fredag, september 12, 2008

Dagen då film blev verklighet och verklighet film


Jo, visst var det som på film även om folk dog på riktigt den där tisdagsmorgonen för sju år sedan. Planen träffade World Trade Center och Pentagon, symbolerna för USA:s ekonomiska och militära makt. Det var en symbolisk attack: förövarna trodde sig knappast kunna slå ut USA militärt och ekonomiskt. Planen hade gjort betydligt större skada om de till exempel kraschat i kärnkraftverk. Men syftet med attacken den 11 september var att producera skräckfilm: strålning och elavbrott gör sig sämre på tv.

Den där förmiddagen förlorade Washington plötsligt kontrollen över den mediala showen. Symbolerna för amerikansk makt krossades. Samma spektakulära bilder visades om och om igen ur olika vinklar. Då den reella makten till viss del är beroende av den symboliska var det ett lika effektivt som effektfullt angrepp. När World Trade Center föll samman var det svårt att se annat än att supermakten var naken.

Även om Washington inte kunde stoppa bilderna som sändes ut från New York kunde man i alla fall strax efteråt i hög grad styra hur de skulle tolkas. Bush kopplade ihop attacken med Irak, på samma sätt som John McCain nu försöker få allmänheten att tro att Iran har kopplingar till den löst sammansatta grupp saudier som regisserade eller i alla fall kanske hjälpte till att producera attacken. Kriget mot ett substantiv – terrorismen – har gjorts till det manus som verkligheten tolkas utifrån. Och precis som i vilken Hollywoodfilm som helst står gott mot ont, frihet mot tyranni, civilisation mot barbari, kristna mot muslimer. Film blev verklighet, verklighet blev film.

Det talas om att Vita huset har tagits över av en olje- och gasjunta. Men det är snarare två andra grupper som dominerar politiken. De mediala experterna kan förvandla krigshjältar till opatriotiska fjantar, desertörer till statsmän, krig till fred, fred till krig och så vidare. Deras största succé har varit en slogan: ”kriget mot terrorismen”. Trots att fler amerikaner har dödats av blixten än av terrorister sedan den 11 september har rädslan för terrorismen fått amerikanerna att acceptera att regeringen tagit ifrån dem deras rättsäkerhet, invaderat Irak och upprättat ett amerikanskt gulag.

Den andra gruppen som tagit över Vita huset är männen från bank- och finansvärlden. Bushadministrationen resonerar som aktiemäklare. På börsen värderar man inte ett bolag utifrån dagens vinst utan utifrån vad man tror att bolaget kan tjäna i framtiden. På samma sätt baserar Bush inte sina beslut utifrån dagens verklighet, utan utifrån en bedömning om hur framtiden kan komma att se ut. Terrorister kanske inte tillhör mänsklighetens femtio största problem i dag, men hur skulle det se ut om de kom över kärnvapen framöver? Problemet är att ingen kan förutse bolags framtida vinstpotential, än mindre den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Vita husets tro på sin egen förmåga att kunna regissera nyhetsflödet i kombination med övertygelsen att man kan ställa en hyfsad framtidsprognos har lett till en alltmer verklighetsfrämmande politik. Administrationen ägnar sig åt fåfänga försök till riskhantering med hjälp av föregripande angrepp. Det förklarar kanske också varför man bygger upp ett missilförsvar som inte fungerar, för pengar man inte har.

För de finansiella marknaderna är förtroende allt. Den som har förtroende är trovärdig, oavsett hur de reella förhållandena ser ut. Framstår USA som starkt strömmar kapitalet in för att täcka de enorma underskotten. Ett starkt USA avskräcker rivaler. Det symboliska blir verkligt, verkligheten symbolisk.

Publicerad i Stockholms Fria Tidning

Inga kommentarer: