onsdag, oktober 15, 2008

Picasso-ekonomin




Det sägs att Picasso betalade med check varje gång han åt på restaurang. Hans namnteckning var värd mer än någon middag så det var inte särskilt sannolikt att någon skulle lösa in den.

Jag vet inte hur sann historien är men den skulle i alla fall kunna vara det. Picassos namnteckning skapade enorma värden, oavsett om det var en tavla eller en check han signerade.

Hur något som på sin höjd har ett estetiskt värde får ett materiellt värde kan förefalla dunkelt. De flesta tycker säkert att det är märkligt att en Picassotavla idag kan vara värd lika mycket som tusentals nya Mercedesbilar. Men är det så mycket konstigare än att en tryckt papperslapp med en bild på Linné där det står 100 kronor är värd en och en halv pizza?

Picassos tavlor eller den svenska kronans värde är helt beroende av vår tro på att de har ett bytesvärde. Så länge ingen ifrågasätter denna tro, finns det heller ingen anledning att göra det.

Tryckta pengar i sig är ännu inte så ifrågasatta men andra former av värdepapper möts nu med allt större misstro. Kopplingen mellan de elektroniska pengar som finns i form av lån i bankernas datorer och de fastigheter som ligger i pant är bruten. Fastighetsmarknaden i USA har kraschat då bankerna inte längre ger lån som tillåter allt högre fastighetspriser, och tvärt om.

Vi har gått från ett cirkulärt orsakssamband med kumulativa processer till ett annat, för att tala Gunnar Myrdalska. Förr gick värdena upp, nu går de ner. Nu ska alla lösa in sina checkar, och då finns det naturligtvis ingen täckning.

Finanskapitalismen som nu ligger i dödsryckningar fungerade i stort sett som konstmarknaden. Den skapade finansiella produkter – olika former av allt obegripligare värdepapper som den sålde vidare – med tjusiga seriösa namn. Banker lurade andra banker, finansinstitut, pensionsfonder och kommuner.

Att den amerikanska regeringen och centralbanken lät fastighetspriserna löpa amok beror på att det inte fanns så många andra alternativ. Den riktiga ekonomin har till stor del flyttat till Asien. Enklaste sättet att hålla hjulen snurrande ännu en tid efter att IT-bubblan sprack var att hålla räntan absurt låg för att få igång en byggboom.

Den amerikanska drömmen har finansierats på kredit. Fastighets- och finansbubblan är bara den första av en serie bubblor som hotar att spricka nu när förtroende är brutet. Nästa problem, nu när tillväxten går ner och arbetslösheten stiger är kreditkortbubblan. Även dessa skulder har förpackats snyggt och sålts till intressen utanför USA. (Kanske även till svenska bolag och pensionsfonder?)

Dollarn är i sig själv en potentiell bubbla. Jag tänker då inte bara på att man beslutat att pumpa in uppåt tusen miljarder dollar för att rädda banker och försäkringsbolag. USA slutade offentliggöra statistik över hur många dollar man trycker upp i mars 2006. Varför kan till och med en bankdirektör lista ut.

Det vi sett den senaste tiden på finansmarknaderna är slutet på världens monetära Picassosystem. Tråkigt nog är det ännu inte klart vad det ska ersättas med.

Publicerad i Arbetarbladet.

Inga kommentarer: