måndag, december 15, 2008

Mot avgrunden med DN


En koleraepidemi har drabbat Zimbabwe. Normalt sett erbjuds fattiga länder hjälp när det händer men Zimbabwe bör i stället utsättas för en total blockad, tycker DN:s ledarredaktion. ”Sydafrika är en nyckelaktör. Skulle landet stänga gränsen mot Zimbabwe och stänga av elförsörjningen skulle den totala kollapsen vara ett faktum inom ett par dagar. Men hittills har regeringen hållit Robert Mugabe under armarna”. Koleraepidemin är alltså ett ypperligt tillfälle att göra sig av med Mugabe. ”Om gränsen täpps till så att varken mat eller pengar kommer in i landet får Robert Mugabe svårt att avlöna ”de sina” och då riskerar han att de vänder sig mot honom.”

Bortsett från att DN:s ledarsida uppenbarligen anser att afrikaners liv är värda lika lite som kackerlackors så är blockader och sanktioner en taktik som vem som helst med elementära kunskaper i historia borde veta inte fungerar. ”Sanktionerna var - det vet vi i dag - på förhand dömda att misslyckas. Breda sanktioner, som slår mot hela samhället, har sällan eller aldrig framgång ” skrev Per Ahlin 2004 på DN:s ledarsida apropå sanktionerna mot Irak. Ahlin skrev också: ”Därtill kommer att sanktionsvapnet alltid kommer att vara trubbigt mot hänsynslösa ledare, mot ledare som är okänsliga för den egna befolkningens lidanden och som är beredda att ta hela landet med sig i sitt fall. Saddam Hussein var ett tydligt exempel på detta. Zimbabwes Robert Mugabe är ett annat. ”

Huruvida sanktioner är en effektiv metod är dock en sekundär fråga. Zimbabwe står inför en koleraepidemi och DN tycker att omvärlden nu ska göra sitt yttersta för att förvärra situationen. De anonyma sociopaterna på DN:s ledarredaktion som skrivit den här ledaren ser kolera som en allierad i kampen mot en president de inte gillar. DN:s ledarsida har skrivit många vidrigheter genom åren men den här ledaren som Johannes Åman (tf chef för DN:s ledarredaktion) och Thorbjörn Larsson (DN:s ansvarig utgivare) är ansvariga för tillhör det värsta.

andra kommentarer:
Eskilstuna Kurirens ledarsida

onsdag, december 10, 2008

Naturligtvis kan vi jobba allt mindre





Få saker hålls så högt som arbetet. Mest entusiastiska är i regel de som utför lätta, stimulerande och välbetalda sysslor som ledarskribenter, politiker, ekonomer och andra opinionsbildare. Förr betonade man det moraliska i att arbeta i sitt anletes svett, men nuförtiden snackas det mer om behovet av att finansiera välfärden. Det var också slutsatsen i långtidsutredningen som publicerades i veckan.

När upphovsmännen presenterade sin utredning i DN säger man inget om den allt bättre produktiviteten. De senaste hundra åren har antalet svenska bönder minskat från runt 50 procent av arbetskraften till tre, utan att denna ökade försörjningsbörda lett till svält. Tvärtom. Aldrig har så få producerat så mycket. Detta gäller även inom industrin, och de tjänster som utförs idag är många gånger vida mer kvalificerade. Hur man kan glömma att diskutera produktivitetsförbättringar när man resonerar om välståndet i Sverige är en slags ideologiskt betingad blindhet som är mer regel än undantag.

Men det finns flera blinda fläckar i långtidsutredningens resonemang, som kan vara svårare att upptäcka men som är lika typiska för debatten överlag. Den franske ekonomen Jean-Marie Harribey har tagit upp en del av dem i senaste novembernumret av Le Monde Diplomatique.

De flesta skulle skriva under på att det är skatterna som finansierar den offentliga utgifterna. Det stämmer inte. Finansieringen sker innan produktionen oavsett om vi talar om en vara eller en offentlig tjänst. Det är betalningen som sker efteråt.

Det är ingen ordlek. Den offentliga sektorn skapas inte genom att man för över resurser som redan existerar. Den offentliga sektorn och dess aktivitet skapar förutsättningarna för sin egen finansiering, på samma sätt som den privata sektorns aktivitet skapar förutsättningar för den privata sektorns finansiering.

Det är arbetarna och arbetet, inte konsumenterna eller konsumtionen som skapar värden. Det är inte konsumenten som skapar värdet på en Volvobil, och det är inte skattebetalaren som skapar värdet av en njurstensoperation. Det är arbetarna i den offentliga sektorn, inte skattebetalarna, som skapar den offentliga sektorns värden. Pengar, aktier och andra papper är bokföringsteknik.

Vårt samhälle är konstruerat så att det ska bli svårt att se sambandet mellan värdeskapande och arbete. Offentliga tjänster beskrivs således alltid som en kostnad, medan bankernas verksamhet skildras som viktigare för samhället än verkstadsföretag och byggbolag.

Det är värre än så, eftersom man verkar tro att kapitalet är viktigare än arbetet. Därför reagerar regeringen bums när en bank spekulerat bort sitt kapital, men inför hotet om att Volvo ska dras med i sin amerikanska ägares konkurs, kommer man med ideologiska invändningar om statens roll.

De som oroar sig över bokföringstekniska detaljer när det gäller den offentliga välfärden borde skriva om hur kapitalägarna tar åt sig en allt större del av de värden som arbetarna skapar.

Naturligtvis kan vi jobba mindre. Vi kan välja att ta ut produktivitetsvinster i form av minskad arbetstid. Vi kan välja att avstå från en del överkonsumtion i stället för att jobba mer. Det finns gott om studier som visar att vi för länge sedan passerat det stadium där stigande BNP gjort oss lyckligare. Mindre arbete vore också bra för miljön.

Politik handlar om att vilja, även om en stor del av debatten i Sverige går åt till att hävda att det inte finns något att diskutera.

tisdag, december 09, 2008

Låtsasliberalerna



Folkpartiet i allmänhet och Jan Björklund i synnerhet driver en politik som har allt mindre med liberalism att göra. Fp-ledaren och skolministerns tal om ordning och reda i skolan är till exempel klassiska konservativa värderingar. FRA lagen är ett annat välkänt exempel på hur Fp avlägsnat sig från liberalismen.

Ledande folkpartister har gjort en rad främlingsfientlighet utspel på senare år. Man vill förbjuda huvudduk och arabiska i skolan. Man vill ha stopp för religiösa friskolor. Man skickar gärna fram svenskar med utländsk bakgrund med de obehagligaste förslagen. Nuvarande integrationsministern, Nyamko Saboni, blev känd genom att föreslå obligatorisk gynekologisk undersökning av alla invandrarflickor i syfte att kontrollera så att deras föräldrar inte könsstympat dem. Man kan tycka att alla dessa förslag är jättebra men det är inte liberala förslag.

Avsaknaden på liberalism i Folkpartiet är särskilt slående när det handlar om invandrare. Det finns ju inga folkpartister som till exempel föreslår att medelålders svenska män borde skickas på en obligatorisk tjocktarmsundersökning. Det vore annars mer befogat, då fler män torde riskera cancer än det är flickor som riskerar att könsstympas. Men det skulle uppfattas som kränkande av en viktig väljargrupp. Att prata om tvång och förbud när det gäller invandrare kan dock ge röster. I likhet med andra högerextrema auktoritära partier målar folkpartister allt mer upp hot och problem som bara finns i deras egna huvuden. Ett av de mer bisarra exemplen på de låtsasproblem Fp gärna fixar åt oss är motionen om att förbjuda tidelag (sex med djur).

Ingen har gjort så mycket för att förtala den svenska skolan som Jan Björklund, och hans botemedel mot de påhittade problemen strider dessutom mot vad en överväldigande majoritet av utbildningsexperter anser är god pedagogik. Den riktiga liberalismen har sina rötter i upplysningen. Riktiga liberaler skulle aldrig avfärda vetenskapen. Precis som muslimska fundamentalister inte har något med islam att göra, har den fundamentalistiska liberalism som tagit över Folkpartiet inget med liberalism att göra.

(En annan version publicerades idag i Sundsvalls Tidning)

måndag, december 01, 2008

Postmoderna är vi allihopa



Det talas sällan om postmodernismen numera. Det främsta skälet är att världen blivit så fullständigt postmodern att vi inte längre reagerar på det.

Det som var ett sätt för franska filosofer som Jacques Derrida att upptäcka nya samband på har blivit en praktisk metod för att dölja verkligheten.

Affärsmän har dekonstruerat många av våra vanligaste konsumtionsvaror. Nuförtiden är det till exempel vanligt med kaffe utan koffein, mjölk utan fett, eller öl utan alkohol. I vissa kaffeautomater består det som kallas mjölk av glukossirap och härdat fett. Det finns inget av mjölk i mjölken. Den enda logiken bakom detta är den kommersiella.

Även politiken har blivit postmodern. Bill Clinton hade aldrig sex med Monika Lewinsky, och George Bush har inte torterat fångar. Inte om man först tömmer begreppen på deras traditionella betydelse. En avsugning är knappast sex, och så länge de inre organen inte kollapsar ska det inte kallas tortyr.

Den blivande presidenten är av allt att döma minst lika postmodern som sina föregångare. Barack Obama talar till exempel om att ”lämna” Irak, trots att kanske 50 000 man ska bli kvar. Lämna motsvarar alltså vad vi till för ett år sedan kallade minska. Precis som det är svårt att se skogen för alla träd kan det vara svårt att se postmodernismen på grund av alla dekonstruktioner.

I Sverige tillhör Moderaterna – ”det nya arbetarpartiet” – det postmodernistiska avantgardet. I torsdagens DN debatt skriver moderaternas biståndsminister Gunilla Carlsson att biståndet ska förbättras genom att 1) Sverige ska ge mindre bistånd, och 2) att lite av varje ska få kallas bistånd. Den här typen av Orwellska är numera så vanlig att få reagerar.

Även liberalismen har påverkats av postmodernismen. Liberaler respekterar andra kulturer, om de först tömts på kärnan av det som skiljer dem från oss. Den postmoderna liberala multikulturalismen accepterar andra kulturer så länge de inte avviker från liberalismens teori och praktik.

Muslimska kvinnor får klä sig som de vill, så länge de inte klär sig uttalat muslimskt. Det är ju provocerande att kvinnor döljer håret. Ett talande exempel på liberal multikulturalism är Carl Hamiltons möte med tre unga muslimska programledarna för ”Halal-tv” som urartade i gräl när två av dem inte vill ta honom i hand.

Om vildarna inte accepterar våra sekulära seder måste man ta i lite. Det kan handla om att skicka militären till Afghanistan eller läxa upp muslimska kvinnor som inte vill ha kroppskontakt med främmande män. I den postmoderna verkligheten där saker konsekvent vänds till sin motsats är kvinnor som avvisar kroppskontakt intoleranta. Tolerans är att om nödvändigt med våld ta tag i en kvinnans hand.

Det är ingen slump att Folkpartiet numera är det mest främlingsfientliga partiet i riksdagen. Det finns ingen liberalism i liberalismen.

Har gått i Arbetarbladet

söndag, november 30, 2008

Bo Cavefors om Bombdiplomati


Den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors har anmält Bombdiplomati på en av sina oklassificerbara blogar. Det var på Cavefors förlag som större delen av all vänsterlitteratur kom ut på sjuttiotalet. Stort.

fredag, november 28, 2008

Next stop Iran?

