måndag, december 01, 2008

Postmoderna är vi allihopa



Det talas sällan om postmodernismen numera. Det främsta skälet är att världen blivit så fullständigt postmodern att vi inte längre reagerar på det.

Det som var ett sätt för franska filosofer som Jacques Derrida att upptäcka nya samband på har blivit en praktisk metod för att dölja verkligheten.

Affärsmän har dekonstruerat många av våra vanligaste konsumtionsvaror. Nuförtiden är det till exempel vanligt med kaffe utan koffein, mjölk utan fett, eller öl utan alkohol. I vissa kaffeautomater består det som kallas mjölk av glukossirap och härdat fett. Det finns inget av mjölk i mjölken. Den enda logiken bakom detta är den kommersiella.

Även politiken har blivit postmodern. Bill Clinton hade aldrig sex med Monika Lewinsky, och George Bush har inte torterat fångar. Inte om man först tömmer begreppen på deras traditionella betydelse. En avsugning är knappast sex, och så länge de inre organen inte kollapsar ska det inte kallas tortyr.

Den blivande presidenten är av allt att döma minst lika postmodern som sina föregångare. Barack Obama talar till exempel om att ”lämna” Irak, trots att kanske 50 000 man ska bli kvar. Lämna motsvarar alltså vad vi till för ett år sedan kallade minska. Precis som det är svårt att se skogen för alla träd kan det vara svårt att se postmodernismen på grund av alla dekonstruktioner.

I Sverige tillhör Moderaterna – ”det nya arbetarpartiet” – det postmodernistiska avantgardet. I torsdagens DN debatt skriver moderaternas biståndsminister Gunilla Carlsson att biståndet ska förbättras genom att 1) Sverige ska ge mindre bistånd, och 2) att lite av varje ska få kallas bistånd. Den här typen av Orwellska är numera så vanlig att få reagerar.

Även liberalismen har påverkats av postmodernismen. Liberaler respekterar andra kulturer, om de först tömts på kärnan av det som skiljer dem från oss. Den postmoderna liberala multikulturalismen accepterar andra kulturer så länge de inte avviker från liberalismens teori och praktik.

Muslimska kvinnor får klä sig som de vill, så länge de inte klär sig uttalat muslimskt. Det är ju provocerande att kvinnor döljer håret. Ett talande exempel på liberal multikulturalism är Carl Hamiltons möte med tre unga muslimska programledarna för ”Halal-tv” som urartade i gräl när två av dem inte vill ta honom i hand.

Om vildarna inte accepterar våra sekulära seder måste man ta i lite. Det kan handla om att skicka militären till Afghanistan eller läxa upp muslimska kvinnor som inte vill ha kroppskontakt med främmande män. I den postmoderna verkligheten där saker konsekvent vänds till sin motsats är kvinnor som avvisar kroppskontakt intoleranta. Tolerans är att om nödvändigt med våld ta tag i en kvinnans hand.

Det är ingen slump att Folkpartiet numera är det mest främlingsfientliga partiet i riksdagen. Det finns ingen liberalism i liberalismen.

Har gått i Arbetarbladet

Inga kommentarer: