fredag, juli 04, 2008

Vår älskling Mugabe


Förutsättningarna för omval var goda. Folk som inget begriper pekade visserligen på den skriande fattigdomen, på hyperinflationen och matbristen. De skrev att presidenten vanskött landet i decennier, om hans ålder, om korruptionen och om hans passion för lyx. Snuskigt i ett fattigt land.

Robert Mugabe visste att inget av det där har någon betydelse. Alla borde vetat. Han har ju redan förklarat hur det funkar, valen. Den som håller i geväret håller i valsedeln. “Folkets röst och folkets gevär är alltid som tvillingar man inte kan skilja åt“ sa han redan 1976. Det finns till och med en biografi över Robert Mugabe som heter Our Votes, Our Guns.

Mugabe tog fram geväret och 85 procent av väljarna gav honom förnyat förtroende som Zimbabwes president.

Mugabe är inte längre är Zimbabwes legitima president, förklarar Sveriges utrikesminister Carl Bildt i en TT intervju som gått i DN (26/06). Det låter, men vad betyder det? När TT frågar Bildt om Sverige fortfarande betraktar Mugabe som Zimbabwes president svarar han att “Det är mycket svårt att se honom som det.” Ett ja eller nej hade varit ett svar men Bildt hade ju inte varit blablaBildt om han inte blablabade.

BlablaBildt hoppas att Afrikanska Unionens medlemmar ska ge uttryck för en “tydlig inställning”. Så blev det inte, naturligtvis. Alla som kan det minsta om Afrika vet att få Afrikanska ledare kommer att fördömma Mugabe.

Förklaringen är enkel. Antalet demokratier i Afrika kan räknas på en hand. Skulle kontinentens blodbesudlade diktatorer som alla kommit till makten tack vare gevär ta avstånd från Mugabe?

Vem tänker Bildt på? Angolas José Eduardo Dos Santos? Kameruns Paul Biya ? Kongo-Brasavilles Dennis Sassou-Nguesso? Kanske Tchads Idriss Deby? Egyptens Hosni Torture-on-demand Mubarak? Libyens Khadaffi? Marockos Kung? Ekvatorialguineas Teodoro Obiang Nguema? Eller varför inte Omar Bongo som styrt Gabon med järnhand sedan 1967? För att bara nämna några få.

Om Mugabe inte är legitim för att han är en diktator, så bör inte heller de jag räknat upp här ses som legitima ledare för sina länder.

Den enda väsentliga skillnaden mellan Robert Mugabes dikatur och de flesta andra på kontinenten är affärsklimatet. Det är svårt för vita män att göra affärer i Zimbabwe Mugabe har beslagtagit vita människors affärsverksamheter och delat ut till sina anhängare.



Andra afrikanska diktatorer vet vem som bestämmer i världen. Teodoro Obiang Nguema har vett att inte utmana Halliburton. Därför får Mugabe mer uppmärksamhet även i svensk press än kontinentens övriga diktatorer tillsammans. Den som bättrar sig kan tas till nåder. Khadaffi har nästan fullständigt försvunnit ur mediabevakningen sedan han släppte in de amerikanska oljebolagen. Kanske borde Sveriges utrikesminister tala om behovet av demokrati i Ekvatorialguinea och Gabon tills de släpper in Lundin Petrolium?

----
Idag har Anne Lindén en ledare, Olja mot moral i DN som faktiskt tar upp den här dubbelmoralen. Det är en rejäl förbättring. Samtidigt underskattar Lindén hur usel media varit: har DN någonsin tidigare kallat Obiang för en diktator?

Inga kommentarer: