torsdag, januari 03, 2008

Nu och då måste USA mosa något land i tredje världen


Vad är Iran för ett land och varför skildras det så ofta som ett hot? Inför FN mötet i New York hälsades Irans president Ahmadinejad med rubriker som “Dra åt helvete” och “Ondskan har landat” av den amerikanska pressen. Medan Ahmadinjad talar i FN träffar jag den iransk-amerikanske historieprofessorn Ervand Abrahamian. Han har bott i New York sedan sextiotalet och är verksam på Barush City University.


Iranska företrädare säger hela tiden att de inte vill skaffa kärnvapen, medan den amerikanska administrationen verkar övertygad om att de visst vill ha det. Vad kan man veta om Irans avsikter?

- Politiker resonerar sällan högt om vad deras mål är, så det är svårt att veta. Jag kan tänka mig att mer jordnära iranska politiker som Rafsanjani eller Khatami (bägge tidigare presidenter) har dragit slutsatsen att det inte är i nationens intresse att skaffa kärnvapen. Om Iran skaffar kärnvapen skulle det skrämma grannländerna, och ge amerikanerna en anledning att anfalla. En eller två iranska kärnvapen kommer inte att förhindra att USA anfaller, så det är egentligen ingen tillgång. Däremot vore det intressant för Iran att ha kapaciteten att bygga en bomb om man skulle behöva.

Om man befinner sig i en situation som när Irak anföll Iran och man inte kan räkna med det internationella samhället, men i likhet med Japan och många andra länder har förmågan att bygga en bomb, då får man en viss säkerhet utan några kostnader. Jag tror att det är så man tänker, snarare än att man säger “en bomb är ett bra redskap, låt oss skaffa det så fort det går.”

Ahmadinejad kanske tänker så men inte de mer jordnära makthavarna. Jag blev förvånad igår av att Ahmadinejad sa att man måste vara korkad för att vilja ha en bomb. Han kan ha blivit övertygad av de mer jordnära att en iransk bomb inte är vettigt.

Varför är USA så övertygat om att Iran vill skaffa kärnvapen?

Amerikanerna tror att alla måste vilja ha kärnvapen. De tror att det ger så mycket makt. De senaste åtta åren har jag hört historier från iranska kärnfysiker som kommer på besök till USA. De har förvånat berättat att amerikanerna hela tiden säger att “ni vill naturligtvis skaffa en bomb, det ligger i ert intresse.” Amerikanerna är helt övertygade om att det ligger i Irans intresse att bygga en bomb och tror därför också att gör det.


Det går väll knappast att bevisa att man inte gör något? Finns det en lösning?

Jag tror det. Mohamed ElBaradei, (den internationella atomenergibyråns chef, IAEA) har lagt fram en lösning. Den går ut på att man inför en massa kontrollinstanser så att ingen kan tvivla på att kärnkraftsprogrammet förblir civilt. Iran har inte avvisat förslaget. Men så fort ElBaradei la fram sitt förslag förklarade USA att man inte var intresserade.

Men USA och Israel vill inte att Iran ska ha kapaciteten att bygga en bomb, vilket spär på Teherans tro att väst försöker förhindra Iran från att skaffa modern teknologi. Jag är orolig för att man bestämt sig för en militär lösning.


Är det en myt, eller finns det någon sanning i att väst skulle ha försökt förhindra Iran från att ha skaffat järnvägar en gång i tiden?

- Det finns en viss sanning i det. Järnvägsbyggandet fördröjdes länge av stormakterna. Om britterna fått bygga den hade det hotat Rysslands intressen och tvärt om. När sedan Reza Shah byggde järnvägen efter 1926 så var det delvis av nationalistiska skäl. Stormakterna har förhindrat oss från att skaffa järnväger, vi måste skaffa dem för att visa att vi kan. Och det var inte britterna eller ryssarna som fick bygga utan han bjöd in nästan varenda land i Europa. Tjeckerna, serberna och andra nationer en liten snutt var! Det handlade om nationell prestige.


Så kan man säga att det finns en parall mellan järnvägsbyggandet och dagens iranska kärnkraftsprogram?

- Ja, bägge handlar mycket om nationell prestige.


Hur viktig är kärnkraften ur energisynpunkt för Iran?

- En del ekonomer hävdar att kärnkraftsenergi är viktigt då det inte finns hur mycket olja som helst, då raffinaderikapaciteten är begränsad och energikonsumtionen ökar. Jag tror inte att kärnenergi är viktigt ur ekonomisk synpunkt. Om Iran vore så bekymrad över energitillgången skulle man kunna göra mycket för att spara energi eller skaffa alternativa energikällor. Iran verkar inte intresserat av sol och vindenergi till exempel. Så jag tror den verkliga anledning är nationell prestige. Det är inte så prestigefyllt med vindkraftverk. Det är mycket ego inblandat.

Om man verkligen vore intresserad av energifrågan skulle man slösa mindre med oljan och satsa mer på raffinaderier.

Ett annat argument man hör ofta i iransk media är att Iran har så mycket uranium att det vore dumt att inte använda det, men sanningen är att man inte har så mycket. Tillgången är begränsad och om man bygger kärnkraftverk så kommer man snart att behöva importera uranium.

Varför har Iran och USA sådana problem med varandra?

- Jag tror bägge länderna drivs av nationalism. Iran talar om islam, men deras utrikespolitik styrs av nationalism. Khomeinis revolution handlade mycket om nationell stolthet och oberoende. Även under revolutionen kritiserade man inte bara Shan utan också USA. USA-kritiken är inget nytt fenomen. Den fanns där från början.


Varför är USA så misstänksamt mot Iran?

- Här spelar också nationalismen en roll. När man lyssnar på Bush, Cheney och de neokonservativa så är deras utgångspunkt att USA är den dominerade makten i världen. Och om någon utmanar det, framförallt ett land i tredje världen, är det som att vifta med en flagga framför en tjur. De tappar verklighetsförankringen. Det får helt sanslösa proportioner.

Titta på hur USA reagerade på Frankrike! Trots att Chirac i stort sett bara sa att de borde fundera en gång till på om en invasion av Irak var en bra idé, så förvandlades Frankrike nästan till fiende nummer ett. Nu är alla så glada över att Sarkozy gett nya signaler. Man tar det som att USA hade rätt och att Frankrike erkänner att man haft fel. Frankrike har åter slutit sig i leden. Jag tror att det handlar om gammaldags 1900 - tals nationalism.


Så amerikansk utrikespolitik är både irrationellt nationalistisk, och rationell i den meningen att man vill visa vem som bestämmer?

- Ja, Irans beteende kan ge andra idéer. Nu och då måste USA mosa något land i tredje världen för att visa andra länder att man kan göra det. Ett av skälen till att invadera Irak var att visa världen att USA är mäktigt nog att göra det. I slutändan blev resultatet inte så övertygande.

De amerikanska beslutsfattarna minns också förödmjukelsen med gisslandramat på ambassaden i Teheran. De måste ha revansch.

En amerikansk bekant förklarade nyligen för mig att “syftet är inte att vara rättvis mot Iran, syftet är att besegra Iran”. Är det en vanlig inställning?


- Jag tror att det inte här helt är ovanligt. De som är lite äldre minns de förödmjukande 444 dagar långa gisslandramat. Stämningen i Amerika är lite som i Europa innan första världskriget. Det handlar om en enfaldig patriotism. Om man förödmjukats måste man svara med att förödmjuka det andra landet.

Det är väldigt enkelt för amerikanska beslutsfattare att spela på nationalistiska känslor. Allt som krävs att man visar gisslandramat på TV. Man försöker till och med få det till att Ahmadinejad var en av de som var med om att ta över den amerikanska ambassaden.


Var Ahmadinejad en av de som ockuperade den amerikanska ambassaden 1979?

- Nej, de som var inblandade tillhör nu Ahmadinejads kritiker. De flesta av gisslanstagarna är reformister idag. De stödde Khatami. De har skrivit artiklar där de förklarar varför Ahmadinejad inte var en av dem.

Ahmadinejad tillhörde som student en grupp som också ville ockupera Sovjetunionens ambassad. De ville vara emot både väst och öst, men de som bestämde ville inte reta Sovjet vid det tillfället.


Ahmadinejad brukar kallas för förintelseförnekare. Men under debatten på Columbiauniversitet talade han om förintelsen som något som hände i Europa. Vad anser han egentligen?

- Ursprungligen var det ett förnekande “vi vet inte om det hände vi måste forska”. Sen sa han att det hände men att européerna var ansvariga. Och sedan har han också stället frågan varför palestinierna måste lida för förintelsen, vilket är en helt legitim fråga. Han har sagt olika saker och det är uppenbart att han inte förstår den västerlänska inställningen till hela fråga. Han förstår inte att om man på något sätt ifrågasätter förintelsen så blir man automatiskt stämplad som nynasist.

Jag tror han är så fjärran från den europeiska och amerikansk politiska kontexten att han inte förstår vad han säger. Han gör det mer i en arabisk kontext: det är ett enkelt sätt att visa att man är propalestinsk. Men det är en gammal metod: idag finns det bättre sätt att vara propalestinsk.

Vad tycker du om Ahmadinejads retorik under hans New Yorkbesök ? Politiker gillar sällan att svara med ett nej eller ja på frågor men är det hela förklaringen till att han nästan aldrig använder de orden?

- Jag tror det ligger i hans personlighet. Han gillar att vända på frågor, framförallt om han tycker att intervjuaren ställer polemiska eller retoriska frågor. Många amerikanska journalister ställer samma frågor som Vita Huset skulle komma med. Han tittar på dem och undrar om de är journalister eller ställer frågor på order av Bush.

Hur är det med medias retorik då?

- Media vet så lite om Iran, de mesta av informationen hämtar den från regeringen. Sedan Condolezza Rice kallade Iran för en totalitär stat har totalitärt varit det ord man använder för att beskriva landet. Nazityskland eller Sovjetunionen var totalitära länder men man kan inte på något sätt säga att Iran är totalitärt. Det finns mycket som är fel med Iran men det är ingen enpartistat. Men eftersom Bush-administrationen använder begreppet har pressen tagit efter. Nu säger personer som Columbias rektor att Iran är en diktatur, vilket är lustigt. I Iran ser man det som ett skämt och undrar hur mycket amerikanerna egentligen vet om Iran. I Iran kallar personer som inte gillar Ahmadinejad honom för många saker, men inte för diktator.


Hur skulle du beskriva det politiska systemet i Iran?

- Det är hybrid mellan demokrati och teokrati. Det finns aspekter som gör det betydligt mer demokratiskt än något av grannländerna. Men i det stora hela har prästeliten sista ordet.

Prästerna är inte heller en homogen grupp. De är inte alltid konservativa. Det finns gott om ayatollor som är liberala. Khatami är ett bra exempel. Han är liberal men har en traditionell prästbakgrund. Det finns många exempel. Det är inte som en rigid katolsk hierarki där folk måste följa traditionen. Det finns präster som talar om absolut jämlikhet mellan män och kvinnor. De tar beslut som går emot sharialagarna, och de rättfärdigar det med att säga att sharialagarna måste uppdateras varje århundrade. För tillfället domineras dock väktarrådet av mer konservativa.

På nittiotalet drev parlamentet igenom ett hundratal progressiva lagar. Man antog FN deklaration om jämlikhet, förbjöd tvång i fängelser, gjorde det möjligt att få domar omprövade och garanterade tillgång till advokat. Man antog en massa moderna lagar, med en stor majoritet. Men väktarrådet underkände dem, även om det inte var enigt. Jag kan tänka mig en framtid då väktarrådet är mindre konservativt och accepterar dessa lagar. Det iranska politiska systemet kan reformera sig självt.

Publicerad i norska Ny Tid

Inga kommentarer: