mot en apartheidliknande situation om inget görs.

Debatten har på senare tid ofta handlat om den mur som Israel bygger för, att som man säger, skydda sig från palestinsk terrorism. Den brittiske journalisten Jonathan Cook som är stationerad i Betleheim menar precis som Carter att murens syfte snarare är att konfiskera ytterligare palestinsk mark på de ockuperade områdena. Inte bara för själva muren byggs på den palestinska sidan. 400 000 palestiniers mark har hamnat på den israeliska sidan. När deras mark sedan inte brukas kan den beslagtas av den israeliska staten och delas ut till judar. Carter påpekar att muren också dragits så att 250 000 palestinier hamnat på den israeliska sidan.

Muren har blivit en ökänd symbol för konflikten på de okuperade områdena. Betydligt mindre uppmärksammad är vad Cook kallar den “glasmur” som gör att även judar och araber inom Israel lever åtskillda, trots att de är medborgare i samma land.

Även om Israel formellt sett är en demokrati har dess medborgare inte samma rättigheter, skriver Cook i sin bok Blood and Religion The unmasking of the Jewish Stat. Arabiska medborgare i Israel får till exempel lägre barnbidrag än judiska medborgare. Araber har inte samma anställningsmöjligheter (bland annat inom polisen), förmånliga skatteavdrag och bostadssubventioner. Dessa rättigheter är kopplade till att man gjort militärtjänsten, vilket araber normalt sett inte får göra, skriver Cook.

Blood and Religion är en detaljerad genomgång av hur Israel systematiskt diskriminerar sina ickejudiska medborgare (sociala rättigheter, rättsäkerhet, den politiska processen mm) och de arabiska medborgarnas krav på en stat “för alla medborgare”.

Motorn i den israeliska politiken är dess syn på araber som en femtekolonnare och arabiskt barnafödande som en kamp mellan befolkningsgrupperna. Det är därför som Israel tar emot judar från hela världen samtidigt som man i praktiken gjort det omöjligt för israeliska araber att gifta sig med palestiner från de okuperade områdena.

Blood and Religion visar hur den demografiska logiken reglerar den israeliska politiken både på de okuperade områdena och inom Israel.
Rädsla för den palestinska demografin har bara ett logiskt resultat menar Cook: förr eller senare kommer Israel att på något sätt försöka att göra sig av med sina arabiska medborgare. Antingen genom att byta bort de områden de lever på eller föra över deras medborgarskap till den palestinska myndigheten.

Blood and Religion The Unmasking of the Jewish and Democratic State
Jonathan Cook
Pluto Press

Har gått i Västerbottens-Kuriren

torsdag, januari 18, 2007

Leta inte på fel ställen


De flesta har säkert hört historien om mannen som letar efter sina nycklar under en gatlampa. Han har visserligen inte tappat dem där men tycker att det är enklast att leta där det är ljust.

Kanske är det roligt för att det visar hur logiskt tänkande kan leda till ett irrationellt agerande. Kanske är det roligt för att man kan känna igen sig själv.

Företagsgurun Igor Ansgoff anser i alla fall att det är vanligt att man letar efter nycklar under gatlyktor inom affärsvärlden, trots att man vet att de inte är där: ”Först försöker företagsledningen uppnå det man vill, sedan slutar det med att den vill det som går att mäta.”

Fenomenet har även spritt sig till offentlig verksamhet. Statsvetaren Jessica Lindvert tillhör dem som tittat närmare på fenomenet.
I Ihålig arbetsmarknadspolitik. Organisering och legitimitet igår och idag (Boréa) skriver Lindvert om hur den svenska arbetsmarknadspolitiken har ändrat organisatorisk struktur. Vi har gått från ett slags kooperativ logik till en revisionslogik där siffror är heliga.

Tanken bakom förändringen är att det ska vara lätt att se hur effektiv man är på att bekämpa arbetslösheten.

Tyvärr har den kvalitativa aspekten försvunnit. Mål som inte enkelt låter sig kvantifieras har en tendens att komma bort.

Man kan till exempel bestämma, som man gjorde 1991, att 70 procent av deltagarna i den yrkesinriktade arbetsmarknadspolitiska utbildningen ska ha ett jobb senast inom 90 dagar, men det är ganska troligt att de som har lättast att få jobb också prioriteras.

Ett annat problem är övertron på vad man egentligen säger med siffror.

Vad betyder det att man har uppnått tre av fem mål? I dag har det blivit populärt att se målkonflikter som ett styrproblem inom arbetsmarknadspolitiken. Men vad betyder revisionslogikens införande för en arbetsmarknadspolitik där man länge styrts av behovet av snabba omställningar?

Enligt Lindvert var ”oredan” ett sätt att vara flexibel: inte binda sig vid en lösning, eller ett mål. När man gjort det möjligt att värdera det politiska utfallet med kvantitativa mått (arbetslöshet under en viss procent, halverad sjukskrivning) minskar handlingsfriheten.
Det finns en risk att den politiska agendan styrs av de kvantifierbara mål som är enkla att förklara för väljarna i stället för åtgärder som man kommer på under arbetet och som skulle kunna vara mer effektiva.

Lindvert visar att det som ser ut som förbättringar i själva verket kan ha gjort arbetsmarknadspolitiken både mindre effektiv och svårare att bedöma. Eller som hon själv säger: ”Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.”

Jessica Lindverts
Ihålig arbetsmarknadspolitik. Organisering och legitimitet igår och idag
Boréa

Publicerad i Lo Tidningen

fredag, januari 12, 2007

Vem testar testarna?



De nya elektroniska amerikanska valmaskinerna (som skulle förhindra att problemen från presidentvalet i Florida mellan Bush och Al Gore upprepas) har allvarliga brister skriver New York Times (4/1). De “misslyckas med att räkna röster och för även över röster från en kandidat till en annan“. Det har visat sig sedan delstaten New York utfört tester.

Normalt är det valmaskinstillverkarna som betalar de bolag som ska testa deras utrustnings tillförlitlighet.

“If a lab raises too many concerns, it risks losing a client to a more compliant competitor. Theire is also too litle transparancy. The labs, wich see themselves as working for the voting machine companies, do not tell the public when they find problems or what those problem are.” (New York Times ledare 8/1)


För ett par år sedan skrev jag en artikel om det amerikanska valsystemet (som är på “tredjevärldennivå” enligt förre presidenten Jimmy Carter) Aftonbladet köpte men tryckte den aldrig. Något uppdaterad gick den sedan i Yelah:

Valfusk här och där

En gång i början av åttiotalet insåg borgmästaren i Jersey City (som ligger i den amerikanska delstaten New Jersey) att han tappat de äldres förtroende. Eftersom många bodde i fastigheter som ägdes av staden lät han stänga av alla hissar för underhåll på valdagen. Men hans motståndare fick kroppsbyggare att bära ner pensionärerna så de kunde ta sig till vallokalen och vann sedan valet ändå.

Jacques Chirac är lite finurligare. Som borgmästare i Paris lät han sina medarbetare hjälpa tusentals döda fransmän att rösta. Metoden praktiseras sedan länge flitigt på Korsika men på fastlandet hade Chirac troligtvis skakat galler vid det här laget om det inte vore för att han nu som president står över lagen.

När man väl har makten behöver man inte vara särskilt uppfinningsrik för att fuska. Mexicos förre president Miguel de la Madrid berättar i sin nyliga utkomna självbiografi att han helt enkelt gav order om att man skulle sluta räkna rösterna 1988. För säkerhets skull lät han också senare bränna alla valsedlar.

Som så mycket annat håller nu också valfusket på att datoriseras. Strax innan valet i den amerikanska delstaten Georgia i november 2002 ledde den sittande demokratiska guvernören Roy Barnes med mellan nio och elva procent mot den republikanske utmanaren Sonny Perdue. Valresultatet blev dock en chock: Barnes förlorade och fick 16 procent färre röster än opinionsundersökningarna visat. Samtidigt förlorade ytterligare en populär och segertippad demokrat i Georgia, senator Cleland, med liknande siffror. Även han förlorade mot en relativt okänd republikansk utmanare.

Valforskare förklarade dessa politiska jordbävningar med att ovanligt många vita män - som är benägna att rösta republikanskt - förmodligen gått och röstat. Senare visade det sig dock att den enda grupp som röstat i större utsträckning än vanligt var en grupp traditionellt demokratiska väljare: svarta kvinnor.

Georgia var den första amerikanska delstaten som helt förlitat sig på elektroniska röstmaskiner. De liknar de maskiner man kan köpa tågbiljetter med genom att trycka på skärmen och som ofta krånglar. Om valet i Georgia gick rätt till kommer vi aldrig att få veta för maskinerna sköttes inte av delstatens personal utan av folk från det bolag som sålt dem. Ett avtal förbjuder delstaten från att undersöka maskinerna och det finns ingen dokumentation på papper för skrivarna var inte påslagna.

Vid valen 2002 förlorade demokraterna även i Colorado, Minnesota, Illinois, och New Hampshire som traditionellt alla varit starka demokratiska fästen. Ett stort antal valresultat på olika nivåer i delstaterna har väckt frågor om maskinernas tillförlitlighet och märkligt nog är det alltid demokrater som förlorar.


President George Bush har anslagit nästan fyra miljarder dollar för att delstaterna ska skaffa nya elektroniska röstmaskiner för att undvika att den pinsamma historien från förra presidentvalet i Florida skulle upprepa sig. Den andre november kunde femtio miljoner amerikaner eller en fjärdedel av alla röstberättigade att välja president med hjälp av de nya maskinerna. Åtta av tio gav ingen utskrift som gör det möjligt att kontrollera resultatet i efterhand.

De tre bolag som tillverkar röstmaskinerna, Diebold, Sequoia och ES & S (Electronic System and software) gav alla stora bidrag till Bush kampanjkassa. Deibolds styrelsemedlemmar har skänkt 600 000 dollar till Bush. Bolagets VD, Wallden O´Dell, är god vän med Bush och har i ett brev till republikanerna i Ohio förklarat att han är beredd att "hjälpa Ohio att ge presidenten sina röster nästa val."

Sju veckor efter Bush återval är det många som uttryckt förvåning över att han vann valet så tydligt men ingen som ifrågasätter att det gått rätt till. Nästan. För valet i nyckelstaten Ohio som Bush vann med bara 118 775 röster väcker en del frågetecken. Med tanke på att chefen för röstövervakningen, delstatens statssekreterare Ken Blackwell också var chef för Bush valkampanj i delstaten är det kanske inte så märkligt om fantasin sätts i rörelse.

