tisdag, november 27, 2007

Bilden av Iran - Made in US


Inget annat land framställs idag som en större fara för världen och sina egna medborgare än Iran. När Ahmadinejad valdes till president hamnade Iran i medias fokus på ett sätt man inte varit sedan Ayatollah Khomeini tog makten under den iranska revolutionen 1979. Mindre känt är att Iran fick lika negativ press några år på femtiotalet under Mossadeq. För att höra mer om hur media skrivit om Iran genom åren intervjuar jag Mansour Farhang. Han var Irans första FN ambassadör efter revolutionen men avgick i protest mot Khomeinis politik. Idag är Farhan professor i internationella förhållanden i Bennington College i Vermont.


För tjugofem år sedan skrev du boken The US press and Iran Foreign Policy and the journalism of deference tillsammans med mediaprofessorn William A Dorman. Plötsligt verkar den högst aktuell igen. Kan du berätta vad ni kom fram till?


Boken är en historisk studie av hur bilden av Iran i media förändrades i och med revolutionen. När Mohammad Mossadeq kom till makten 1951 var Washington välvilligt inställd. Kanske för att man såg ett tillfälle för att amerikanska företag att ta över från brittiska. Pressen skildrade Iran positivt. Men när Mossadeq började nationalisera oljeindustrin förändrades bilden av honom. Han gick från att vara en gammaldags nationalist till en fanatisk sådan, till att vara en smygkommunist, i pressen. Trots att Mossadeqs styre var det mest demokratiska någonsin i Iran kallades han för en “absolut diktator”. På Shans tid beskrevs däremot Iran som ett progressivt, reformistiskt, modernt land som stödjer västvärlden. Oppositionen fick ytterst lite utrymme i media. De foton som man publicerade visade Shans moderna prinsessor. Efter 1979 års revolution förändrades det dramatiskt. Plötsligt blev Iran en paria-stat. Nu har kvinnor med slöja blivit symbolen för Iran.


Vad beror förändringen på? Vad är grundproblemet i de iransk-amerikanska förhållandet?


USA har strävat efter hegemoni i mellanöstern sedan andra världskriget. Alla som hotar den amerikanska hegemonin ses som ett hot. Därför såg man Nasser eller Mossadeq som fiender. Idag hotar Iran amerikanska intressen. Det kan förändras fort. När Libyen gav efter, la av med den antiamerikanska retoriken, gav upp sitt atomprogram och släppte in amerikanska oljebolag, slutade amerikanska media att beskriva landet som ondskefullt. Nu säger Dick Cheney att Libyen är på väg mot demokrati, trots att det är lika repressivt som vanligt. Det är en liknande underkastelse man kräver av Iran.

Det finns en parallell mellan behandlingen av Iran och Kina. Mellan 1948 och 1972 beskrevs Kina som en mardröm. Men efter Nixons besök 1972 skedde en helomvänding. Sedan dess är bilden av Kina i amerikansk media i huvudsak positiv. Kritiken är selektiv.

Innan Libyen böjde sig skrev man negativt om landet varje dag. Nu när de amerikanska oljebolagen fått in en fot och Libyen blivit en klientstat, ignoreras landet i media. Så länge Iran konfronterar USA kommer man att tillhöra ondskans axelmakter.




Har medias sätt att fungera förändrats sedan ni skrev boken?



Ja. Det har blivit värre. TV var mindre viktigt på Shans tid. Idag väger bilder tyngre än det skrivna ordet. Det är därför som Bush förbjudit bilder av amerikanska soldater som förs hem i kistor. Det är en av läxorna man lärde från Vietnam. De flesta amerikaner får sina nyheter från TV:s humorprogram.

Hur skulle du beskriva det iranska politiska systemet?

Iran är det enda landet i världen som har fria och rättvisa val inom en diktatur. Kandidater som godkänns av systemet ställer upp i ett val där folket avgör valet. När Ahmadinejad ställde upp profilerade han sig på ekonomiska frågor. Han förde en populistisk kampanj mot korruptionen. Det lät som om han förde en kampanj mot regimen. Han sa inget om utrikespolitik eller atomprogrammet.


Du skriver att det finns en stor skillnad mellan mediala bilden av Iran och verkligheten. Kan du ge några exempel?


Iran styrs av en reaktionär regim, och visst är det svårt för kvinnor. Men det finns en annan bild. Det finns en stor skillnad mellan medias bild av Iran och verkligheten som ibland chockar västerländska besökare. 63 procent av universitetsstudenterna i Iran är kvinnor. Många framgångsrika iranska filmare och författare och dissidenter är kvinnor. Hälften av alla läkare är kvinnor. Iran har goda relationer med alla grannländer. Det är det enda landet i regionen som genast accepterade Iraks nya regering 2001. Men berättar man det här så tror alla att man stödjer regimen. Därför känner jag mig tvungen att börja alla föredrag med att säga att regimen är reaktionär.

Hur kommer det sig att USA är så aggressivt mot Iran. Borde inte en demokrati vara lugnare?


Många tror att det finns en samband mellan demokrati och fred. Det är något Immanuel Kant kom på under napoleonkrigen. Men detaljerna kring denna slutsats är intressant. Kant trodde om att allmänheten förstod de mänskliga uppoffringarna så skulle man bara gå till krig när det fanns ett verkligt hot. Men hur är det idag? Kriget finansieras med lån, och de amerikanska soldater som lider kommer från de minst privilegierade grupperna. Ingen av mina studenter känner någon som slåss i Irak.

Jag talade med Olof Palme när han kom till Iran 1980. Han var väldigt begåvad och insatt. Han gjorde en träffsäker analys.” Om inte Iran och Irak själva ordnar fred så kommer ingen annan att göra det”sa han. Fred var inte i andra länders geopolitiska intressen. Fortsättningen gav honom rätt. Efter åtta års krig hade 42 länder sålt vapen till något av länderna. Elva länder – flera av dem i säkerhetsrådet – hade sålt vapen till bägge länderna.

Publicerad i Tidningen Kulturen

onsdag, november 21, 2007

Bad Dick Cheney Vita Husets pressekreterare att ljuga?



Bush II tid i Vita Huset närmar sig slutet. Allt fler fd medarbetare lättar nu sitt samvete och fyller sin börs genom feta bokkontrakt. Här är ett utdrag ur förre pressekreteraren Scott McClelands bok:

"The most powerful leader in the world had called upon me to speak on his behalf and help restore credibility he lost amid the failure to find weapons of mass destruction in Iraq. So I stood at the White house briefing room podium in front of the glare of the klieg lights for the better part of two weeks and publicly exonerated two of the senior-most aides in the White House: Karl Rove and Scooter Libby.

There was one problem. It was not true.

I had unknowingly passed along false information. And five of the highest ranking officials in the administration were involved in my doing so: Rove, Libby, the vice President, the President's chief of staff, and the President himself."

Läs mer om det på Salon.com. I New York Times står inget.

Hur man talar om böcker man inte läst



Den värsta bokmalen jag hört om är en autistisk britt som sätter i sig en tegelsten den tid tar för andra att dricka en kopp kaffe. Ett skäl att han är så snabb är att han läser bägge boksidorna samtidigt. Tricket är låta ögonen läsa var sin sida, vilket man bara klarar om hjärnhalvorna inte riktigt är ihopkopplade. Han minns allt han någonsin läst, men är på en fyraårings nivå när det gäller att analysera informationen.

Den värsta bokmal jag träffat är annars Jan Myrdal som har sex hus fulla med böcker ute i skogen. En fråga som brukar dyka upp regelbundet i Myrdals författarskap är vad man gör med sin korta stund på jorden. Bortsett från de sista åren då han tog hand om hustrun Gun Kessle är det ingen hemlighet vad Myrdal gjort.

En del menar att Myrdal är galen, vilket är begripligt, då de flesta läst färre böcker än han skrivit. Det är begripligt att Myrdals böcker blir allt obegripligare, då de bygger på läsning av böcker nästan inga svenskar läser numera. Bibeln och Kapitalet till exempel. Ska man hinna läsa några kilometer av det mest väsentliga som skrivits så bör man ge upp ett normalt familjeliv.
För oss som inte lider av en unik form av autism eller vill göra en myrdal återstår bara att fuska. Det finns gott i fusk. Oscar Wild sa till exempel att han aldrig läst en bok innan han recenserade den, för att inte ha några fördomar.



Den franska litteraturprofessorn Pierre Bayard har insett att det finns en marknad för den som kan göra en dygd av fusket, och skrivit essän Hur man talar om böcker man inte läst (Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ?). Den har blivit en storsäljare i Frankrike, och gör nu också succé i USA.

Bayard menar att det bara är folks sexliv och ekonomi som det är svårare att få korrekt information om än deras läsvanor. Vi läser inte böcker. Vi skummar igenom dem, eller läser lite här och där. I praktiken blir de flesta böcker aldrig lästa på riktigt menar Bayard, som därför drar slutsatsen att låtsasläsning är den riktiga läsningen.

Därför föreslår Bayard ett nytt klacificeringsystem för böcker. OB: böcker som är okända för mig; HB: Böcker jag hört om; GB: böcker jag glömt och SB: böcker jag skumläst.
För att verka kultiverad krävs att man kan orientera sig i bokfloden, utan att slösa tid på att verkligen läsa en bok på riktigt. Bayards förebild är bibliotikarien i Robert Musils roman Mannen utan egenskaper. “Om du vill veta hur jag kan känna till varenda bok här, så kan jag berätta! Det är för att jag inte läst en enda.”

Hur man talar om böcker man inte läst slutar med att Bayard på derridavis upplöser gränsen mellan författare och läsare. Texten blir till i mötet med läsaren. Det man inte läser finns väl inte då, antar jag, så något anledning till dåligt samvete över travar med olästa böcker finns inte. Hoppas bara något svenskt förlag vågar ge ut Bayard.

Den som vill ha lite mer praktiska tips om hur man talar om något utan att veta något kan jag annars rekommendera en bok jag faktiskt läst noggrant: Anvisning att på sextio minuter bli konstkännare (Författad av en viss August Strindberg, förlag: Bakhåll). Den är också underbart tunn. Även en normal människa hinner med den på en fikarast.

lördag, november 17, 2007

Charaden i Annapolis


Sista veckan i november startar samtal mellan den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas, och den israeliska premiärministern Ehud Olmert i Annapolis. Det är en charad där palestinierna straffas om de uteblir, medan Israel inte kommer att utsättas för några påtryckningar vad som än händer. Alla vet också var problemet ligger, så det finns inte mycket att snacka om. Israel har ockuperat palestinsk mark och fördrivit dess invånare. Israel vägrar att lämna tillbaka den och vill inte höra tala om att flyktingar ska få återvända.


Det Israeliska erövringskriget är inte bara något som hände 1949 eller 1967. Israel fortsätter att stjäla mark. Gamla bosättningar på västbanken byggs ut och nya tillkommer hela tiden. Det finns över 450 000 israeliska bosättare (kolonisatörer) i 149 illegala bosättningar på västbanken (enligt FN). När någon obebodd koloni läggs ner, eller bosättarna flyttas till någon annan koloni, som skedde med dem på Gaza så framställs det som en stor eftergift. Nya bosättningar tillkommer däremot i en nästan total mediaskugga.


De som tycker att samtalen i Annapolis är bra, ger i praktiken sitt stöd för fler och mer israelisk kolonisation av Västbanken. Det finns inget utrymme för en lösning så länge USA förutsättningslöst fortsätter att stödja Israel ekonomiskt och politiskt.


Israels tal om säkerhetsgarantier är båg. Den så kallade säkerhetsmuren byggs på palestinsk mark, och en stor mängd israeliska kolonisatörer bor på fel sida om den. I stället för att bidra till freden, ökar skapar den fler problem. Israels säkerhetsproblem är som de vita sydafrikanernas problem med den svarta befolkningen, eller som de europeiska kolonisatörernas problem med indianerna i nordamerika. Folk som inte frivilligt ger upp sin mark, och låter sig sättas i reservat är definitionsmässigt blodtörstiga vildar eller terrorister. Så har det alltid varit.


Israel kräver att slippa utsättas för något som helst våld när de stjäl palestinsk mark. Om alla palestinier avstår från allt våld – eller den palestinska myndighetens polis effektivt kan skydda israeliska soldater och bosättare, så kan Israel tänka sig göra eftergifter. Det är orealistiskt och bara ett svepskäl. Israel vill vinna tid, så man kan bygga fler bosättningar och befolka de med invandrade judar från Europa och andra delar av världen.


Men har inte Israel rätt att existera? För att ta ställning till det bör man först definiera vad man menar med Israel. Inbegriper det Jerusalem, eller Golanhöjderna? Inbegriper det de israeliska kolonierna på västbanken? Vad är det egentligen man talar om när man kräver att Hamas ska erkänna Israel? PLO erkände en gång Israels rätt att existera i utbyte mot att Israel slutade bygga bosättningar. Det är inte konstigt att palestinierna röstat på Hamas.


Det stora problemet med kravet på Israels rätt att existera är annars att det är en existens som bygger på apartheid. Palestinska flyktingar får inte återvända. Araber som är Israeliska medborgare har inte samma rättigheter som judar. Barnbidrag och många andra förmåner är till exempel kopplat till militärtjänsten, som de flesta ickejudar inte gör. Judar som inte gör militärtjänsten får ändå samma rättigheter.


De som hävdar att Israel är en demokrati som andra demokratier, skulle aldrig gå med på att vi i Sverige införde samma typ av lagar och arrangemang som de har där. Tänk om en svensk nationalfond ägde 90 procent av all svensk mark, och bara lät kristna bo på den? Eller att det stod vilken religion man har på ID korten eller bilplåtar?


Israel ska enligt grundlagen vara sionistisk stat. Det innebär att det är olagligt för politiska partier att förespråka en sekulär lagstiftning.

Samtalen i Annapolis är ett PR-jippo. Förra gången Bush talade om palestiniernas rättigheter var inför invasionen av Irak. Ord kostar inget. Det enda som kan förmå Israel till att byta kurs är påtryckningar: ekonomiska och politiska sanktioner, hot om våld eller våld. Det fungerade mot Sydafrika under apartheditiden, och det kan fungera mot Israel.

Det handlar egentligen inte om palestinieras rättigheter utan om mänskliga rättigheter. Det borde inte handla om en palestinsk eller israelisk stat, utan om en stat för alla medborgare.

torsdag, november 15, 2007

Lugnare i Irak?

Eller är det bara så att den etniska rensningen är över? IPS ger en annan bild än den som Washington sålt de senaste veckorna: In Iraq the silence of the lamb.

måndag, november 12, 2007

Vita Husets David Irving

Robert Fisk skriver utförligt om folkmordsförnekaren George Bush i dagens The Independent. Mer på samma tema: folkmordsförnekaren som leder svenska UD (Rädslan för turken).

Bistånd eller ambassader?



DN:s ledarsida tillhör inte mina vanliga frukostvanor, men under ett par sommarmånader provade jag på vad Sveriges största tidning hade att erbjuda. Att jag inte delar ledarsidans värderingar är en sak, men hur är det med logiken?

Ta till exempel chefen för ledarsidan, Niklas Ekdal när han diskuterar svenskt bistånd: “I stället för ett mekaniskt skvättande av pengar behövs en osentimental fokusering där hjälpbehovet är störst, där vi kan göra skillnad eller där svenska intressen är inblandade.” (DN 25/8)
Vem är för att staten slösar bort pengar? Vem är för att svenskt bistånd ska vara ofokuserad och sentimental? Vem är för att biståndet går till ställen med minst hjälpbehov, där vi inte kan förändra något eller där Sverige inte har några intressen?

Om Ekdal bara höll sig på en meningslös retorisk nivå vore det inte mycket att beklaga, men det finns ett värre problem. Även om var och en av dessa kriterier på hur svensk biståndspolitik borde skötas kan verka självklara, så hänger de inte ihop. Ekdals krav är logiskt oförenliga. Såvitt jag vet har Sverige inte bara “intressen” i länder “där hjälpbehovet är störst” och vi kan faktiskt göra en skillnad även i länder som inte har störst behov.

Ingen jag känner skulle kunna motsäga sig själva så många gånger i en enda kort mening, men chefen för DN:s ledarredaktion verkar ha en naturlig talang för det. Faktum är att den här meningen inte är ett olycksfall utan verkar vara representativ för Ekdals sätt att arbeta.
Och det är inget mysterium varför Ekdal tänker så illa. Om man pläderar för mer pengar till ambassader och mindre till bistånd när tusentals barn dör varje dag för att de inte har tillgång till rent vatten och billiga mediciner så bör man undvika såväl logik som fakta.

fredag, november 09, 2007

The Economic Consequences of Mr. Bush

Vad har hänt med USA under de sju år George Bush bott i Vita Huset? Joseph E. Stiglitz har en skrivit en utmärkt sammanfattning i senaste Vanity Fair: HÄR.

Ett långt farväl till USA



Nu kan man ana slutet på det amerikanska århundradet. Det började med att USA attackerade Spanien och erövrade Kuba och Filipinerna 1898. En kombination av att Europa sedan förstörde sig själv under första och andra världskriget, det kalla kriget, och en allt större och effektivare amerikanska ekonomin gjorde USA till den dominerande makten i världen.

Som supermakt har USA under seklet dominerat ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt. De fyra sektorerna där USA varit ledande stärker varandra, men när en blir tillräckigt svag drar den med sig andra.

1.Dollarns dramatiska fall visar att omvärlden tappat förtroendet för den amerikanska ekonomin. Nu har det gått så långt att det är tveksamt om dollarn fortfarande är världens reservaluta. Den amerikanska industrin, den som finns kvar, är inte konkurrenskraftig. GM gjorde till exempel en förlust på 39 miljarder dollar nu senast. Underskottet i handelsbalansen, som ökat sedan sjuttiotalets vietnamkrig, är uppe i 800 miljarder dollar. Kina är på uppgång, Europa har återuppbyggt sig själv, medan amerikanerna misskött sin ekonomi.

2.Politiskt sett behöver världen inte längre USA. Hotet från östblocket är borta. Större delen av Europa har enats i EU. Den försvagade amerikanska ekonomin minskar också USA:s politiska inflytande. Kriget mot terrorn är en politisk slogan, ungefär som kriget mot narkotikan och kan skötas genom internationellt polissammarbete. USA har blivit oerhört impopulärt över nästan hela världen. En majoritet av befolkningen, inte bara i den muslimska världen, utan också i traditionellt allierade länder i Europa tycker illa om amerikansk politik. Till och med i Storbirttanien har allmänhetens negativa syn på USA fått Gordon Brown att distansiera sig från Washington.

3.Militärt sett dominerar USA fortfarande världen. Man leder teknologiskt, har baser över hela jorden, och står för nästan hälften av världens militärutgifter. Den högteknologiska utrustningen ger USA en eldkraft som inget annat land, men i praktiken är militären ganska svag. Den kan lätt besegra en tredjevärldenarmé men erfarenheten från Vietnam och Irak visar att ockupationen är svårare. USA:s militära makt är också i hög grad beroende av dess politiska inflytande. Om andra länder inte sammarbetade, genom att till exempel ge USA baser, skulle militären inte kunnat göra mycket. Om inte Aghanistans grannländer hade tillåtit det hade man inte kunnat göra mer än bomba med missiler.

4.Inom kulturen dominerar fortfarande USA. Men det finns frågetecken. En stor del av USA:s filmproduktion finansieras till exempel från Europa. Allt mer av produktion förläggs också utomlands (Bland annat Kanada). En del av den amerikanska dominansen kan förklaras med politisk-ekonomiska förhållanden. För att få köpa en amerikanska A-film (i betydelsen publikdragande) tvingas europeiska TV-kanaler och biografer att köpa ett packet fullt med B-filmer. Det betyder att en mängd europeiska B-filmer inte får plats, trots att de skulle kunna nå en förhållandevis stor publik. En genomtänkt europeisk kulturpolitik skulle snabbt kunna minska det amerikanska försprånget.

Startskottet på det det amerikanska århundradet har vissa likheter med dagens situation. USA:s anföll Spanien sedan det amerikanska krigsfartyg Main sprängts i Havannas hamn. Det mesta talar för att det var en olycka, men amerikansk media använde händelsen till att piska upp de antispanska känslorna. Syftet med kriget var annars, att befria kubanerna från den spanska kolonialmakten. Av bara farten blev det så att man också befriade Filipinerna. Och eftersom Filipinerna inte var tacksamma och startade ett befrielsekrig mot befriarna, var man tvungen att ha ihjäl 500 000 bakåtsträvare.

torsdag, november 08, 2007

Birger Schlaugs svarta affärer

"För övrigt har jag redan på sjuttiotalet bytt tjänster svart: jag hjälpte till att hässja hö, för det fick jag både råmjölk och kött. Och nog blev någon gammal bil reparerad utan kvitto vid något tillfälle, så där grannar emellan. Dessutom gav jag mattelektioner i min ungdom, och fick betalt svart... Och nog har någon pensionär som hjälpt mig med huset ett par timmar fått några hundra som tack för hjälpen. Till skillnad från moderaterna så ids jag inte säga att jag är väldigt ledsen för detta. För det är jag inte. Däremot är jag lite ledsen att det kan ta så förbannat lång tid att få hjälpt med husreparationer om man vill betala vitt..." Fler schlaugismer på Schlaug.se

FN prisar Kuba

"Vi har inte sett en enda undernärd person", vilket är ovanligt i det fattiga latinamerika. Läs resten hos AP.

Om det lilla och stora fusket.

Mr Brown kommenterar träffsäkert den senaste desinformationen från Svenskt näringsliv:

Med anledning av nyheten att moderater ånyo blivit avslöjade som köpare av svarta hushållstjänster så kan det vara på sin plats att påpeka några saker rörande det så kallade "skattefelet" som Skatteverket har beräknat uppgår till 133 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter.

Svartjobb, som har fått mycket uppmärksamhet, upptar cirka 66 miljarder av felet. Notabelt är dock att privatpersoner bara står för 22 av de missade miljarderna varav 9 är svartjobb. Resten står i princip näringslivet för och framför allt de små företagen med 59 miljarder. Så när Stefan Fölster i sin debattartikel nyligen vill att svinnet i socialförsäkringssystemen skall granskas noggrannare så kan man bara konstatera att han riktar sin energi åt helt fel håll. Svinnet i socialförsäkringen skall enligt Skattemyndigheten stå för bara 1 till 1,7 miljarder av de 113.


Resten här.

Sju länder grunnar på att överge dollarn

skriver Jessica Hupp i CurrentTradingNet.

Bloomberg skriver mer om Kinas planer.

Blair och lögnen

Tony Blairs visste att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen innan invasionen, säger en tidigare medarbetare nu till The Times.

tisdag, november 06, 2007

The Death of Demand






Igår höll jag på att impulsköpa en bärbar dator i en av butiksfällorna utmed Broadway. De har blivit så billiga att jag nästan slog till trots att jag redan har tre eller fyra om man räknar med min nya handdator.

Inget är annars som shopping. Prylar fyller inte bara vara hem utan tycks också ge livet en mening. Näst vädret verkar folk också mest prata om vad de köpt, vill köpa eller om vad andra köper.

Vår förmåga att konsumera är det bestämmer hur bra ekonomin är för numera är produktionen inget problem. Idag lever vi i västvärlden i praktiken i ett överflödssamhälle. Ska man tro nationalekonomisk teori är detta omöjligt eftersom de utgår ifrån att människans behov är oändligt men statistiken talar emot teorin.

Den amerikanske affärsanalytikern Tom Osenton menar i sin nya bok The Death of Demand (Efterfrågans slut) att vi nått en gräns för hur mycket vi klarar att konsumera. Det är inte så att konsumtionen generellt minskar men varje år minskar försäljningsökningen. Företagen har försökt allt. De har minskat livslängden på prylarna, breddat produktutbudet och erbjudit räntefria krediter. Och man har varit oerhört framgångsrika: I USA finns det fler TV apparater än tittare, fler bilar än körkort, och fler hem än hushåll. Och trots att hemmen också blivit större och färre lever i ett typiskt hushåll idag är de överfulla med prylar.

En viktig orsak till den avtagande efterfrågan, bortsett från att befolkningsökningen inte är så kraftig som tidigare är bristen på innovativa produkter som genererar nya industrier menar Osenton. När bilen lanserades år 1900 skapade den inte bara nya jobb inom bilindustrin utan också oljeindustrin, motellet och bilturisten. Varje år säljs visserligen allt fler bilar men försäljningskurvan planar ut allt mer och vinstmarginalerna på de flesta modeller är pyttesmå. På samma sätt är det med televisionen som lanserades på allvar på femtiotalet men med den skillnaden att det bara tog femtio år innan försäljningskurvorna mattas av. Varje ny bransch når sin mognad snabbare därför att den kan utnyttja tidigare uppfinningar för att spridas. Ingen med radio kunde undgå att höra om TV och tack vare TV tog det bara tjugo år för PC:n att slå igenom.

Att så många sammanslagningar och rationaliseringar genomfördes på nittiotalet beror på att de flesta företag inte längre kan öka sin försäljning i samma takt som tidigare. Med en stagnerande marknad börjar man också sparkade personal. Sammanslagningar och rationaliseringar är den enda sättet att öka vinsterna när marknaden inte längre växer som tidigare.

Men detta fungerar bara kortsiktigt påpekar Osenton. Att förlita sig på produktivitetsförbättringar är ingen lösning. I längden är det ohållbart att vinsten stiger snabbare än försäljningen. Och vem ska handla prylarna om ingen jobbar? Moderna företagsledare är som bergsklättrare i knipa och tvingas kannibalisera på sin arbetskraft för att uppnå vinstökningar som förväntas av honom.

Osenton liknar företagens säljchefer vid den där grodan i grytan som inte märker att vattnet kokar om man bara värmer upp det långsamt först. Det hela har gått så långsamt att de flesta företag stirrat sig blinda på att deras intäkter stigit varje år i stället för att bekymra sig över att tillväxten konstant sjunkigt.

Osentons bok reser intressanta frågor. Hur förändras till exempel pengars värde av att i princip alla nuförtiden kan handla från alla produktkategorier och tjänster. Idag är det självklart att även arbetare har bil och TV och det är inget märkligt med ett andra hem. I stort sett alla går på restaurang och kan åka på utlandssemester. En del åker visserligen till dyrare orter och vi kan inte alla gå till den bästa frissan men vårt överflöd gör att man som Osenton kan undra om inte värdet av pengar och rikedom har devalverats.