Petter Larsson har recenserat Bombdiplomati i Helsingborgs Dagblad.

torsdag, november 13, 2008

Ett farväl till världsundergången



Den här växthuseffekten det larmas om är nog inte så farlig menar Stefan Fölster i sin senaste bok, Farväl till världsundergången. Forskare har ju haft fel tidigare. Det är inte mycket att lyssna på forskarna.

Men det finns faktiskt också en liten minoritet klimatforskare som menar att man farorna är överdrivna. Lyssna på dem. Värmeböljor kan verka hemska men "värmeböljor spar liv". För "köldknäppar dödar nämligen också". Det lär bli sämre på vissa håll men bättre på andra så det jämnar väll ut sig, tror Fölster som är chef på reklambyrån Svenskt Näringsliv.

Ska man lyssna på forskare ska det annars vara samhällsforskare som sponsras av näringslivet. De vet att allt kommer att ordna sig till det bästa om bara näringslivet får göra precis som de vill. Alla försök att förbättra något med hjälp av skatter, bidrag och lagar slutar bara med försämringar. Det måste vara sant för så har den svenska högern sagt i över hundra år nu.

På 1910 talet argumenterade till exempel Fölsters föregångare mot skolmat åt fattiga barn. Det är väll bra om hungriga fattiga barn får mat så de orkar arbeta i skolan kan man tycka men som alla vet leder det ju bara till att ansvarstagande föräldrar slutar ge sina barn mat. Fler barn blir då utan mat, tills staten tvingas ge alla barn mat. Staten motarbetar de ansvarstagande föräldrarna och belönar lättja. Det slutar med att ingen längre tar ansvar för sina barn.

På samma sätt får miljöskatter och miljölagstiftning exakt motsatt effekt till vad man avsett. Det är en samhällsvetenskaplig lag. Det bästa staten kan göra är alltså nu som då att aldrig göra något. Tillväxt och ny teknik kommer att lösa alla problem av sig själv. (Även om global uppvärmning alltså inte riktigt är ett problem). Ju rikare vi är desto mer pengar får vi till ren teknik, så det gäller att konsumera så mycket vi bara orkar, så att BNP stiger.

Har gått i Tidningen Kulturen

tisdag, november 11, 2008

Bombdiplomati i Sundsvalls Tidning

Idag publicerade Sundsvalls Tidning en recension av Åke Johansson om min bok Bombdiplomati.

fredag, november 07, 2008

Krig med ett leende


Många anser att Barack Hussein Obamas seger är beviset på att USA förändrats. För bara tio år sedan hade en svart presidentkandidat inte haft en chans. Många har jämfört Barack Obama med John F Kennedy. Det handlar inte bara om deras ungdomliga image och hur de talar. När Kennedy vann presidentvalet var det en seger för den katolska minoriteten som traditionellt inte haft tillträde till Vita huset.

När nu en svart amerikan tar över Vita huset kan man se det som ytterligare en bekräftelse på att toleransen i det amerikanska samhället ökar och innefattar allt fler grupper. Om religion och hudpigment sedan på något sätt hade påverkat den politik som presidenten för, skulle det också haft betydelse.

Demokrater startar i regel något fler krig än republikaner: krig och folkmord är inget George Bush eller republikanerna uppfunnit. Inget talar för att Barack Obama kommer att bryta den traditionen.

Obama vill minska den amerikanska närvaron i Irak, men trappa upp kriget i Afghanistan och öka attackerna över på pakistanskt territorium. Och precis som Bush har Obama förklarat att han inte vill utesluta militära medel mot Iran. Obama är knappast en fredskandidat, även om många amerikaner kan ha fått det intrycket när de lyssnat på honom.

När mina amerikanska vänner hoppas på att få en ny John F Kennedy i Vita Huset är jag inte lika entusiastisk. Det var demokraten Kennedy som inledde den kemiska krigföringen i Vietnam. Eftersom Viet Cong behövde mat beslöt Kennedy att förgifta risodlingarna. Och eftersom skogen var ett bra gömställe beslöt han att förgifta träden (Operation Ranch Hand). Till det kom användandet av napalmbomber. I dag föds det fortfarande många missformade barn i Vietnam på grund av alla gifter i marken. Om man jämför den mängd kemiska vapen som John F Kennedy och Saddam Hussein använde kan man bara dra slutsatsen att Saddam Hussein var den försiktige av dem.

Jag hade föredragit John McCain i Vita huset. Inte för att han på något sätt skulle vara bättre än Obama, utan för att han är ärligare. McCain var öppnare med vad han och USA faktiskt står för. McCain är mindre intresserad av att linda in sin politik. Han sjunger om att bomba Iran, och säger att USA kan stanna i Irak i hundra år. Obama har gett det amerikanska folket det felaktiga intrycket att han tänker packa ihop och lämna Irak.

Det politiska systemet i USA kan förvandla vilken anständig man som helst till en massmördare. För att få kampanjbidrag måste kandidaterna anpassa sig efter kapitalets kortsiktiga intressen. Den kandidat som ifrågasätter behovet av att försvarsindustrin slukar runt 1000 miljarder dollar om året har inte en chans att bli vald. Det skulle också hota allt för många jobb runt omkring i USA. Obama har tvingats anpassa sin politik efter det militärindustriella komplexets behov. Det är därför som han till exempel gått från att vara en propalestinsk delstatsenator till att bli en proisraelisk presidentkandidat.

Med Obama får USA en ny smekmånad med världen. Det blir krig med ett leende, som på den kemiske Kennedys tid.

Publicerad i Stockholms fria Tidning

onsdag, oktober 29, 2008

Tidningen Kulturens Thomas Sjösvärd har skrivit en recension av Bombdiplomati.

fredag, oktober 17, 2008

"Risken finns nu att Förenta staternas ledning liksom inför Andra världskriget och i Koreakriget väljer krig. Märk att både den så kallat liberale Obama och den officiellt konservative McCain talar om krig, fler trupper, den ene i Afghanistan (och Pakistan) och den andre i Irak. Detta omskrutna val är för världsfreden valet mellan vit kask och kask vit." Jan Myrdal i senaste Proletären.om finanskrisen.

torsdag, oktober 16, 2008

Pizzakonkurs i USA?



Den Vithövdade havsörnen blev USA nationalsymbol 1782. Benjamin Franklin tyckte att den fredliga Kalkonen hade varit än bättre symbol för USA men så blev det inte. Den Vitahövdade havsörnen lär annars vara närmare släkt med Gamen än andra Örnar.



Sju år efter att symbolen för USA:s ekonomiska makt förstördes med attacken den elfte september är hela det amerikanska kreditsystemet i gungning. Och nu har problemen spillt över både på banker i Europa och den övriga ekonomin.

Den konventionella slutsatsen i den näringslivsfinansierade pressen är att det finns för lite kapital. Bankerna har drabbats av kreditförluster, och för att rädda dem så behövs nya friska miljarder. Kreditförlusterna i sin tur förklaras med avregleringar som tillåtit bankerna att ta allt för stora risker, och den amerikanska riksbankens lågräntepolitik efter att IT bubblan sprack.

Även om beskrivningen av hur bankbubblan kom till är rimlig så kan man ifrågasätta slutsatsen. Visst, utan nytt kapital kommer bankerna att gå under, och dra med sig miljoner amerikanska företag som plötsligt står utan krediter.

Utan att lämna den kapitalistiska logiken kan man dock lika väl argumentera för att krisen uppkommit för att det finns för mycket pengar. En stor del av företagens vinster återinvesteras inte i produktionen då produktion inte anses tillräckligt lönsam. Hälften av de amerikanska företagens vinster har kommit från finansiella transaktioner. Frågan är hur pengar föder pengar utan att det samtidigt skapas något av materiellt värde i den ickedigitala världen.

Enorma belopp cirkulerar mellan världens banker, och bara en försvinnande del av dem berör verkliga transaktioner av varor eller tjänster. År 2005 skickade till exempel bankerna runt 2 069 000 miljarder dollar, och bara 44 800, eller 2,2 procent, berörde den verkliga ekonomin.

Att finansiella operationer varit mer lönsamt än produktion är ett globalt fenomen, men det utmärker den amerikanska (och brittiska) ekonomin mer än de flesta andra länder. Det beror delvis på att USA är/var världens finansiella centrum (med Storbritannien i släptåget), men framförallt på att den amerikanska industrin sedan trettio år befinner sig i en tilltagande kris. Det är till exempel inte osannolikt att en eller rent av två av de amerikanska biltillverkarna kommer att göra en riktig pannkakskonkurs det närmaste året.

I Washington verkar man inte ha andra lösningar än att försöka stimulera ekonomin med lånade pengar. Investmentanalytikern Marc Faber var en av dem som gjorde tummen ner för Bush stimulanspaket i somras: ”Om vi handlar på Wall Mart går pengarna till Kina, om vi köper bensin hamnar de hos araberna. Om vi köper en dator går de till Indien. Köper vi frukt och grönsaker så hamnar de i Mexiko, Honduras, och Guatemala. Köper vi en bra bil så går de till Tyskland. Om vi köper värdelöst skräp går de till Taiwan och inget kommer att hjälpa den amerikanska ekonomin. Det enda sättet att hålla pengarna i landet är att spendera dem på öl och prostituerade eftersom det är de enda produkter som fortfarande tillverkas här. ” Strax efter att Faber skrev det tog belgiska inBev över halva den amerikanska ölmarknaden genom att köpa Anheuser – Busch (Budweiser) för 52 miljarder dollar.

Bostadsbubblan som ledde till finansbubblan är ett resultat av att den amerikanska ekonomin till stora delar är ett tomt skal som lever på lånade pengar. För att pengar ska kunna fortsätta att skapa pengar har man tagit allt större risker, och uppfunnit allt fler dunkla finansiella tjänster. Efter IT bubblan blev bostadsbubblan ett sätt för USA att upprätthålla tillväxten i brist på riktiga, produktiva investeringar. Dollarns ställning som världens referensvaluta och lånen har länge dolt de verkliga förhållandena, men nu verkar det som verkligheten slår tillbaka. Det amerikanska pyramidspelet är under avveckling.

Finans och fastighetskrisen är bara förnamnet på den ekonomiska kris som USA står inför idag. Kreditkortsbubblan står på tur. De amerikanska hushållen har också dragit på sig stora konsumtionsskulder som allt fler inte kan betala tillbaka.

Men det finns fler, mindre kända bubblor. Banker och kreditinstitut har gett ut ett myller av värdepapper. Ett exempel är kreditderivaten. Trots att många olika värdepapper skapats som ett led i riskhantering kan många av dess ägare idag inte veta om de är värda miljarder eller inget alls. I mars 2006 slutade den amerikanska centralbanken att publicera statistik över hur många dollar som var i omlopp: dollarn är i sig en potentiell bubbla.

Det största ekonomiska sammanbrottet sedan Gorbatjovs reformer gjorde slut på Sovjetunionen kan vara nära. Den amerikanska finanskapitalismen har varit nästan lika oduglig som moskvakommunismen. Den har skadat den amerikanska industrin genom hela tiden sträva efter kortsiktiga vinster, i stället för att satsa på industriellt intressanta projekt där vinsten kommer efter tio, femton år.

Till skillnad från Sovjet har USA ekonomiskt starka allierade som kan bestämma sig för att fortsätta att subventioner Washington genom att köpa på sig mer dollar. (Sovjet var i stället tvungen att subventionerna sina allierade.) För Kina är det en acceptabel ordning. För varje år som går flyttar produktion och kunskap från USA till Kina. Vad Europa får ut av det är inte lika klart. Det finns ingen naturlag som säger att Europa måste byta sin överproduktion mot gröna pappersbitar som blir allt mindre värda. Det finns inte heller en naturlag som säger att skattebetalarna måste lösa ut bankirer när de klantat sig.

Det finns värre katastrofer i världen än den amerikanska bankkrisen. 2007 ökade till exempel antalet undernärda människor i världen med 75 miljoner till 925 miljoner människor enligt FN. 19 miljoner barn i världen är gravt undernärda. Det är en massa människor som dör och lider medan media och politiker grubblar på hur de ska rädda världens ekonomiska elits förmögenheter.

Bankkrisen är ett tillfälle att bygga om världens finansiella infrastruktur. Ytterst handlar det om synen på pengar. Ska skapandet och distribution av pengar vara en bankadels privilegium, eller ska pengar ses som något allmännyttigt?

onsdag, oktober 15, 2008

Picasso-ekonomin




Det sägs att Picasso betalade med check varje gång han åt på restaurang. Hans namnteckning var värd mer än någon middag så det var inte särskilt sannolikt att någon skulle lösa in den.

Jag vet inte hur sann historien är men den skulle i alla fall kunna vara det. Picassos namnteckning skapade enorma värden, oavsett om det var en tavla eller en check han signerade.

Hur något som på sin höjd har ett estetiskt värde får ett materiellt värde kan förefalla dunkelt. De flesta tycker säkert att det är märkligt att en Picassotavla idag kan vara värd lika mycket som tusentals nya Mercedesbilar. Men är det så mycket konstigare än att en tryckt papperslapp med en bild på Linné där det står 100 kronor är värd en och en halv pizza?

Picassos tavlor eller den svenska kronans värde är helt beroende av vår tro på att de har ett bytesvärde. Så länge ingen ifrågasätter denna tro, finns det heller ingen anledning att göra det.

Tryckta pengar i sig är ännu inte så ifrågasatta men andra former av värdepapper möts nu med allt större misstro. Kopplingen mellan de elektroniska pengar som finns i form av lån i bankernas datorer och de fastigheter som ligger i pant är bruten. Fastighetsmarknaden i USA har kraschat då bankerna inte längre ger lån som tillåter allt högre fastighetspriser, och tvärt om.

Vi har gått från ett cirkulärt orsakssamband med kumulativa processer till ett annat, för att tala Gunnar Myrdalska. Förr gick värdena upp, nu går de ner. Nu ska alla lösa in sina checkar, och då finns det naturligtvis ingen täckning.

Finanskapitalismen som nu ligger i dödsryckningar fungerade i stort sett som konstmarknaden. Den skapade finansiella produkter – olika former av allt obegripligare värdepapper som den sålde vidare – med tjusiga seriösa namn. Banker lurade andra banker, finansinstitut, pensionsfonder och kommuner.

Att den amerikanska regeringen och centralbanken lät fastighetspriserna löpa amok beror på att det inte fanns så många andra alternativ. Den riktiga ekonomin har till stor del flyttat till Asien. Enklaste sättet att hålla hjulen snurrande ännu en tid efter att IT-bubblan sprack var att hålla räntan absurt låg för att få igång en byggboom.

Den amerikanska drömmen har finansierats på kredit. Fastighets- och finansbubblan är bara den första av en serie bubblor som hotar att spricka nu när förtroende är brutet. Nästa problem, nu när tillväxten går ner och arbetslösheten stiger är kreditkortbubblan. Även dessa skulder har förpackats snyggt och sålts till intressen utanför USA. (Kanske även till svenska bolag och pensionsfonder?)

Dollarn är i sig själv en potentiell bubbla. Jag tänker då inte bara på att man beslutat att pumpa in uppåt tusen miljarder dollar för att rädda banker och försäkringsbolag. USA slutade offentliggöra statistik över hur många dollar man trycker upp i mars 2006. Varför kan till och med en bankdirektör lista ut.

Det vi sett den senaste tiden på finansmarknaderna är slutet på världens monetära Picassosystem. Tråkigt nog är det ännu inte klart vad det ska ersättas med.

Publicerad i Arbetarbladet.

lördag, oktober 11, 2008

Två av våra mest enfaldiga politiska skribenter

I dagens Corren skriver Ernst Klein om P-O Enquist: "en av våra mest enfaldiga politiska skribenter." Klein upprörs över Enquist försvarstal för de röda Khmererna. I morgon ska Klein (inte) följa upp med en avslöjande artikel om det politiska och ekonomiska stöd som de amerikanska presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan gav åt de röda khmererna. Detta stöd hjälpte de röda tokstollarna att fortsätta att terrorisera khambodjas befolkning i årtionden efter att det kommunistiska Vietnam störtat dem. USA:s band till röda khmererna är tabu bland borgliga ledarskribenter. Det är naturligtvis inte lika intressant att skriva om vilka som finansierat mördarna som att för femtioelfte gången skriva om svenska vänsterförfattares grodor.
Systembolaget vid Gyllentorget i Linköping halv sex i går kväll. Inga tecken på finanskris.

onsdag, oktober 08, 2008

På spaning efter en ny kapitalism


















Hur ska man förstå den amerikanska finanskrisen? USA:s regering menar att det bara handlar om att fixa bankernas akuta brist på likvida medel, för att sedan mer eller mindre fortsätta som vanligt.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har däremot dragit mer radikala slutsatser. Den finanskapitalism som tvingat på hela världen sin logik har nu gjort konkurs, förklarade han nyligen. Det är dags att titta närmare på skatteparadisen och de finansiella instrument som gör det möjligt att handla med värdepapper utan att äga dem. Sarkozy efterlyste också mer statlig kontroll och bättre regleringar och sade att det är hög tid att göra om hela världens finansiella och monetära system.

Men Sarkozy var också noga med att säga att finanskrisen inte var en kris för kapitalismen i sig. Det handlar om att bekämpa kapitalismens kortsiktighet och gynna en mer långsiktig produktionskapitalism.















Retoriskt sett har europeiska politiker som Sarkozy oftast varit mindre nyliberala än sina amerikanska kollegor. Därför tror folk att USA är mer avreglerat och konkurrensutsatt än Europa. Det är en myt.

Den amerikanska centralbanken för oftast en räntepolitik som syftar till att hålla tillväxten hög, medan den europeiska har en snävare monetär inriktning. När internetbubblan sprack 2001 reagerade till exempel den amerikanska centralbanken med att sänka räntorna, vilket resulterade i bubblan på bostadsmarknaden, som nu har orsakat bankkrisen.

Jämför man budgetpolitiken framstår också Europa som mer nyliberalt än USA. Den federala amerikanska regeringen är inte rädd för att dra på sig massiva budgetunderskott för att undvika lågkonjunkturer. I Europa har vi en stabilitetspakt som ska förhindra budgetunderskott över en viss nivå.

Även om USA ofta uppmanar andra länder att föra en strikt monetär politik och avreglera sin marknad aktar man sig själv för att pröva det receptet. Nödlånen till den amerikanska bilindustrin är ett exempel. Krispaketet till bankerna visar också på systemets natur: socialism åt de rika, kapitalism åt vanligt folk.

Man ska akta sig för att dra för stora slutsatser av vad politiker säger och istället bedöma vad som görs, men det är ändå troligt att Sarkozys tal markerar att Frankrike nu vill se förändringar. Det är inget nytt. Ända sedan de Gaulles tid har Frankrike strävat efter att undergräva dollarhegemonin i världen. Skapandet av euron var ett led i den politiken.

Dagens globalisering är konstruerad för att göra det möjligt för USA att dra åt sig världens kapital. Affärsbanken Lehman Brothers konkurs var ett bevis för att utländska investerare nu anser att det finns alternativ till att placera kapitalet i USA.

Att Sarkozy då talar om behovet att bygga om världens finansiella och monetära system är bara att konstatera ett faktum. EU kan nu, om viljan finns, ta över USA:s roll som världens ekonomiska och finansiella centrum.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, oktober 07, 2008

Gaiahypotesen

Trehundra tusen dollar om året är en hög lön för de flesta människor. Det är också vad min vän Gaia fick när en av världens största banker anställde henne i Hongkong förra året. Då är inte bonusen inräknad. Sa jag att hon ska fylla 23?
Jag är glad för Gaias skull även om jag inte riktigt begripit vad de betalar henne för att göra. Jag känner folk som är bättre utbildade och lika smarta som går på socialbidrag. Jag antar att de mer handlar om vem man känner (och hur man ser ut) än vad man kan. Gaias lön hör inte till bankvärldens största mysterier. Chefen för Lehman Brothers skrapade ihop en halv miljard dollar mellan 1997 och 2007. Förra året tjänade han 45 miljoner dollar vilket enligt Nicolas Kristof i New York Times blir ”17 000 dollar i timmen för att sänka firman”.

torsdag, oktober 02, 2008

"Iran - det mest demokratiska landet i mellanöstern"


I veckans Flamman finns en kort intervju med mig om varför jag skrivit Bombdiplomati. I samma nummer har jag också en debattartikel: Iran svartmålas i svenska medier.

Det stora bankrånet

På medeltiden var det vanligt att vanligt folk ute i Europa fick arbeta gratis åt den lokala adeln. Det kallades dagsverke. Den som vägrade straffades. I praktiken är det likadant i dag. En stor del av svenska folket arbetar gratis åt vår tids adel: de som äger bankerna.

Utan krediter är det nästan omöjligt för vanligt folk att leva ett normalt liv. Den som inte skuldsätter sig tidigt i yrkeslivet för att skaffa bostad får det ofta svårt att komma in på bostadsmarknaden.

Precis som adeln inte hade någon rätt till dagsverke finns det inget skäl att privata banker skulle ha rätt till ränta. De som menar att det visst finns en skillnad mellan ränta och dagsverke är förmodligen inte medvetna om att bankerna inte lånar ut sina egna pengar.

Precis som medeltida feodalherrar hade rätt att ta ut dagsverke, har dagens bankadel rätt att skapa pengar utifrån tomma intet och låna ut dem mot ränta.

Det går till så här. Säg att någon sätter in tusen kronor på sitt sparkonto. Banken kan sedan låna ut större delen av dessa pengar, även om den måste hålla en viss säkerhet.

Om säkerheten är tio procent innebär det att banken har 900 kronor att låna ut. Dessa 900 kronor kommer med största sannolikhet att återigen att hamna på ett bankkonto, vilket gör det möjligt för banken att låna ut 810 kronor. Och så vidare. Den ursprungliga tusenlappen kan på det här sättet lätt förvandlas till tiotusen kronor.

Bankernas rätt att skapa pengar ger dem naturligtvis en oerhörd fördel. Genom att staten inte ger sig själv samma privilegium har den handikappat sig själv. När staten behöver pengar till offentliga investeringar lånar den, istället för att, som bankerna, skapa pengar ur tomma intet.

Resultatet av dagens system är att skattebetalarna betalar av 150 miljarder kronor på stadsskulden bara i år. Det är mer än vad hälsovård, sjukvård, social omsorg, utbildning (inklusive universitetsforskning) och försvaret får tillsammans. Och då är inte ens ränta medräknad.

Det kan jämföras med att fyra svenska storbanker – SEB, Handelsbanken, Nordbanken och Swedbank – förra året gjorde en vinst på 83 miljarder kronor, enligt Finansinspektionen. Dessa 83 miljarder är i praktiken en slags gåva från staten till bankadeln.

Att reagera över att privata amerikanska banker försöker pressa ut 700 miljarder dollar från den amerikanska staten är lite som att uppröras över att en våldtäktsman inte använder deodorant. Bankernas vanliga verksamhet är ett övergrepp som fortgår år efter år.


Publicerad i Kristianstadsbladet.

fredag, september 12, 2008

Dagen då film blev verklighet och verklighet film


Jo, visst var det som på film även om folk dog på riktigt den där tisdagsmorgonen för sju år sedan. Planen träffade World Trade Center och Pentagon, symbolerna för USA:s ekonomiska och militära makt. Det var en symbolisk attack: förövarna trodde sig knappast kunna slå ut USA militärt och ekonomiskt. Planen hade gjort betydligt större skada om de till exempel kraschat i kärnkraftverk. Men syftet med attacken den 11 september var att producera skräckfilm: strålning och elavbrott gör sig sämre på tv.

Den där förmiddagen förlorade Washington plötsligt kontrollen över den mediala showen. Symbolerna för amerikansk makt krossades. Samma spektakulära bilder visades om och om igen ur olika vinklar. Då den reella makten till viss del är beroende av den symboliska var det ett lika effektivt som effektfullt angrepp. När World Trade Center föll samman var det svårt att se annat än att supermakten var naken.

Även om Washington inte kunde stoppa bilderna som sändes ut från New York kunde man i alla fall strax efteråt i hög grad styra hur de skulle tolkas. Bush kopplade ihop attacken med Irak, på samma sätt som John McCain nu försöker få allmänheten att tro att Iran har kopplingar till den löst sammansatta grupp saudier som regisserade eller i alla fall kanske hjälpte till att producera attacken. Kriget mot ett substantiv – terrorismen – har gjorts till det manus som verkligheten tolkas utifrån. Och precis som i vilken Hollywoodfilm som helst står gott mot ont, frihet mot tyranni, civilisation mot barbari, kristna mot muslimer. Film blev verklighet, verklighet blev film.

Det talas om att Vita huset har tagits över av en olje- och gasjunta. Men det är snarare två andra grupper som dominerar politiken. De mediala experterna kan förvandla krigshjältar till opatriotiska fjantar, desertörer till statsmän, krig till fred, fred till krig och så vidare. Deras största succé har varit en slogan: ”kriget mot terrorismen”. Trots att fler amerikaner har dödats av blixten än av terrorister sedan den 11 september har rädslan för terrorismen fått amerikanerna att acceptera att regeringen tagit ifrån dem deras rättsäkerhet, invaderat Irak och upprättat ett amerikanskt gulag.

Den andra gruppen som tagit över Vita huset är männen från bank- och finansvärlden. Bushadministrationen resonerar som aktiemäklare. På börsen värderar man inte ett bolag utifrån dagens vinst utan utifrån vad man tror att bolaget kan tjäna i framtiden. På samma sätt baserar Bush inte sina beslut utifrån dagens verklighet, utan utifrån en bedömning om hur framtiden kan komma att se ut. Terrorister kanske inte tillhör mänsklighetens femtio största problem i dag, men hur skulle det se ut om de kom över kärnvapen framöver? Problemet är att ingen kan förutse bolags framtida vinstpotential, än mindre den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Vita husets tro på sin egen förmåga att kunna regissera nyhetsflödet i kombination med övertygelsen att man kan ställa en hyfsad framtidsprognos har lett till en alltmer verklighetsfrämmande politik. Administrationen ägnar sig åt fåfänga försök till riskhantering med hjälp av föregripande angrepp. Det förklarar kanske också varför man bygger upp ett missilförsvar som inte fungerar, för pengar man inte har.

För de finansiella marknaderna är förtroende allt. Den som har förtroende är trovärdig, oavsett hur de reella förhållandena ser ut. Framstår USA som starkt strömmar kapitalet in för att täcka de enorma underskotten. Ett starkt USA avskräcker rivaler. Det symboliska blir verkligt, verkligheten symbolisk.

Publicerad i Stockholms Fria Tidning

onsdag, september 10, 2008

Bombdiplomati, beställning och party


Nu har boken kommit. Bildbeviset: min förläggare Kristian Borg har precis packat upp Verbal Förlags första bok. Beställ den direkt genom att mejla förlaget: benny snabela verbalforlag.se för 110 kronor inklusive porto. Eller ännu bättre: kom och köp den på releaspartyt på Pet Sounds Bar, (Skånegatan 80, på söder, i Stockholm) fredagen den 19 september kl 18-20.30
Den finns naturligtvis också på Bokus, och i vanlig bokhandel.

fredag, augusti 22, 2008

Apropå forum för statlig propaganda


Att Forum för levande historia kommit fram till att ingen vet något om förintelsen under andra världskriget är knappast förvånande. Hur ofta drar organisationer och myndigheter slutsatsen att de inte behövs? Mattias Jeschko-Edberg skriver träffsäkert om vad som är fel med vår statliga propagandamyndighets metoder på Fragment. Här är några längre citat men texten är värd att läsas i sin helhet.

"Enligt alla resonabla mått besitter jag goda kunskaper om förintelsen. Jag har examina i statsvetenskap och filosofi. Jag specialiserade mig i ondskans problem, det område där förintelsen alltid är närvarande. I min bokhylla har jag fler lästa böcker om förintelsen än vad de flesta i det här landet kommer att läsa under sina liv. Inte jättemånga. Det är det inte. Men det är tjugotalet böcker som direkt relaterar till förintelsen. Lägg till ett litet större antal böcker som handlar om andra världskriget, det krig som satte skapade omständigheterna som möjliggjorde förintelsen. Utöver det har jag några få dussin böcker inom moral- och politisk filosofi som ger absolut nödvändig förståelse för att hantera och analysera vad vi vet om förintelsen. Trots detta är jag enligt Forum För Levande Historia okunnig."
(...)
"Men om man tittar närmare på rapporten ser man att den inte handlar om att undersöka och tolka resultat utan om att producera resultat. Frågorna är så pass specifika, och svarsalternativen så pass likartade att det inte går att göra något annat än att ofta svara fel. Detta handlar inte om att lärarkåren skulle ha bristande kunskaper. De specifika frågorna skulle kräva en specialistkunskap som inte ens är relevant för en historielärare."
(...)
"Detta handlar om att använda minnen, inte för offrens skull, utan för sin egen. Undersökningen är en flagrant politisering av det kollektiva minne man säger sig vilja värna om."

Björnbrum går igenom frågorna mer i detalj.

torsdag, augusti 21, 2008

Om att hata Israel



Om det fanns ett pris i oseriös journalistik så borde Dilsa Demirbag-Sten genast nomineras. Henns senaste krönika i Corren är i klass med Ulf Nilsons nonsens. I stället för att diskutera de verkliga förhållandena i Israel grämer hon sig över att en tidskrift vars namn hon aldrig uppger använt rubriken ”Hata Israel”. Om hon hade berättat att det var tidskriften Mana hade den uppmärksamma läsaren kunnat konstatera att rubriken hon talar om publicerades 2003. Men genom att skriva att hon grämt sig ett halvår ger hon det felaktiga intrycket att hon talar om något som inträffat nyligen.

Artikeln i fråga är skriven av Joacim Blomqvist och han förespråkar inte att man ska hata allt som har med Israel att göra eller som Demibarg-Sten skriver ” ”Gräs, får arkitektur, dans…”osv. Det vore naturligtvis sinnessjukt. Budskapet i artikeln är i stället att kritiken för förföljelsen av palestinierna inte ska riktas mot judar i allmänhet utan staten Israel. Man kan tycka att rubriken är frän, men artikeln är antirasistisk.

Direkt komiskt blir det när hon argumenterar mot egna spöken och skriver att man inte kan publicera artiklar där rubriken är att man ska hata Ryssland eller Iran. Sedan flera år bedriver många israelvänner (Svensk-Israel information till exempel) en demoniseringskampanj mot Iran. Man ljuger om vad Ahmadinejad har sagt, och beskriver landet som ett hot mot Israel och ibland resten av världen. Bilden av Iran idag är lika verklighetsfrämmande som den av Irak innan invasionen.

Demibarg-Sten slutar med den till synes oskyldiga frasen att Israel har rätt att existera. Det beror naturligtvis på vad det är för Israel man talar om. Hur mycket mark kan Israel stjäla från ockuperat palestinskt område? Har Israel rätt att existera på Golanhöjderna som man tagit från Syrien? Ett annat problem är Israels lagar. En muslimsk israel har inte samma rättigheter som en judisk. Det handlar om sociala förmåner, möjligheten att bosätta sig osv. En ryss som säger sig vara jude får lätt medborgarskap i Israel. En israelisk muslim som gifter sig med en palestinier från ockuperade områden, eller en kristen ryss har nästan ingen chans att kunna få uppehållstillstånd i Israel åt sin make/maka. Det beror på att Israel inte är en stat som Sverige eller Frankrike, utan definierar sig själv som judisk. Därför står det på ID-korten vilken religion man tillhör – staten måste ju kunna göra skillnad – och politiska partier som vill ha sekulär stat – en stat som är religionsblind – är förbjudna. Det finns goda skäl att hata en sådan stat.

måndag, augusti 18, 2008

Västs selektiva seende





Det brukar heta att krig är guds sätt att lära amerikaner geografi. I Sydossetiens fall skulle det också kunna vara sant för de flesta svenskar. Det hindrar oss dock ofta inte från att ha en åsikt. Det är inte svårt att tycka, för vi har tyckt samma sak i århundraden: det är ryssarnas fel.

Det kanske var Georgien som inledde med att döda ryska fredsbevarande trupper när de försökte ta kontrollen över Sydossetien – fredsbevarande trupper vars närvaro de godkänt - men det är bara detaljer. Rysskräcken tycks vara en del av vår DNA.



Medan bomberna faller i Georgien så haglar klichéerna i Sverige. Man talar om att den ryska björnen vässar sina klor, och Davids kamp mot Goliat. Bloggaren (och utrikesministern) Carl Bildt, som gjort karriär på att säga att minkar och Natoubåtar i svenska vatten var ryska, tar fram klichéernas kliché och liknar Rysslands agerande med Adolf Hitlers:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra före detta jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av dem som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa”,

Klichéer har dåligt rykte men är oerhört effektiva genom att aktivera gamla tankebanor och därmed blockera nya. Björnar är farliga djur man kanske kan tämja hjälpligt med en piska, men som aldrig kan dresseras att passa på en tebjudning. Och den som slåss från underläge eller angrips av Hitler är det alltid synd om.

Inte ger sig ett litet land som Georgien på stora Ryssland? Alla som angriper Ryssland måste definitionsmässigt vara offer. Om Georgien gav sig på de ryska fredsbevarande trupperna så måste det vara för att ryssarna provocerat eller manipulerat dem. Låt vara att historien är full av exempel på att små stater startar vettlösa krig. Ett svagt Sverige förklarade till exempel krig mot Ryssland 1741. Den svenska armén kom inte ens över på den ryska sidan och kriget slutade med att ryssarna ockuperade större delen av Finland. Och 1788 (inte 1808 som jag först skrev) gjorde vi det igen… Gustav den III (teaterkungen) arrangerade en gränstumult som förevändning för att attackera Ryssland. Även det kriget var ett fiasko från början till slut. Men Gustav den III hade goda inrikespolitiska skäl att inleda ett krig mot Ryssland han omöjligt kunde vinna. Oron för ryssen och kaoset ledde till att han kunde öka sin makt på ständernas bekostnad.

Flera ryska ledare – däribland Putin har förklarat att de inte skulle acceptera ett georgiskt försök att ta tillbaka Sydossetien. De har förklarat att de skulle slå tillbaka hårt. Att Georgiens president Micheil Saakasjvili ändå beordrade ett angrepp kan ha haft inrikespolitiska orsaker. I valrörelsen lovade han mer eller mindre att han skulle ta tillbaka utbrytarprovinserna så något måste han ju göra. Det var lika tokigt som när Gustav den III angrep Ryssland, men i krigstider tenderar folk att sluta upp bakom sina ledare. Det har också spekulerats i att Saakasjvili förväntade sig någon slags amerikansk uppbackning. George Bush har stött Georgiens strävan efter Natomedlemskap. Om Bush har gett överdrivna signaler om vilket form av stöd Saakasjvili kunde förvänta sig från USA så kan det i sin tur ha att göra med det amerikanska valet. Ju fler krig och ju mer kaos i världen, desto större chanser tror republikanerna att John McCain kommer att ha att vinna presidentvalet.

Men om man bortser från Hitlerliknelsen, hur ska man värdera Bildt argument?

”Att det rör sig om aggressionshandlingar oförenliga med internationell rätt och grundläggande principer för säkerhet och samarbete i Europa är alldeles uppenbart. Konsekvenserna av dessa ryska övergrepp kommer vi att - och Ryssland - att leva med länge.”

I sak är Bildts inställning korrekt och vettig. Problemet med resonemanget är att det tillämpas selektivt. När det gynnar väst geopolitiska intressen hänvisar vi som Carl Bildt till staters absoluta okränkbarhet. När det gynnar oss att splittra stater gör vi det med hänvisning till att de förföljer minoriteter. Ryssland apar bara efter. Idag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999. Och precis som USA var populärt och sågs som en befriare bland kosovoalbanerna ser Sydosseterna Ryssland som sin räddare. Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien.

Publicerad i Västerbottens Kuriren förra veckan.

tisdag, augusti 12, 2008

Journalister hinner inte vara källkritiska





Kan man lita på att TV-sporten gör sitt jobb?

Inte alls, menar flera journalister efter att SVT sänt en dokumentär om OS i Peking. "Det är en propagandafilm som inte har med journalistik att göra", dundrar Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén i Svenska Dagbladet.

I Kristianstadsbladet ser Anders Mildner rent av en trend: "Det är något märkligt med OS. Något som får oss att vända bort blicken, att sluta bry oss" (8.8).

Även om man anser att sport ska rapporteras politiskt i bästa Proletärenstil är det dock svårt att förstå vad Mildner talar om.

Vem har kunnat läsa Kristianstadsbladet de senaste veckorna utan att missa budskapet: "OS är politik och pengar i ren form, skriver Jan Karlsson och uppmanar journalister att stanna kvar i Kina efter OS då det konstlade nuet byts mot det sannskyldiga sedan." (Kultursidan 6.8).

"Inför OS i Peking väljer nu flera världsartister att tydligt ta ställning för tibetanernas kamp mot Kinas ockupation av landet." (TT 23.7).

"Utländska artister som medverkar på evenemang i Kina, där regimen ifrågasätts, kommer att portas från landet, fastslår Kinas kulturministerium." (TT 18.7).

Och det ser ungefär likadant ut i vilken svensk dagstidning som helst. Oavsett om man läser om sport, kultur, eller ekonomi så påminns läsarna ständigt att Kina är en diktatur.

Det som sägs är ofta korrekt och befogat, men jag kan inte låta bli att undra: varför är det så känsligt om någon i något sammanhang nämner Kina utan att samtidigt förklara att landet är en diktatur?

Svenska medier kommer regelbundet med nyheter från uppåt hundra diktaturer och i de flesta fallen säger man inget om bristen på yttrandefrihet och demokrati i dessa länder.

Vad är det som gör att just Kina är så hemskt att journalisternas fackliga företrädare går ut och kräver rättning? Kina, Nordkorea, Kuba, Zimbabwe tillhör en exklusiv skara diktaturer som svenska media är fixerade vid. De andra är det tyst om.

En förklaring till att Kina får så mycket sämre press än de flesta andra diktaturer kan vara journalister många gånger inte hinner vara källkritiska. Anders Mildner hänvisar till exempel till reportrar utan gränser om kinesernas bristande yttrandefrihet. Det är en organisation som får en del av sina pengar från National Endowment for Democracy (NED) som grundades av Ronald Reagan.

NED som också finansierar oppositionen i Venezuela får i sin tur sina pengar från det amerikanska utrikesdepartementet. Om det är därför man är mer bekymrad över situationen på Kuba där ingen journalist dödats sedan 1959, än till exempel Mexiko där journalister mördas regelbundet, är svårt att veta. Men om de gjorde en annan bedömning är det troligt att det ekonomiska stödet från George Bushs regering skulle upphöra.

Att amerikanska UD använder sig av Reportrar utan gränser betyder inte automatiskt att de har fel, eller presenterar falsk statistik men det är intressant att journalister som refererar till organisationen nästan aldrig ifrågasätter organisationens opartiskhet.

Artikel i Kristianstadsbladet.

måndag, augusti 04, 2008

Den (nya) huvudmisstänkta gärningsmannen bakom antraxattackerna efter den elfte september har tagit livet av sig. Nu anser även FBI att antraxsporerna kom från en amerikansk militär anläggning. Att också FBI ska utreda vilka personer från Bushadministrationen som läckte uppgifter till media att man spårat antraxet till Irak kanske man inte kan hoppas på. Lika lite som att man ska gå till botten med vem som förfalska dokumenten som visade att Saddam Hussein försökt shoppa uran i Niger. Med anledning av självmordet har Glenn Greenwald skrivit en läsvärd artikel i Salon.

torsdag, juli 24, 2008

Europa i nyliberalt nät.

"Från USA till Europa knyts trådar i ett omfattande nätverk som arbetar för att rubba den europeiska agendan på en rad olika områden. I nätverket ingår hundratals tankesmedjor som alla delar tron på att en marknadsorienterad reformation av välfärdssystemen är till det allmänna bästa." Mer.

torsdag, juli 10, 2008

Den dyra bensinen är billig


De senaste fem åren har oljepriset femdubblats. Bensinpriset har inte stigit fullt lika mycket, men de flesta verkar vara ense om att bensinen har blivit för dyr.De som inte håller med pekar på att konsumenterna inte betalar för den försämrade miljön. Den globala uppvärmningen kommer att kosta enorma belopp, till exempel i form av minskade skördar och översvämningar.

Att bensinen fortfarande är billig beror bland annat på att den globala efterfrågan fortsätter att öka eftersom marknaden har satts ur spel. I Kina, som står för 40 procent av den ökade efterfrågan, finns ett statligt pristak. Den kinesiska staten betalar mellanskillnaden till oljebolagen.

En stark euro och höjda löner har gjort att literpriset jämfört med timlönen för de sämst avlönade fransmännen är femtio till hundra procent billigare i dag än det var på 70-talet. 1974 kunde de sämst avlönade i Frankrike köpa tre liter bensin för en timmes arbete. I dag får de fyra och en halv liter bensin för samma timme.

I Sverige verkar lönerna (eller är det kronkursen?) inte ha hängt med på samma sätt, vilket har lett till att de flesta inte kan köpa lika mycket bensin som tidigare. En tjänsteman inom industrin kan till exempel köpa 36 procent mindre bensin för sin månadslön i dag än 1979. För sämre avlönade är skillnaden ännu större. Räknar man bort den höjda bensinskatten är det inte säkert att bensinen i sig blivit så mycket dyrare. Men om löntagarna skulle ha fått en rimligare del av de senaste 20 årens välståndsökning skulle bensinen ha varit billigare än någonsin.

Seriösa försök att minska bensinbilens effektivitet har inte gjorts. T-Forden som byggdes för hundra år sedan var mindre törstig än vad Fords modeller i genomsnitt är i dag. Framöver kommer dock bensinen att bli allt dyrare, så det är hög tid att ifrågasätta vår oljebaserade infrastruktur och tillväxtmodell.

Nyligen gick 150 klimatforskare ut i ett globalt upprop för att minska växthusgaserna, som ökar med 3 procent om året. FN har beräknat att världens koldioxidutsläpp måste minska med 85 procent fram till 2050 för att temperaturökningen ska begränsas till två grader. I dag ser det ut som att Nordpolen helt kommer att smälta sommartid inom 22 år.

Hur reagerar då världens ledare? USA leds av en man som sedan länge förfalskar Vita husets egna forskares slutsatser om den globala uppvärmningen. I dag anstränger han sig för att öppna skyddade områden för oljeborrning. Istället för att diskutera den annalkande miljökatastrofen distraherar han allmänheten med det påhittade hotet från ”terrorismen”. Kina har inte för avsikt att sluta subventionera sin oljekonsumtion. Man följer samma utvecklingsmodell som lett oss till den globala uppvärmningen. I Europa försöker Frankrikes president förmå EU att sänka skatten på bensin. Tillväxt går som vanligt före eftertanke och istället för att bromsa in ökar vi farten.


Krönika i senaste Stockholms fria Tidning

måndag, juli 07, 2008


Nuförtiden behöver man tydligen lägga in en personlig kod när man ska söka i en bibliotekskatalog eller surfa. Det är kanske bara en nyhet för mig som inte besökt ett svenskt bibliotek på ett tag. Folk kan ju titta på porr eller skicka anonyma hot genom vår server förklarar en bibliotikarie. Och det har hon ju rätt i. Tyvärr går det fortfarande att använda offentliga telefoner utan att registrera sig, påpekar jag. Vad gör Stasi åt de som använder offentliga telefoners anonymitet till att ringa och hota folk? Ska skattebetalarna underlätta sånt? Terrorister kan ju sammordna sina attacker med hjälp av telefon. Här finns uppenbart en lucka i säkerhetstänkandet. Vad tänker folkpartiklarna på?

fredag, juli 04, 2008

Vår älskling Mugabe


Förutsättningarna för omval var goda. Folk som inget begriper pekade visserligen på den skriande fattigdomen, på hyperinflationen och matbristen. De skrev att presidenten vanskött landet i decennier, om hans ålder, om korruptionen och om hans passion för lyx. Snuskigt i ett fattigt land.

Robert Mugabe visste att inget av det där har någon betydelse. Alla borde vetat. Han har ju redan förklarat hur det funkar, valen. Den som håller i geväret håller i valsedeln. “Folkets röst och folkets gevär är alltid som tvillingar man inte kan skilja åt“ sa han redan 1976. Det finns till och med en biografi över Robert Mugabe som heter Our Votes, Our Guns.

Mugabe tog fram geväret och 85 procent av väljarna gav honom förnyat förtroende som Zimbabwes president.

Mugabe är inte längre är Zimbabwes legitima president, förklarar Sveriges utrikesminister Carl Bildt i en TT intervju som gått i DN (26/06). Det låter, men vad betyder det? När TT frågar Bildt om Sverige fortfarande betraktar Mugabe som Zimbabwes president svarar han att “Det är mycket svårt att se honom som det.” Ett ja eller nej hade varit ett svar men Bildt hade ju inte varit blablaBildt om han inte blablabade.

BlablaBildt hoppas att Afrikanska Unionens medlemmar ska ge uttryck för en “tydlig inställning”. Så blev det inte, naturligtvis. Alla som kan det minsta om Afrika vet att få Afrikanska ledare kommer att fördömma Mugabe.

Förklaringen är enkel. Antalet demokratier i Afrika kan räknas på en hand. Skulle kontinentens blodbesudlade diktatorer som alla kommit till makten tack vare gevär ta avstånd från Mugabe?

Vem tänker Bildt på? Angolas José Eduardo Dos Santos? Kameruns Paul Biya ? Kongo-Brasavilles Dennis Sassou-Nguesso? Kanske Tchads Idriss Deby? Egyptens Hosni Torture-on-demand Mubarak? Libyens Khadaffi? Marockos Kung? Ekvatorialguineas Teodoro Obiang Nguema? Eller varför inte Omar Bongo som styrt Gabon med järnhand sedan 1967? För att bara nämna några få.

Om Mugabe inte är legitim för att han är en diktator, så bör inte heller de jag räknat upp här ses som legitima ledare för sina länder.

Den enda väsentliga skillnaden mellan Robert Mugabes dikatur och de flesta andra på kontinenten är affärsklimatet. Det är svårt för vita män att göra affärer i Zimbabwe Mugabe har beslagtagit vita människors affärsverksamheter och delat ut till sina anhängare.



Andra afrikanska diktatorer vet vem som bestämmer i världen. Teodoro Obiang Nguema har vett att inte utmana Halliburton. Därför får Mugabe mer uppmärksamhet även i svensk press än kontinentens övriga diktatorer tillsammans. Den som bättrar sig kan tas till nåder. Khadaffi har nästan fullständigt försvunnit ur mediabevakningen sedan han släppte in de amerikanska oljebolagen. Kanske borde Sveriges utrikesminister tala om behovet av demokrati i Ekvatorialguinea och Gabon tills de släpper in Lundin Petrolium?

----
Idag har Anne Lindén en ledare, Olja mot moral i DN som faktiskt tar upp den här dubbelmoralen. Det är en rejäl förbättring. Samtidigt underskattar Lindén hur usel media varit: har DN någonsin tidigare kallat Obiang för en diktator?

söndag, juni 29, 2008

Tillbaka




Det finns en halvö under nordpolen jag åker till på sommaren. Den här är inget undantag. Här är sällan för varmt eller kallt. Lite som invånarna. Att solen skiner stora delar av dygnet gör mig glad. Att mötas av mörka moln, regn och 15 grader efter att ha varit söderut nio tio månader gör mig ännu gladare.

Granar och tallar är som gamla bekanta. Jag nickar åt dem i smyg, man bör inte vara allt för framfusig här.

Öborna, direkt nedstigna från en gammal krigarkultur, öppna och sluta på samma gång. Jästa drycker, jästa fiskar, jäkt på semestern. Fredagsritualen med de gröna klirrande plastpåsarna.

Avstämning med gamla vänner. Fler barn, fler rum i huset, platt HD TV, en död morförälder, föräldrar som går i pension. Vi talar om samma saker som förra sommaren och sommaren dessförinnan. Jästa drycker kommer fram, byggen och barn inspekteras.

måndag, juni 16, 2008

torsdag, maj 29, 2008

Små träd döljer stor misär


Regn, hagel, regn. Vancouver är Kanadas hippaste stad. Ett vått Alpes-Maritimes. Med 160 regndagar om året måste det också vara en av de våtaste på den här sidan om tropikerna.

Kineser, kineser, kineser, var jag än tittar. Många kom från Hong Kong innan Kina tog över men de fortsätter att flytta hit med massor av pengar. Hippa nybyggda skyskrapor, jättelika villor. Och nu bygger man också inför vinter-OS.

Jag äter kinesiskt varje dag i tre veckor, utan att tröttna. Det kinesiska köket har en oerhörd mångfald. På menyn finns visserligen varken fyra små rätter eller friterade bananer med glass men man kan äta fantastisk hot pot och tapioka. När det gäller mat är Vancouver staden med de låga priserna och den höga kvalitén. Till stans charm hör också fiken som alla har en personlig touch: här har inte de amerikanska kafékedjorna tagit över. Man får sked, i stället för träpinne, och kaffet serveras i kopp, inte en mugg, som barbarerna på andra sidan gränsen.

Jag skulle kunna prata om kaffebönernas kvalité, om de blommande japanska körsbärsträden, om marknaden på Grandville Island, eller att stan faktiskt har många riktigt bra boklådor. Men när jag letar efter en fransk bokhandel på Hastings Street stöter jag på det andra Vancouver.

Plötsligt har jag promenerat in i vad som bäst kan beskrivas som en zombiefilm. Hemlösa, alkolister, och narkomaner sitter utmed husväggarna, står och surrar i cirklar eller hasar fram utmed trottoaren. 99 procent av alla jag möter ser - i bästa fall - ut som gubbarna som hänger utanför Stockholms Central. Här finns så många gubbar med amputerade ben, mörkröda ansikten, och trasiga byxor att jag ett ögonblick undrar om jag hallucinerar. De små snabbköpen har kedjor för dörrarna till kyldisken och det luktar urin. Här slår man alla OS-rekord i misär. Här kan man köpa droger, eller prostituerade med heroinlook, men inga franska böcker.

Jag har blandat ihop East och West Hastings Street. Det är på västra sidan som den franska bokhandeln finns. East Hastings Street har den värsta misären jag sett sedan jag besökte Dominikanska kaffebönder nära den Haitiska gränsen. Där fanns inga droger, men barnen hade svullna magar och samma tomma blickar som trashankarna i Vancouver. West Hastings Street är däremot en av stans hippaste adresser. Vancouver är staden där små körsbärsträd döljer en stor misär.

(skrevs i mars) Har gått i Stockholms fria Tidning.

onsdag, maj 28, 2008

Irak i siffror

Pasteys plats summerat intresserar intressant statistik från Brookings Iraq index: "Av de utländska miliserna, terroristerna, motståndskämparna, kalla dem vad ni vill, så är 41% från Saudiarabien, Syrien 8%, Tunisien 5%, Yemen 8%, Algeriet 7%, Egypten 1%, Jordanien 2%, Libyen 19%, Marocko 6% och "övriga" 15,3%. Iran finns alltså inte ens namngivet, d v s det land som Bushadministrationens propaganda pekar ut som den stora bidragaren till "terror" i Irak. Eventuellt ingår Iran i gruppen övriga, men det är talande att USA inte nämner Saudiarabien."

Ny teknik ger nya böcker


Att sälja böcker är inte som förr. Ny teknik ger nya möjligheter för alla och författarna har gett sig in i datorvärlden och bland mobiltelefoner.

Det publiceras fler böcker än någonsin runt om i världen. Sjunkande produktionskostnader, mer fritid, enklare verktyg för självproducering genom internet (till exempel Lulul.com) är några förklaringar.

Men internet håller också på att förändra bokmarknaden och hur böcker skrivs. Kinesen Xiao Ding fick ett genombrott 2005 med en fantasyroman – "Avrättning av odödliga" som först publicerades som följetong på internet. Nu har den sålt i över en miljon exemplar. Året efter hade en annan kinesisk bok – "Fast i en hiss en hel natt med en vacker kollega" som även den först publicerats på nätet en enorm framgång.

En eller två av de tjugo mest sålda böckerna i Kina varje månad har först kunnat läsas på internet.

Webbpublicering har nästan blivit en folkrörelse i Kina men den har också lockat etablerade författare i väst. Österrikiska nobelpristagaren Elfriede Jelinek har till exempel beslutat att publicera sin nya roman på nätet allt eftersom den blir klar.

I Japan har den nya informationsteknologin de senaste åren gett upphov till ett nytt kulturellt fenomen: Keitai shosetsu, det vill säga romaner som skrivs och läses på mobiltelefoner (jo!). Av de tio mest sålda romanerna förra året hade fem först publicerats på mobiltelefon…

"Himmelsk kärlek" sålde till exempel två miljoner exemplar. Sedan ett par år tillbaka har mobiltelefonromanerna också ett eget litterärt pris. Förra året gick priset till en roman som heter "Vita underkläder: jag och min lärare".

Ny teknik har gjort det möjligt för den italienska författaren Nanni Balestrini att genomföra ett gammalt projekt: producera en roman där varje exemplar är unikt. Var och en av de tvåtusen exemplaren av hans roman "Tristano" skiljer sig åt…

Allt fler författare använder avancerade dataprogram när de skriver. Vikram Chandra förlitade sig på ett program som normalt används av byggföretag när han skrev sin senaste roman. Det gjorde det lättare för honom att hålla reda på de trettiotal personer han berättade om på niohundra sidor… Andra författare använder sig av kalkylprogrammet Excel för att få överblick.

Det ryska förlaget Astrel har varit ännu radikalare. Nyligen publicerade förlaget den första romanen – "En verklig kärlek" – som helt skrivits av ett dataprogram. Man tog texter från tretton stora författare (exakt vilka är hemligt) och använde Leo Tolstojs roman "Anna Karenina" som grund.

"En verklig kärlek" har tryckts i 10 000 exemplar men vänder sig enligt förläggaren mer till läsare som uppskattar språk och stil än action. Det tog fem år för Lev Tolstoj att skriva sin klassiker, men den ryska datorn fixade det på tre dagar.

Har gått i Kbl

måndag, maj 26, 2008

Heathrow. Av elkontakterna att domma ar det har landet inte en del av Europa.

söndag, maj 25, 2008

Surhet, misstänksamhet, utanförskap


Montréal klockan sex på morgonen en vårdag är som palt. Allt går i olika nyanser av grått. Himlen, husen, humöret. Himlen är som paltvattnet, jorden kunde vara gjord av paltkulor, och folk beter sig som de tvingats äta palt utan smör och lingonsylt hela vintern.

Tecknen är entydiga. Busschauffören som grimaserar när jag frågar om han stannar vid den gröna tunnelbanelinjen; mannen i tidskriftsbutiken som låter mig vänta en bra stund tills han är klar med att packa upp alla tidningar, hyresvärden som behandlar mig som jag vore en gammal pyroman han vill ge en andra chans, om jag bara skriver på alla papper och betalar en deposition motsvarande värdet på huset. Det råder inget tvivel: jag är i Montréal.

Montréal är världens största franskspråkiga stad, efter Paris. Det är en stad jag älskar på samma sätt som man kan älska sin gamla hund även när den blivit gammal och stinker lite.

Enstaka smutsiga snöhögar har överlevt vintern. Bussresan in från flygplatsen för mig från områden som ser ut som kulisser från någon amerikansk efter-katastrofen-film-(typ Blaid Runner) till palats med koppartak. Montréal förenar det värsta från två system: nordamerikansk misär och galliskt humör.
Jag beställer en cappuchino på ett fik och kyparen håller demonstrativt i koppen tills jag betalat. Jag lägger sedeln halvvägs mellan oss. Jag går in en bokhandel och man ber mig lämna väskan i ett bås. Jag säger att Strindberg nog var en kvinna, på svenska, och går in med den ändå. Jag litar inte på att mina saker är säker hos dem.

Jag promenerar och tre tiggare sträcker fram en kopp på mindre än tre minuter. Det slår mig att Montréals valspråk skulle kunna vara surhet, misstänksamhet, utanförskap.

Men så bor jag inte i de kvarter där de gamla anrika palatsen med koppartak finns. Min vindslägenhet har en vy över en Shellmack. På morgonen sätter jag på ugnen för att få upp värmen lite. Montréal har en massa sociala och ekonomiska problem. På min pizzeria finns en lapp om möten för anonyma kokainister. Till vänster finns ett erbjudande om svensk massage.

Det slår mig att surhet, och misstänksamhet, är ett resultat av olika former av utanförskap. Montréalborna är medvetna om att de inte lever i den bästa av alla världar. Folk här är inte glada över att jobba för minimilön. Jag skulle inte vara trevlig om jag tvingades köra buss sju på morgonen, alltid fick samma dumma frågor och tackades med en kulturarbetares lön.

Det måste vara något i den franska kulturen som gör att folk inte glatt finner sig. I väntan på revolutionen har Montréalbornas lågavlönade redan börjat tillämpa det sovjetiska systemet:
– Chefen låtsas att han betalar oss, och vi låtas att vi arbetar, skulle de kunna säga.

(skrev i mitten av april, har gått i Sundsvalls Tidning)

fredag, maj 23, 2008

torsdag, maj 22, 2008

Demonstration för Palestina i Montréal









(från förra veckan)

Minimarch mot hemlöshet i Montréal




Vad vilja centerpartisterna?

Jag har inte längre någon större koll på den politiska diskussionen i Sverige. Via Fredrich Legnemark (som hittat det hos Petter Partikulär) förstår jag dock att man nu diskuterar sexuella övergrepp mot djur. (Inte män, djur)

tisdag, maj 20, 2008

Hur ondskan tar form

Bilden kommer härifrån

Sextioårsdagen av Israels grundande är ett bra tillfälle att fundera på hur en tragedi ofta leder till en annan. Europas förföljda judar skapade Israel genom att fördriva hundratusentals palestinier, ockupera resten av palestina och behandla de palestiner som lever i den israeliska staten som andra klassens medborgare. Ur shoan (förintelsen) föddes al nakba (den palestinska katastrofen).

Fram till och med andra världskriget var det många som ansåg att Europa på ett eller annat sätt borde bli judefritt. Dessa människor, som fortfarande existerar, kallas antisemiter. Efter andra världskriget är det många som anser att Europas judar bör emigrera till Israel. Dessa människor, som inte alla är judar, kallas sionister. Antisemiter och sionister har olika lösningar på vad som ska hända med judarna, men i grund och botten är de bägge ideologier som anser att judarnas närvaro i Europa är ett problem. Ur en absurditet föds nästa.

Sionismen och Israel är ett bra exempel på vad man brukar kalla enantiodromi: hur saker förvandlas till sin motsats. Man ser och hör om det hela tiden: bögknackaren som visar sig vara smygbög, eller offret för sexuella övergrepp som växer upp och själv förgriper sig på barn.

Enantiodromi är inte bara vara en psykologisk process, utan framstår närmast som en princip som reglerar samhällsförändringar. Den franska revolutionens slagord: frihet, jämlikhet och broderskap ledde till terror. Lenin som ville avskaffa byråkratin och staten lade grunden för en totalitär stat med en byråkrati som aldrig tidigare skådats. Nyliberaler som Thatcher och Major var tvungna att använda sig av polis och andra statliga myndigheter för att kunna privatisera statlig verksamhet, och trots att de sa sig vilja sänka skatterna blev de högre. Och vad ska mans säga om George Bush och de neokonservativa som säger sig vilja sprida demokrati, mänskliga rättigheter frihet men i praktiken undergräver den genom att till exempel tillåta tortyr och försvaga habeas corpus? Ett annat exempel är fängelset som institution - skapad för att moverka brott - som i praktiken ökar kriminaliteten.

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt förvånande att de som tvingades bära Davidsstjärnan under nazisterna grundat en stat där det framgår av ID-kortet vilken religion man tillhör.

Historien upprepar sig aldrig. Nazismens brott är värre än sionisternas, men mönstret går igen. Gårdagens offer blir ofta morgondagens bödel.

För de rasister som ser på judar som en ras med vissa rättigheter (sionister) eller fel (antisemiter) har historien kokat ihop en bitter ironi. Föreställningen att dagens judar skulle härstamma från de som levde i det gamla kungariket Judéen är en myt. De flesta judar är förmodligen i stället ättlingar till hedningar i Nordafrika, Arabiska halvön och Europa som konverterade till judendomen på sex och sjuhundratalet. Dagens palestinier är däremot ättlingar till judar som konverterat till Islam och kristendomen. Jesus såg förmodligen mer ut som Yasser Arafat än Ariel Sharon.

(En något annorlunda version har gått i Vasabladet)

Rapport från en sopphög



Montréal är de små svarta kullarnas stad. Två gånger i veckan ska man kasta sopporna på trottoarkanten. Andra veckodagar ska man slänga ut kartonger och annat som bör återvinnas. Den som inte använder svarta soppsäckar kan få böta. Helvetet är noga organiserat. I städer man inte uppfunnit sopprummet, eller anser sig ha plats för dem, kan man inte göra på så många sätt.

Jag kan inte låta bli att tänka på sopporna när jag sitter på en av Montréals hippaste franska restauranger. Au pie du Cochon är ett sånt där ställe som är så bra att man inte anser att man behöver sätta upp en skylt med sitt namn på. Här är man specialiserad på fois gras och grisrätter i olika former.



Många recept är tung fransk bondmat som blev omodern för mer än femtio år sedan. Ett skäl att många rätter tar så lång tid att förbereda att det bara funkar om man har en fru som lever i köket. Ett annat är att det är så kallorimättat att man bör vara gruvarbetare för att klara att smälta den. Grisfötter i all ära: hur bra det än smakar så blir det inte mer än ett välgjort helvete för dagens stillasittande människor. Jag äter en tiondel och tar med mig resten i un doggybag som det heter på Québecois. Det mesta kommer att jäsa på trottarkanten snart ändå misstänker jag.

Ett lättare alternativ är L´expresse: en bistro med väldigt bra steak-frit och ruggigt bra Ile flottante. Vinlistan är dock irriterande lång. Och köttet flygs in, så det är inte direkt miljövänligt...

fredag, maj 16, 2008

"USA är i en omöjlig situation"





Vart är George Bush Amerika på väg? I februari ringde jag upp en av Bushadministrationens mest frispråkiga kritiker. Paul Craig Roberts var länge en tungviktare. Först som biträdande finansminster i Ronald Reagans regering, sedan som redaktör och skribent i affärspressen. Idag har Roberts så obekväma åsikter att han mest blir publicerad i alternativa medier. En kortare version av intervjun går i senaste Folket i Bild.


Håller dollarn på att förlora sin ställning som världens reservvaluta?


Man anstränger sig i alla fall rätt mycket för att den ska göra det. (skratt). Det som räddat dollarn hittills är inte att den är stark, utan bristen på alternativ. När pundet förlorade sin styrka fanns dollarn där som ett naturligt alternativ. Euron har vunnit mark. Den har fått större plats i centralbankers reserver världen över och dollarn har gått tillbaka lite.

Det är imponerande hur stark Euron är. Inte minst om man tänker på att det är en valuta utan land. EU är inte ännu – och kommer förmodligen aldrig att bli – ett land. Det är ingen riktig politisk entitet; medlemsländerna har behållit sin suveränitet. Frankrike är fortfarande Frankrike, Tyskland är Tyskland och så vidare. Britterna har ju till och med behållit sin egen valuta, trots att de är med i EU. Att en valuta som är så politiskt sårbar, blir så stark, på så kort tid, visar att världen desperat letar efter ett alternativ till dollarn.

Men vad skulle det vara? Kina är inte redo. De har kopplat sin valuta till dollarn, även om de justerat kursen två gånger sedan jag var där 2006. Japanerna ger inga signaler om att de är villiga att låta Yenen ersätta dollarn. Och det finns inga andra ekonomier som är stora nog. Den amerikanska ekonomin är trots all vanskötsel fortfarande den största ekonomin. Det krävs en viss storlek för att vara världens reservvaluta. Så trots dollarns alla svagheter och att alla skulle föredra något mer pålitligt så finns det inget alternativ. I alla fall inte just nu.

Kan inte Euron ta över dollarns roll?

Nej, jag tror inte det. Europa är inte enigt nog, och EU följer fortfarande USA:s politik. För att bli världens reservvaluta måste man antingen exportera sitt kapital eller dra på sig underskott i handelsbalansen. Och jag tror inte EU vill göra något av detta. Å andra sidan kan man säga att de redan är en andra reservvaluta: centralbanker runt om i världen håller nu runt en tredjedel av sina reserver i Euro. Så de kanske får ta på sig rollen oavsett vad de vill. Resten av världen samlar fortfarande på sig dollar, men inte i samma omfattning som tidigare. Det har drivit ner värdet på dollarn jämfört med Euron, Pundet och andra valutor.

Är den amerikanska politiska eliten medveten om vilka problem de står inför?

Nej. De har för arroganta. De är vana vid att andra länder gör det man säger till dem. I den mån de är medvetna om att något är fel, så skyller de på Kina. Allt är Kinas fel. De pressar Kina att släppa Renminbins koppling till dollarn, som de tror är problemet. De inser inte vilka konsekvenser det skulle få om Renminbin revalveras i förhållande till dollarn. USA:s underskott i handeln, inklusive högteknologi, är flera gånger större än underskottet som beror på energiimporten. Bara USA:s underskott med Kina är tre gånger så stort som notan för oljeimporten. Om Renminbin värde stiger skulle amerikanska konsumenter drabbas hårt.



Vad anser oberoende ekonomer om det här?

Ekonomer kan inte tänka utanför ramarna. De är dogmatiska, deras forskningsanslag kommer mest från multinationella företag så de kan inte erkänna att det är något fel på globaliseringen. Det är därför de skyller på Kina och säger att problem skulle lösas om Renminbin släpptes fri. De tror att handelsunderskottet med Kina skulle försvinna då, men det kommer det inte hända. Hälften av det vi importerar från Kina kommer från amerikanska företag som har utlokaliserat sin verksamhet dit. Det ligger inte i deras intresse att Renminbins värde går upp, så de lobbar emot det.

USA:s problem började när kommunismen gick under runt 1990 och internet vuxit till sig. Detta gjorde en gigantisk mängd med arbetskraft tillgänglig för kapitalet i den industrialiserade världen. Så länge Sovietunionen fanns, Indien var socialistiskt och Kina kommunistiskt, så var inte den här arbetskraften tillgänglig. Men när Sovjet kollapsade förändras attityden till socialismen både i Kina och Indien. Tidigare hade företag omlokaliserat i mindre utsträckning till Taiwan och Sydkorea. Nu hade man plötsligt hundratals miljoner arbetare att välja mellan som bara kostade en bråkdel av arbetarna i USA. Mycket amerikansk bokföring sker nu, tack vare internet, på Filippinerna. Amerikanska sjukhus skickar till och med MRI-röntgenbilder till Indien, där indiska läkare analyserar dem för 20 dollar.

Det här utvecklingen är en stor utmaning för ekonomisk teori för den kopplar loss företagens vinster från samhällets utveckling. Grundantagandet i ekonomi är att sökandet efter vinster gynnar hela samhället. Det leder till en effektiv resurallokering, heter det. Men det fungerar inte längre. Amerikanska företag låtsas att det här är frihandel, men det är det inte. Vi har bara slutat att göra saker här, nu gör vi dem i Kina.



USA är i en omöjlig situation. Vi behöver låg ränta för kunna hantera likviditetsproblem som bostadsbubblan och alla dåliga lån skapat. Men problemet med dollarn kräver hög ränta. Om dollarn värde sjunker snabbare än avkastningen på dollarinvesteringar, så finns det ingen anledning att behålla pengarna i USA. Med andra ord så är de trängda mellan två olika kriser. Och det finns inget sätt att lösa bägge. Löser man en, gör man den andra värre. På kort sikt kan de komma undan med det, bara för att finansmarknaderna faller tillbaka på gamla vanor. När det varit oro tidigare så brukar investerare fly till dollarn. Det kan kortsiktig rädda situationen men gör den också än värre på sikt.

Vore ett krig i mellanöstern bra för dollarn, kortsiktigt?

Nej, för det skulle finansieras med lån. Vi kan inte betala för det. Resten av världen ser också USA allt mer som ett sorts Tredje Rike. Det ljuger, mördar, bombar, och det drabbar mest civila. Det har knappt dödat några motståndsmän – inte för att vi skulle ha rätt att göra det heller. Vi dödar mest kvinnor och barn, och folk i deras hem. Amerikanerna är så dumma att al-Qaida, eller andra motståndsmän kan sända informatörer som säger att det finns motståndsmän i ett visst hus. I själva verket är det fullt med kvinnor och barn. Och de dumma amerikanerna spränger huset, och det händer om och om igen. Vi bombade Irak även under Clintons åtta år. Vad uppnådde man på Clintons tid med att döda 500 000 irakiska barn?

Reagan gjorde inte sådana här saker. Han gjorde misstag, men det berodde på det kalla kriget. Hur skulle vi få Sovjet att lägga av med kalla kriget om vi tillät dem att ha baser i Centralamerika? Sovjetunionen var ett potentiellt hot, men det absolut inte Irak eller Iran. De är inget hot mot någon, utom varandra. Det finns inga likheter. När Iran-Contrasskandalen bröt ut erkände han att det var fel, och lät utredda det hela. Bush hävdar hela tiden att han inte gör något fel när han bryter mot lagen.

Hur ser USA ut om fem, tio år?

Jag och Senator Charles Schumer från New York skrev en artikel 2004 där vi visade på nackdelarna med frihandeln. Efter det bjöd Brookingsinstitutet in oss till en konferens med ekonomer och politiker. Jag sa att USA kommer att vara ett tredje världenland om 20 år. Folk blev chockade men jag håller fast vid det. Jag tror inte att dollarn kommer att vara en reservvaluta om tio år, om vi inte kan få bukt med underskotten i handelsbalansen och budgeten.

Svårigheten med att få ordning på handelsbalansen är att vi nu är mycket mer beroende av import av maskiner och högteknologi än vad vi är av oljeimport. Vi har ingen möjlighet att betala för dessa varor; vi kan bara betala med dollar, vilket bara är möjligt för att vi har reservvalutan. Ingen annan kan ha ett permanent underskott i handelsbalansen. Hur kan man få stopp på underskotten, när man är så beroende av import, när företagen utlokaliserats? Det enda sättet att göra det på vore att minska löneskillanderna med utlandet. Men samtidigt så förlorar vi kvalificerad arbetskraft, hela yrkeskårer och infrastrukturen som hör ihop en en avancerad industrination. Idag har vi färre jobb i tillverkningsindustrin än vi hade 1942, då befolkningen inte ens var hälften så stor som nu.



En del säger att det inte är så farligt – vi har ju färre jordbrukare för att det är mer mekaniserat – men det är inte därför jobben inom industrin försvinner. Det har skett en oerhörd mekanisering av textilindustrin, men annars beror det främst på att fabriker flyttats utomlands. Och i de fabriker som finns kvar tar man in utländsk arbetskraf som jobbar för en tredjedel av lönen. De kommer med sjuåriga jobbvisum, och vågar naturligtvis inte ställa några krav. De amerikanska arbetarna måste lära upp dem, annars mister de sitt avgångsvederlag. Arbetskraften har blivit en vara: det är nästan som Karl Marx beskrivit det. De kan utnyttjas fullständigt av de som äger kapitalet. De ekonomer som säger att det beror på tekniska förändringar har alla fått pengar från globaliseringsföreträdare. De skriver så för att deras forskningsanslag kommer från globaliserade företag. Det är svårt att hitta en ärlig ekonom idag för de är så beroende av företagens pengar. De har förvandlat sanningen till en handelsvara.

Tittar man på statistiken som jag följt noggrant länge ser man att USA bara kan skapa nya jobb i branscher som inte konkurrerar med omvärlden. I restauranger, sjukhus, osv. Du ser inga jobb för ingenjörer. Antalet jobb i tillverkningsindustrin har minskat med 3,3 miljoner bara de senaste sex åren.

I Reaganadministrationen dyrkade vi inte kapitalet. Vi försökte ta itu med riktiga problem. Det vi har idag har inget likhet med Reagans tid i Vita Huset. Vi har krigsivrare, som bestämt sig för att tvinga alla att göra vad vi vill med våld. De som bestämmer över ekonomin struntar fullständigt i hur det går för det amerikanska folket eller deras anställda. Det har inga likheter med vad Reagan försökte göra.

Reagan hade problem med de neokonservativa. De infiltrerade regeringen, men de kontrollerade den inte. De ställde till med oreda, och han sparkade en del. En del blev faktiskt åtalade. Nu är de tillbaka. Samma personer som blev åtalade! De har kontrollerat den amerikanska regeringen de senaste sju åren. Elliot Abrams är nu Bush säkerhetspolitiska rådgivare i Vita Huset. Flera av dem förlorade tillgång till hemliga handlingar för att vi misstänkte att de spionerade åt Israel. Nu hade de alla fått den tillbaka och har höga poster i Pentagon och säkerhetstjänsterna.

Varför talas det så lite om att ställa George Bush och Dick Cheney inför riksrätt? Rätt många amerikaner – över en miljon tror jag – har skrivit på ett upprop om det. Dennis Kucinich talade nyligen i Kongressen om det, men jag har inte sett att amerikansk media ens nämnt det.



Det är komplicerat. Det finns inflytelserika intressegrupper som i praktiken kontrollerar bägge partierna. Den mäktigaste av dessa grupper – Israellobbyn – är till exempel mot riksrätt. Det militärindustriella komplexet – som får 700 miljarder dollar om året ur den federala budgeten – är emot det. En tredjedel av det amerikanska folket stödjer fortfarande Bush, för de är övertygade om att vi är hotade av de muslimska terrorister som sprängde World Trade Center. De anser att vi måste ha en stark presidentmakt mot terrorismen. De anser att presidenten har rätt att ta ifrån oss våra medborgliga rättigheter, för att muslimska terrorister annars kan utnyttja dem. En del demokrater vill inte heller anklagas för att vilja ge igen för riksrättsåtalet mot Bill Clinton. Resultatet är att de accepterar en president som beter sig som en diktator. Han säger att han inte behöver följa amerikanska lagar, genevkonventionen, konstitutionen, att han kan spionera på amerikanska medborgare utan tillstånd från domare, och upphäva Habeas Corpus. Lagen är vad han säger att den är, och rädslan för terrorismen får folk att accepterar det. Men kriget mot terrorismen är en bluff. Man har använt sig av det för att koncentrera makt i presidentämbetet, på kongressens, domstolarnas och det amerikanska folkets bekostnad.

Hur kommer det sig att media är så lamt?

USA förlorade sina medier 1996 när Robert Murdoch fick president Clinton att tillåta att media kontrollerades av några få. Nu har vi fem gigantiska företag som äger all amerikansk media. Tidningar och TV-kanaler som tidigare var oberoende tillhör nu något mediakonglomerat. Bortsett från på internet, så finns det ingen oberoende media. Konservativa klagar på att vänstern dominerar media, men det finns ingen vänstermedia. När jag frågar vad de talar nämner de New York Times! Det hade inte blivit någon invasion av Irak utan New York Times! Judit Miller satt där och pappegojade alla historier om massförstörelsevapen och Irak som Dick Cheney gav henne. Media styrs inte av journalister utan av chefer på reklamavdelningarna. De här fem bolagen som äger och kontrollerar amerikansk media kan inte kritisera regeringen för deras värde beror på det sändningstillstånd de fått av regeringen. De har inte råd med kritik, deras sändingstillstånd skulle kanske inte förnyas. Det är vad som händer när man tillåter mediakoncentration. Alla kanaler säger precis samma sak. Det är som George Orwells Storebror. Vill man ha information måste man läsa utländsk press, eller leta på internet.

Kan du ge ett konkret exempel?

Ja. För några år sedan var en FBI översättare satt på att avlyssna samtal mellan USA och Turkiet. Hennes namn var Sibel Edmunds. Hon upptäckte att en grupp med högt placerade personer i Washington höll på att förse Israel och Turkiet med hemlig amerikansk kärnteknologi. Därifrån gick de vidare till Pakistan och andra håll. Hon har en inspelning där man kan höra en hög tjänsteman på amerikanska UD varna turkarna för att CIA rotade i affären. Han varnade Turkarna för ett företag som var en täckmantel för CIA och som Valery Plame, som du säkert hört talas om, var ansvarig för. The London Times har slagit upp det stort, men i amerikansk media har man inte sagt ett dugg. Det är helt mörklagt i USA. Så medan Bush tjatat om faran med att kärnteknologi sprids, så har USA:s regering varit den största spridaren. Man har förrått landet och sålt nukleära hemligheter. Men man kan bara läsa det i The London Times, i rysk press, al Jazeera eller på antiwar.com. Edmunds har vittnat inför kongressen men för många höjdare och mäktiga intressegrupper är inblandade för att det ska hända något. Så det kommer ut i London, och den amerikanska allmänheten får inget veta.

Om det inte något riktigt krismedvetande när det gäller den ekonomiska politiken, så antar jag att USA utrikespolitik inte heller är särskilt rationell?

Nej, det är den inte. Utrikespolitiken är vansinnig. Man ägnar sig åt krigsförbrytelser. Vi invaderar andra länder, och motiverar det med lögner. Vi anser att vi har rätt att bestämma över andra länder. Och om de gör motstånd bombar vi dem till skrot. Det visar på det här landets hybris. De som stödjer den här politiken har naturligtvis inte heller tillräckligt med vett för att förstå USA:s egen situation. Hybris är ordet.

Det är som den franska revolutionen. De franska revolutionärerna ville tvinga på resten av Europa sin politik, för de ansåg att bara de visste vad som var moraliskt. Det var det jakobinerna ansåg, och det var det som ledde till alla krig och Napoleon. Det är så de neokonservativa i USA är idag. Det är det tänkandet som styr vår utrikespolitik. De neokonservativa tror att bara de vet vad som rätt. De tror inte bara att de har rätt att tvinga på andra sin politik, utan de tror att det är deras skyldighet. Och de menar inte bara den muslimska världen, utan alla.

----

Paul Craig Roberts doktorerade i ekonomi på Georgia Institute of Technology. Han var biträdande finansminister i Ronald Reagans regeringen och anses vara upphovsmannen bakom den kontroversiella politik som brukar beskrivas som Reaganomics. Han har varit redaktör på The Wall Street Journal och Buisness Weeks. 1987 fick han den franska hederslegionen för sin ekonomiska politik. 1993 klassades han som en av USA:s bästa journalister av Forbes. Idag publiceras hans artiklar främst i alternativa medier som Counterpunch och antiwar.com.