torsdag, maj 08, 2008

De valde Sarkozy, men fick Nicolas



Den franska presidenten Nicolas Sarkozys första tid vid makten var “ett förlorat år” skriver Le Devoir. Den kanadensiska dagstidningen räknar upp alla reformer presidentkandidaten lovade, och presidenten övergivit. Annars har franska Le Monde formulerat den rubrik som bäst sammanfattar varför det första året blivit så magert, och varför bara 38 procent av fransmännen nu säger sig ha förtroende för presidenten: ”För mycket Nicolas, för lite Sarkozy“.

Franska folket valde en president, men fick en tvålopera i direktsändning. Skilsmässan, den nya fotomodellfrun, offentliga raseriutbrott, semesterresan till Egypten där de franska skattebetalarna fick betala för 20 rum på lyxhotell och jaktflyget som eskorterade presidentens plan.

Nicolas är exhibitionist, manisk och pubertal. Hans nya fru får en rosa hjärtformad diamantring och blir bjuden till… Disneyworld. Han joggar på Manhattan iförd en T-shirt där det står ”New York City Department”, och när han har audiens med påven talar han i mobilen större delen av tiden. Nicolas är som vilken tonåring som helst.

Under tidigare franska presidenter har den offentliga ledarstilen varit mer eller mindre monarkisk. Om de Gaulle uppträdde som Ludvig den XIV (solkungen), var Chirac som en mer avslappnad Ludvig Filip I (kung päron). Den fanns en stor skillnad i stil mellan femte republikens presidenter, men presidentämbetet reglerades av gamla ritualer som skulle garantera ämbetets värdighet. Värdighet är trovärdighet, och trovärdighet är politisk kapital, vilket kan omsättas i makt. Presidentämbetets funktion skulle skyddas från den fysiska presidentens eventuella personliga tillkortakommanden eller kortsiktiga intressen.

Det är inte konstigt. Internationell diplomati har också en reglerad etikett. Varje fransk minister har en etikettchef, som organiserar möten med utländska representanter. Det handlar om allt från bordsplacering ar under officiella middagar till röda mattor som ska rullas ut när utländska ministrar kommer på besök. Mycket kan verka högfärdigt, omständigt, och förlegat, men då nästan alla länder följer samma regler undviker man missförstånd.

Mycket handlar också om sunt förnuft. När brittiska drottningen höll ett tal på Vita Huset gräsmatta, och man bara såg hennes hatt sticka upp över mikrofonerna fick etikettchefen sparken.

Sarkozy är visserligen en mikromanager som behandlar regeringens medlemmar som sina personliga assistenter, men han har effektivt tagit död på den den franska republikens monarkiska ledarstil. Det är Nicolas som är president, inte Sarkozy.

Presidentämbetets övergång från monarkisk-republikanism till vulgär folklighet är ingen slump. Precis som Dr Jekyll uppfann en kemisk cocktail som förvandlade honom till Mr Hyde följer den franska politikens vulgarisering en komplicerad formel. Sarkozys så kallade spontana joggingturer på Manhattan är dyrare och mer planerade än Mitterands (Mitteramses) monarkiska framträdanden. Vad säger fokusgrupperna om presidenten skulle besöka Disneyland?

Silvio Berlusconi i Italien, George Bush i USA, och allt fler politiker, är anhängare av en noga orkestrerad spontan folklighet som i längden retar upp många väljare, men har den oerhörda fördelen att politikens sakfrågor får mindre uppmärksamhet.

Publicerad i Arbetarbladet

Inga kommentarer: