fredag, maj 16, 2008

"USA är i en omöjlig situation"





Vart är George Bush Amerika på väg? I februari ringde jag upp en av Bushadministrationens mest frispråkiga kritiker. Paul Craig Roberts var länge en tungviktare. Först som biträdande finansminster i Ronald Reagans regering, sedan som redaktör och skribent i affärspressen. Idag har Roberts så obekväma åsikter att han mest blir publicerad i alternativa medier. En kortare version av intervjun går i senaste Folket i Bild.


Håller dollarn på att förlora sin ställning som världens reservvaluta?


Man anstränger sig i alla fall rätt mycket för att den ska göra det. (skratt). Det som räddat dollarn hittills är inte att den är stark, utan bristen på alternativ. När pundet förlorade sin styrka fanns dollarn där som ett naturligt alternativ. Euron har vunnit mark. Den har fått större plats i centralbankers reserver världen över och dollarn har gått tillbaka lite.

Det är imponerande hur stark Euron är. Inte minst om man tänker på att det är en valuta utan land. EU är inte ännu – och kommer förmodligen aldrig att bli – ett land. Det är ingen riktig politisk entitet; medlemsländerna har behållit sin suveränitet. Frankrike är fortfarande Frankrike, Tyskland är Tyskland och så vidare. Britterna har ju till och med behållit sin egen valuta, trots att de är med i EU. Att en valuta som är så politiskt sårbar, blir så stark, på så kort tid, visar att världen desperat letar efter ett alternativ till dollarn.

Men vad skulle det vara? Kina är inte redo. De har kopplat sin valuta till dollarn, även om de justerat kursen två gånger sedan jag var där 2006. Japanerna ger inga signaler om att de är villiga att låta Yenen ersätta dollarn. Och det finns inga andra ekonomier som är stora nog. Den amerikanska ekonomin är trots all vanskötsel fortfarande den största ekonomin. Det krävs en viss storlek för att vara världens reservvaluta. Så trots dollarns alla svagheter och att alla skulle föredra något mer pålitligt så finns det inget alternativ. I alla fall inte just nu.

Kan inte Euron ta över dollarns roll?

Nej, jag tror inte det. Europa är inte enigt nog, och EU följer fortfarande USA:s politik. För att bli världens reservvaluta måste man antingen exportera sitt kapital eller dra på sig underskott i handelsbalansen. Och jag tror inte EU vill göra något av detta. Å andra sidan kan man säga att de redan är en andra reservvaluta: centralbanker runt om i världen håller nu runt en tredjedel av sina reserver i Euro. Så de kanske får ta på sig rollen oavsett vad de vill. Resten av världen samlar fortfarande på sig dollar, men inte i samma omfattning som tidigare. Det har drivit ner värdet på dollarn jämfört med Euron, Pundet och andra valutor.

Är den amerikanska politiska eliten medveten om vilka problem de står inför?

Nej. De har för arroganta. De är vana vid att andra länder gör det man säger till dem. I den mån de är medvetna om att något är fel, så skyller de på Kina. Allt är Kinas fel. De pressar Kina att släppa Renminbins koppling till dollarn, som de tror är problemet. De inser inte vilka konsekvenser det skulle få om Renminbin revalveras i förhållande till dollarn. USA:s underskott i handeln, inklusive högteknologi, är flera gånger större än underskottet som beror på energiimporten. Bara USA:s underskott med Kina är tre gånger så stort som notan för oljeimporten. Om Renminbin värde stiger skulle amerikanska konsumenter drabbas hårt.



Vad anser oberoende ekonomer om det här?

Ekonomer kan inte tänka utanför ramarna. De är dogmatiska, deras forskningsanslag kommer mest från multinationella företag så de kan inte erkänna att det är något fel på globaliseringen. Det är därför de skyller på Kina och säger att problem skulle lösas om Renminbin släpptes fri. De tror att handelsunderskottet med Kina skulle försvinna då, men det kommer det inte hända. Hälften av det vi importerar från Kina kommer från amerikanska företag som har utlokaliserat sin verksamhet dit. Det ligger inte i deras intresse att Renminbins värde går upp, så de lobbar emot det.

USA:s problem började när kommunismen gick under runt 1990 och internet vuxit till sig. Detta gjorde en gigantisk mängd med arbetskraft tillgänglig för kapitalet i den industrialiserade världen. Så länge Sovietunionen fanns, Indien var socialistiskt och Kina kommunistiskt, så var inte den här arbetskraften tillgänglig. Men när Sovjet kollapsade förändras attityden till socialismen både i Kina och Indien. Tidigare hade företag omlokaliserat i mindre utsträckning till Taiwan och Sydkorea. Nu hade man plötsligt hundratals miljoner arbetare att välja mellan som bara kostade en bråkdel av arbetarna i USA. Mycket amerikansk bokföring sker nu, tack vare internet, på Filippinerna. Amerikanska sjukhus skickar till och med MRI-röntgenbilder till Indien, där indiska läkare analyserar dem för 20 dollar.

Det här utvecklingen är en stor utmaning för ekonomisk teori för den kopplar loss företagens vinster från samhällets utveckling. Grundantagandet i ekonomi är att sökandet efter vinster gynnar hela samhället. Det leder till en effektiv resurallokering, heter det. Men det fungerar inte längre. Amerikanska företag låtsas att det här är frihandel, men det är det inte. Vi har bara slutat att göra saker här, nu gör vi dem i Kina.



USA är i en omöjlig situation. Vi behöver låg ränta för kunna hantera likviditetsproblem som bostadsbubblan och alla dåliga lån skapat. Men problemet med dollarn kräver hög ränta. Om dollarn värde sjunker snabbare än avkastningen på dollarinvesteringar, så finns det ingen anledning att behålla pengarna i USA. Med andra ord så är de trängda mellan två olika kriser. Och det finns inget sätt att lösa bägge. Löser man en, gör man den andra värre. På kort sikt kan de komma undan med det, bara för att finansmarknaderna faller tillbaka på gamla vanor. När det varit oro tidigare så brukar investerare fly till dollarn. Det kan kortsiktig rädda situationen men gör den också än värre på sikt.

Vore ett krig i mellanöstern bra för dollarn, kortsiktigt?

Nej, för det skulle finansieras med lån. Vi kan inte betala för det. Resten av världen ser också USA allt mer som ett sorts Tredje Rike. Det ljuger, mördar, bombar, och det drabbar mest civila. Det har knappt dödat några motståndsmän – inte för att vi skulle ha rätt att göra det heller. Vi dödar mest kvinnor och barn, och folk i deras hem. Amerikanerna är så dumma att al-Qaida, eller andra motståndsmän kan sända informatörer som säger att det finns motståndsmän i ett visst hus. I själva verket är det fullt med kvinnor och barn. Och de dumma amerikanerna spränger huset, och det händer om och om igen. Vi bombade Irak även under Clintons åtta år. Vad uppnådde man på Clintons tid med att döda 500 000 irakiska barn?

Reagan gjorde inte sådana här saker. Han gjorde misstag, men det berodde på det kalla kriget. Hur skulle vi få Sovjet att lägga av med kalla kriget om vi tillät dem att ha baser i Centralamerika? Sovjetunionen var ett potentiellt hot, men det absolut inte Irak eller Iran. De är inget hot mot någon, utom varandra. Det finns inga likheter. När Iran-Contrasskandalen bröt ut erkände han att det var fel, och lät utredda det hela. Bush hävdar hela tiden att han inte gör något fel när han bryter mot lagen.

Hur ser USA ut om fem, tio år?

Jag och Senator Charles Schumer från New York skrev en artikel 2004 där vi visade på nackdelarna med frihandeln. Efter det bjöd Brookingsinstitutet in oss till en konferens med ekonomer och politiker. Jag sa att USA kommer att vara ett tredje världenland om 20 år. Folk blev chockade men jag håller fast vid det. Jag tror inte att dollarn kommer att vara en reservvaluta om tio år, om vi inte kan få bukt med underskotten i handelsbalansen och budgeten.

Svårigheten med att få ordning på handelsbalansen är att vi nu är mycket mer beroende av import av maskiner och högteknologi än vad vi är av oljeimport. Vi har ingen möjlighet att betala för dessa varor; vi kan bara betala med dollar, vilket bara är möjligt för att vi har reservvalutan. Ingen annan kan ha ett permanent underskott i handelsbalansen. Hur kan man få stopp på underskotten, när man är så beroende av import, när företagen utlokaliserats? Det enda sättet att göra det på vore att minska löneskillanderna med utlandet. Men samtidigt så förlorar vi kvalificerad arbetskraft, hela yrkeskårer och infrastrukturen som hör ihop en en avancerad industrination. Idag har vi färre jobb i tillverkningsindustrin än vi hade 1942, då befolkningen inte ens var hälften så stor som nu.



En del säger att det inte är så farligt – vi har ju färre jordbrukare för att det är mer mekaniserat – men det är inte därför jobben inom industrin försvinner. Det har skett en oerhörd mekanisering av textilindustrin, men annars beror det främst på att fabriker flyttats utomlands. Och i de fabriker som finns kvar tar man in utländsk arbetskraf som jobbar för en tredjedel av lönen. De kommer med sjuåriga jobbvisum, och vågar naturligtvis inte ställa några krav. De amerikanska arbetarna måste lära upp dem, annars mister de sitt avgångsvederlag. Arbetskraften har blivit en vara: det är nästan som Karl Marx beskrivit det. De kan utnyttjas fullständigt av de som äger kapitalet. De ekonomer som säger att det beror på tekniska förändringar har alla fått pengar från globaliseringsföreträdare. De skriver så för att deras forskningsanslag kommer från globaliserade företag. Det är svårt att hitta en ärlig ekonom idag för de är så beroende av företagens pengar. De har förvandlat sanningen till en handelsvara.

Tittar man på statistiken som jag följt noggrant länge ser man att USA bara kan skapa nya jobb i branscher som inte konkurrerar med omvärlden. I restauranger, sjukhus, osv. Du ser inga jobb för ingenjörer. Antalet jobb i tillverkningsindustrin har minskat med 3,3 miljoner bara de senaste sex åren.

I Reaganadministrationen dyrkade vi inte kapitalet. Vi försökte ta itu med riktiga problem. Det vi har idag har inget likhet med Reagans tid i Vita Huset. Vi har krigsivrare, som bestämt sig för att tvinga alla att göra vad vi vill med våld. De som bestämmer över ekonomin struntar fullständigt i hur det går för det amerikanska folket eller deras anställda. Det har inga likheter med vad Reagan försökte göra.

Reagan hade problem med de neokonservativa. De infiltrerade regeringen, men de kontrollerade den inte. De ställde till med oreda, och han sparkade en del. En del blev faktiskt åtalade. Nu är de tillbaka. Samma personer som blev åtalade! De har kontrollerat den amerikanska regeringen de senaste sju åren. Elliot Abrams är nu Bush säkerhetspolitiska rådgivare i Vita Huset. Flera av dem förlorade tillgång till hemliga handlingar för att vi misstänkte att de spionerade åt Israel. Nu hade de alla fått den tillbaka och har höga poster i Pentagon och säkerhetstjänsterna.

Varför talas det så lite om att ställa George Bush och Dick Cheney inför riksrätt? Rätt många amerikaner – över en miljon tror jag – har skrivit på ett upprop om det. Dennis Kucinich talade nyligen i Kongressen om det, men jag har inte sett att amerikansk media ens nämnt det.



Det är komplicerat. Det finns inflytelserika intressegrupper som i praktiken kontrollerar bägge partierna. Den mäktigaste av dessa grupper – Israellobbyn – är till exempel mot riksrätt. Det militärindustriella komplexet – som får 700 miljarder dollar om året ur den federala budgeten – är emot det. En tredjedel av det amerikanska folket stödjer fortfarande Bush, för de är övertygade om att vi är hotade av de muslimska terrorister som sprängde World Trade Center. De anser att vi måste ha en stark presidentmakt mot terrorismen. De anser att presidenten har rätt att ta ifrån oss våra medborgliga rättigheter, för att muslimska terrorister annars kan utnyttja dem. En del demokrater vill inte heller anklagas för att vilja ge igen för riksrättsåtalet mot Bill Clinton. Resultatet är att de accepterar en president som beter sig som en diktator. Han säger att han inte behöver följa amerikanska lagar, genevkonventionen, konstitutionen, att han kan spionera på amerikanska medborgare utan tillstånd från domare, och upphäva Habeas Corpus. Lagen är vad han säger att den är, och rädslan för terrorismen får folk att accepterar det. Men kriget mot terrorismen är en bluff. Man har använt sig av det för att koncentrera makt i presidentämbetet, på kongressens, domstolarnas och det amerikanska folkets bekostnad.

Hur kommer det sig att media är så lamt?

USA förlorade sina medier 1996 när Robert Murdoch fick president Clinton att tillåta att media kontrollerades av några få. Nu har vi fem gigantiska företag som äger all amerikansk media. Tidningar och TV-kanaler som tidigare var oberoende tillhör nu något mediakonglomerat. Bortsett från på internet, så finns det ingen oberoende media. Konservativa klagar på att vänstern dominerar media, men det finns ingen vänstermedia. När jag frågar vad de talar nämner de New York Times! Det hade inte blivit någon invasion av Irak utan New York Times! Judit Miller satt där och pappegojade alla historier om massförstörelsevapen och Irak som Dick Cheney gav henne. Media styrs inte av journalister utan av chefer på reklamavdelningarna. De här fem bolagen som äger och kontrollerar amerikansk media kan inte kritisera regeringen för deras värde beror på det sändningstillstånd de fått av regeringen. De har inte råd med kritik, deras sändingstillstånd skulle kanske inte förnyas. Det är vad som händer när man tillåter mediakoncentration. Alla kanaler säger precis samma sak. Det är som George Orwells Storebror. Vill man ha information måste man läsa utländsk press, eller leta på internet.

Kan du ge ett konkret exempel?

Ja. För några år sedan var en FBI översättare satt på att avlyssna samtal mellan USA och Turkiet. Hennes namn var Sibel Edmunds. Hon upptäckte att en grupp med högt placerade personer i Washington höll på att förse Israel och Turkiet med hemlig amerikansk kärnteknologi. Därifrån gick de vidare till Pakistan och andra håll. Hon har en inspelning där man kan höra en hög tjänsteman på amerikanska UD varna turkarna för att CIA rotade i affären. Han varnade Turkarna för ett företag som var en täckmantel för CIA och som Valery Plame, som du säkert hört talas om, var ansvarig för. The London Times har slagit upp det stort, men i amerikansk media har man inte sagt ett dugg. Det är helt mörklagt i USA. Så medan Bush tjatat om faran med att kärnteknologi sprids, så har USA:s regering varit den största spridaren. Man har förrått landet och sålt nukleära hemligheter. Men man kan bara läsa det i The London Times, i rysk press, al Jazeera eller på antiwar.com. Edmunds har vittnat inför kongressen men för många höjdare och mäktiga intressegrupper är inblandade för att det ska hända något. Så det kommer ut i London, och den amerikanska allmänheten får inget veta.

Om det inte något riktigt krismedvetande när det gäller den ekonomiska politiken, så antar jag att USA utrikespolitik inte heller är särskilt rationell?

Nej, det är den inte. Utrikespolitiken är vansinnig. Man ägnar sig åt krigsförbrytelser. Vi invaderar andra länder, och motiverar det med lögner. Vi anser att vi har rätt att bestämma över andra länder. Och om de gör motstånd bombar vi dem till skrot. Det visar på det här landets hybris. De som stödjer den här politiken har naturligtvis inte heller tillräckligt med vett för att förstå USA:s egen situation. Hybris är ordet.

Det är som den franska revolutionen. De franska revolutionärerna ville tvinga på resten av Europa sin politik, för de ansåg att bara de visste vad som var moraliskt. Det var det jakobinerna ansåg, och det var det som ledde till alla krig och Napoleon. Det är så de neokonservativa i USA är idag. Det är det tänkandet som styr vår utrikespolitik. De neokonservativa tror att bara de vet vad som rätt. De tror inte bara att de har rätt att tvinga på andra sin politik, utan de tror att det är deras skyldighet. Och de menar inte bara den muslimska världen, utan alla.

----

Paul Craig Roberts doktorerade i ekonomi på Georgia Institute of Technology. Han var biträdande finansminister i Ronald Reagans regeringen och anses vara upphovsmannen bakom den kontroversiella politik som brukar beskrivas som Reaganomics. Han har varit redaktör på The Wall Street Journal och Buisness Weeks. 1987 fick han den franska hederslegionen för sin ekonomiska politik. 1993 klassades han som en av USA:s bästa journalister av Forbes. Idag publiceras hans artiklar främst i alternativa medier som Counterpunch och antiwar.com.

Inga kommentarer: