onsdag, december 10, 2008

Naturligtvis kan vi jobba allt mindre





Få saker hålls så högt som arbetet. Mest entusiastiska är i regel de som utför lätta, stimulerande och välbetalda sysslor som ledarskribenter, politiker, ekonomer och andra opinionsbildare. Förr betonade man det moraliska i att arbeta i sitt anletes svett, men nuförtiden snackas det mer om behovet av att finansiera välfärden. Det var också slutsatsen i långtidsutredningen som publicerades i veckan.

När upphovsmännen presenterade sin utredning i DN säger man inget om den allt bättre produktiviteten. De senaste hundra åren har antalet svenska bönder minskat från runt 50 procent av arbetskraften till tre, utan att denna ökade försörjningsbörda lett till svält. Tvärtom. Aldrig har så få producerat så mycket. Detta gäller även inom industrin, och de tjänster som utförs idag är många gånger vida mer kvalificerade. Hur man kan glömma att diskutera produktivitetsförbättringar när man resonerar om välståndet i Sverige är en slags ideologiskt betingad blindhet som är mer regel än undantag.

Men det finns flera blinda fläckar i långtidsutredningens resonemang, som kan vara svårare att upptäcka men som är lika typiska för debatten överlag. Den franske ekonomen Jean-Marie Harribey har tagit upp en del av dem i senaste novembernumret av Le Monde Diplomatique.

De flesta skulle skriva under på att det är skatterna som finansierar den offentliga utgifterna. Det stämmer inte. Finansieringen sker innan produktionen oavsett om vi talar om en vara eller en offentlig tjänst. Det är betalningen som sker efteråt.

Det är ingen ordlek. Den offentliga sektorn skapas inte genom att man för över resurser som redan existerar. Den offentliga sektorn och dess aktivitet skapar förutsättningarna för sin egen finansiering, på samma sätt som den privata sektorns aktivitet skapar förutsättningar för den privata sektorns finansiering.

Det är arbetarna och arbetet, inte konsumenterna eller konsumtionen som skapar värden. Det är inte konsumenten som skapar värdet på en Volvobil, och det är inte skattebetalaren som skapar värdet av en njurstensoperation. Det är arbetarna i den offentliga sektorn, inte skattebetalarna, som skapar den offentliga sektorns värden. Pengar, aktier och andra papper är bokföringsteknik.

Vårt samhälle är konstruerat så att det ska bli svårt att se sambandet mellan värdeskapande och arbete. Offentliga tjänster beskrivs således alltid som en kostnad, medan bankernas verksamhet skildras som viktigare för samhället än verkstadsföretag och byggbolag.

Det är värre än så, eftersom man verkar tro att kapitalet är viktigare än arbetet. Därför reagerar regeringen bums när en bank spekulerat bort sitt kapital, men inför hotet om att Volvo ska dras med i sin amerikanska ägares konkurs, kommer man med ideologiska invändningar om statens roll.

De som oroar sig över bokföringstekniska detaljer när det gäller den offentliga välfärden borde skriva om hur kapitalägarna tar åt sig en allt större del av de värden som arbetarna skapar.

Naturligtvis kan vi jobba mindre. Vi kan välja att ta ut produktivitetsvinster i form av minskad arbetstid. Vi kan välja att avstå från en del överkonsumtion i stället för att jobba mer. Det finns gott om studier som visar att vi för länge sedan passerat det stadium där stigande BNP gjort oss lyckligare. Mindre arbete vore också bra för miljön.

Politik handlar om att vilja, även om en stor del av debatten i Sverige går åt till att hävda att det inte finns något att diskutera.

1 kommentar:

Empedokles sa...

Jag har tänkt på detta länge. Varför vill inte folk inse detta!? (verkar det som iaf).