tisdag, mars 18, 2008

Borglig regering = socialdemokratins seger?



Är socialdemokrati kommunism light, eller kapitalism med mänskligt ansikte? Det är lätt att se SAP som en otillfredsställande kompromiss mellan kommunism och kapitalism, men kanske är partiet både underskattat och missförstått. Det menar i alla fall den amerikanska statsvetarprofessorn Sheri Berman i sin bok The Primacy of Politics Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century (Cambridge University press).

Socialdemokratin är underskattad då det var arbetarrörelsen som segrade ideologiskt under 1900-talet. De som hävdar att historien – som ideologisk process – tagit slut med liberalismens seger – blundar för det faktum att kapitalism och demokrati historiskt sett varit fiender. Skälet till att andra halvan av 1900-talet blev så mycket fredligare än den första beror på demokrati och kapitalism kunde smältas samman av socialdemokratin. Rörelsen har utvecklats till en egen distinkt ideologi som varken har något att göra med Marx eller liberalism att göra. Ett centralt inslag i denna ideologi är tron på politiken som en samhällsförändrande kraft, skriver Berman som är verksam vid Columbiauniversitet i New York.

Socialdemokratin har blivit ett slags efterkrigskonsensus. Det är en triumf för partiet, men också ett problem då det tar ifrån partiet dess särart. Det man ser i Sverige idag – att Moderaterna lyckats vinna ett val genom att acceptera saker man inte gjort tidigare – är en seger för socialdemokratin, säger Berman när jag ringer upp henne. Idag finns det inget parti i Sverige som ifrågasätter välfärdsstatens grunder. Det gör det lättare för folk att rösta på partier som inte är socialdemokratiska. Även om de nya moderaterna vill göra en del förändringar så är inte målet att skapa en nyliberal stat. De vet att de aldrig skulle vinna stöd för det. Socialdemokratins framgång har paradoxalt nog gjort det svårt för det socialdemokratiska partiet. Men det här är något som händer framgångsrika partier hela tiden: andra kopierar deras politik och de förlorar sin särart, säger Berman.

Men hur blir det i framtiden? Berman pekar på globalisering och demografiska förändringar i Europa som de stor hoten. De undergräver socialdemokratins två huvudprinciper: tron på politikens kraft att förändra och solidaritetstänkandet.

Berman anser att Sverige hanterat globaliseringen rätt framgångsrikt. Det beror på att den svenska socialdemokratiska modellen bygger på att man ska tämja kapitalismen. De flesta studier visar att det inte finns några negativa effekter på tillväxten av höga offentliga utgifter. Det handlar om vilken ekonomisk politik man har, inte om huruvida staten ska lägga sig i ekonomin eller inte. En del menar att den svenska modellen är otroligt kapitalistisk därför att målet hela tiden är att föra folk in på arbetsmarknaden. Tanken är att folk alltid ska ha ett jobb och att det är statens roll att göra vad som krävs för att det ska bli så.

Det kan jämföra med den tyska modellen som är mer inriktad på att hjälpa folk när de inte längre är en del av arbetsmarknaden, säger Berman. Det som krävs är en välfärdsstat som hjälper folk att hantera förändringar, genom att hjälpa dem med utbildning, flytta eller vad som krävs. Sverige har alltid varit bra på det så det är inte överraskande att den svenska ekonomin inte drabbats särskilt hårt av globaliseringen eller att svenskar inte fruktar globaliseringen lika mycket som folk i andra länder, säger Berman.

De demografiska förändringarna är en större utmaning, menar Berman. Problemet är att det är enklare att sälja buskapet om solidaritet om folk anser att de tillhör en homogent samhälle. Men Europa, inklusive Sverige, har blivit mer heterogent. Detta är inte alls ett lika stort problem för högern som socialdemokratin. Socialdemokratin måste komma på ett sätt att behålla känslan av solidaritet i ett samhälle som de senaste generationerna blivit allt mer heterogent. Tankar om multikulturalism som många inom vänstern lockas av tror Berman inte alls passar socialdemokratin. Det är ett hot mot deras politik och förmåga att attrahera väljare.

Har gått i Stockholms fria Tidning

Inga kommentarer: