Europas ledande affärstidning, brittiska The Economist ska vara en liberal affärstidning, men egentligen är det tveksamt om den är brittisk, europeisk eller ens särskilt liberal. Över halva upplagan säljs i Nordamerika, medan bara en tredjedel går till Europa.
Artiklarna är osignerade och även frilansmaterial skrivs om av redaktionen. Namnet på chefredaktören är inte ens tryckt i tidningen. Såvitt jag vet arbetar annars bara vissa trotskistiska tidningar ute på kontinenten på det sättet.
Kanske kan läsarstrukturen och det udda sättet som The Economist produceras på förklara att tidningen oftare verkar tillvarata amerikanska affärsintressen än europeiska.
I senaste numret (12–18 maj) kritiserar man till exempel det europeiska Galileoprojektet som man menar är helt onödigt då amerikanska GPS finns. Att det finns studier som visar att det kan skapa enorma affärsmöjligheter låtsas man inte om. Inte heller att GPS utvecklats av det amerikanska försvaret med hjälp av amerikanska skattepengar.
Jag tycker mig se ett visst mönster i The Economists artiklar: europeiska subventioner beskrivs som något skadligt medan man förhåller sig neutralt eller positivt till amerikanska. Jämför till exempel med hur man skriver om de amerikanska subventioner som går till etanolproduktion, och bara konstaterar att etanolsubventionerna skapar nya industrier och jobb.
Publicerad i veckans LO-Tidningen
torsdag, maj 31, 2007
onsdag, maj 30, 2007
Med Världsbanken i fickan
Paul Wolfowitz som nu tvingats lämna Världsbanken var (tillsammans med Scoter Libby) med om att skriva ett dokument som heter Defence Planning Guidance. Den var inte avsedd för publicering men läckte ut från krigsdepartementet. I en första version skrev de saker som:
"Our first objective is to prevent the re-emergence of a new rival, either on the territory of the former Soviet Union or elsewhere, that poses a threat on the order of that posed formerly by the Soviet Union. This is a dominant consideration underlying the new regional defense strategy and requires that we endeavor to prevent any hostile power from dominating a region whose resources would, under consolidated control, be sufficient to general global power."
Klart gubben ska få chefa över Världsbanken.
Robert Zoellick som Bush vill se som Wolfowitzs efterträdare är lika meriterad. En bakgrund på amerikanska UD och redan i januari 1998 krävde han att USA skulle attackera Irak.
Är det så att Bush är orolig för att någon ska missa att Världsbanken mer är ett instrument för USA att kontrollera tredje världen än att hjälpa den?
tisdag, maj 29, 2007
Ledarlogiken är brottsligt låg
Man är ärligare i Ryssland, USA, Spanien och Grekland. Ja, svenskar måste vara det ohederligaste folket i världen är en slutsats man kan dra efter att ha läst SvD ledarsida idag.
Där heter det att ”Skattetrycket är brottsligt högt”. Den svarta ekonomin sägs öka och om skatterna vore på en nivå som folk vill betala så skulle de betala, resonerar genierna på tidningen.
”Skuggekonomin varierar starkt inom olika branscher”, skriver man. Ohederligast är tydligen fiskare. Betalar fiskare så mycket mer skatt än andra yrkesgrupper?
Antingen variera skattenivån kraftigt beroende på i vilken sektor man verkar, eller så har SvD:s ledarredaktion som vanligt helt fel.
För övrigt tycker jag SvD ska sluta leva på bidrag. Det är ryggradslöst att tala om marknadens förträfflighet och hur illa det är med offentliga bidrag samtidigt som man varje år tar emot miljoner i presstöd.
Där heter det att ”Skattetrycket är brottsligt högt”. Den svarta ekonomin sägs öka och om skatterna vore på en nivå som folk vill betala så skulle de betala, resonerar genierna på tidningen.
”Skuggekonomin varierar starkt inom olika branscher”, skriver man. Ohederligast är tydligen fiskare. Betalar fiskare så mycket mer skatt än andra yrkesgrupper?
Antingen variera skattenivån kraftigt beroende på i vilken sektor man verkar, eller så har SvD:s ledarredaktion som vanligt helt fel.
För övrigt tycker jag SvD ska sluta leva på bidrag. Det är ryggradslöst att tala om marknadens förträfflighet och hur illa det är med offentliga bidrag samtidigt som man varje år tar emot miljoner i presstöd.
Låt lotten avgöra
Daumier: Vy över ministerbänkarna i prostitueradekammaren 1834
Det sägs att Tage Erlander själv tog emot alla telefonsamtal när han var statsminister. Om det är sant vet jag inte, men det är i alla fall ett uttryck för att politiker var närmare folket förr. Idag har statsministern sekreterare som läser och svarar på hans brev. Media har blivit viktigare än direktkontakt med väljarna.
Det finns säkert flera förklaringar till att många tycker att det uppstått en klyfta mellan väljare och valda. En är att sextiotalets kommunsammanslagningar gjort att det nu finns färre ingångar i politiken. Som en följd av det har det blivit mer uppenbart att politiker blivit en klass för sig. Det är väll ingen som tror att Britta Leijonborg eller Tomas Bodström blivit ministrar om det inte vore för att deras föräldrar varit det. I den nuvarande har i alla fall Carl Bildt en gång i tiden gift sig in i den moderata partitoppen.
Man kan invända att människor föds in i de flesta yrken, men att vara riksdagsman är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag. De kotterier som lätt bildas av den sociala snedrekryteringen försvårar också nytänkande. Den svenska försvarspolitiken brukar till exempel utformas av en relativt liten grupp medelålders män med likartad socioekonomisk bakgrund. Den enda förändringen som sker är att de byter jobb med varandra. De kan gå från försvarsutskottet till försvarsberedningen till att bli utredare till att bli konsult åt försvarsindustrin. De är uppbundna av personliga och yrkesmässiga lojaliteter.
Enskilda personer kan bytas ut men systemet och dess värderingar lever vidare för den som vill bli hörd måste tala etablissemangets språk.
Klyftan mellan väljare och valda kan vara mer eller mindre stor men egentligen är det en naturlig följd av vårt politiska system: den är lika omöjlig att avskaffa som baksidan på ett mynt. Redan Aristoteles påpekade att val är en mer artstokraftisk än demokratisk princip. Så länge vi har val kommer vi att få en social snedrekrytering till valda församlingar.
För att förhindra det krävs att man avskaffar valen till politiska församlingar och i stället lottar ut mandaten. Det kan verka vågat men har uppenbara fördelar.
Man skulle få in svenskar som är födda utomlands, rörelsehindrade och sådana som är eller har erfarenhet av att vara arbetslösa. Man skulle få in ett urval när det gäller kön, ålder, utbildning, yrken som bättre överensstämmer med svenska folkets sammansättning. Ut åker de professionella knapptryckarna- in kommer människor med en bred erfarenhet från verkligheten.
Mot lottning (och direktdemokrati) brukar invändas att en modern stat är så mycket mer komplicerad att sköta än antikens Aten, men det har ju aldrig hindrat folk med bristfällig utbildning från att göra politisk karriär. Vår främsta finansminister, Gunnar Sträng hade bara sju års grundskola i bagaget och varken Göran Persson eller Carl Bildt orkade ta examen från universitetet.
I ett system där man lottar ut politiska ämbeten blir det svårt att göra skillnad på vanligt folk och politiker: allmänheten skulle få förbereda sig mentalt på att vem som helst kan få ansvar för landets, kommunens eller stadsdelens skötsel.
De som har ekonomiska resurser eller kontrollerar media förlorar alla möjligheter att påverka vem som får politiska mandat. Inga beslut behöver fattas av valtaktiska skäl och ingen politiker behöver säga något av partipolitisk hänsyn
måndag, maj 28, 2007
Finlandssvenskar: ett folk som inte borstar tänderna
En höggravid bondkatt springer förbi oss på Strandgatan, stannar upp vid gatkorsningen och tittar noga åt höger och vänster. När hon försäkrat sig om att det inte kommer några bilar fortsätter hon.
Svenska katter brukar springa rakt ut och bli mos. Men så speglar katters beteenden ganska väl hur människorna är i trakten. Så länge det är rött går ingen Vasabo över gatan, även om det inte finns någon bil inom synhåll. Att cykla på trottoaren verkar däremot helt okey i finska Vasa, vilket inte skulle gå för sig i Stockholm.
Långsamt går ni också, men det är normalt: det finns statistik som visar att människors gånghastighet påverkas av storleken på samhället de bor i. I Paris brukar till och med gamla gummor skynda förbi mig.
Min fru visste redan innan planet landade i Vasa att ni finlandssvenskar inte är som vi sverigesvenskar. Hon känner ju till er sedan tidigare. I hennes bokhyllor trängs Edit Södergran med Märta Tikkanen, Merete Mazarella, George Henrik von Wright och Tove Janson. På TV har vi sett Mark Levengood och Stina Ekblad. Själv har jag läst Jörn Donner som jag antar är väldigt finlandssvensk.
Min fru föreställde sig att alla finlandssvenskar - utom Mark Levengood förstås - är renessansmänniskor. Och så kom vi till ett surmjölksdrickande folk som har sina bilar i stall och grottor. Och där kusken gör chaufförens jobb.
Men hon hade inte helt fel. Ni skriver dikter, spelar teater och gör lokalhistoriska efterforskningar lika ofta och bra som ni spelar ishockey. Få svenska teatrar kommer upp i samma klass som Wasa Teater. Antagligen finns det betydligt fler kulturföreningar än finlandssvenskar.
Den enorma kulturella aktiviteten förefaller inte hämma den österbottniska entreprenörsandan, som är på småländsk nivå. Därför blev varken jag eller min fru överraskade av att ni har en materiell standard som vida överträffar svenskens. Vi har till exempel noterat att de flesta som arbetar på Vasabladet - förutom den ordninarie bostaden även äger en villa i skärgården. I Sverige har bara en mindre del av befolkningen råd med hus i skärgården och då handlar det om stugor. Det verkar också som ni alla har egen båt. Och vi har hört att ni varje år arrangerar en venezianska afton i era skärgårdsvillor.
Min fru har full förståelse för att ni med era överdådiga vanor tar på er kostym för att bada. Men jag tror att hon missförstått detta. Att badkostym är populärt måste bero på er sexuella prydhet. Att ni kallar er sexpartner för en sexkumpan understryker med all önskvärd tydlighet att ni ser något kriminellt i sexualdriften. Om detta beror på ert lutherska arv vågar jag inte uttala mig om.
Men med tanke på att ni inte borstar tänderna är det fullt begripligt att driften kriminaliserats i era tankar. På Vasabladets redaktion hävdar personalen att de tvättar sina tänder men det är inte lätt att förstå hur det gå till såvida de allihopa har löständer. Hur det än förhåller sig är det inte sexigt.
Om finlandsvenskarna blir färre så är det inte underligt.
fredag, maj 25, 2007
Priset på ett liv
Det här är Buddy. Han är värd 20 gånger mer än en arab.
Sommarstorm över New York. De kommer ofta plötsligt. För en timme sedan var det soligt, nu är det som om någon kastar hinkar med vatten över fönstren. Det amerikanska vädret är som så mycket annat extremt.
Medan regnet hamrar på rutorna läser jag hur Jon Tracy, New York Times krönikör, ondgör sig över hur liten kompensation de civila irakier som dödades av amerikanska soldater ska få. Det gör många. 2000 dollar räcker väll knappt till en HD TV. De femtio sårade, som förmodligen behöver mer pengar, får inget. Tidigare utbetalningar till civila offer i Afghanistan och Irak har fått summor som räcker till en CD spelare.
Men vad är rimligt? En kvinna i Seatle fick för en tid sedan 45 000 dollar sedan någon dödat hennes husdjur. Djur är alltså värda mer än tjugo gånger mer än araber. Libyen tvingades betala 10 miljoner dollar per person för bombningen av Lockerby. Västerlänningar är alltså värda 5000 gånger mer än araber. Hur mycket skulle det bli om USA betalade 10 miljoner dollar för vart och ett av 500 000 irakiska barn som dog till följd av de amerikanska sanktionerna under nittiotalet?
Det är inte konstigt att man reagerar på hur olika liv värderas. Jag har själv skrivit om det tidigare. Problemet att man accepterar att dödande av civila blir mer acceptabelt om bara kompensationen blir större.
Vad säger det om ett samhälle när media vanligtvis är sparsam med att kommentera dödande men går igång på att man tycker att kompensationen är för låg?
Sanningen är att civila dödsoffer är en lika naturlig del av krig som stormar är en naturlig del av vädret. Civila dödsoffer har ofta varit en central del i krigsplaneringen.
Bombningarna och sanktionerna av Irak på nittiotalet var ett planerat folkmord. Det hade samma syfte som när Churchill beslöt att bomba sönder Tysklands städer. Genom att göra livet outhärdligt för civilbefolkningen hoppades man att antingen folket eller någon general skulle störta Hitler/Saddam. Delar av den irakiska motståndsrörelsen använder sig av samma strategi för att den USA vänliga ockupationsregeringen inte ska uppfattas som legitim av befolkningen. Krig är extremt men man kan inte säga att de mer osympatiska inslagen skulle vara misstag som behöver kompenseras.
onsdag, maj 23, 2007
Terroristsäkra äpplen
Alla har vi väll någon gång köpt äpplen som ser ut som om Cézanne målat dem men sedan visar sig smaka som en brittisk fruktkaka utan sockret. Man tuggar men det blir bara vått i munnen och man undra var något så smaklöst kan ha vuxit, vad för sort det är och om någon genetiker mixtrat äpplets genetiska kod. När sedan de andra äpplena ser lika magnifika ut efter att ha legat ratade fyra månader i frukskålen börjar man misstänka att de är bestrålade och likt petflaskor och cigarettfimpar kommer att kunna grävas fram helt oförstörda av framtidens arkeologer.
Det är lätt att låta fantasin skena iväg när man köpt sådana äpplen men i framtiden kommer man nog kunna hålla misstankarna i styr. Detta tack vare en ny teknologi som tagits fram efter den 11 september i syfte att få fram ett terroristsäkert äpple. De små äckliga klistermärkena som sitter på frukt idag är snart historia: allt fler amerikanska äpplen är numera tatuerade med information som effektivt kommer att stoppa alla vilda spekulationer. Den amerikanska regeringen vill kunna ha koll på var äpplet befinner sig hela vägen från att det plockas ner från trädet till det det genom diverse mellanhänder hamnar i snabbköpet.
I framtiden kommer man inte bara att kunna läsa på skalet vad det är för frukt utan också var den odlats, hur den odlats och hur många kallorier den innehåller säger folk i branschen till New York Times. Redan nästa år är det lag på det måste stå på all importerad frukt varifrån den kommer, vilket förmodligen kommer att hjälpa till att minska det amerikanska underskottet i handel med livsmedel.
I Japan säljs det redan frukt med strekkod inbränd på skalet. Den amerikanska stormarknadskedjan Wal-Mart kräver att alla fruktlådor som skickas till dess högkvarter i Bentonville märks med en liten radiosändare så att de kan spåras via sattelit. Om äpplena egentligen kommer att bli terroristsäkra när de anslutit sig till informationsamhället är väll tveksamt men de blir definitivt fulare.
Det är lätt att låta fantasin skena iväg när man köpt sådana äpplen men i framtiden kommer man nog kunna hålla misstankarna i styr. Detta tack vare en ny teknologi som tagits fram efter den 11 september i syfte att få fram ett terroristsäkert äpple. De små äckliga klistermärkena som sitter på frukt idag är snart historia: allt fler amerikanska äpplen är numera tatuerade med information som effektivt kommer att stoppa alla vilda spekulationer. Den amerikanska regeringen vill kunna ha koll på var äpplet befinner sig hela vägen från att det plockas ner från trädet till det det genom diverse mellanhänder hamnar i snabbköpet.
I framtiden kommer man inte bara att kunna läsa på skalet vad det är för frukt utan också var den odlats, hur den odlats och hur många kallorier den innehåller säger folk i branschen till New York Times. Redan nästa år är det lag på det måste stå på all importerad frukt varifrån den kommer, vilket förmodligen kommer att hjälpa till att minska det amerikanska underskottet i handel med livsmedel.
I Japan säljs det redan frukt med strekkod inbränd på skalet. Den amerikanska stormarknadskedjan Wal-Mart kräver att alla fruktlådor som skickas till dess högkvarter i Bentonville märks med en liten radiosändare så att de kan spåras via sattelit. Om äpplena egentligen kommer att bli terroristsäkra när de anslutit sig till informationsamhället är väll tveksamt men de blir definitivt fulare.
Den goda hjärnskadan
Börsmäklare har det inte lätt. I likhet med ekonomer (räknenissar) tycks det helt legitimt att ge dem öknamn. Stig Malm lanserade framgångsrikt ordet finansvalpar på åttiotalet. Själv brukar jag kalla en kompis som lever på att handla med värdepapper för Apan. Detta till minne av apan Ola som hade en framgångsrik karriär som aktieplacerare på nittiotalet. Ola var bättre på att plocka vinnare än experterna.
Det är inte så konstigt som det låter. Aktiekurser styrs av ny information och hur smart man än är så kan man aldrig förutspå vilken information som dyker upp i framtiden.Tron att alla aktiekurser utvecklas slumpmässigt och att alla därför är lika bra som aktieplacerare kallas Random-Walkteorin och lärs ut på universiteten.
Nu har en ny tvärvetenskap, som förenar ekonomi och neurovetenskap, gett börsmäklarna sitt första tjuvnyp. Enligt en studie som publicerats i journal of Psychological Science är hjärnskadade investerare bättre än friska. Det gäller i alla fall de som drabbats av blödning i den delen av hjärnan som har hand om känslor men där de kognitiva och logiska delarna av hjärnan är intakta. Utan rädsla och oro blir man mer aktiv som investerare, vilket under de regler som gällde under experimentet i alla fall garanterade framgång. ”Det är möjligt att goda investerare har en funktionell psykopati” förklarade en av studiens författare till Wall Street Journal.
Det är inte så konstigt som det låter. Aktiekurser styrs av ny information och hur smart man än är så kan man aldrig förutspå vilken information som dyker upp i framtiden.Tron att alla aktiekurser utvecklas slumpmässigt och att alla därför är lika bra som aktieplacerare kallas Random-Walkteorin och lärs ut på universiteten.
Nu har en ny tvärvetenskap, som förenar ekonomi och neurovetenskap, gett börsmäklarna sitt första tjuvnyp. Enligt en studie som publicerats i journal of Psychological Science är hjärnskadade investerare bättre än friska. Det gäller i alla fall de som drabbats av blödning i den delen av hjärnan som har hand om känslor men där de kognitiva och logiska delarna av hjärnan är intakta. Utan rädsla och oro blir man mer aktiv som investerare, vilket under de regler som gällde under experimentet i alla fall garanterade framgång. ”Det är möjligt att goda investerare har en funktionell psykopati” förklarade en av studiens författare till Wall Street Journal.
Storföretagens svarta bok
Trots att det kalla kriget tog slut för fjorton år sedan patrullerar fortfarande tjugotvå kärnvapenbestyckade Tridentubåtar under världshaven. Var och en av dem har tjugofyra missiler som kan färdas 7000 sjömil. Varje missil innehåller sjutton stridsspetsar som i sin tur kan färdas 300 sjömil mot olika mål. Det innebär att varje ubåt kan täcka ungefär halva världen och utplåna 408 städer. Och dessa ubåtar är bara en liten del av en kärnvapenarsenal som kontrolleras av en religiös fundamentalist (och tidigare narkoman) i Washington.
Även om stormakternas kärnvapenstyrkor kanske är ett extremt exempel på maktkoncentration är det just maktkoncentration som är vår tids kännetecken. Den moderna byråkratin har gjort det möjligt för en rätt liten grupp människor att äga och kontrollera i en häpnadsväckande omfattning.
I Seattle bor till exempel en man vars företag utvecklat ett operativsystem som regelbundet kraschar. På det har han tjänat 63 miljarder dollar. Det innebär att hans förmögenhet är större än BNP i världens fattigaste 31 länder. Bland världens hundra största ekonomier finns fler företag än stater. Allmänhetens insyn deras affärer är dock begränsad.
Därför är det utmärkt att det tyska journalistiska mästerverket Storföretagens svarta bok kommit ut i Stefan Lindgren habila översättning. Här finns inte bara de vanliga beskrivningarna av kinesiska sömmerskor som arbetar inlåsta, under slavliknande förhållanden, till en så låg lön och höga omkostnader att de ofta står i skuld till arbetsköparen, utan också undersökande journalistik i mästaren Gunter Wallraffs efterföljd.
I ett reportage utger sig Klaus Werner för att handla med den sällsynta metallen tantal som används i våra mobiltelefoner. En stor del av världsproduktionen sker i det krigsdrabbade Kongo och exporten av denna metall är både en viktig orsak till kriget och det som finansierar det. En påhittad identitet och några fax är allt som krävs för att visa att företag som blånekar verkligen är inblandade.
I ett annat reportage närmar sig Hans Weiss läkemedelsbranschen med samma metod. Han utger sig för att arbeta för ett stort läkemedelsbolag som vill utföra olagliga tester på människor av en ny antidepressiv medicin. Det dröjer inte länge innan han både hittat ungerska överläkare som mot betalning är bereda att ställa sina patienter till förfogande och bekräftelse på att läkemedelsbolagen verkligen utför sådana illegala tester.
Trots att de flesta företag nuförtiden uppger att de handlar etiskt visar Storföretagens svarta bok att etik är undantag och bara under press från kunder. Därför avslutas boken också med femtio företagsporträtt eller syndaregister där även svenska företag som Sandvik och Ikea finns med. Storföretagens svarta bok rekommenderas inte till dem som vill kunna shoppa utan dåligt samvete.
Storföretagens svarta bok
Klaus Werner & Hans Weiss
Översättning: Stefan Lindgren
Ordfront
På jagets fasta grund
Margareta Zetterström får mig alltid att osäkra ett leende. På omslagsbilden till hennes senaste bok, På jagets fasta grund, står hon med benen nonchalant i kors halvt lutad mot en stenvägg med en tjock bok under armen. Blicken är riktad från betraktaren, mot himlen. Zetterström låter sig fotograferas som en manlig direktör som brukar signalerar makt och oberoende genom att inte titta in i kameran. Här finns ingen inställsamhet eller sökande efter bekräftelse.
Margareta Zetterström är också kvinnan som skriver det som faller henne in utan att snegla på vad som är inne eller kommersiellt. När andra sextioåttor drog högerut i takt med att vänsterns tidningar lades ner eller marginaliserades stod Zetterström kvar vid sina ideal.
Precis som hennes tidigare klippbok, Jag hatar de likgiltiga (Kulturfront), är på Jagets fasta grund en postmodernistisk frizon. Här snackas det inget om att texten är oberoende av författaren och i god sjuttiotalsanda är litteratur något man läser för att bättre förstå sin samtid och historien.
Zetterström bjuder på en riktig kompott. Här kan man läsa om Mozarts geniala men bortglömda syster, en skiva från frälsningsarmén som du också säkert missat, en längre studie av Per Olov Enquists Legionärerna och mycket annat. Det är Zetterströms egna intressen och infall som styrt urvalet. Min personliga favorit är när hon resonerar kring det Jugoslaviska sönderfallet utifrån en juggekokbok från sextiotalet!
På Jagets fasta grund
Margareta Zetterström
Förlaget Tintomara
tisdag, maj 22, 2007
Cambridge, bara Cambridge
Cambridge är det USA jag gillar bäst. Här kan man promenera, det finns bra boklådor och anständiga restauranger. Folk är varken religiösa eller konservativt förstoppade.
Men det finns något mer som förklarar varför jag gillar just Cambridge så mycket; något jag inte fick kläm på först. Visst verkar portionerna man får på restaurangerna rimligare än i resten av USA men det finns något mer.
Efter att ha promerat runt i två dagar såg jag det plötsligt: här finns inga vikingaskepp på taken, inga gondoler i restaurangerna, inga falska plastkolonner. Cambridge försöker sällan vara annat än Cambridge och det är befriande.
Men det finns något mer som förklarar varför jag gillar just Cambridge så mycket; något jag inte fick kläm på först. Visst verkar portionerna man får på restaurangerna rimligare än i resten av USA men det finns något mer.
Efter att ha promerat runt i två dagar såg jag det plötsligt: här finns inga vikingaskepp på taken, inga gondoler i restaurangerna, inga falska plastkolonner. Cambridge försöker sällan vara annat än Cambridge och det är befriande.
måndag, maj 21, 2007
Sommarflyt
Boston är en trevlig stad på sommaren. Har precis intervjuat Marc Hauser om hans bok Moral Minds som skamligt nog verkar översättas till de flesta europeiska språk utom svenska. Hauser är en bra representant för den progressiva amerikanska forskningen.
En annan positiv sida med USA är att amerikanerna gärna kommunicerar. På mindre än en timme ordnade jag en intervju med Louise Richardson på Torsdag, trots att hon är i Berlin just nu. Det kan jämföras med att jag under en månad i Mexico City bara lyckades få till två intervjuer. Och den ena borde inte räknas, eftersom det var med en norrman.
En annan positiv sida med USA är att amerikanerna gärna kommunicerar. På mindre än en timme ordnade jag en intervju med Louise Richardson på Torsdag, trots att hon är i Berlin just nu. Det kan jämföras med att jag under en månad i Mexico City bara lyckades få till två intervjuer. Och den ena borde inte räknas, eftersom det var med en norrman.
Om fördelen med statliga företag
Det verkar som jag har provat på det mesta utom incest och folkdans, sa en gång den brittiska skådespelerskan Hermione Gingold. Det stämmer för mig också, även om jag måste lägga till hårt arbete och affärer. Fast det senare är bara sant om man bortser från att jag skötte ärevördiga Folket i Bilds ekonomi några år på nittiotalet. Det handlade dock om ganska lite pengar och jag hade ofta ingen aning om vad jag gjorde.
En gång försökte jag utan framgång öppna ett bankkonto men ingen bank tyckte att det var en bra idé att tidningen satte in sina små resurser hos dem. Man var försiktig med vilka kunder man skaffade nuförtiden. Man hade lärt av finanskrisen, förklarade en bankman för mig, på fullt allvar. Det var alltså Sveriges små kulturtidskrifter som på något sätt nästan sänkt det svenska bankväsendet några år tidigare.
Jag gillade att bedriva näringsverksamhet. Man kunde klanta till sig utan att det behöver få några konsekvenser. Jag blandade ihop siffrorna från föreningen FiB:s bokföring med aktiebolaget FiB:s bokföring. Jag tror ingen upptäckt det trots att man haft tio år på sig. Jag vet en annan välkänd tidskrift som inte deklarerat på tjugo, trettio år, utan att ha fått några problem. På något sätt går det ändå.
Och ju högre upp i näringslivets näringskedja man kommer, destå slöare och mer surrealistiskt verkar det bli. För nästan tio år sedan investerade tyska Mercedes över fyrtio miljarder dollar i den amerikanska biltillverkaren Chrysler. Nu säljer man 80 procent av verksamheten för 7 miljarder dollar. En del menar till och med att Mercedes betalt 600 miljoner dollar för att bli av med Chrysler. Det handlar alltså om mycket pengar och man hade ingen aning om vad man gjorde.
Men hade man genomfört affäreren om man visste hur det skulle gå? Förmodligen. Styrelsen fick en massa i bonus. Ju större affär, destå större bonus. Och ingenstans har jag läst att någon av dem som varit med om att bränna alla dessa miljarder skulle ha fått svårt att få nya styrelseuppdrag.
Dessutom har man varit i gott sällskap. Alla fusioner har genererat enorma förluster och även ofta skilsmässa. Ja, det finns ett undantag då, som tidningarna ibland nämner: alliansen mellan franska Renault och japanska Nissan. Renault räddade Nissan från konkurs och bägge företagen verkar ha fått stora fördelar av sammarbetet.
En fråga man aldrig ställer är dock hur det kommer sig att Renault av alla bilföretag lyckades komma fram med en framgångsrik modell när alla andra som försökt misslyckats så gruvligt. Kanske finns svaret i ägarförhållandena. Franska staten äger fortfarande en stor del av Renault. Med en statlig ägare kan Renault tänka mer på sin industriella utveckling i stället för kortsiktiga finansiella vinster. Inte konstigt att Volvos direktörer revolterade mot Sören Gyllenhammar när han ville sammarbeta med statliga Renault. De senaste deccenierna verkar bilindustrin ha provat på de flesta typer av affärer, bortsett från att göra bilar.
lördag, maj 19, 2007
Sicko
Idag publicerade brittiska The Guardian en läsvärd artikel om Michael Moores nya film Sicko. Artikeln tar också upp en del av de problem Moore fått sedan han reste till Kuba för att kolla upp nivån på sjukvården där.
fredag, maj 18, 2007
Fighting Poverty in the US and Europe
Det finns en mängd ekonomiska förklaringar till varför välfärdsstaten utvecklats mer i Europa än i USA. Ingen av dem håller dock för en närmare granskning menar Harvardekonomerna Alberto Alesina och Edward L. Glaeser i sin bok Fighting Poverty in the US and Europe: A World of Difference (Oxford University Press).
Ta föreställningen att välfärdsstaten behövs mer i Europa än i USA för att inkomstskillnaderna skulle vara högre, och för att den sociala rörligheten skulle vara lägre. Efter att ha nagelfart dessa teorier (och andra) på trettio sidor menar författarna att det är tvärtom. I Europa är inkomstskillnaderna mindre och den sociala rörligheten högre än i USA.
Objektivt sett är behovet av välfärdsstaten större i USA än i Europa. Allmänheten på bägge sidor om Atlanten har dock en verklighetsuppfattning som går isär kraftigt. Sex av tio amerikaner menar till exempel att fattiga är lata medan mindre än var tredje europée håller med.
I resten av boken söker författarna en förklaring till de ideologiska och verkliga skillnaderna mellan USA och Europa i geografiska, institutionella och demografiska förhållanden.
En skillnad är rätt uppenbar, även om man sällan talar om den. Bara storleken på USA har gjort att strejker knappast får samma genomslag i samhället som i mindre länder som Belgien eller Sverige påpekar författarna.
En förklaring till att amerikaner lättare sätter likhetstecken mellan fattig och lat är att de fattiga i USA oftare tillhör etniska minoriteter än i Europa. (Eftersom Europa är mer etniskt homogent.) Ju mer etniskt heterogen en delstat är, desto mindre omfördelning. De delstater som har mest omfördelning är de vita nordstaterna medan de med minst är de i söder med svarta och latinamerikanska minoriteter. Stödet till barnfamiljer varier från 800 dollar per månad i vita Alaska till mindre än 150 Alabama eller Mississippi där nästan en tredjedel av befolkningen är svart.
Genomslaget av de demografiska skillnaderna förstärks dessutom av institutionella faktorer som valsystemet. Det finns en stark korrelation mellan proportionella valsystem och sociala program i de flesta europeiska länder, menar författarna. I länder med majoritetsval satsar politiker mer på mittenväljare medan de mer tar sig ann minoritetsgruppers intressen med proportionella valsystem. (Det finns till exempel inte en enda svart senator idag.)
Slutsatsen i denna bok vars breda anslag förmodligen fått mer än godkänt av Gunnar Myrdal, är att den ekonomiska politiken inte avgörs av ekonomin utan institutionella förhållanden och politisk kamp.
Fighting Poverty in the US and Europe: A World of Difference
Alberto Alesina, Edward L. Glaeser
Oxford University Press
(Publicerad i LO-Tidningen)
Design för ett nytt arbetsliv
Att läsa Göran Brulin kan vara en rätt obehaglig upplevelse. Brulin är visserligen varken svårläst eller långrandig men han har den obehagliga vanan att punktera etablerade föreställningar om hur samhället fungerar. Det gör han också på ett så övertygande sätt att det mesta som framförs i samhällsdebatten om entreprenörskap och företagande framstår som irrelevant eller i värsta fall strunt.
Brulin tror inte på nationalekonomernas traditionella recept för framgång i en global värld som går ut på att man ska skaffa sig konkurrensfördelar genom att införa lägre skatt och sämre arbetsmarknadslagar än andra länder. I själva verket är skattenivåer och arbetsmarknadslagar inte särskilt viktiga för ett dynamiskt entreprenörskap. Om dessa faktorer verkligen är så avgörande som det brukar hävdas vore det obegripligt att de regionala skillnaderna inom länder ofta är större än mellan dem. Brulin pekar på att nordöstra Italien utvecklats till att bli Europas mest dynamiska småföretagarregion trots statlig byråkrati, brist på inhemska råvaror, höga löner och höga skatter. På samma sätt har inte svenska skatter och arbetslagstiftning hindrat Kista, Gnosjöregionen eller Karlskrona från att utvecklas till lokala centrum eller kluster för entreprenörer. Liksom Manuel Castell menar Brulin att det i nätverksamhället är de relations- och innovationsskapande läroprocesserna som leder till ett dynamiskt näringsliv.
Att det är så stora skillnader mellan regioner beror på befolkningens sociala kapital. Människors förmåga eller oförmåga att agera tillsammans, i och mellan företag och mellan företag och universitet är helt avgörande för näringslivets förutsättningar. Denna negligerade aspekt, som Brulin hämtat från statsvetaren Robert Putnam, kallar han faktor X, vilket också blev titeln på hans förra bok. Mot nationalekonomernas föreställning av den ekonomiska människan som bara handlar om ekonomiska incitament ställer Brulin det ”organiska entreprenörskapet” som byggs upp av socialt stödjande miljöer och samarbete snarare än konkurrens.
Medan Faktor X är en elegant sammanfattning av Brulins egen och annan samhällsvetenskaplig forskning är hans nya bok, Design för ett nytt arbetsliv Gotland i omvandling, snarare en fallstudie där han jämför sina teorier mot verkligheten.
Utgångspunkten är den Gotländska paradoxen: trots att ön drabbats hårt av industrinedläggning och försvarets neddragning är arbetslösheten idag något lägre än tidigare. Tillsammans med Birgitta Emrikssons bilder dokumenterar Brulin en rad av de de initiativ som gjort det möjligt för folk att stanna på ön. Allt i från medeltidveckan till Vamlingsbolaget som förvaltar 68 vänsterns klädföretag. Och slutsatsen efter att tittat närmare på en rad olika aktiviteter på ön är glasklar: ”Kärnan i de faktorer som bör påverkas för att entreprenörskap skall utlösas är snarare social och estetisk än teknisk och ekonomisk.”
Insprängt mellan Emrikssons undersköna bilder ( det här är lika mycket en fotobok eller konstbok som en essä om det gotländska samhället ) kommer Brulin med ett glatt budskap. I den globaliserade världen har utrymmet för lokala lösningar snarare ökat än minskat och det finns en hel del som fackföreningsrörelsen, regionalpolitiker och inte minst näringslivet självt kan göra för att skapa ett dynamiskt näringsliv.
Boken kom för några år sedan men är väl värd att läsa.
Design för ett nytt arbetsliv Gotland i omvandling
Göran Brulin Birgitta Emriksson
Atlas
Byron Halsey tar ett bad
New York Times skriver på förstasidan om aktivistrockaren Bonos bostadsproblem. En dag luktade det rök och Bono misstänker att det kan ha kommit från någon av grannarnas eldstäder. Har man betalt fjorton miljoner dollar för en lägenhet kan man ju tycka att man ska slippa det, men en del av hans grannar tycker att man ska ha rätt att använda eldstaden om man betalt en förmögenhet för att bo flott med utsikt över Central Park. Det är alltså ett komplicerat problem.
Artikeln om Byron Halsey är enklare, vilket kanske är anledningen till att den placerats i New York Times B-del. Halsey har friats för ett dubblmord efter att ha suttit 19 år i fängelse, tack vare ett DNA test. Halsey är en av mer än 200 som friats tack vare DNA test de senaste åren. En fjärdedel av dessa oskyldiga har bekänt de brott de inte begått. Det gjorde också Halsey, efter ett trettio timmar långt förhör. Nu ska han ta ett bad. Det första på tjugo år.
Artikeln om Byron Halsey är enklare, vilket kanske är anledningen till att den placerats i New York Times B-del. Halsey har friats för ett dubblmord efter att ha suttit 19 år i fängelse, tack vare ett DNA test. Halsey är en av mer än 200 som friats tack vare DNA test de senaste åren. En fjärdedel av dessa oskyldiga har bekänt de brott de inte begått. Det gjorde också Halsey, efter ett trettio timmar långt förhör. Nu ska han ta ett bad. Det första på tjugo år.
Lev den amerikanska drömmen - i Sverige
Har du hört historien om de två studenterna som startade företag i ett garage? De utvecklade en sökmotor som snabbt gjorde dem till dollarmiljardärer flera gånger om? Jo, jag talar om google, men historien är nästan identisk med Microsofts och en massa andra amerikanska framgångshistorier. Googles historia är bara en liten subplot i den stora berättelsen om Amerika som möjligheternas land.
Även om detaljerna i den berättelsen ofta är sanna är helhetsbilden som förmedlas inte det. Forskning visar gång på gång att den amerikanska drömmen är en myt, men statistik har inte samma nyhetsvärde som de kittlande berättelserna om undantagen. Sanningen är att USA har minst social rörlighet mellan generationsgränserna i hela den rika världen. Det visar till exempel en ny studie av ekonomen Tom Hertz. Amerikaner som föds i en fattig familj förblir oftare fattiga som vuxna än européer med samma bakgrund. Den amerikanska drömmen förverkligas alltstå oftare i Europa än i USA.
Ett skäl till att myten är livskraftig är många välutbildade som flyttar till USA får det bättre materiellt än i sina hemländer. De tio tusen filipinska läkarna som fått sin utbildning gratis i Filipnerna men nu arbetar i USA tjänar betydligt mer än om de hade stannat kvar.
Att europa är bättre på att få folk ur fattigdomsfällan beror bland annat på att välfärdsstaten gör ekonomin mer effektiv. Det heter ofta man får ett stipendium till att gå på universitetet i USA om man är begåvad, men vad händer om man bara är en medelmåtta eller rent av strax under?
I den europeiska modellen görs de medelmåttiga eller därunder i högre grad än i USA till produktiva medborgare. USA lockar ännu till sig de bästa forskarna i världen och deras elitskolor är många gånger bäst i världen men den sämst utbildade femtedelen i Europa är betydligt mer välutbildad än den sämst utbildade amerikanska femtedelen.
Många ser idag välfärdststaten som ett slöseri trots att den snarare är en investering. Allt fler amerikanska städer har till exempel börjat inse att det är en bra idé att ge hemlösa en lägenhet (utan att ens ställa några krav) då det leder till minskade kostander på annat håll. Att vara utan bostad sliter på hälsan och vissa av dem kostar uppåt 200 000 dollar i månaden i akutsjukvård. Som bostadslös har man dessutom betydligt sämre förutsättningar att ta itu med missbruk, kriminalitet eller hitta ett jobb. Att ge villkårslös socialhjälp är oherhört lönsamt för samhället.
USA investerar inte lika mycket i sina medborgares hälsa som de flesta andra länder, trots att man betalar mer än nästan alla andra. Amerikanskor har till exempel 70 procent större risk att dö i barnsäng än europeiska kvinnor. Idag har 41 länder lägre barnadödlighet än USA, enligt CIA World Factbooks. USA har dubbelt så hög dödlighet som Sverige, men även fattiga Kuba gör bättre ifrån sig. Om USA hade lika bra förlossningsvård som den röda diktaturen i Havanna skulle 2212 fler amerikanska bebisar överleva varje år. Om USA gjorde lika bra ifrån sig som världsettan Singapore, skulle 18 900 fler bebisar överleva varje år.
Ett problem för den amerikanska ekonomin är att man saknar allmän sjukvårdsförsäkring. Över 40 miljoner amerikaner är oförsäkrade. Och eftersom ett besök på akuten går på minst fem tusen kronor är det inte underligt om folk drar sig för att uppsöka akuten.
Bristen på sjukförsäkringar orsakar 18 000 onödiga dödsfall varje år, visar en studie från National Academy of Science.
En annan konsekvens av bristen på sjukförsäkringar är att folk är sjukare och behöver mer vård när de väl söker den. Det är en förklaring till att USA satsar dubbelt så mycket av sin BNP på sjukvård som Sverige utan att bli friskare än oss.
Inget tyder heller på att höga skatter skulle vara dåligt för ekonomin. Tvärtemot den gängse massmediala bilden uppvisar varken Sverige, Frankrike eller Tyskland någon systematisk eftersläpning gentemot Storbritannien eller USA när det gäller högteknologiska företag trots att dessa länder i större utsträckning gynnar småföretag. En förklaring är att högkostnadsmiljön i Tyskland, och Sverige, tvingat företagen att konkurrera med kvalité istället för pris. Allmänna åtgärder för att stödja småföretagen som sänkta skatter och avregleringar av arbetsmarknaden riskerar att skapa förutsättningar för låga löner, usla arbetsförhållanden och att företag med dåliga framtidsutsikter hålls vid liv.
En ny rapport från World Economic Forum visar också att högskatte-Danmark idag rankas som det teknologiskt mest innovativa landet i världen. Sverige är tvåa, Finland fyra och välfärdsstaten Holland sexa medan USA hakat ner på en sjundeplats.
Det gigantiska svenska överskotten i handeln med utlandet och statens budget visar också att socialpolitik inte är en utgift för att hjälpa de svaga utan en förutsättning för en framgångsrik ekonomi.
torsdag, maj 17, 2007
Gud möter Condolezza Rice
Känner du igen de här två? Kvinnan är USA:s nuvarande utrikesminister. Den andra är Gud. Han har sagt det själv, och hans radio har upprepat det. Gud heter Teodoro Obiang Nguema Mbassogo och styr och ställer i Ekvatorialguinea. Den lilla oljerika afrikanska republiken anses av människorättsaktivister vara en av de värsta diktaturerna i världen.
Condoleezza Rice träffade Gud så senast som förra året och de tyckte om varandra. Det sa de i alla fall.
Att vara Gud är ett familjedrag. Obiangs farbror som skötte Ekvatorialguinea innan Obiang tog livet av honom sa också att han var Gud. Obiang tycker om att befolkning bär kläder med hans bilder på, att gator och torg uppkallas efter honom, att slita naglar av folk eller leka elektriska lekar med deras bröstvårtor. Ekvatorialguinea har stora oljeinkomster, en liten befolkning och en fenomenalt hög barnadödlighet. Större delen av oppositionen lever i exil, ja, en stor del av befolkningen också. Därför fick han 97 procent av rösterna i senaste valet (efter vad amerikanska UD beskrev som en väldigt “professionell“ valrörelse). Forbes magazine anser att Obiang är en av de rikaste statscheferna i världen, vilket är konstigt då hans lön är 5000 dollar i månaden.
Det som gör Obiang så populär i Bush-administrationen är att Ekvatorialguinea har olja och låter de amerikanska bolagen få en stor del av vinsterna. Sin egen andel placerar Obiang i USA. Om han krävde att Ekvatorialguinea skulle få en större del av oljeinkomsterna och kanske rent av använde resurserna till skola och hälsovård åt sina landsmän skulle det inte ta många dagar innan oljejuntan i Washington kom på att Obiang är afrikas äldsta och blodigaste diktator och började att tala om behovet av demokrati.
Hej då Chirac
Chirac: "I love American culture, I love junk food."
Chirac representerade en slags realistisk imperalism. Inget tyder dock på att president Sarkozy skulle vara äventyrligare och man ska nog inte överdriva klyftan mellan Frankrike och USA under Chirac. (Fast det är klart, senast Frankrikes styrdes av en hungrig, kortvuxen invandrare gick det ganska illa för hela Europa.)
I det stora hela har Frankrike och USA gemensamma intressen och sammarbetar väl. Och skulle USA föra en politik som hotar betydande franska ekonomiska intressen som det gjorde i Irak, har Sarkozy inget annat val än att försvara dessa intressen. Sarkozy har en retorik som är mer amerikavänlig än Chirac men i praktiken är det möjligt att han kommer att sammarbeta något mindre med USA än tidigare presidenter. Även Sarkozy var emot kriget i Irak, även om han tyckte att Chirac gjorde för mycket väsen av det.
Sarkozy lär också vara tveksam till den franska närvaron i Afghanistan. Vad som är retorik och vad som kommer att bli konkret politik är dock för tidigt att säga. Fram till nu har Sarkozy sagt vad han tror han måste säga för att bli vald. Från och med nu handlar det om att tillvarata franska ekonomiska intressen och inte polarisera nationen. Ett sak är dock klar redan nu: Sarkozy har inte Chiracs humor.
Memris översättning under lupp...
/Hamas barnprogram/
Har du hört historien om Hamas barnprogram där en liten palestinsk flicka talar om att bli självmordsbombare? Brian Whitaker, tidigare på The Guardian, nu redaktör på Comment is Free, visar i den här artikeln att det bara var propaganda:
Jag har skrivit om hur propagandan mot Iran annars ser ut här och här
och här lite mer övergripande om hur man bäst hetsar mot muslimer här.
Jag har skrivit om hur propagandan mot Iran annars ser ut här och här
och här lite mer övergripande om hur man bäst hetsar mot muslimer här.
onsdag, maj 16, 2007
Vi som stödjer Bush och gillar Castro
22 procent av amerikanerna tycker att Bushadministrationens politik är vettig. Nio procent tycker att Dick Cheney är en bra vicepresident.
Vad är det för människor som fortfarande gillar Bush? Jag träffar två av dem då och då här i New York för meningslösa bordssamtal. De senaste tre åren har vi bara varit överens om två saker, låt vara av helt olika skäl.
Med Ra brukar jag diskutera Iran. Senast kom han med ett klargörande: “Syftet är inte att vara rättvis mot Iran: syftet är att besegra dem“. Marc tycker att man ska stoppa invandringen från Mexiko genom att minera gränsen. Bägge kör Porche, men det som förenar dem är att deras politiska åsikter främst verkar styras av vad som gynnar dem ekonomiskt. Så länge Börsen stiger kommer Ra aldrig att kritisera Bush, och Mark är glad för att han fått lägre skatt.
Ra gillar faktiskt Fidel Castro, vilket kan verka märkligt. Inte för att Kuba har högsta medellivslängden i latinamerika, utan för att gubben är så seg. Högern är svag för vinnare, även om de inte har rätt politik. Det är därför som borgarna i Sverige gillar sionisterna i Israel. Man tycker kanske inte att stöld av palestinska hus och palestinskt land är bra - privategendomens okränkbarhet är ju en hörnpelare i deras värld - men makt är rätt.
Själv hade jag nog, precis som Ra och Mark, lagt en röst på att ge Bush en tredje mandatperiod om det varit möjligt. Inte för att jag uppskattar hans folkmord, utan för att han skadat USA så mycket. Blodiga angreppskrig är inget Bush uppfunnit, men det sätt han driver det på har försvagat USA så mycket att det kommer att ta lång tid innan man återhämtat sig nog för att invadera nya länder. Demokraterna, som traditionellt varit krigspartiet i USA och kanske därför har mer erfarenhet, har en bättre strategi för att kontrollera Iraks resurser än Bush. Om Bush hade lyssnat på sina militärers råd hade han förmodligen redan kunnat ha bombat både Iran och Syrien vid det här laget.
Bush krig och vansinniga skattesänkningar påskyndar dollarns fall. En process som hade tagit några årtionden med rimligare beslutfattare kan vara över om bara några år tack vare Bush. Då blir det svårare för både Ra och Mark att köpa en ny porche, eller för USA att finansiera sina krig. Dick Cheney behöver inte oroa sig: han har en stor del av sin förmögenhet placerad i euro.
Vad är det för människor som fortfarande gillar Bush? Jag träffar två av dem då och då här i New York för meningslösa bordssamtal. De senaste tre åren har vi bara varit överens om två saker, låt vara av helt olika skäl.
Med Ra brukar jag diskutera Iran. Senast kom han med ett klargörande: “Syftet är inte att vara rättvis mot Iran: syftet är att besegra dem“. Marc tycker att man ska stoppa invandringen från Mexiko genom att minera gränsen. Bägge kör Porche, men det som förenar dem är att deras politiska åsikter främst verkar styras av vad som gynnar dem ekonomiskt. Så länge Börsen stiger kommer Ra aldrig att kritisera Bush, och Mark är glad för att han fått lägre skatt.
Ra gillar faktiskt Fidel Castro, vilket kan verka märkligt. Inte för att Kuba har högsta medellivslängden i latinamerika, utan för att gubben är så seg. Högern är svag för vinnare, även om de inte har rätt politik. Det är därför som borgarna i Sverige gillar sionisterna i Israel. Man tycker kanske inte att stöld av palestinska hus och palestinskt land är bra - privategendomens okränkbarhet är ju en hörnpelare i deras värld - men makt är rätt.
Själv hade jag nog, precis som Ra och Mark, lagt en röst på att ge Bush en tredje mandatperiod om det varit möjligt. Inte för att jag uppskattar hans folkmord, utan för att han skadat USA så mycket. Blodiga angreppskrig är inget Bush uppfunnit, men det sätt han driver det på har försvagat USA så mycket att det kommer att ta lång tid innan man återhämtat sig nog för att invadera nya länder. Demokraterna, som traditionellt varit krigspartiet i USA och kanske därför har mer erfarenhet, har en bättre strategi för att kontrollera Iraks resurser än Bush. Om Bush hade lyssnat på sina militärers råd hade han förmodligen redan kunnat ha bombat både Iran och Syrien vid det här laget.
Bush krig och vansinniga skattesänkningar påskyndar dollarns fall. En process som hade tagit några årtionden med rimligare beslutfattare kan vara över om bara några år tack vare Bush. Då blir det svårare för både Ra och Mark att köpa en ny porche, eller för USA att finansiera sina krig. Dick Cheney behöver inte oroa sig: han har en stor del av sin förmögenhet placerad i euro.
Nackdelen med krig ur räknenissars perspektiv
Vapen har traditionellt ansetts som ett bra sätt att stimulera ekonomin utan att behöva satsa på något som folk behöver och kan få smak för. Åtminstonde sedan andra världskriget. Därför är det intressant att en rapport - The Economic Impact of the Iraq War and Higher Military Spending - som The Center for Economic and Policy Research
släppte i början av maj visar att höjda anslag till krigsmakten leder till färre jobb, högre inflation och sämre tillväxt. Ja, man säger egentligen att det är bra för ekonomin de första fem, sex åren men att det sedan vänder.
Det här har man kommit fram till genom ekonomiskt modellerande, vilket oftast är lika vetenskapligt som astrologiska beräkningar. Det förhindrar inte att slutsatsen förmodligen stämmer i det här fallet.
Så kanske har man hittat de argument som krävs för att man ska packa ihop och lämna Irak och Afghanistan nu.
släppte i början av maj visar att höjda anslag till krigsmakten leder till färre jobb, högre inflation och sämre tillväxt. Ja, man säger egentligen att det är bra för ekonomin de första fem, sex åren men att det sedan vänder.
Det här har man kommit fram till genom ekonomiskt modellerande, vilket oftast är lika vetenskapligt som astrologiska beräkningar. Det förhindrar inte att slutsatsen förmodligen stämmer i det här fallet.
Så kanske har man hittat de argument som krävs för att man ska packa ihop och lämna Irak och Afghanistan nu.
tisdag, maj 15, 2007
Riksrätt för Bush?
Det är mer motiverat att ställa president George Bush och vicepresident Dick Cheney inför riksrätt nu, än det var när man gjorde det mot Bill Clinton sa Lawrence Wilkerson, nyligen i ett radioprogram (On Point). Wilkerson var förre utrikesminister Collin Powells stabschef. Han jämförde också invasionen av Irak med attacken mot Spanien 1898:
"I think we went into this war not too much unlike the way we went into the Spanish American War with the Hearst press essentially goading the American people and the leadership into war. That was a different time in a different culture, in a different America. We're in a very different place today and I think we essentially got goaded into the war through some of the same means."
En Clartéist hade inte kunnat säga det bättre.
Cyberkrig
Pentagon har stoppat amerikanska soldater i Irak och Afghanistan från att använda Youtube och elva andra populära sajter, rapporterar BBC. Men det handlar inte om censur utan att soldaterna tar så mycket bandbredd när de postar sina meddelande på internet, säger man. Kanske behöver man kapaciteten själv. För ett par månader sedan började Pentagon att posta egna klipp på Youtube som visar hur framgångsrik man är.
En amerikansk exportsuccé: jobb
Var sjätte amerikansk industriarbetare, eller 3, 2 miljoner, har förlorat jobbet bara sedan år 2000 rapporterar AP. Många jobb flyttas till Kina eller Mexiko.
Princetonekonomen Alan Blinder tror att ytterligare 40 miljoner jobb kan försvinna utomlands de närmaste tio, tjugo åren.
Samtidigt har antalet tjänstejobb, som är mer skyddade från konkurrens utomlands, ökat med nästan nio miljoner (eller från 81 till 84 procent av arbetskraften).
Lite huvudräkning visar att antalet industrijobb kommer att gå ner till noll på mindre än trettio år om trenden fortsätter, vilket den förmodligen inte gör.
En konsekvens av förlusten av industrijobb är att amerikanerna konsumerar mer än de producerar. Förra året var importen av varor och tjänster 763 miljarder dollar större än importen, vilket förmodligen är tillräckligt med pengar för att ge varenda fattig unge i tredje världen skola och hälsovård.
Princetonekonomen Alan Blinder tror att ytterligare 40 miljoner jobb kan försvinna utomlands de närmaste tio, tjugo åren.
Samtidigt har antalet tjänstejobb, som är mer skyddade från konkurrens utomlands, ökat med nästan nio miljoner (eller från 81 till 84 procent av arbetskraften).
Lite huvudräkning visar att antalet industrijobb kommer att gå ner till noll på mindre än trettio år om trenden fortsätter, vilket den förmodligen inte gör.
En konsekvens av förlusten av industrijobb är att amerikanerna konsumerar mer än de producerar. Förra året var importen av varor och tjänster 763 miljarder dollar större än importen, vilket förmodligen är tillräckligt med pengar för att ge varenda fattig unge i tredje världen skola och hälsovård.
Vuxenpoäng
Jag är 19 år. I alla fall enligt det högst vetenskapliga vuxentest jag hittade via Pierre Anderssons blogg: http://www.vuxenpoang.com/ Vet inte om jag gillar det.
måndag, maj 14, 2007
I det italienska parlamentet finns nu ett lagförslag som ska förhindra att folk med förmögenheter på över 15 miljoner euro får offentliga uppdrag om de inte lämnar över skötseln av sina tillgångar till en förvaltare. Det är ett steg i rätt riktning, även om man kan undra varför folk med så mycket pengar ens ska vara valbara. Eller ha rösträtt.
Lunch i Las Vegas
Vad jag tycker om Las Vegas? Intressant, en lysande stad, brukar jag svara. Mer likt det riktiga Amerika än New York, där jag brukar snurra runt. Las Vegasbor gillar att höra det. Men européen inom mig mår illa av alla neonljus, kopior på Eiffeltornet, frihetsgudinnan, pyramider och så vidare.
Är Las Vegas egentligen en stad? Räcker det att bygga en massa kasinon, köpcentrum och villakvarter för att det ska bli en stad? Här finns inget centrum i traditionell mening, kollektivtrafiken är usel och det är knappast promenadvänligt. Men det finns drive-in bankomater och enarmade banditer i snabbköpen.
På ett lunchbjudning talar jag med Charles Borck, som träffat Hitler och Göring under Olympiaden i Berlin 1936. “Många ansåg att Hitler var ett geni i början", sa han. Borcks närminne verkar utmärkt, men det är sämre med balansinnet.
En svettig affärsman berättar hur han hjälper Ekvatorialguineas diktator att utveckla försäkringsväsendet. Han trodde att Ekvatorialguinea låg i Asien när han accepterade uppdraget.
Jag föreslår att man skulle kunna plantera plastträd utmed Las Vegas gator, så att det blir enklare att parkera i skuggan utan att slösa med vatten, som behövs till alla golfbanor, och alla verkar tycka att det är en utmärkt idée.
Borck talar om shower han såg i Paris på trettiotalet. Jag sätter mig på altanen. Fasaden har hål efter golfbollar. Någon säger att de lyser upp berget intill med strålkastare på nätterna. Jag vill inte vara mindre absurd utan börjar läsa Samir Amins The Liberal Virus medan någon återigen frågar Borck vad Göring sa till honom.
Är Las Vegas egentligen en stad? Räcker det att bygga en massa kasinon, köpcentrum och villakvarter för att det ska bli en stad? Här finns inget centrum i traditionell mening, kollektivtrafiken är usel och det är knappast promenadvänligt. Men det finns drive-in bankomater och enarmade banditer i snabbköpen.
På ett lunchbjudning talar jag med Charles Borck, som träffat Hitler och Göring under Olympiaden i Berlin 1936. “Många ansåg att Hitler var ett geni i början", sa han. Borcks närminne verkar utmärkt, men det är sämre med balansinnet.
En svettig affärsman berättar hur han hjälper Ekvatorialguineas diktator att utveckla försäkringsväsendet. Han trodde att Ekvatorialguinea låg i Asien när han accepterade uppdraget.
Jag föreslår att man skulle kunna plantera plastträd utmed Las Vegas gator, så att det blir enklare att parkera i skuggan utan att slösa med vatten, som behövs till alla golfbanor, och alla verkar tycka att det är en utmärkt idée.
Borck talar om shower han såg i Paris på trettiotalet. Jag sätter mig på altanen. Fasaden har hål efter golfbollar. Någon säger att de lyser upp berget intill med strålkastare på nätterna. Jag vill inte vara mindre absurd utan börjar läsa Samir Amins The Liberal Virus medan någon återigen frågar Borck vad Göring sa till honom.
Brzezinskis: Second Chance
En gång i tiden var han med om att utforma USA:s utrikespolitik men sedan George W Bush kom till makten har han i stället blivit en av dess hårdaste kritiker. Zbigniew Brzezinski, som var förre president Jimmy Carters säkerhetspolitiska rådgivare, var till exempel en av de få från det amerikanska etablissemanget som öppet kritiserade Bush krigsplaner mot Irak innan de blev verklighet.
I ett vittnesmål inför den amerikanska senaten i Februari (finns naturligtvis på Youtube) varnade Brzezinski också för att USA snart kunde vara i krig mot Iran. Brzezinskis varning lät som om den hämtats från den konspiratoriska amerikanska TV:serien 24 (med Kiefer Sutherland), där USA:s president bland annat säljer nervgas till terrorister för att få en skäl att ta över mellanösterns oljefält.
Brzezinski målade upp följande scenario: En “provokation” i Irak eller en terrorattack i USA som man “skyller på” Iran kunde leda till en “defensiv militär operation mot Iran” som i sin tur leder till en konflikt som sträcker sig ända bort till Pakistan och Afghanistan.
Brzezinski borde veta hur det enda kan leda till det andra. Det var han som lurade Sovjetunionen att invadera Afghanistan. Det säger han själv i alla fall, och han är stolt över det. Syftet var att försvaga ryssarna genom att ge dem deras eget Vietnam. Det fick de ju också sedan Carter och sedan Reagan skickade vapen till personer som Bin Laden.
Brzezinski har skrivit fler uppmärksammade böcker där han analyserar och ger sin syn på vad som borde vara USA:s geopolitiska intressen. Hans nya bok, Second Chance Three Presidents and the Crisis of American Superpower, har den mer begränsade ambitionen att utvärdera de tre senaste amerikanska presidenternas utrikespolitisk. Det är en välskriven bok, nästan helt utan faktafel, som ger intressanta inblickar i hur George Bush senior, Clinton och nu George Bush junior organiserar sitt arbete och vilka principer som väglett dem. Brzezinski menar att Bush senior gjorde ett lysande jobb när han hanterade Sovjetunionens upplösning, att Clinton hade mycket större potential, och, föga förvånande, att Bush senior är en “katastrof”.
Lite slarvigt kan man säga att Brzezinski anser att USA aldrig haft klara utrikespolitiska mål efter att Sovjetunionen försvann och lämnade kvar USA som världens enda supermakt. Bush junior har förstört en stor del av amerikas förtroendekapital i världen men när USA har presidentval 2008 så får man en andra chans att rätta till det.
Brzezinskis analyser är ofta utmärkta, om man godtar författarens utgångspunkt att det är skillnaderna mellan dessa presidenter är det viktiga. Men är det en rimlig utgångspunkt? Den amerikanske geostrategen Immanuel Wallerstein menar att det är världen som har förändrats snarare än Washington. Bush junior framstår som en okänslig unilateralist för att han möter ett motstånd som hans företrädare slapp, hävdar Wallerstein i sin bok, Alternatives The United states confronts the world.
Det var lätt att agera som en multilateralist om man visste att de andra i slutändan gav med sig. Och ingen amerikansk president har tvekat om att agera ensam. Men det har sällan behövts. USA kunde länge räkna med ett närmast oreserverat stöd från Västeuropa och Japan. Vi kanske inte alltid gillade den amerikanska politiken men vi behövde dem. Vi behövde deras pengar för att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget och deras krigsmakt mot för att skydda oss mot de röda.
Wallerstein hävdar att det egentligen var från andra världskrigets slut till 1970 som USA var världens enda supermakt. Sedan har USA blivit allt svagare. Man förlorade Vietnamkriget 1973, blev förödmjukade i Iran 1980 och drog sig snöpligt ur Libanon 1982 sedan 200 marinsoldater dödats i en attack.
Om man betonar kontinuiteten i stället för att fokucera på personliga egenskaper kan man lätt argumentera för att kriget i Irak är resultatet av en politik som Brzezinski själv varit med om att utforma. (Carterdoktrinen: USA är redo att använda militären för att skydda sina nationella intressen i Persiska viken om det behövdes).
Genom att reducera den amerikanska utrikespolitiken till en fråga presidenters personliga kvalitéer kan alla problem också lösa på ett enkelt sätt. Brzezinski vill se ett proffs i Vita Huset, som inte klantar till det och väcker världens avsky. Kanske tänker han på en Jimmy Carter som stödde Röda Khmererna efter att de begått sina massmord, och snart trettio år senare inte behövt förklara sig.
Second Chance Three Presidents and the crisis of American Superpower
Zbigniew Brzezinski
Basic Book
I ett vittnesmål inför den amerikanska senaten i Februari (finns naturligtvis på Youtube) varnade Brzezinski också för att USA snart kunde vara i krig mot Iran. Brzezinskis varning lät som om den hämtats från den konspiratoriska amerikanska TV:serien 24 (med Kiefer Sutherland), där USA:s president bland annat säljer nervgas till terrorister för att få en skäl att ta över mellanösterns oljefält.
Brzezinski målade upp följande scenario: En “provokation” i Irak eller en terrorattack i USA som man “skyller på” Iran kunde leda till en “defensiv militär operation mot Iran” som i sin tur leder till en konflikt som sträcker sig ända bort till Pakistan och Afghanistan.
Brzezinski borde veta hur det enda kan leda till det andra. Det var han som lurade Sovjetunionen att invadera Afghanistan. Det säger han själv i alla fall, och han är stolt över det. Syftet var att försvaga ryssarna genom att ge dem deras eget Vietnam. Det fick de ju också sedan Carter och sedan Reagan skickade vapen till personer som Bin Laden.
Brzezinski har skrivit fler uppmärksammade böcker där han analyserar och ger sin syn på vad som borde vara USA:s geopolitiska intressen. Hans nya bok, Second Chance Three Presidents and the Crisis of American Superpower, har den mer begränsade ambitionen att utvärdera de tre senaste amerikanska presidenternas utrikespolitisk. Det är en välskriven bok, nästan helt utan faktafel, som ger intressanta inblickar i hur George Bush senior, Clinton och nu George Bush junior organiserar sitt arbete och vilka principer som väglett dem. Brzezinski menar att Bush senior gjorde ett lysande jobb när han hanterade Sovjetunionens upplösning, att Clinton hade mycket större potential, och, föga förvånande, att Bush senior är en “katastrof”.
Lite slarvigt kan man säga att Brzezinski anser att USA aldrig haft klara utrikespolitiska mål efter att Sovjetunionen försvann och lämnade kvar USA som världens enda supermakt. Bush junior har förstört en stor del av amerikas förtroendekapital i världen men när USA har presidentval 2008 så får man en andra chans att rätta till det.
Brzezinskis analyser är ofta utmärkta, om man godtar författarens utgångspunkt att det är skillnaderna mellan dessa presidenter är det viktiga. Men är det en rimlig utgångspunkt? Den amerikanske geostrategen Immanuel Wallerstein menar att det är världen som har förändrats snarare än Washington. Bush junior framstår som en okänslig unilateralist för att han möter ett motstånd som hans företrädare slapp, hävdar Wallerstein i sin bok, Alternatives The United states confronts the world.
Det var lätt att agera som en multilateralist om man visste att de andra i slutändan gav med sig. Och ingen amerikansk president har tvekat om att agera ensam. Men det har sällan behövts. USA kunde länge räkna med ett närmast oreserverat stöd från Västeuropa och Japan. Vi kanske inte alltid gillade den amerikanska politiken men vi behövde dem. Vi behövde deras pengar för att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget och deras krigsmakt mot för att skydda oss mot de röda.
Wallerstein hävdar att det egentligen var från andra världskrigets slut till 1970 som USA var världens enda supermakt. Sedan har USA blivit allt svagare. Man förlorade Vietnamkriget 1973, blev förödmjukade i Iran 1980 och drog sig snöpligt ur Libanon 1982 sedan 200 marinsoldater dödats i en attack.
Om man betonar kontinuiteten i stället för att fokucera på personliga egenskaper kan man lätt argumentera för att kriget i Irak är resultatet av en politik som Brzezinski själv varit med om att utforma. (Carterdoktrinen: USA är redo att använda militären för att skydda sina nationella intressen i Persiska viken om det behövdes).
Genom att reducera den amerikanska utrikespolitiken till en fråga presidenters personliga kvalitéer kan alla problem också lösa på ett enkelt sätt. Brzezinski vill se ett proffs i Vita Huset, som inte klantar till det och väcker världens avsky. Kanske tänker han på en Jimmy Carter som stödde Röda Khmererna efter att de begått sina massmord, och snart trettio år senare inte behövt förklara sig.
Second Chance Three Presidents and the crisis of American Superpower
Zbigniew Brzezinski
Basic Book
fredag, maj 11, 2007
Läs Cavefors
Bo Cavefors skriver tänkvärt om Tony Blair: http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.com/
Chique eller chock?
Vad är det för fel på ett luktfritt Venedig inomhus? Las Vegas kasinon bjuder på en massa attraktioner man kan beundra eller fnysa åt.
Mitt hotell ser ut som det dekorerats av familjen Addams: svarta väggar och kopior på klassiska konstverk (även i taket). Tavlorna är ofta flera gånger större än originalen och det är grymt övermöblerat. På hotellets egen TV-kanal säger man att inredningen är “chique” men kanske vore chock en bättre beskrivning.
Samtidigt finns det ofta något demokratiskt i amerikaners förhållningsätt till kultur. Vad är god smak annat än klassbunden snobberi? (Läs Bourdieu http://pierregilly.blogspot.com/search?q=bourdieu)
Att ha svårt för amerikansk kultur och kritisera amerikansk politik är ju inte samma sak, även om det kan kännas naturligt att blanda ihop det ibland. Jean-Paul Sartre som inte var någon vän av amerikansk politik skrev uppskattande om till exempel Jazz. Raymond Aron däremot, som var något av amerikas intellektuella alibi i Frankrike på sextiotalet, avskydde däremot all amerikansk kultur.
Mitt hotell ser ut som det dekorerats av familjen Addams: svarta väggar och kopior på klassiska konstverk (även i taket). Tavlorna är ofta flera gånger större än originalen och det är grymt övermöblerat. På hotellets egen TV-kanal säger man att inredningen är “chique” men kanske vore chock en bättre beskrivning.
Samtidigt finns det ofta något demokratiskt i amerikaners förhållningsätt till kultur. Vad är god smak annat än klassbunden snobberi? (Läs Bourdieu http://pierregilly.blogspot.com/search?q=bourdieu)
Att ha svårt för amerikansk kultur och kritisera amerikansk politik är ju inte samma sak, även om det kan kännas naturligt att blanda ihop det ibland. Jean-Paul Sartre som inte var någon vän av amerikansk politik skrev uppskattande om till exempel Jazz. Raymond Aron däremot, som var något av amerikas intellektuella alibi i Frankrike på sextiotalet, avskydde däremot all amerikansk kultur.
Svindlande affärer
Las Vegas ser ut som enda stor byggarbetsplats. Det är märkligt då man fått ganska mycket konkurrens på senare tid. För trettio år sedan var stan ensam i USA om att ha kasinon: idag konkurrerar tjugoåtta stater om spelarnas pengar. Till och med progressiva delstater som Massachusetts diskuterar om man ska tillåta dem. Och ju fler kasinon som byggs, destå mer verkar folk spela. I Kalifornien har ett kasino begärt att få öppna drive-in-enarmade banditer.
Det hela är ett bra exempel på en av många verksamheter i USA som får BNP att stiga utan att egentligen bidra till välståndet i landet. Räknar man med de sociala kostnaderna är det bara en fråga om hur stora förluster samhället gör (för exempel: http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/2003/Feb-13-Thu-2003/news/20669247.html).
Åttio procent av spelindustrins inkomster lär komma från hushåll med mindre än 50 000 dollar om året i inkomst.
Det hela är ett bra exempel på en av många verksamheter i USA som får BNP att stiga utan att egentligen bidra till välståndet i landet. Räknar man med de sociala kostnaderna är det bara en fråga om hur stora förluster samhället gör (för exempel: http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/2003/Feb-13-Thu-2003/news/20669247.html).
Åttio procent av spelindustrins inkomster lär komma från hushåll med mindre än 50 000 dollar om året i inkomst.
tisdag, maj 08, 2007
Chans till bättre media
Det är dyrt att starta och driva dagstidningar. Det är så dyrt att i stort sett bara de som finansieras av näringslivet genom annonser i längden överlever.
Mycket talar dock för att vi står inför en teknologisk och ekonomisk revolution som kan möjliggöra en mångfald i svensk press vi inte sett sedan 1940-talet.
E-tidningen, en tidning i plast som laddas ner trådlöst, tillhör inte längre en avlägsen framtid. E-tidningen kommer att avskaffa tryckkostnaderna och reducera distributionskostnaderna till en bråkdel.
Med tre gånger så bra upplösning som en dataskärm kommer den att bli ett läsvänligt alternativ till den dyra och miljöfarliga papperstidningen. Det kommer att krävas betydligt mindre kapital för att starta och driva en tidning i framtiden.
Men bara för att tekniken i sig kan leda till en större mångfald behöver det inte bli så. Tidningsutgivarna kommer naturligtvis att försöka införa ett system som gynnar dem ekonomiskt. Det kan till exempel handla om att anpassa reklamen till den enskilda läsaren eller att se till att de bolag som i dag dominerar tidningsmarknaden också kontrollerar E-tidningens tekniska plattform.
Ska alla tidningar kunna distribueras som E-tidning? Kanske kommer man att fastna för system som tv-kabelbolagen har, där man är fri att välja men där man måste köpa dyra grundpaket med kanaler. Med statligt stöd för utveckling borde det finnas en debatt som under vilka villkor tekniken ska kunna användas och hur den ska utvecklas. Bättre: arbetarrörelsen borde aktivt vara med och skräddarsy den nya media-ekonomin så att den leder till en ny mångfald.
Publicerad i LO Tidningen
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=8002
Läs Clarté
Senaste numret av Clarté verkar intressant med bland annat ett bidrag från belgiska fysikern Jean Bricmont. Mer info finns på Mikeal Nybergs hemsida: http://www.mikaelnyberg.nu/clarte/cla_01.html
Jag är i San Francisco så det blir inte mycket skrivande den närmaste veckan.
Jag är i San Francisco så det blir inte mycket skrivande den närmaste veckan.
fredag, maj 04, 2007
En levande skrivmaskin
Han byter tangetbord var sjätte månad på sina två datorer. Brassen Royoki Inoué har skrivit elvahundra romaner på tjugo år, läser jag i spanska El Mundo. Något nobelpris (eller andra litterära utmärkelser) har han inte fått men däremot har det gett honom en plats i Guiness rekordbok. (Tänk att Flaubert tog tjugo år på sig att skriva Madame Bovary.) Inoué använder trettionio pseudonymer, och skriv vid ett tillfälle tre romaner på en dag. Jo, han har japansk påbrå...
Å andra sidan har Inoué en bra bit kvar till Barbara Cartlands nivåer. Hon skrev femtusen slibbiga kärleksromaner. Men kanske är det inte en rättvis jämförelse: Cartland ska ha dikterat sina romaner som lär vara förväxlande lika. Inoué hävdar att han aldrig använt samma story två gånger.
Å andra sidan har Inoué en bra bit kvar till Barbara Cartlands nivåer. Hon skrev femtusen slibbiga kärleksromaner. Men kanske är det inte en rättvis jämförelse: Cartland ska ha dikterat sina romaner som lär vara förväxlande lika. Inoué hävdar att han aldrig använt samma story två gånger.
torsdag, maj 03, 2007
Debatt om Iran
Ali Esbati (Vänsterpartiet) ska debattera Iran med Fredrik Malm (Folkpartiklarna) nu på Måndag (för tid och plats: http://esbati.blogspot.com/).
Visst kan man tycka olika om hur Sverige bör förhålla sig till Iran men jag tycker man kan kräva en koherens. De som tycker att Iran bör sanktioneras borde också ställa upp på sanktioner mot länder som är som Iran eller värre. Saudiearabien är ju till exempel mindre demokratiskt än Iran och situationen för saudiska kvinnor är med våra måttstockar betydligt värre än i Iran. Och de som är oroade över Iranska vapen borde vara ännu mer oroade över de toppmoderna amerikanska vapen Saudiearabien köper varje år. Saudiearabien spenderar 24 miljarder dollar om året på vapen medan Iran, med en betydligt större befolkning, bara lägger ner 8 miljarder.
På samma sätt bör vi naturligtvis då behandla Ekvatorialguinea som Zimbawe osv.
Det är naturligtvis en omöjlig politik. Om Sverige agerade för sanktioner mot Saudiearabien, Ekvatorialguinea och andra rövarstater skulle vi få problem med USA som bara använder talet om säkerhet och de mänskliga rättigheterna för att föra en politik som gynnar deras affärsintressen.
Visst kan man tycka olika om hur Sverige bör förhålla sig till Iran men jag tycker man kan kräva en koherens. De som tycker att Iran bör sanktioneras borde också ställa upp på sanktioner mot länder som är som Iran eller värre. Saudiearabien är ju till exempel mindre demokratiskt än Iran och situationen för saudiska kvinnor är med våra måttstockar betydligt värre än i Iran. Och de som är oroade över Iranska vapen borde vara ännu mer oroade över de toppmoderna amerikanska vapen Saudiearabien köper varje år. Saudiearabien spenderar 24 miljarder dollar om året på vapen medan Iran, med en betydligt större befolkning, bara lägger ner 8 miljarder.
På samma sätt bör vi naturligtvis då behandla Ekvatorialguinea som Zimbawe osv.
Det är naturligtvis en omöjlig politik. Om Sverige agerade för sanktioner mot Saudiearabien, Ekvatorialguinea och andra rövarstater skulle vi få problem med USA som bara använder talet om säkerhet och de mänskliga rättigheterna för att föra en politik som gynnar deras affärsintressen.
onsdag, maj 02, 2007
Cheney bakom de förfalskade Nigerdokumenten
Minns du de förfalskade dokument som skulle visa att Saddam Hussein försökte köpa uran från Niger? Igår hävdade en förre detta CIA analytiker på MSNBC:s The Tucker Carlsons Show att han kan bevisa att de kom från vicepresident Dick Cheneys kontor.
Mannen som sa det, Ray McGovern arbetade för CIA i 27 år och var en tid ansvarig för att sammanställa presidentens dagliga säkerhetsbriefing.
Mannen som sa det, Ray McGovern arbetade för CIA i 27 år och var en tid ansvarig för att sammanställa presidentens dagliga säkerhetsbriefing.
tisdag, maj 01, 2007
Vitsen med heder
Är det sant att du dödade din fru, OJ?
USA är ett stort land, alla är berättigade till sin åsikt.
Men ströp du henne, OJ?
Lyssna noga nu: jag sysslar inte med sådant. Jag dödade inte min fru. Jag dödade inte min fru. Jag dödade inte min fru. Jag dödade inte min fru.
Men mycket tyder på att du gjorde det, OJ?
Som sagt: USA är ett stort land, alla är berättigade till sin åsikt, men jag hoppas du inte ifrågasätter min heder.
Mycket tyder på att din fru vänsterprasslade. Hur reagerar man i en sådan situation, OJ?
Man måste sätta en viss press på vänsterprasslande fruar, annars kan de göra det igen. Fruar förstår bara rädsla. Man måste sätta press på dem, men inom lagens gränser. Hör vad jag säger: inom lagens gränser.
Om man sätter händerna runt hennes hals och trycker hårt, innebär det inte att man stryper henne då, OJ?
Jag diskuterar av principiella skäl inte vilken teknik jag använder för att skrämma kvinnor.
Om OJ försvarat sig såhär hade han knappast blivit frikänd, men när förre CIA chefen George Tennet gör det låter det mer gångbart. Igår hos Larry King (CNN) upprepade han att CIA inte torterar folk fem gånger i rad för att sedan förklara varför det är nödvändigt att tortera folk.
Amerikanska politiker och tjänstemän som man kommer på med att ljuga har en fras som brukar göra slut på diskussionen: “Jag hoppas du inte ifrågasätter min heder“ (Det var till exempel det enda Condolecca Rice kunde få ur sig när Senator Barbara Boxer visade att hon ljög).
Det verkar inte vara så viktigt vad man gör nuförtiden, så länge ens uppsåt inte kan ifrågasättas. Och då det är nästan omöjligt att exakt veta vad en annan människa tänker är det ju ett utmärkt försvar.
George Tennet är ledsen att han gav Colin Powell felaktig information om irakiska massförstörelsevapen, säger han. Han svek Powell, som är en ärlig man.
Gräver man lite i Colin Powells historia, ser man hur mycket han håller på sin heder. När Colin jobbade inom Reaganadministrationen var det han som signerade orden att skicka vapen till Iran, när den amerikanska regeringen förnekade att de sammarbetade med Iran. Som ung officer under Vietnamkriget förnekade Colin Powell också att massakern i My Lai hänt. Men jag hoppas ingen ifrågasätter Powells heder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)