The Death of Demand Finding Growth in a Saturated Global Economy
Tom Osenton
FT Prentice Hall

Kalorifri politik



New York Times söndagsupplaga.


Det är i snabbköpet det slår mig: politik är som livsmedel. Vi har mjölk utan fett, kaffe utan koffein, godis utan socker, sossar som inte vågar nämna ordet socialism och moderater som inte törs säga att de är emot arbetsrätten. Nuförtiden är det viktigare att berätta vad något inte är än vad det faktiskt är.

Ibland förvirrar det mer än det klargör. Våra fettfria produkter innehåller ofta mer socker än vanligt, medan sockerfria har mer fett. Antalet kalorier behöver därför inte vara mindre. Moderaterna petar inte på arbetsrätten, men attackerar den indirekt genom att underminera facket. Den totala mängden arbetarklassfientlighet är oförändrad.

Etiketter har inflytande över verkligheten. Den som kallar juice för alkholfritt vin kan ta mer betalt för den, och de som kallade moderaterna för det nya arbetarpartiet vann faktiskt valet. Även om det verkar mycket nu, så är det inget nytt. Grönland är täckt av is, Island en gräsmatta och Jersalem lär betyda något med fred. Ljugit har man gjort i alla tider, även om sanningen verkar vara ovanligt ute idag.

måndag, november 05, 2007

Reinfeldts problem eller problemet med Reinfeldt



Kris. Det finns inget annat ord som bättre beskriver tillståndet i Rosenbad. Ingen svensk politiker har varit så skicklig på att ta makten, och så usel på att utöva den som Fredrik Reinfeldt. Tre ministrar och två statssekreterare har avgått första året, och statsministern verkar förbluffande nog inte ha dragit några slutsatser.

En statssekreterare som dricker i tjänsten ersätts med en som misstänks för skattebrott. Med undantag för Reinfeldts klantiga hantering av försvarsbudgeten, som ledde till Odenbergs avgång, har allt handlat om att statsministern valt att anlita fifflande och fuskande ministrar. Kris är uppenbart en förkortning för kriminellas revansch i samhället.


Det är svårt att peka ut en ensam anledning till att regeringen i genomsnitt förlorat en medlem varannan månad. Visst, det finns ett enkelt svar. Fredrik Reinfeldt klarar inte jobbet. Statsministern är duktig på att prata men verkar – utan överdrift – helt sakna nödvändiga ledaregenskaper.

Det är inte ovanligt. Det finns människor med hög IQ och stor talang som nästan helt saknar förmåga att bedöma andra människor. Det mesta tyder på att Reinfeldt är en av dessa med ojämn begåvningsprofil.

De egenskaper som gör det möjligt för en politiker att ta makten i ett tv-samhälle har inget att göra med hur kompetent politikern sedan är på att regera. Över hela världen har tv förändrat vilken typ av politiker som väljs. Som vanligt hände det i USA innan det också drabbade Sverige.


Det var tv: s makt som gjorde att en politisk nolla som Ronald Reagan kunde besegra Jimmy Carter, eller att den okunnige George W Bush kunde ta segern från Al Gore (även om Gore faktiskt fick en halv miljon fler röster än Bush). Val handlar allt mindre om politik och allt mer om personlighet, vilket passar högerpolitiker.

Precis som Bush har Reinfeldt tagit makten genom att säga motsatsen till vad de står för. Bush sa att han var en konservativ med medkänsla, men ingen president sedan Herbert Hoover har varit så likgiltig för fattiga amerikaners liv. Reinfeldt sa att moderaterna var det nya arbetarpartiet, men ingen borgerlig regering har lyckats skada det svenska facket som han.

Reklammännen har tagit makten. Frågan är om de kan behålla den.

Kristianstadsbladet