torsdag, maj 08, 2008

Okunnighet är styrka

Clinton, Obama, eller McCain? En kvinna, en svart man, eller den äldsta vita gubben någonsin? Svaret på vem som ska flytta in i Vita Huset dröjer, för det amerikanska presidentvalet är utdraget som en tvålopera. Vem har fått flest röster, vem har mest elektorer och vem har samlat ihop störst kampanjkassa? Vem gjorde bäst ifrån sig i senaste debatten och vem är charmigast?Men även om valrörelsen är lång är debatten okomplicerad:

- Jag har erfarenhet säger Clinton ett par hundra gånger om dagen.

- Jag står för förändring säger Obama lika ofta.

- Jag har erfarenhet och står för förändring kontrar McCain.

Valet handlar främst om valet, och kandidaterna, men inte så mycket om politik. Man kan bokstavligen lyssna i timmar på kandidaterna utan att egentligen bli klok på vad vad de står för. Clinton säljer i praktiken sig själv som en bättre begagnad Volvo. En säker och beprövad bil. Obama håller inspirationstal. Efter att ha rullat med en taskig Ford i sju år, föreslår Obama att du ska våga köpa en rivigare ny BMV. Satsa på något nytt. Det ska vara roligt att köra bil.

Nu är det ännu bara primärval, vilket betyder att folk röstar i val som organiserats av något de två dominerande partierna. Det riktiga presidentvalet har inte börjat. Reglerna skiljer sig åt mellan partierna, och från delstat till delstat. Konstigast regler har det demokratiska partiet. När väljarna gjort sitt ska 800 superdelegater säga sitt. Superdelegaterna utgör en slags slags politbyrå eller överhus som ska garantera att väljarna inte väljer en oacceptabel kandidat.

Även i det riktiga presidentvalet röstar man inte på presidentkandidater, utan elektorer, som i sin tur samlas och väljer president. Oftast – men inte alltid – röstar elektorn på den presidentkandidat han valts för att rösta på. Oftast - men inte alltid - brukar den som får flest röster också få flest elektorer.

För en europé är det slående hur mycket av valet som handlar om kandidaternas personliga egenskaper, och hur lite man talar om politik. Vem har bäst omdöme? Vem är bäst på att hantera en kris klockan tre på natten? Jag frågar mina grannar i New York, och de svarar exakt som folk gör på TV.

Varför gillar du Obama?

- Han kan förändra landet. Vi behöver förändring.

Varför tycker du är Clinton bra?

- Hon har vad som krävs. Det behövs en Clinton för att städa efter en Bush, precis som Bill gjorde efter pappa Bush.

De senaste månaderna har valet tagit över det mesta av det mediautrymme krigen i Irak och Afghanistan fick tidigare. Och numera är vinkeln uppmuntrande. “24 personer dödades i en bilbomb i Bagdad idag, men många anser att läget är allt bättre i Irak.” Att rekordmånga amerikanska soldater – 900 - dödats de senaste 12 månaderna, eller att 1,3 miljoner irakier dött sedan invasionen inleddes, enligt Oxford Research bureau finns inte utrymme att prata om. Den senaste opinionsundersökningen från Ohio är viktigare.

Det är inte heller en slump att folk inget verkar veta om kandidaternas politik. Det kan verka tillspetsat att jämföra presidentkandidaterna med bilar, men i grunden tillämpar politiker samma teknik som bilhandlare. De försöker inte övertyga om att deras bilmodell är den mest rationella, utan spelar på känslor.

Presidentkandidaterna aktiverar folks befintliga värderingar, de försöker varken förklara sin politik, eller påverka de värderingar väljarna redan har. De använder sig av sofistikerade opinionsundersökningar och fokusgrupper för att hitta ord, argument och symboler som är mest sannolikt kan vinna stöd av press och allmänhet men anpassar inte sin politik.

Den bäst bevarade hemligheten i amerikansk politik är att en stor majoritet av befolkningen är för vad man utan överdrift skulle kunna beskriva som en socialdemokratisk politik. Det finns en mängd studier som visar att väljarna vill att mindre pengar ska gå till vapen, och att mer resurser ska gå till utbildning, sjukvård och andra välfärdsutgifter. De flesta amerikaner tycker också att alla har rätt till sjukförsäkring.

Att de ändå röstar fram politiker som står för en politik som går emot deras värderingar beror på att den politiska eliten är fenomenalt duktig på att manipulera allmänheten. Det handlar inte om att manipulera folks värderingar, utan informationen.

När Bill Clinton var president visste till exempel bara var fjärde amerikan att han var för dödstraff och kunskapen om vad han egentligen förde för politik var låg. Däremot visar opinionsundersökningar att allmänheten trodde att skillnaden mellan Bill Clintons politik och George Bush senior var större än vad de var.

De flesta amerikaner tror att U-hjälp är regerings största utgiftspost. Få vet att det är försvaret som får mest pengar, och inte många vet att USA ensamt nästan står för hälften av världens försvarsutgifter. Varannan tror att USA lägger ut mer pengar på välfärdsprogram än andra länder, och bara var tredje vet att det är mindre. Sju av tio vet inte att Israel är en okupationsmakt.

Det heter hela tiden att väljarnas värderingar kommer att avgöra valet, men den helt avgörande faktorn är väljarnas okunskap: den kandidat som verkar trevligast, och som kan hitta de rätta slagorden vinner.

Boktips:
Det finns flera bra böcker för de som vill läsa mer om vad amerikaner egentligen vet eller inte vet, vad de har för värderingar och hur politiker använder opinionsundersökningar. En är Justin Lewis, Constructing public opinion How political elites do what they like and why we seem to go along with it. Columbia University press. En mer akademisk är Lawrence R. Jacobs och Robert Y. Shapiro i Politicians don't Pander Political Manipulation and the Loss of Democratic Responsivness The University of Chicago Press.

Inga kommentarer: