tisdag, maj 20, 2008

Hur ondskan tar form

Bilden kommer härifrån

Sextioårsdagen av Israels grundande är ett bra tillfälle att fundera på hur en tragedi ofta leder till en annan. Europas förföljda judar skapade Israel genom att fördriva hundratusentals palestinier, ockupera resten av palestina och behandla de palestiner som lever i den israeliska staten som andra klassens medborgare. Ur shoan (förintelsen) föddes al nakba (den palestinska katastrofen).

Fram till och med andra världskriget var det många som ansåg att Europa på ett eller annat sätt borde bli judefritt. Dessa människor, som fortfarande existerar, kallas antisemiter. Efter andra världskriget är det många som anser att Europas judar bör emigrera till Israel. Dessa människor, som inte alla är judar, kallas sionister. Antisemiter och sionister har olika lösningar på vad som ska hända med judarna, men i grund och botten är de bägge ideologier som anser att judarnas närvaro i Europa är ett problem. Ur en absurditet föds nästa.

Sionismen och Israel är ett bra exempel på vad man brukar kalla enantiodromi: hur saker förvandlas till sin motsats. Man ser och hör om det hela tiden: bögknackaren som visar sig vara smygbög, eller offret för sexuella övergrepp som växer upp och själv förgriper sig på barn.

Enantiodromi är inte bara vara en psykologisk process, utan framstår närmast som en princip som reglerar samhällsförändringar. Den franska revolutionens slagord: frihet, jämlikhet och broderskap ledde till terror. Lenin som ville avskaffa byråkratin och staten lade grunden för en totalitär stat med en byråkrati som aldrig tidigare skådats. Nyliberaler som Thatcher och Major var tvungna att använda sig av polis och andra statliga myndigheter för att kunna privatisera statlig verksamhet, och trots att de sa sig vilja sänka skatterna blev de högre. Och vad ska mans säga om George Bush och de neokonservativa som säger sig vilja sprida demokrati, mänskliga rättigheter frihet men i praktiken undergräver den genom att till exempel tillåta tortyr och försvaga habeas corpus? Ett annat exempel är fängelset som institution - skapad för att moverka brott - som i praktiken ökar kriminaliteten.

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt förvånande att de som tvingades bära Davidsstjärnan under nazisterna grundat en stat där det framgår av ID-kortet vilken religion man tillhör.

Historien upprepar sig aldrig. Nazismens brott är värre än sionisternas, men mönstret går igen. Gårdagens offer blir ofta morgondagens bödel.

För de rasister som ser på judar som en ras med vissa rättigheter (sionister) eller fel (antisemiter) har historien kokat ihop en bitter ironi. Föreställningen att dagens judar skulle härstamma från de som levde i det gamla kungariket Judéen är en myt. De flesta judar är förmodligen i stället ättlingar till hedningar i Nordafrika, Arabiska halvön och Europa som konverterade till judendomen på sex och sjuhundratalet. Dagens palestinier är däremot ättlingar till judar som konverterat till Islam och kristendomen. Jesus såg förmodligen mer ut som Yasser Arafat än Ariel Sharon.

(En något annorlunda version har gått i Vasabladet)

1 kommentar:

unndeutsch sa...

Har just läst Amos Oz tankeväckande beskrivning av Israels hemmakokta enantiodromi, om hur hans farbor David citat:

"var övertygad europé under en tid när inte en människa i Europa kände sig som europé, bortsett från min familj och andra judar som de. Alla andra var panslavistiska, stortyska eller helt enkelt littauiska, bulgariska, irländska eller slovakiska patrioter. På 1920- och 30-talet var judarna de enda övertygade européerna i hela Europa. (…) Idag har Europa förvandlats fullständigt, idag hittar man bara européer där. Och även parollerna har förändrats i Europa. När far var ung stod på alla husfasader i Europa: "Judar, försvinn till Palestina". 50 år senare, när min far besökte Europa igen, skrek husfasaderna: "Judar ut ur Palestina."

Det ser kanske plakativt ut, inklistrat som kommentar till ovanstående inlägg, men jag har sällan tagit del av en mer upplysande och vemodig skildring av denna vår samtids mest segdragna konflikthärd. Kanske lyckas han så bra med att belysa det politiska, eftersom det personliga och litterära står i förgrunden.