Den demokratiske politikern Jesse Jacksson talar om en högteknologisk kupp och menar att man manipulerat valresultatet genom att man ställt upp färre valmaskiner i de demokratiska valkretsarna. Det skapade långa köer som gjorde att många avstod från att rösta. Vid Campusområdena vid Colombus, Cincinatti och Toledo fick folk vänta upp till tio timmar på att få rösta. Jacksson har protesterat mot valutgången i Ohios högsta domstol (som domineras av republikaner).

Snedvridna tillväxtberäkningar



Lika ofta som man förr hänvisade till Gud när politiska beslut skulle tas, talar man idag om bruttonationalprodukt (BNP). Begreppet har blivit navet i den politiska debatten. Oavsett politisk hemvist bekänner sig de flesta (kanske med undantag för en del miljöpartister) till denna sekulära religion. BNP är inte bara värdet på alla varor och tjänster som produceras utan har blivit alltings mått. Regeringen, börsens aktörer, riksbankens styrelse: alla tar de hänsyn till BNP-tillväxten när de fattar viktiga beslut.

Liksom romarna som studerade inälvorna hos kycklingar för att bestämma lämpliga tidpunkter för ett fälttåg inväntar vår politiska och ekonomiska elit med spänning varje månadsrapport från OECD.

En förklaring till detta är att nationalekonomerna mer eller mindre heligförklarat begreppet. En hög BNP är viktigare än en låg arbetslöshet hävdas det till exempel i en helt nyskriven svensk lärobok i nationalekonomi, som riktar sig till studenter på universitetens grundnivå (1).Detta är ingen värdering utan en trivial sanning anser bokens författare. BNP-begreppet framställs som helt okomplicerat: ”Vi kan konstatera att en rangordning utifrån BNP per capita i stora drag ger samma rangordning av världens länder som en världsresenär skulle göra utifrån sina upplevelser av levnadsstandard”.

BNP-tillväxten tillåts inte bara styra den politiska agendan utan framställs också av media, politiker och nationalekonomer som det yttersta kriteriet på om regeringens politik varit lyckad. Ett av de främsta skälen till att den amerikanska ekonomin ses som en förebild beror till exempel på att EU:s BNP per capita bara är tre fjärdedelar av USA:s.

Ändå finns det goda skäl att ifrågasätta vad BNP egentligen betyder.Produktiviteten per arbetad timme är nästan densamma i EU och USA. I Tyskland är den till exempel en procent högre än i USA, vilket inte hindrar att Tysklands BNP per capita är 25 procent lägre än den amerikanska. En förklaring kan vara att BNP-tillväxten inte säger så mycket om ett lands välfärd eller om i vilket skick dess ekonomi befinner sig i, enligt en ny studie av den amerikanska ekonomiprofessorn Robert Gordon lederBNP-begreppet i sig leder till att den amerikanska levnadsstandarden överskattas i förhållande till EU:s (2).



Amerikanerna tvingas lägga mer pengar på uppvärmning och luftkonditionering än man behöver i EU eftersom klimatet är mer extremt. De lägger ut mer pengar på fängelser och säkerhet (då kriminaliteten är högre), på vägar, bilar och bensin (då de lever mer utspritt än européerna och deraskollektivtrafik är dålig). Allt detta leder till högre BNP utan att öka välfärden. Räknar man med dessa skillnader och det faktum att européerna har längre ledighet, är EU-medborgarnas levnadsstandard bara åtta procent efter amerikanarnas, menar Gordon.

Även om Gordons analys framstår som ganska rimlig innehåller den också en del godtyckligheter. Av den extra ledighet som européerna har i förhållande till amerikanerna räknar Gordon bort två tredjedelar som han menar nog är ofrivillig. Den ska ha tvingats på folk av fackföreningar och myndigheter.

En märklig omständighet är också att länder som har en sämre produktivitetsutveckling än USA kan uppvisa överskott i sin handel med omvärlden medan USA:s underskott förra året (2002!) slog alla rekord med 435,2 miljarder dollar. Det finns skäl att undra hur den amerikanska ekonomin kan vara effektiv samtidigt som landets export bara täcker 70 procent av dess import. I stället för att meditera över abstrakta begrepp som BNP kan man fundera på vad det innebär att det finns 360 000 industrirobotar i Japan, 200 000 i EU (varav 99 000 i Tyskland) men bara 97 000 i USA.

De som förvarar den amerikanska modellen hävdar att USA:s ekonomi länge hämmats av en allt för stark dollar. Det räcker med att dollarkursen sjunker för att den amerikanska ekonomin ska komma i balans resonerar de.Även om det är riktigt så säger det inget om hur lång tid det kommer att ta för dess industri att åter bli konkurrenskraftig. Dollarkursen kan förändras varje sekund men att installera hundratusentals industrirobotar är en längre process.

De amerikanska företagsekonomernas förening spår att det amerikanska underskottet i handeln med utlandet, trots en svagare dollar, kommer att öka till 511 miljarder dollar 2003 och 520 miljarder år 2004.

En hög BNP till trots, finns det all anledning att vara försiktig med att framhålla USA som en ekonomisk förebild såvida man inte eftersträvar en massiv avindustrialisering. Oavsett hur mycket man tror på den amerikanska ekonomins styrka finns det all anledning att fråga sig om man överhuvud taget kan göra några jämförelser mellan tillväxten i EU och USA utifrån officiella siffror.

För ett par år sedan visade den franske forskaren Francis Lequiller (3) vilken djungel statistiken egentligen är. Exempelvis räknar EU till skillnad från USA med den offentliga sektorn, vilket ger mindre tillväxt. Och amerikanarna tar med utgifter för mjukvara som en investering, vilket man inte gör i EU. Och så vidare.
"Det finns många sätt att mäta produktivitet. Amerikanarna har valt det mest fördelaktiga sättet, européerna det minst fördelaktiga", skrev The Economist i sin analys av Lequillers rapport.

Att problem är välkända hindrar inte att fina tillväxtsiffror i USA även i fortsättningen kommer att användas som exempel på den amerikanska modellens överlägsenhet eller för att rättfärdiga en viss politik.

(Artikeln är från 2003! och har gått i Flamman)

Källor
(1) Lars Fregert, Lars Jonung, Makroekonomi Teori, Politik & Institutioner,Studentlitteratur 2003.
(2) Two Centuries of Economic Growth: Europe Chasing the American Frontier
(3) The new economy and the measurment of GNP growth INSEE working paper G2001/01 February 2001

torsdag, januari 11, 2007

Sex år med Bush


De flesta tror att USA förlorat kriget i Irak, nu när det också utvecklats till ett inbördeskrig. Den amerikanske presidenten som nyss beslutat att skicka ytterligare 21 000 soldater ser dock inte slaget förlorat.

Är George Bush cynisk eller är upptrappning av kriget i Irak en form av självbedrägeri undrar Paul Krugman i New York Times? Bägge teorierna har sina förespråkare.

Senatorn Joseph Biden tror att Vita Huset bara drar ut på tiden så att nästa president ska få ta det förnedrande beslutet att skicka hem de amerikanska soldaterna. Ska man tro Biden är Bush cynisk. Andra, som Daniel Kahman (som fått svenska riksbankens ekonomipris till minne av en dynamittillverkare) anser att det handlar om människans inneboende ovilja till att acceptera förluster. Det är samma fenomen som hindrar folk från att behålla aktier som går uselt eller stanna vid kasinobordet. Kahmans tror att Bush inte har kontakt med verkligheten.

Facit efter sex år med George Bush som amerikansk president verkar stödja Kahmans tolkning. Allt Bush rör verkar förvandlas till dynga.

1. Lögnerna om de irakiska massförstörelsevapnen, tortyren i Abu Ghraib och de 655 000 döda irakierna sedan invasionen har gjort USA impopulärt även i traditionellt proamerikanska länder som Storbritannien. Det innebär att det kommer att bli svårare för västländers regeringar att som tidigare automatiskt stödja USA.

2. Genom att avsätta Saddam Hussein har Irak idag blivit en shiitdominerad stat där det av USA hatade Iran fått inflytande.

3. Det shiit/irandominerade Irak ses som ett hot av USA:s traditionella allierade i mellanöstern (sunnidktaturer i Saudiearabien, Egypten mf).

4. USA:s politik i Irak har hjälp kurderna att i praktiken skapa en självständig stat i norra Irak. Det är ett direkt hot mot ett annat land som traditionellt fört en proamerikansk politik: Turkiet (Detta då turkiet har en egen kurdisk befolkning som inte är känd för att tycka om den turkiska staten och har goda skäl för det). 1-4 brukar sammanfattas med att ”Bush har enat USA:s fiender och splittrat dess vänner.”

5. Utgifterna för Bush krig och den fientliga politiken gentemot oljeproducerande länder som Iran och Venezuela undergräver dollarns ställning som världens referensvaluta (Det blir inte bättre av att Bush lånar av länder som Kina för att finansiera krigen).

6. Irakkriget kommer att försvaga USA:s konkurrenskraft, på samma sätt som Vietnamnkriget gjorde. Kostnaden för Irakkriget kommer att bli tusentals miljarder dollar även om det slutar idag. Det handlar inte bara om militärens utgifter utan också om framtida invaliditetspensioner, sjukvårdskostnader och utebliven arbetsförtjänst.

7. När Irakkriget gått in på fjärde året har Bush lyckats visa precis motsatsen till det han sa sig vilja uppnå: demokrati kan leda till inbördeskrig och statens upplösning. Vad än världens olika dikaturer än gör kan de försvaras med att de i alla fall står för stabilitet och säkerhet.

8. I stället för att visa världen hur starkt USA är har Bush i stället bevisat att världens enda supermakt inte klarar att ockupera ett litet land som Irak, där motståndet främst kommer från landets sunniminoritet på fem miljoner människor (I arabvärlden har man också noterat att Bush efter 11 september uppfyllt Al Qaidas huvudkrav om att de amerikanska trupperna ska lämna Saudiearabien).

9. Invasionen av Irak har snarare skapat en ny generation terrorister än försvagat Al Qaida (låt vara att al Qaida mer är en retorik än en organisation).

10. Bush vilja att göra om mellanöstern har gjort oljepriserna högre än vad de borde vara. Det lär inte bli bättre med de nya sanktionerna mot Iran som försvårar nödvändiga investeringar i dess olje- och gasindustri. Högre oljepriser ger lägre tillväxt. Bush är dålig för näringslivet i allmänhet.

(Listan kan göra mycket längre.)

Trots ett dystert facit är det inte ens säkert vi sett det värsta av Bush ännu. På samma sätt som han angrep Irak med förevändningen att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen konfronterar han nu Iran. (Precis som när det gäller Irak säger dock FN:s inspektörer att det inte finns något som tyder på att anklagelserna är sanna). En del i Washington verkar tro att vägen till att säkra Irak går genom att störta regeringen i Iran (och Syrien). En katastrof ska motivera nästa.

Problemet med Kahmans tolkning är att den utgår ifrån att Bush vill det han säger. Om man i stället tittar på det som händer är det uppenbart att kriget inte är misslyckat för alla.

Oljebolagen, som gett stora bidrag till Bush valkampanjer, har aldrig tjänat mer pengar tack vare instabiliteten i mellanöstern. Aktiekursen för de stora vapentillverkarna har fördubblats sedan kriget startade.
De privata säkerhetsföretagen som verkar i Irak (100 000 legokneknar finns där och frågan är varför de inte räknas med bland de 140 000 amerikanska soldaterna) och de bolag som är med om att bygga upp Irak är också guldgruvor. Vem de lyckliga är som ska få del av pengarna (som man ofta inte ens behöver redovisa vad man gjort av) bestämmer Bush och hans vänner i Washington.

onsdag, januari 10, 2007

Pinocchioeffekten 130 Sanningar om hur du fungerar



En gång på mellanstadiet berättade min mamma för min lärare att jag vunnit en teckningstävling. På en minut hade jag gått från att vara en nolla till klassens stora konstnärliga begåvning. Varje gång något sedan skulle illustreras bad min lärare mig att göra det. Hon stod ofta och tittade på mitt kludd, vilket jag tyckte var komiskt eftersom jag aldrig deltagit i den där tävlingen. Jag tror min mamma hittade på det för hon tyckte min fröken skulle sluta vara så kritisk mot mig och det fungerade.

Jag kommer att tänka på min gamla lärare när jag läser Pinocchioeffekten 130 Sanningar om hur du fungerar, då den berättar om många experiment som visar hur lättduperade vi är. Min favorit är historien om lärarna som blev uppkallade till skolmyndigheten. Man berättade för dem att de var duktigare än de flesta lärare och att de därför skulle belönas med att få undervisa extra begåvade barn. Efter ett år kunde man visa på uppenbara framgångar: eleverna presterade 30 procent bättre än snittet. Då blev lärarna uppkallade igen och man berättade för dem att eleverna inte alls valts ut för att de var särskilt begåvade. De hade lottats ut. Det hade lärarna också. Men tron kan ju försätta berg, som den gamla klyschan säger.

Pinocchioeffekten är en märklig bok som på 280 sidor sammanfattar många av de mest intressanta resultat som psykologer kommit fram till de senaste sextio åren. Boken innehåller också en massa en fakta (har du hört att bara 55 procent av alla amerikaner vet att solen är en stjärna medan lite fler tror på djävulen) som är underhållande även om man ibland kan ifrågasätta vad de har att göra i en bok som handlar om hur människor påverkar varandra.

Den innehåller också rätt mycket biologism som säkert kan reta en del och roa andra:
När en tjur bär ett knippe hö i munnen och lägger det framför kossan för att sedan, när hon är upptagen med att mumsa på höet, hoppa upp och betäcka henne, gäller samma biologiska princip som gentlemannen använder när han kommer med en
hjärtformad chokladask till sin kärlek.


Trots en glättiga stil och att den ibland kanske drar lite för stora slutsatser är Pinocchioeffekten en viktig bok. Inte bara för att den på ett underhållande sätt problematiserar den mänskliga naturen, som man så lätt håller för rationell, utan också för att den innehåller många obsevationer man kan ha nytta i sitt vardagliga liv. Här kan man till exempel lära sig de vanligaste knepen som bilskojare eller telefonförsäljare använder för att manipulera kunder. Men oavsett den praktiska nytta man kan ha av boken borde det tillhöra allmänbildningen att känna till många av de psykologiska experiment som Pinocchioeffekten berättar om.

Pinocchioeffekten 130 Sanningar om hur du fungerar
Henrik Diamant & Mikael Zethrelius
Natur och Kultur

måndag, januari 08, 2007

Myten om det liberala Amerika


Europa är förstelnat, USA är dynamiskt. Det finns ett särskilt ord för detta vanliga påstående: eurosclerosis. De som tror på det menar ofta att forskning, företagande och arbetsmarknad skulle vara mer dynamiskt i USA än på den gamla kontinenten. Den traditionella förklaringen till den europeiska eftersläpningen skulle vara att höga skatter och krångliga lagar håller tillbaka företagande och tillväxt.

Många siffror verkar också tala till USA:s fördel. USA tar betydligt fler patent än Europa. Sedan 1980 har 160 amerikaner fått nobelpris medan bara 68 europeer (från EU 15) fått samma ära. En förklaring är att USA lägger ner betydligt mer pengar på forskning och utveckling (315 miljarder euro) än Europa (175 miljarder). En annan att forskningen är friare och bättre organiserad.

Europa släpar också efter när det gäller storföretag. Av de 1000 bolag som har störst börsvärde i världen är 355 amerikanska och bara 181 europeiska. Hälften av de amerikanska bolagen har skapats efter 1950. Av de Europeiska är det bara fyra av tio som tillkommit efter 1950. Det finns alltså inte bara fler stora amerikanska bolag utan det finns också fler nya som snabbt växt upp.

Medan den europeiska industrin dominerar inom den första och andra industriella revolutionens brancher har USA satsat på den tredje industriella revolutionens kunskapsekonomi, vilket också förklarar varför skillnaden i forskningsanslag. Om man ska förenkla kan man säga att Europa gör skor, bilar, och bildäck medan USA satsar på mediciner och allt som har med datorer och informationsteknik.

Men det finns en mindre svartvit bild.

Europa utbildar dubbelt så många naturvetare och ingenjörer som USA. Varje år doktorer 68 000 personer (1999) varav 33 000 naturvetenskap och teknik, mot bara 41 000 amerikaner (18 000). Europa har också gått om USA när det gäller antalet vetenskapliga uppsatser som publiceras (41,3 procent mot 31,4). Det gäller även inom bio- och nanoteknik.
Av de 20 Fieldmedaljer (matematikens nobelpris) som delats ut sedan 1980, har 9 gått till européer och bara fem till 5 amerikaner.


Och oavsett hur det står till med forskning och utbildning är det svårt att förneka att Europa också haft stora framgångar inom högteknologiska brancher. EU har tagit en stor del av världsmarknaden för stora flygplan när man skapade Airbus. Ariane har tagit en stor del av den civila marknaden för satellituppskjutningar, till en bråkdel av vad den spektakulära amerikanska rymdfärjan kostar.

Nästa stora sammarbetsprojekt är Galileo, det europeiska GPS- systemet vars första satellit skickades upp i slutet av 2005. När alla trettio är uppskjutna år 2010 kommer de bli ett attraktivare alternativ än originalet. Inte bara för att dess precision är bättre men också för att Galileo i huvudsak är ett civilt projekt medan GPS styrs av den amerikanska militärens behov. Det innebär att GPS kan stängas av ifall det gynnar den amerikanska miltären i en konflikt. Galileo kommer inte bara garantera sina kunder att den kommer att fungera hela tiden utan också flera tjänster som GPS inte har. Det är ett enormt projekt som omsätter 10 miljarder euro och kan skapa 140-150 000 nya jobb. Det finns beräkningar som tyder på att marknaden för Galileos tjänster kan uppgå till 250 miljarder euro år 2020 och bli en oerhört lönsam affär för EU och de företag som deltar i projektet.

Allt detta vore en fantastisk utveckling även om Europa inte hade förstört sig själv för sextio år sedan under andra världskriget. På nationell nivå har framgångarna också varit stora. Finska Nokia, svenska Eriksson: man kan göra en lång lista. Så sent som på sextiotalet köpte Frankrike amerikansk teknologi när man började bygga sina kärnkraftverk. Idag är franska Areva tekniskt mer avancerat än amerikanska Westinghouse.

Det är politiker som styr den europeiska industripolitiken och även om de numera helst inte vill låtsas om det gör de det relativt framgångsrikt. I likhet med när man byggde kol- och stålverk, järnvägar och motorvägar är det en i hög grad centraliserad process. En viktig del av förklaringen bakom dessa framgångar är inte bara att man satsat på strategiska brancher utan också lyckade offentliga lösningar när det gäller pensioner, sjukvård och skola. Utan en utvecklad välfärdsstat och politisk styrning av ekonomin hade västeuropa knappast kunnat prestera så bra jämfört med USA.

På samma sätt är de flesta framgångsrika amerikanska exempel på företagande mer ett resultat av en aktiv statlig politik än ett resultat av en fri marknad. Några exempel:

1). Den amerikanska centralbanken för hela tiden en räntepolitik som syftar till att hålla tillväxten hög (till skillnad från den europeiska som har en snävare monetär inriktning.

2). Den amerikanska federala regeringen drar sig inte för att dra på sig massiva budgetunderskott under längre perioder för att undvika lågkonjunkturer (I Europa har vi en stabilitetspakt som ska förhindra budgetunderskott över en viss nivå).

3). Den amerikanska regeringen för en aktiv industripolitik som syftar till att ge USA en ledande position inom nya teknologier. Det sker genom statliga subventioner och offentliga beställningar.

4). Till skillnad från i Europa, där politikerna verkar tro på värdet av konkurrens tillåter USA i högre grad att dominerade bolag bildas genom uppköp och sammanslagningar.

5) Att det finns fler småföretag i USA kan i hög utsträckning förklaras med att en viss del av offentliga beställningar är reserverade åt små och mellanstora bolag.

Även om USA ofta uppmanar andra länder att föra en monetaristisk politik och avreglera sin marknad aktar man sig för att själva pröva den. USA reserverar liberalism för individer medan deras företagspolitik är mer keynsiansk. Washington vakar i betydligt högre grad över företagens intressen än sina medborgare.

söndag, januari 07, 2007

Förskönande siffror. Varannan irakier skadad?


I USA och på många håll i världen rapporterar man dagligen om hur många amerikanska soldater som dödats i Irak. En del på högerkanten, som till exempel baby Bushs mamma, retar sig på denna journalistiska nit. Kanske är Barbara en riktig kristen. Om man verkligen tror på Gud och paradiset för de troende så finns det ju ingen anledning att gråta över ett spillt liv. Döden är ju bara början på det eviga livet. En tår är då mest ett tecken på att tron är svag. Ateister har inte den lyxen.

Även om jag inte är riktigt säker på varför Barbara retar sig att man tjatar om de döda - kanske är henne som sonen ärvt sin likgiltighet ifrån - är jag också irriterad. Men mer av kamerala än teologiska skäl. Jag retar mig på att man bara rapporterar om de amerikanska soldaterna som dödas men struntar i de från Storbritannien, Ukraina och de andra ockupationsarméerna. De är visserligen bara 230, men varför har amerikanska media (som franska) bestämt att man inte ska räkna med sina allierades dödsoffer? Eller varför man inte tar med de privata legoknektarna. Det är svårt att få tag på siffror men fram till november 2005 ska 428 ha fått sätta livet till. Många legoknektar utför dessutom precis samma uppgifter som militären gjort i tidigare krig. Den riktiga siffran över antalet döda ockupationsoldater i Irak är alltså närmare fyra än tretusen. Och varför räknar man så sällan ihop dödsoffren i Irak med de i Afghanistan? Bägge sägs ju ingå i det man säljer som kriget mot terrorismen.

Men även 4000 döda är en siffra som förskönar konsekvenserna av Bush politik, då den inte tar hänsyn till de (50 000?) amerikaner som skadats fysiskt eller psykiskt. Och vad med studien i The Lancet som säger att 655 000 irakier dödats sedan invasionen? På varje död amerikan går det tio eller tjugo skadade men finns det några siffror på hur många irakier som skadats? Om proportionerna är desamma betyder det att varannan irakier i varierande grad, fysiskt eller psykiskt, kan ha skadats som en följd av Bush beslut att invadera Irak.

lördag, januari 06, 2007

Konsten att förlora allierade


Den saudiska diktaturen har länge varit en av USA:s trognaste allierade i mellanöstern. Saudierna avskyr visserligen Washington (om än inte Hollywood och skräpmat) men då de inte har något att säga till om har det ingen betydelse. Så länge Al-Mamlakah al-'Arabiyyah as-Sa'ūdiyyah betalar tribut varje år (bland annat genom att köpa amerikanska vapen för miljarder dollar man varken behöver eller kan använda) och verkar för ett oljepris som passar amerikanerna kan man hugga händer och huvuden av vem man vill. Under hela efterkrigstiden har det varit ett system som passat alla (bortsett från saudierna då).

Men tack vare Bush driver nu USA en politik som hotar Al-Mamlakah al-'Arabiyyah as-Sa'ūdiyyahs makt. Det amerikanska fiaskot i Irak har förvandlat en sunnistyrd diktatur till en shiitisk anarki. Det är en utveckling som knappast glädjer något sunnimuslimskt land. I angränsade Saudiearabien ses det som en hotfull utveckling.
Sekulära Turkiet är en annan amerikansk allierad vars relation med Washington nu också utsätts för påfrestningar. De amerikanska krigen i Irak har i praktiken skapat ett självständigt kurdistan i norra Irak som riskerar att destabilisera de kurdiska delarna av Turkiet. Som om det inte vore nog stödje nu USA de iranska kurdernas självständighetskamp.

Seymour M. Hersh (författare till Chain of Command: The road from 9/11 to Abu Ghraib) skrev om det i The New Yorker i november:

”In the pas six months, Israel and the United States
have also been working together in support of a Kurdish resistance group known as the Party for Free Life in Kurdistan. The group has been conducting clandestine cross-border forays into Iran, I was told by a gouverment consultant
with close ties to the Pentagon civilian leadership, as ”part of an effort to explore alternative means of applying pressures on Iran.” (The Pentagon has established covert relationships with Kurdish, Azeri, and Baluchi tribesmen, and has encouraged their efforts to undermine the regime´s authority in northern and southern Iran.)”


Ett stabilt Irak borde under normala omständigheter ligga i Irans intressen. De flesta irakier är shiiter och utan Saddam Hussein borde Iran och Irak ha goda relationer. Om kaoset i Irak är det enda som förhindrar USA från att också angripa Iran (för eliminera faran från ett kärnvapenprogram det saknas bevis för) har det ett motiv att stödja upproret. Men det är mest teoretiskt: det saknas materiella bevis. Och om Iran förser motståndet i Irak med vapen så handlar det i alla fall inte om vapen eller bomber som irakierna inte är kapabla att skaffa eller bygga på egen hand.

Hur skulle situationen se ut om irakierna plötsligt genom Iran kom över moderna ryska anti -tank, flyg eller båtmissiler?
Bush har två år till på sig för att ta reda på det genom att starta ett tredje krig.

torsdag, januari 04, 2007

Efter Saddam


Det kan vara över fyrtio grader varmt men du har bara tillgång till el en timme av sex så luftkonditioneringen står mest tyst och lamporna är släckta. När det finns el hör du någon från din regeringen på TV (om du inte sålt den) säga att man kommer att tvingas dra ner på den där timmen.

Ditt land producerar över 2 miljoner fat olja om dagen men du tvingas köa fyra timmar för att fylla bensintanken. Du har inget jobb. De flesta du känner har inget jobb. Någon eller några i din familj har dödats de senaste åren. De flesta du känner har minst en familjemedlem som skjutits eller dödats av en bilbomb. 655 000 tusen av dina landsmän har dödats som en följd av våldet visar en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften The Lancet. 1,7 miljoner har flytt utomlands de senaste åren.

På nittiotalet bombades ditt lands infrastruktur. El och vattenverk förstördes. Sedan utsattes man för sanktioner vilket gjorde att man inte kunde importera reservdelar så att man kunde få vatten, avlopp och elen att fungerar igen. Till och med sjukhusen hade svårt att importera mediciner och sjukvårdsutrustning. En halv miljon barn dog som en följd av brist på mediciner och rent vatten.

Tanken var att om man förstör Irak och gör situationen livet outhärdligt för irakierna så kommer de eller i alla fall någon general att störta Saddam Hussein. Varför det var så viktigt för USA att den irakiska diktatorn skulle störtas finns det delade meningar om. Kanske för att han förstörde Irak och gjorde livet outhärdligt för irakierna. Men kanske var det mest för oljan.

Resultatet av sanktionerna blev i stället att du i likhet med de flesta irakier blev beroende av statens livsmedelshjälp. Saddam Hussein fick mer makt över ditt liv.

Våldet har nu tagit sådana proportioner att du inte låter dina barn gå till skolan. Två tredejedelar av alla irakiska barn har slutat gå till skolan.
Du kanske tillhör de irakier som hatar Saddam Hussein men det är ännu mer troligt att du (också!) tillhör de 90 procent av irakier som tycker att det helvete som var Irak under Saddam och de amerikanska sanktionerna var betydligt bättre än dagens helvete. Du kanske tillhör de irakier som tycker att det är rätt att skjuta på ockupationarmén men också de 2/3 som tror att våldet kommer att bli värre om de drar sig undan.

På TV säger man att Irak numera är en demokrati men går du ut riskerar du att bli dödad. De flesta irakiska parlamentariker lever utomlands. Regeringen skyddas av amerikanska soldater.
När regeringen vill visa sin handlingskraft är det inte genom att återställa ordningen eller ens elen utan genom att avrätta Saddam Hussein. Att rättegångarna om hans värsta brott inte är klara bryr man sig inte om. Internationella organisationer som Human Right Watch har kallat rättegången “orättvis“. Tre försvarsadvokater dödades. Domare byttes ut när de ansågs för veka. (Till exempel den kurdiske domaren Abdullah al-Amri, efter att han sagt att Saddam Hussein inte var en diktator).

Brysseltribunalen har förklarat att den irakiska domstol som dömde Saddan Hussein till döden är illegal. Internationell lag förbjuder okupationsmakter från att ändra det juridiska systemet i ockuperade länder. Den irakiska domstolen som skapades och finansierades av amerikanerna kan knappast kallas självständig.

Rizkar Mohammed Amin, en annan kurdisk dommare som hade hand om Saddams rättegång, menar att avrättningen var olaglig även enligt irakisk lag. Enligt Amin ska en avrättning ske 30 dagar efter att en dödsdom fastställts, och inte, som regeringen sagt, inom trettio dagar. Amin påpekar också att det enligt Irakisk lag är förbjudet att avrätta någon under Eid al-Adha, en religiös högtid som ska vara fredlig. Att avrätta Saddam Hussein under Eid al-Adha är som att avrätta någon på Julafton.

Men det handlar inte bara om att den Irakiska regeringen struntar i sina egna lagar på ett sätt som vittnar ett öppet förakt för dem. Det handlar också om hur man gjort det. För sunnimuslimer började Eid al-Adha Lördagen den 30 december. För Shiamuslimer började den på Södagen den 31 första. Regeringen har kringått förbudet genom att förklara att Eid al-Adha börjar den 31. Det är bara Shiamuslimernas Eid som är den riktiga Eid. En del menar att det innebär att regeringen signalerar att Irak nu är en shiamuslimsk stat.

Bilderna från hängningen där man ropar shiamuslimska slagord förstärker intrycket. Offren för Saddam Husseins diktatur har blivit en lynchmobb, bödeln är på väg att bli en martyr och kaoset i Irak blir allt värre.

onsdag, januari 03, 2007

wikisummaries



Om du vill läsa böcker men varken har tid, råd eller ork erbjuder nu vår nya sköna värld en lösning. Wikipedia, den fria nätencyklopedin som finns på över tjugo språk startade nyligen Wikisummaries som innehåller gratis förkortningar av allt från klassiker till de senaste kioskvältarna. Här kan man läsa William Shakespears Hamlet eller Milton Friedmans Capitalism and Freedom på kortare tid än det tar att baka en kaka. Varje kapitel är sammanfattat för sig. Wikisummaries innehåller studiefrågor, citat, personregister, analyser av symboler och metaforer.

Just nu finns bara 38 titlar på engelska men eftersom idéen bakom Wikisummaries är densamma som för Wikipedia: vem som helst får skriva, så dröjer det förmodligen inte länge innan man får lägga till två, tre, eller rent av fyra nollor.

Kanske speglar Wikisummaries ytligheten i vår stressade tid. Å andra sidan publiceras det mer böcker i världen än någon människa hinner läsa under ett helt liv så Wikisummaries kanske kan bli en hjälpmedel till att orientera sig i detta överflöd. Är Wikisummaries färdigtänkt information (intellektuell snabbmat) eller början på början på en slags kollektiv intelligens som blivit möjlig tack vare den nya informationsteknologin? Det kanske beror på dem som läser och skriver i Wikisummaries.

måndag, januari 01, 2007