tisdag, juli 31, 2007

Har Jan Myrdal kön?


Debatten om Jan Myrdal i samband med dennes åttioårsdag är intressant på ett sätt som inte bara har med födelsedagsgubben att göra. För Leif Zern i DN (30/7) är det likgiltigt huruvida Myrdal intagit vad liberaler borde kalla goda ståndpunkter eftersom Zern ändå sitter inne med kunskaper om mannens onda natur. Myrdals engagemang under IB affären kan man strunta i då hans inhemska liberalism inte var "något djupt förankrat och pålitligt".

När Jan Myrdal förklarar att Stalin, Pol Pott och Mao haft goda sidor, då är han mer sig själv. Tar man också och citerar Myrdal ur sitt sammanhang så kan man också som Jackie Jakubowski i Expressen (25/7) framställa honom som antisemit, vilket verkar vara den moderna varianten av häxeri eller djävulsdyrkan.

Ska man tala om Kina under kommunisttiden idag så ska man kritisera det som var dåligt (svälten som dödade miljoner människor, det misslyckade stora språnget) men den som hummar något om de framsteg som också gjorde (att medellivslängden faktiskt ökade kraftigt under samma epok, massutbildningen, utbyggnaden av sjukvården) gör sig moraliskt medskyldig till diktaturens brott. Tacka vet jag Indien: i ett land som är både demokratiskt, liberalt och kapitalistiskt skiter vi fullständigt i hur många som svälter ihjäl varje år. Dessa människors död är på något sätt helt apolitisk: något ansvar kan inte utkrävas.

Samma människor som är upprörda över att Jan Myrdal en gång i tiden reste runt i Kampuchea utan att se vad han borde ha sett, verkar fullständigt likgiltiga över de amerikanska bombningarna av Kampuchea. Var det fredsbomber? Vad är det som gör att det alltid finns utrymme att diskutera Jan Myrdals bristande Kampucheainsikter, medan ingen svensk journalist vad jag vet försökt få Jimmy Carter eller Ronald Reagan att förklara hur de kunde stödja de Röda Khmererna ekonomiskt och politiskt i åratal efter deras folkmord? Amerikanska presidenter kan ju inte gärna skylla på att de låtit sig ryckas med av någon revolutionsromantik. Myrdal har haft noll inflytande på Kampucheas utveckling, medan Carter, Reagan och deras företrädare format den.

Men i Sverige sysslar vi med viktigare frågor. Är Jan Myrdal ond eller god? Ingen gråskala är tillåten. Är han realist eller drömmare? En vänlig hjälpsam äldre herre eller en potentiell svensk massmördare? Det är samma nonsens som när kyrkans skarpaste hjärnor förr i tiden diskuterade huruvida änglar har kön.

torsdag, juli 26, 2007

Farväl till tillväxtsamhället



Olja: tillväxtens förutsättning

Min mormors Sverige var så fattigt att gravida kvinnor kunde tappa alla tänder. I min mammas Sverige kunde vilken Svensson som helst köpa en nybyggd villa. Att vi snabbt får det allt bättre materiellt är något som man tar för givet idag. Och även om förändringen inte längre upplevs som lika dramatisk fortsätter välståndsökningen.
Historiskt sett är dock tillväxt ett nytt fenomen. Från, säg, år två tusen före Kristus till början av sjuttonhundratalet skedde i stort sett ingen välståndsutveckling.

Allt detta förändrades 1712 när Thomas Newcomen utvecklade den första praktiska ångmaskinen. Necomens maskin kunde ersätta 500 hästar och det var bara början på den materiella revolution som vi fortarande lever mitt i.

Idag har tillväxten blivit något av politikens heliga gral eftersom man tror eller i alla fall vill låta påskina att den ska lösa alla problem, sociala, politiska eller hur man nu vill etikettera dem. (Tänk bara på vad diskmaskinen har gjort för att underlättat jämställdheten…).

Idag verkar inget fredat från experternas rationaliseringar. Vår mat kommer från allt färre jordbrukare, allt längre ifrån och det mesta centraliseras och specialiseras. Kina tillverkar de flesta prylar, Indien håller på att bli världens centrum för tjänster (allt från programmering till bokföring) medan Storbritannien släppt allt utom sin banksektor. Genom att mikroredigera ljudet har en del amerikanska radiokanaler till och lyckats få upp hastigheten på mänskligt tal utan att man märker skillnaden. Det kallas 66 sekunder-minuter.

Om kakan hela tiden växer förväntas folk inte fundera så mycket på hur den fördelas. Men är mer fortfarande verkligen automatiskt bättre?

Även om det inte går att förneka de enorma fördelarna tillväxten gett oss och att en stor del av jordens befolkningen ännu lever i fattigdom, är tillväxten problem lika tydlig. Det finns fyra centrala problem:
1. Tillväxten har skapat mer ojämlikhet än välstånd på många håll i världen. I USA har de flesta löntagares köpkraft knappast ökat på 25 år. Och även i Latinamerika är per kapitainkomsten ungefär likadan som för ett kvartsekel sedan, trots kraftig tillväxt. Över åttio länder har rent av haft sjunkande per capita inkomster de senaste tio åren. I Sverige har visserligen reallönerna stigit, men inte alls i samma takt som samhället blivit rikare. Löntagarnas andel av BNP har rent av sjunkit kraftig. Det är kapitalägarna som får det mesta av välståndsökningen. Tillväxt i sig är inte tillräckligt för att göra de flesta av oss rikare.

2. Trots att västvärlden blivit allt rikare visar undersökningar att vi inte blivit lyckligare.
Man skulle kunna förklara det med att det inte går att köpa lycka om det inte vore för att den rikaste femtedelen av ett lands befolkning alltid
anser sig vara lyckligare än den fattigaste femtedelen.
Förklaringen till denna paradox är att folk - i samhällen där BNP per capita överstiger 15 000 dollar - är mer intresserade av sin relativa inkomst än den absoluta menar den brittiska ekonomen Richard Layard.
När man frågat studenter på Harvard om
det föredrar a) 50 000 dollar om året medan andra får häften så mycket eller b) 100 000 dollar medan andra får dubbelt så mycket väljer den flesta det första alternativet.

Den glädje folk få ut av en materiell förbättring tycks vara kopplad till att deras likar inte får det ännu bättre. När det gäller ledig tid finns dock inget sådan avundsmekanism.

Layards slutsats är att folk i den rika världen arbetar mer än nödvändigt och kanske inte har ledigt tillräckligt. Om målet med den ekonomiska politiken är att göra folk lyckliga, snarare än att höja BNP, ska man inte vara rädd för höga inkomstskatter (för att avhålla folk från att jobba för mycket) menar Layard, som summerat egen och andras forskning i boken ”Hapiness Lesson from a new Science” (The Penguine press).
(Att mäta lycka är inte så flummigt som det låter. Det visar sig att man kan lita på vad folk säger: de som uppger att de är lyckliga har högre elektrisk aktivitet i frontalloberna än andra, och deras vänner beskriver dem också oftare som lyckliga.)

Den franske professorn Jacques Généreux menar att ekonomismen är ett betydligt större problem än att den gör oss olyckliga. Konkurrensen som samhällsmodell undergräver den sociala sammanhållningen: marknadssamhället leder oss till ”icke-samhället”, vilket är titeln på hans senaste bok: ”La Dissociété” (Seuil)
I en tjock komplicerad volym går han igenom hur ekonomismen påverkar oss, och det är ingen munter läsning. I tjugo, trettio år har det hetat att politiken inte längre kan förändra världen. Nu är det i stället världen som sägs förändra politiken, så varför delta i demokratiska processer om de inte har makt att förändra något?

Argumentet är inte nytt men det som gör att Génereauxs bok sticker ut är detaljrikendomen i hans analys av den fuskvetenskapliga grund som vårt konkurrenssamhälle vilar på. Géneraux visar att en politik där kamp ersätter samarbetet inte kan rättfärdigas med att det skulle vara en naturlig ordning. Mycket av det ekonomiska tänkandet bygger på en kvasibiologiska uppfattningar. Det naturliga urvalet gynnar faktiskt inte individer som maximerar sin konsumtion på andra arters bekostnad. Det normala är att en optimal utveckling är kompatibel med arten och ekosystemets bevarande. Den biologiska forskningen visar i stället att en grupps överlevnad är beroende av dess förmåga att begränsa konkurrensen och aggressionerna till förmån för samarbetet

Det är inte helt lätt att sammanfatta Géneraux i en tidningsartikel, men ett indirekt bevis för hans uppfattning att ”djungelns lag” är något onaturligt som ekonomer hittat på, är faktiskt miljöförstörelsen.

3. Miljön är också det tredje argumentet mot vårt tillväxtsamhälle. Växthuseffekten är inte längre ett fenomen som kan förnekas, även om flera stora oljebolag gjort sitt bästa för att så tvivel. Lika allvarligt är hotet om en ekologiska kollaps genom överexploateringen av jordens resurser om dagens tillväxtmodell tillåts fortsätta. Om den kinesiska tillväxten fortsätter kommer landet till exempel ensamt att konsumera 1352 miljoner ton spannmål år 2031. Det är 2/3 av hela världens skörden idag. Kina kommer att konsumera 20 miljoner tunnor olja om dagen mer än som produceras idag. Och ska de redan nära utfiskade haven klara att återhämta sig om kineserna ska kunna äta fisk på en västerländsk nivå? Och sedan kommer behoven från andra stora snabbväxande ekonomier som indien. Det behövs helt enkelt flera nya planter för att undvika en ekologisk kollaps.

4. Det fjärde större problemet med tillväxtsamhället är att det bygger på billig icke förnyelsebar energi. Tanken att etanol och andra biobränslen ska kunna ersätta oljan, vars reserver nu snabbt minskar, är absurd.

Energiavkastningen på etanol gjord på majs är bara 30 procent. För att tillverka 1,3 enheter energi måste man förbränna 1 enhet. Det kan jämföras med oljan som ger 30-200 gånger avkastningen energimässigt. Ett land som Storbritannien skulle inte kunna tillverka tillräckligt med etanol till sina egna bilar ens om all odlad mark användes till det.

Om man vet att det krävs tio gånger mer energi till att odla, frysa och distribuera ärtor i Sverige än deras energiinnehåll får man en aning om hur energiinneffektivt dagens samhälle är. Och det är inget extremt exempel. Det kan gå åt hundrals gånger mer energi att transportera ett livsmedel än det innehåller. Dagens globala marknad för livsmedel är bara lönsam så länge vi har tillgång till nästan gratis fossila bränslen och ignorerar miljökonsekvenserna av energislöseriet.

Problemet med de sinande oljekällorna kan inte enbart lösas genom att man satsar på förnyelsebar energi. Kanske kommer vi att ha tillgång till obegräsad grön energi en dag men det är osannolikt att det skulle hända under överskådlig tid. Kineserna har påbörjat världens mest ambitiösa kärnkraftutbyggnad. Trots det beräknas de bara stå för 4 procent av landets energibehov år 2020.
Det behövs en retorik som gör klart att det är politiken som formar ekonomin, och inte tvärt om. Det behövs en verklighetsbaserad nationalekonomisk forskning som utgår ifrån människans verkliga psykologi, och tar hänsyn till de externa kostnaderna i ekonomisk aktivitet.

Konkret innebär det att vi bör odla våra livsmedel lokalt och äta mer säsongsbundet. Vi kanske inte ska sluta importera bananer, men varför äta Argentinska äpplen eller vete från Australien?

Det behövs också en satsning på nya transportsystem. Det finns redan idag en spårbilsteknik som kombinerar kollektivtrafikens ekonomiska och miljömässiga fördelar med den frihet som bilismen ger åt individen. Spårbilen går på en räls några meter upp i luften. Den kommer när man kallar på den, kör sig själv, behöver inte stanna för rött, behöver inte parkeras, borde eliminera allt vad trafikolyckor heter och då den inte behöver bära på sitt eget bränsle är den betydligt energirationellare än bilen. Om elen kommer från förnyelsebar energi är den också miljöneutral.

Spårbilen är bara ett exempel av många på teknik som i princip redan idag skulle kunna gå över till men som fördröjs av olika anledningar. Andra exempel är e-tidningen (en läsvänligt plasttidning som trådlöst laddar upp sig) eller det kontantlösa samhället. Precis som oljebolagen gjort sitt bästa för att få allmänheten att tro att växthuseneffekten vetenskapligt inte är bevisad finns det ekonomiska särintressen som gör sitt yttersta för att hävda att nya tekniska system är dåliga eller inte redo ännu. Ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att gå tillbaka till medeltiden utan om att ersätta gammal teknik med ny.

Har gått i Sundsvalls Tidning

torsdag, juli 19, 2007

"Medvetandet gör oss ansvariga"



De senaste femtio, sextio åren har många svenskar drabbats av Jan Myrdal. En del reagerar med illamående och hojtar efter åsiktskarantän. Man kräver att den ena eller andra tidningen ska stänga sina sidor för gubben eller att han ska uteslutas från Pennklubben.

Andra börjar tala om behovet att gå till "läggen" och hänvisar till vad Jan Myrdal skrivit i allt från hur köttbullar bör stekas till hur klasskampen avspeglar sig i arkitekturen i norska träkyrkor från 1400-talet.

Medan den första gruppen sällan förmår sig att läsa igenom en hel artikel då de vet att gubben är ond, och man inte ska läsa onda människor, försöker den senare läsa varenda rad gubben skrivit eftersom de är övertygade om att gubben vet allt, sett allt och förstått allt. De läser hans nästan åttio böcker om och om igen tills det myrdalska språket trängt undan deras eget. De klär sig som Jan Myrdal, låter som honom, fyller sina hem med tusentals böcker och döper sina söner till Jan.

Den första gruppen har blivit allt större, medan den senare krympt ihop till en liten sekt genom åren, men annars är det mesta sig likt nu när Jan Myrdal fyller åttio år.

Murbruk förlag (som startats av unga myrdaliter?) firar födelsedagen med en nästan 400 sidor tjock volym av valda texter från de senaste femtio årens produktion med titeln Medvetandet gör oss ansvariga.

"Myrdals samlade smörja" borde den heta säger min morbror när jag visar upp den.

Titeln är hämtat från en text där Myrdal för fram ett existentialistiskt budskap: "Vi föds in i livet utan egen förskyllan och vi deltar i klassernas kamp vare sig vi vill eller inte. Medvetandet gör oss ansvariga". (Snacka om att vara ute: i dag när klasskampen dödförklarats begär man bara att vi ska vara medvetna och ansvariga för att placera våra pensionspengar i rätt aktiefonder.)

Mycket av tjusningen eller det förskräckliga med myrdalskan är att den är raka motsatsen till vad han själv kallar "dagens-nyheterska". Myrdal "spyr" över sånt han inte gillar, när finare människor på sin höjd kastar upp. Han är rå, generaliserande, oerhört nyanserad, alltid påläst, fullständigt omdömeslös, fruktansvärt korkad och många gånger briljant. Problemet är att det inte alltid är enkelt att lista ut när han är vad.

Något som är ganska uppenbart när man läser dessa texter - som handlar om allt från Strindberg till invasionen av Tjeckoslovakien - är hur lite myrdalskan förändrats under ett halvt århundrade.

Det gäller också budskapet: Man kan alltid räkna med att Myrdal gör sitt bästa för att underminera utbredda värderingar: "Parlamentarismen är demokratins trekronorsmynt. Det var parlamentarismens stater som drev kolonialismen och skötte plundringen på mest hycklande sätt åt sin härskande klass. Det var i parlamentets Storbritannien, rösträttens Tyskland och demokratins Frankrike den politiska klassen drev ut sitt valboskap i folkslakten 1914."

"Den svenska grundlagen - skriven halt och skevt som ett bilhandlarkontrakt -…)"

"Sionism är rasism. Den är antisemitismens siamesiska tvilling."

Ofta blir det inte riktigt färdigargumenterat, trots texternas längd, men många gånger lyckas Myrdal ändå relativisera sådant som ses som självklara sanningar.

Till skillnad från många andra författare har Myrdal också karisma live. En del av den kommer förmodligen ur det att han verkar fullständigt övertygad om att han fattat hur det mesta hänger ihop, men att de flesta människor inom debattsverige är för korkade för att förstå vad han säger.

Det gör att han kan stå inför ett hundratal pennklubbsmedlemmar, som nästan samtliga är emot honom och visar det öppet, utan att verka det minsta besvärad.

Skulle du bli osäker om ett gäng tioåringar kom fram till dig och kritiserade dina åsikter?

Mycket av både tjusning som avsmak för Myrdal ligger förmodligen i hans osvenska självförtroende. Man efterlyser ödmjukhet, osäkerhet, bot och annat som inte ingår i den offentliga debattören Myrdals repertoar där man i stället bjuds på encyclopediska kunskaper, (ibland väl) hisnande historiska paralleller och, sist men knappast minst: Myrdalskan!

(Jan Myrdal: Medvetandet gör oss ansvariga - Valda texter 1957-2007 Murbruk förlag.)

Publicerad i Arbetarbladet och Kristianstadsbladet idag.

Sionist och Sverigedemokrat

En gång försökte jag debattera Israel med några finska sionister som mest verkade intresserade av att få veta om jag var jude eller inte. Jag sa att min nationalitet har lika lite betydelse för mina argument som kön eller frisyr. Men kanske har de ändå en större poäng än vad jag insett.

Hur vore det om jag erbjöd svenska judar 50 000 kronor var för att flytta till Israel? För att veta hur de ska reagera skulle nog de flesta vilja veta vem jag är. Resonemanget är inte så krystat som det kanske låter. Något liknande händer just nu: rika sionister har erbjudit iranska judar 5000 pund var om de flyttar till Israel. Det är en story som inte intresserar media. Men om den iranska regeringen erbjudit sitt lands judar pengar för att lämna landet hade alla sagt att det var ett utslag av antisemitism. I båda fallen handlar det om att någon ska betala för att bli av med judar. Både antisemiter och sionister är överens om att judar inte ska vara där de är utan någon annanstans. Sionisterna vill att detta annanstans ska vara Israel, medan antisemiter ibland vill slå ihjäl dem, och ibland verkar nöjda så länge flyttar till något annanstans. Antisemitism och sionism är ideologier som ligger varandra nära.

Historien om den första svensk som fått Herzel priset för ”exceptionella insatser för Israel och Sionismen” är intressant i det här sammanhanget. En kort tid innan World Zionist Organization skulle överlämna priset insåg man att mannen, Ted Ekeroth, också var aktiv i högerextremistiska Sverigedemokraterna. Man försökte få honom att lämna partiet. Ekeroth kommenterade det själv i DN: ”Är man sionist är man judisk nationalist. Då måste man även acceptera den svenska nationalismen.”
Och det har han helt rätt i. Det obehagliga med Sverigedemokraternas och sionisternas nationalism är dock att den bygger på rasism. Men är man svensk rasist så bör man acceptera judisk rasism.

Konstverket är Myrdal



Åttio år. Jan Myrdal fyller gubbe. Åttio år, och över sextio år som debattör och skribent eller skriftställare. Sedan debuten på eget förlag 1953 med enaktaren Folkets Hus har Myrdal publicerat reseböcker, pjäser, filmmanus, konstessäer, litteraturkritik, romaner, självbiografier och en serie skriftställningar. Så kallar han själv de böcker där han samlar politiska och polemiska artiklar. Det har blivit närmare åttio böcker och tusentals artiklar under årens lopp.

En gång i tiden sålde Myrdals böcker i jätteupplagor och en del av många namn inom svensk skönlitteratur kallade honom för mästaren. Myrdals Rapport från en kinesisk by som kom 1962 översattes till en massa språk, blev omtalad och bildade skola runt om i världen. Nu betraktas den av de flesta som fyrkantig maoistisk propaganda. Själv anser jag att den är lysande maoistisk propaganda.

Även om kulten kring Vietnamdemonstranternas mest framstående tänkare reducerats till sekt sedan sextiotalet finns det anledning att undra över vad författarskapets attraktionskraft beror på. Vad har Sverige siste offentlige maoist för egenskaper som gjort det möjligt för honom överleva sina försvarstal av olika mördarregimer som till exempel Pol Pots i Kambodja?

Visst, som romanförfattare är Jan Myrdal inte dålig. I den senaste romanen han publicerade, Maj En Kärlek (1998) finns det lysande partier som når upp till samma magiska närvarokänsla som i En barndom, En annan värld, och Tolv på det trettonde.
Myrdal har hunnit bli tjugosju, är gift och har barn, då han möter den artonåriga Maj. Det blir början på ett passionsdrama där läsaren inte skonas från några detaljer. När Maj är otrogen hämnas Myrdal med att våldta henne på mattan hemma. Samtidigt haltar berättelsen betänkligt varje gång politruken Jan Myrdal tar vid och fyller sida upp och sida ner med sin ungdoms stalinistiska världsbild. Man kan jämföra med Strindbergs (o)vana att fylla romaner, som Det nya riket, med hela kapitel om mysticism och alkemi. Den lysande samhällsatiren och nerven i berättelserna störs av fnösktorra guldmakarresonemang.

Även den fjärde delen av Jan Myrdals självbiografiska romaner, När morgondagarna sjöng tyngs av den unge Myrdals politiska utläggningar. Varför väljer Myrdal att redogöra explicit för sin ungdoms världsbild i stället för att väva in den i ett händelseförlopp?

"Man ska veta vad man vill. Man ska forma sitt liv. Jag tycker man bör vara hård nog att göra något vettigt av det. Det är ens eget fel om allt går åt helvete", skrev Myrdal i sin femtiotalsroman Att bli och att vara och tog därmed upp ett tema som redan upprepas i varierade former i hela författarskapet: den sartriska existensialismen.
På sextiotalet tog den myrdalska tillämpningen av existensialismen på det intellektuella kollektivet form i samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, en essäroman som i sin modifierade översättning (Confesssion of a Disloyal European 1968) väckte viss uppmärksamhet utomlands.

Konceptet var enkelt och passade tiden utmärkt. Kravet på de intellektuellas ansvar formulerades mot bakgrund av en marxistisk verklighetsuppfattning som då nästan var självklar.

Världens intellektuella är i besittning av sanningen och eftersom de inte handlar utifrån denna sanning sviker de: "Såsom jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen – den europeiska – och för den vidare, vi har svikit med vetskap, insikt och medvetande, vi har noggrant analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte (…) Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask. "

Den världsbild som Myrdal presenterar sina läsare genom åren har Karl Marx, Samir Amin, Jean-Paul Sartre, August Strindberg, Jules Vallés och Mao Zedong som huvudingredienser. Det har gett en kompott av existensialism, marxism, kulturrelativism, bonderevolutionär romantik och en väl tilltagen dos historicism.
Men föreningen är skenbar: så olika teorier hålls inte ihop inbördes av en röd tråd utan med konst. Och konstverket är Jan Myrdal.

Metoden kräver en essäistisk ansats och i botten på alla texter, reseskildringar, romaner och skriftställningar om allt från vin till Moskvarättegångarna tittar alltid den Myrdal han uppfann i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell fram. Essäromangreppet är förklaringen till varför Myrdal var och är främst i klassen svenskar som gjort sig till tolk för den maoistiska versionen av statssocialism. Tredjevärldensocialismens dogmer kan i den myrdalska språk och formvärlden ges ett sken av liv.
Men Myrdals tolkning av hur samhället fungerar är också mer logisk än världen själv och i den överdrivna betoningen av logiken av logiken ligger dess attraktionskraft på den moderna faustiska människan.

Klasskampen presenteras som den logiska konsekvensen av samhällets företeelser, historiens drivkrafter har alltid en logisk mening. Det är skälet till att Myrdal fortsätter att tro att judeutrotningen var en lönsam affär för tredje riket, trots att den historiska forskningen säger annat. Där finns ingen plats för Adolf Hitlers personliga vansinne.
Med myrdalsk tillspetsningen får små händelser i privatlivet illustrera stora samhälliga förändringar. Även i badrummet får Myrdal stöd för sin politiska åskådning: "Jag är socialist av många skäl. Ett av dem är att jag borstar tänderna varje morgon. Jag kunde borsta tänderna i salt vatten. Det är billigast och effektivas. Men tandkräm smakar bättre. När jag nu klämmer tandkräm ur tuben märker jag att nyckeln är borta. Den är bortrationaliserad. Inte för att den var irrationell för mig utan för att dess borttagande ökade fabrikanternas försäljning. Det blev svårare att få ut tandkrämen ur tuben. Det blev större profit på tandkräm."

Med denna metod får läsaren aldrig glömma vem som skriver artikeln: Myrdal gör efter femtiotalet sällan skillnad mellan berättare och författare och dyker ständigt upp i texten för att hänvisa till sig själv (eller någon annan auktoritet) för att stödja ofullständiga resonemang.

I De svartare fanornas tid (1997) behandlar han homosexualitetens natur på några rader:
"men jag har bland dem aldrig träffat en i sitt driftsliv lycklig bög. Beteendet är heller knappast genetiskt; vore det så vore – som jag skrivit – det oförklarligt varför sexuell nöd och förvirring på medeltiden ledde till att män störta sig över kvigor under det att sexualnöd nu gör att de störtar sig över varandra. Det är beteende de betingas till. I sådana beteenden spelar den nutida bögkulturen, gaykulturen, stor roll. Den betingningen anser jag skadlig."

Men det skönlitterära sätt som Myrdal försöker skriva samhällsvetenskap på har förtjänsten att den gör läsaren uppmärksam på de ideologiska föreställningar denne bär med sig. Det han skrivit om romanen som konstart kan stå för hela författarskapet: "Det är en form som gör verkligheten tydligare genom att vrida upp den i fiktion." (Karriär 1975)

Myrdal fungerar som en ideologisk fyr. Hans verklighetssyn blir en motkraft till etablerade sanningar. Han kan ha fel på intressantare sätt än andra har rätt. Det finns också en viss grad av pragmatism om inte populism i hans tänkande – försvarsvänlighet på sextiotalet och yttrandefriheten på åttio oh nittiotalet som byter mot invanda föreställningar om vad som är liberala och socialistiska frågor.

I slutet av nittiotalet framträdde Myrdal som en efterföljare till Torgny Segerstedt genom sin kamp för den absoluta yttrandefriheten. Från sin kulturrelativistiska position försvarar han lika gärna utgivningen av Mein Kampf i Sverige som han ursäktar massakern på Himmelska Fridens torg med att den var realpolitiskt nödvändig.
Hur kommer författarskapet att bedömas sett från backspegeln av litteraturhistoriker som inte upplevt sextiotalets ideologiska berusning?

Böcker som Den Albanska utmaningen (1970) som hyllar det framgångsrika socialistiska Albanien kommer knappast att finna läsare i framtiden.
Antagligen kommer en stor del av författarskapet ner i mörkret och glömska i bibliotekens källare. Men kanske kommer en del att klara sig. De flesta av Myrdals konstessäböcker känns fortfarande fräscha. Böcker som den nästan fem kilo tunga 5 år av frihet 1830-1835 Daumier mot bankirernas kung päron (1990), André Gill (1995) och den senaste Sälja krig som margarin (2005) kommer att kunna läsas länge.
Kanske kommer också Maj En kärlek, den tidigare böckerna i serien, den besläktade Samtida bekännelser av europeiska intellektuell att finna nya läsare.

Men oavsett om Myrdal i framtiden kommer han nog att behålla en några rader i den svenska litteraturhistorien. Ingen svensk författare har så framgångsrikt som han lycktas marknadsföra sin egen tolkning av sina memoarromaner. Många som kommenterat böckerna har okritiskt återgett Myrdals egen såklart att han går direkt in i sin dåtid och skriver oscensurerat. Det är naturligtvis psykologiskt omöjligt men som litteraturteori låter det tjusigt. Det är emellertid konsekvent utfört i den meningen att den gamle Myrdal inte försöker döma den unge Myrdal.

Kanske kommer Jan Myrdal att gå till eftervärlden, inte som debattör med kontroversiella åsikter, utan om arketypen för en europeisk intellektuell. Eller i alla fall som en svensk sådan från andra halvan av nittonhundratalet.

(uppdaterad version av en artikel som gått i Kristianstadsbladet)

måndag, juli 16, 2007

Utlokaliserade gamlingar

Norge har tagit nästa logiska steg i vår allt mer kostnadseffektiva globala värld och börjat utlokalisera sina gamlingar. I Spanska Alicante finns tusentals norrmän på behandlingshem som drivs av norska kommuner, med norsk personal och naturligtvis som finansieras med norska skattepengar. Norrmännen behöver bara tala med sin doktor, fylla i några blanketter, för att få minst sex veckors behandling för till exempel reumatism på spanska solkusten betald med norska skattepengar.
Norge är ett av världens dyraste länder så det blir betydligt billigare för norska kommuner att bygga sina anläggningar i Spanien. Men varför satsar man inte på Marocko eller Portugal som är ännu billigare?

Hoppfullt i Nigeria

Priset på machetes har halverats sedan valet i April i Nigeria. Under den våldsamma valkampanjen kostade en machete 800 nairas, nu kan man köpa en för 400 (eller 36 kronor) rapporterar den nigerianska nyhetsbyrån NAN.

söndag, juli 15, 2007

Att Ford planerar att sälja Volvo är ingen överraskning. Företag specialiserar sig på det är bäst på, så det är logiskt att man gör sig med guldägget Volvo. När Ford gjort sig av med Volvo kan man koncentrera sig på det man är bäst på: gigantiska förluster och bilar ingen vill ha.

tisdag, juli 10, 2007

Grisar kan flyga

Danska grisar kommer snart att ta flyget till Moskva. Danska Dan-Invest planerar att exportera 20 000 grisar till Ryssland. Men EU:s nya djurskyddsregler fördubblar både tiden och konstnaderna för att forsla djuren. Med de nya reglerna får de färdas högst 24 timmar i sträck varefter de har de rätt till en lika lång rast. En transport mellan Danmark och Moskva som tidigar tog fyra dagar, kräver nu åtta dagar. Men företaget har hittat en lösning, rapporterar The Moskow Times: grisarna får flyga. "Vi håller på att bestämma oss om vi ska sätta dem i turist eller affärsklass", förklarar Kent Skaaning som är chef för Dan-Invest. Mer om mat som reser här.

torsdag, juli 05, 2007

Den nya cirkusekonomin


De som satsade tio tusen kronor på H&M aktier för tjugo år sedan har aktier som är värda sju miljoner kronor idag, kunde man läsa i privata affärer nyligen. Det får mig att tänka på Jan Myrdal. I början av åttiotalet köpte han en IBM 80 för hundra tusen kronor. Så om han investerat i H&M i stället så hade han kunnat göra ett klipp på sjuttio miljoner kronor. Och eftersom han köpte två IBM, en till lägenheten i stan, en till huset, talar vi om etthundrafyrtio miljoner kronor. Det blir ganska dyra skrivmaskiner. När jag fick en av dem hade de förmodligen ett negativt värde.

IBM 80 (utan egen hårddisk) med skrivare (stor som ett soffbord), diskettstation (som en brödrost för fem brödskivor) och tangentbord (i järn) är stort som ett “rymdlaboratorium” sa Myrdal när han visade den för mig. Men egentligen har den allt man behöver om man (bara) vill skriva. Visst var det omständigt att sätta igång den, men den har rättstavningsprogram på sju språk.

Jag fick låna en kartong med instruktionspärmar, men det blev inte mycket gjort på den. Vem skulle ta emot disketter stora som elefantöron när jag började frilansa 97?

Jag köpte en bärbar Compaque för tjugofyra tusen kronor i stället. Hade jag köpt googleaktier hade jag kunnat köpa en lägenhet på Park Avenue i New York. Min Compaque däremot, är inte värd mycket mer än en IBM 80 nuförtiden.

Många kanske tycker att Sverige vunnit på om Myrdal blivit kapitalist på åttiotalet i stället för att skriva sina barndomsböcker, men hade samhället som helhet blivit rikare på det?

The Economist skriver (23 juni) om avindustrialiseringen av Storbritannien. Den ska tydligen inte vara något att gråta över. Precis som britterna ledde vägen in i industrisamhället, visar man nu vägen ur det. Det finns inte så många brittiska ingenjörer kvar, men desto fler ekonomer som kokar ihop algoritmer som riskkapitalfonder och investmentbanker använder sig av. Kanske kan britterna leva gott på algoritmer för börshandel. Varje cirkus har ju sina spåtanter, och kunder verkar det inte vara ont om.

onsdag, juli 04, 2007

Den nya kapitalismens kultur



Richard Sennett är en amerikansk sociolog och etnolog som är verksam på MIT och London School of Economics. Han har gjort sig ett namn på att undersöka hur människor mår i samhällen i snabb förändring. En högskoleutbildad idag kan räkna med att behöva byta jobb elva gånger och yrke två gånger under sitt liv, skrev Sennett i sin förra bok När karaktären krackelerar.

Det grundläggande problemet, enligt Sennett är att de relationer som allt mer präglar arbetsmarknaden är av en kortsiktighet som strider mot allmänmänskliga krav på mer stabila förhållanden. En god arbetsinsats är inte längre självklart samma sak som goda karaktärsegenskaper. Det leder till en människa vars karaktär “krackelerar” menar Sennett.

Hur människors relationer och självbild påverkas av att vi blivit yrkesmässiga nomader är även temat för Sennetts senaste bok, Den nya kapitalismens kultur, som nu kommit i en elegant översättning av Örjan Sjögren.

Människor ställs idag inför allt större utmaningar i sitt yrkesliv. En utmaning handlar om hur man utvecklar nya färdigheter när kraven på vad man ska klara av hela tiden förändras. En annan utmaning är att överge gamla föreställningar om att det man tidigare presterat är något man har tillgodo idag. Numera har som finansgurun George Soros påpekat, “transaktioner” ersatt människans “relationer” med varandra.
De kortsiktiga relationerna på arbetsmarknaden har föregåtts och skapats av förändringar i investerarnas beteende. “Medan amerikanska pensionsfonder 1965 i genomsnitt behöll aktier i 46 månader hade kring 2000 det mesta i dessa institutionella investerares portföljer bytts ut efter i genomsnitt 3,8 månader“, skriver Sennett.

Egentligen finns det mer extrema exempel än de Sennett tar upp sin bok. Ta metoden som skapades av General Elctrics VD, Jack Welch: Forced Ranking. Den bygger på en förföriskt enkel tanke: varje år bör en tiondel av de anställda klassas som lågpresterande. Detta ska ske även om de anställda uppnått företagsledningens målsättning. Andra gången något hamnat i denna kategori bör personen avskedas.
Forced Ranking blev naturligtvis oerhört populär bland bland USA:s direktörer. Enligt Fortune tillämpade en fjärdedel av de 500 största börsbolagen metoden ett tag. Numera överges den allt mer, efter anklagelser om diskriminering av äldre arbetskraft och efter att företag fått betala stora böter, men Forced Ranking skvallrar rätt bra om mentaliteten i affärsvärlden.

Den nya kapitalismens anda innehåller en rad observationer som vanligtvis är osynliga för ekonomer, trots att de har stora ekonomiska konsekvenser på sikt. Sennett beskriver till exempel två industriolyckor. I den första utbröt en brand men fabriksarbetarna kunde släcka branden ändå, då de kände varandra väl nog för att snabbt få kontroll över situationen. Ingen lyssnade på företagsledningens order: det var det informella nätverket som räddade fabriken.

Trettio år senare bevittnar Sennett hur luftkonditioneringsanläggningen började suga in i stället för att suga ut giftiga gaser på ett företag i Silicon Valley. Personalen stod handfallen eller övergav arbetsplatsen då man kände varandra för lite för att kunna hålla ihop. Personalen var bara “ytligt organiserad på pappret”.
Det är klart den här typen av skillnader måste påverka de anställdas långsiktiga prestationer, även om det är svårt att visa hur det hänger ihop i ett bokslut.
Vet man också att man när som helst kan bli utbytt, trots att företaget är lönsamt och att man uppnått de mål som satt är man naturlivis inte längre solidarisk med företaget på samma sätt som tidigare. Det har till exempel de flygbolag fått erfara, påpekar Sennett, där de anställda strejkat för bättre villkor, trots att de varit konkursmässiga. Lojalitet fungerar åt bägge hållen. Det gäller även mellan företag och dess underleverantörer.

Den nya kapitalismens kultur är en bok som utklassar det mesta som skrivs idag på området. Det är en stor bok, även om den bara är på 140 sidor, som myllrar av intressanta reflexioner om dagens samhälle och arbetsliv.

Den nya kapitalismens kultur

Richard Sennett
Atlas

tisdag, juli 03, 2007

Al Gore mot imperiet



Skriftens republik har ersatts av TV-imperiet, läser jag i en ny bok med titeln The Assault on Reason. I TV- imperiet avgörs amerikanska val av trettio sekunder långa reklamsnuttar. Den som har mest pengar vinner valen, och då de redan valda ofta har bäst förutsättningar att skrapa ihop mest pengar blir de nästan alltid återvalda. Kandidaterna är naturligtvis tvungna att anpassa sin politik efter vad de största bidragsgivarnas önskemål -- ofta storkoncerner - i stället för att lyssna på allmänheten.

Amerikaner tittar i genomsnitt på TV i fyra timmar och trettiofyra minuter varje dag. Det är 90 minuter mer om dagen än snitten i resten av världen. Det innebär att tre fjärdelar av all vaken disponibel tid (då de inte klär sig, pendlar osv) spenderas framför burken.

Mycket tyder på att TV tittandet påverkar oss på ett djupare sätt än vi är medvetna om. En individ som tillbringar fyra och en halv timme framför tv har sannolikt en hjärnaktivitet som skiljer sig från den som läser fyra och en halv timme om dagen.
Människan styrs av känslor som hon sällan är medveten om. Hjärnans förbindelser från det känslomässiga centret till det kognitiva är starkare än förbindelserna mellan det kognitiva till det känslomässiga.



Upprörande bilder passerar inte språk eller analysdelarna av hjärnan, vilket leder till att vi ofta fattar snabba beslut baserade på en känslomässig reaktion, vilket också förklara varför politisk TV reklam har så stor genomslagskraft. Folk som regelbundet tittar på TV tror att de städer de bor i är farligare än vad de är. Kriminaliteten kan gå ner, men TV visar ändå mer av den då det ökar tittarsifforna, menar författaren som låter som väl avvägd mix av mediakritiker som Neil Postman och Marshall McLuhan, framstående neurobiologer, upphovsmännen till den amerikanska kostitutionen, och en drös samtida akademiker från olika discipliner.
På nästan trehundra sidor går författaren på så här och använder resultat från de senaste årens hjärnforskning med antika filosofer för att ge sin syn på vad som är fel med dagens Amerika.

Det är ofta mästerlig populärvetenskap, holistiskt, satt i en personlig kontext och jag kan inte bestämma mig för vad som känns mest underligt. Är det att bokens författare, Al Gore, lyckas förena två egenskaper som många idag anser vara lika oförenliga som vatten och eld: att vara politiker och intellektuell? Eller är det att Gore inte låter mycket mindre radikal än USA-kritiker på yttersta vänsterkanten?
Men det finns en förklaring. Al Gore som förlorade presidentvalet mot George Bush trots att han fått en halv miljon röster fler röster än denne har försäkrat att han aldrig mer kommer att kandidera. Han kan alltså skriva vad han tycker, utan att oroa sig för att förlora näringslivets ekonomiska stöd.

The Assault on Reason är en imponerande kritik av bland annat Bush miljöpolitik, manipulationer av den amerikanska konstitutionen, kriget i Irak, och det så kallade kriget mot terrorismen.

Går i veckans Tidningen Kulturen