fredag, januari 25, 2008

"Norge skänker bort sin olja"


Dollarns ställning som världens reservvaluta garanteras ytterst av amerikanska kärnvapen. Europa är en koloni till USA, ungefär som Panama. Norge skänker bort sin olja. Michael Hudson kan låta som en paranoid vänsterextremist. I verkligheten är han en framgångsrik konsult på Wall Street, professor i ekonomi på University of Missouri, och rådgivare åt den demokratiske amerikanske presidentkandidaten Dennis Kucinich.

Tillfällig hicka eller tecken på djupare problem? Åsikterna om vad som orsakat oron på världens börser efter nyår går vitt isär. George Bush anser att USA:s ekonomi långsiktigt är sund, medan miljardären och finansgurun George Soros sagt att det vi nu ser är början på den största finansiella kris sedan andra världskriget.

Den amerikanska ekonomiprofessorn Michael Hudson [S] University of Missouri [S] hör till dem som anser att den amerikanska fastighetsbubblan är en del av ett mycket större problem. USA har haft ett växande underskott i handeln med omvärlden ända sedan Vietnamkriget som man finansieriat med lån.



Hur är dollarns ställning i världen idag?

- USA är skyldig centralbanker runt om i världen 3500 miljarder dollar. Vi skulle inte kunna betala tillbaka även om vi ville och det har utländska investerare insett. Kongressen har inte för avsikt att betala några skulder och underskotten kommer att fortsätta. USA tänker fortsätta att bedriva krig som andra länder i praktiken betalar. Idag finansierar Kina, Japan och OPEC-länderna USA:s krig i Mellanöstern, trots att det är ett hot mot dem. Så dollarn är inte i något vidare skick. Utländska investerar har insett att dollarn kommer att fortsätta att tappa i värde [S] den kommer att gå ner minst ytterligare 20 procent.

Varför finansierar Kina, Opecländerna och Europa ett krig man inte vill ha?

- Om andra länder inte accepterar amerikanska dollar så kommer USA att se det som en krigsförklaring. Det förklarade en amerikansk finansminister personligen för mig på 70-talet. Kinesiska tjänstemän jag talat med har sagt att de sitter på dollarobligationer för att USA inte ska attackera dem med kärnvapen. Det handlar om ren militär utpressning.

Vad är EU:s inställning?

- EU gör vad USA ber dem att göra. Europeiska politiker och centralbanker agerar inte i EU:s intressen utan gör vad som är bäst för USA. De tror att EU måste förlita sig på USA, men det är en politisk och ideologisk inställning, och bygger inte på ekonomiska överväganden.

Hur kommer det sig att Europa är så lamt gentemot USA?

- Man har varit det sedan andra världskriget, jag kan inte förklara det.



Men de Gaulle var medveten om vilken fördelar USA hade av att dollarn var världens reservvaluta, och han förde en monetär politik som låg i Frankrikes intressen.

- De Gaulle var lysande, men det finns inga fler de Gaulle. Ett skäl är att USA motarbetar alla utländska politiker och bankirer som inte är proamerikanska. USA har ett stort spionprogram och dokumenterar vad folk på nästan alla nivåer tycker. Om någon strävar efter att Europa ska bli självständigt från USA så ser man till att denne inte blir befordrad. Många europeiska bankmän är som Tony Blair. De tror att de måste vara på USA:s sida. De gör precis tvärt emot vad de Gaulle gjorde. De fortsätter att ta emot dollar, utan begränsningar, och utan att skydda sina länder mot dollarns inflytande. I praktiken så exporterar länder som Tyskland, Frankrike och Sverige till USA och dollarländer i utbyte mot pappersbitar, som de inte kan få något ut av, annat än fler pappersbitar.

Vad skulle hända om centralbanker med stora dollarinnehav började köpa upp amerikanska företag?

- USA har inte för avsikt att tillåta det. Det ligger i USA:s intresse att inte ge er något. Ni kan inte köpa något för era dollar som vi anser är en fråga om nationell säkerhet. Ni kan köpa konkursmässiga bolag, låna ut pengar till Citybank och bankrutta banker, som USA tvingar Opec att göra nu, men när Kina ville köpa Unocal, sa USA nej. Det finns en dubbelmoral här. USA köper upp andra länders infrastruktur, men tillåter inte andra länder göra det med USA. Och nästan allt kan klassas som viktigt för den nationella säkerheten.



Hur länge kan systemet fortsätta?

- Många undrar det. Svaret är att ingen vet. Det kommer att fortsätta tills andra länder börjar göra motstånd. Ännu så länge är det bara Ryssland, Kina och Venezuela som gör det. USA har aldrig låtit andra länder påverka deras politik, medan nästan alla andra länder låter USA påverka deras.

Blir världen bättre om euron ersatte dollarn som världens reservvaluta?

- Euron har ingen möjlighet att bli världens reservvaluta. För att euron ska ersätta dollarn så måste man dra på sig budgetunderskott och utfärda obligationer som utländska banker kan köpa. Men EU har en överenskommelse om att budgetunderskotten inte får vara högre än 3 procent av BNP. När USA går mot en recession, när arbetslösheten ökar, eller när man vill gå i krig, är man villig att dra på sig hur stora budgetunderskott som helst.

- Om inte EU drar på sig ett underskott för att bygga upp sin egen infrastruktur eller förhindra arbetslöshet, kommer det inte att finnas tillräckligt med värdepapper för utländska länder att investera i. Så euron kan inte ersätta dollarn. EU måste agera som ett riktigt land, och det gör man inte. Man agerar mer som en koloni, som Panama eller Liberia, som inte har kontroll över sin egen valuta.



Har dollarhegemonin långsiktigt negativa konsekvenser för den amerikanska ekonomin? Trots att man drar till sig så mycket kapital är ju stora delar av den amerikanska industrin i dåligt skick.

- USA verkar under premissen att man inte behöver en industri. Om Europa och Asien är beredd att exportera sina varor till USA, i utbyte mot papper, så behövs bara en tryckpress. Vi behöver ingen industri: Europa ger oss ändå allt vi behöver för inget. Vi kan köpa vilka europeiska företag vi vill, utan att ge annat än papper i utbyte. De dollar som vi köper europeiska företag för förs över till den europeiska centralbanken, som använder dem till att köpa amerikanska obligationer som finansierar det amerikanska budgetunderskottet. Varför ska amerikaner arbeta, när tyskar gör det gratis?

Vad säger dina kollegor om dollarns ställning?

- De på Wall Street köper råvaror eftersom de flesta valutor kommer att förlora i värde, när dollarn gör det. Nästa boom kommer att bli råvaror. Men pengarna kommer inte att investeras i Europa. Du har hört Rumsfeldt tala sarkastiskt om det gamla Europa. Amerikanska investerare anser att Europa är så illa skött att man lägger pengarna i tredje världen. De tror att Europa blivit senilt.



Du verkar inte heller så imponerad av hur Europa sköter sina affärer?

- Nej. När Norge säljer sin olja investerar de inte i sin egen infrastruktur, utan på börsen. Nedgången på börsen har raderat ut hela förra årets oljeproduktion. Norge skänker bort sin olja. Det är USA:s ideal för Europa.

Hur skulle ett alternativ till dagens situation se ut?

- Situationen påminner om perioden efter första världskriget då Tyskland och Frankrike började devalvera sin valuta på grund av inflationen. Den amerikanska kongressen antog en lag mot valutor som tappar i värde. De antog tariffer efter försäljningspriset i USA, inte importpriset. Europa skulle kunna ha en flytande tariff riktad mot valutor som tappar i värde, i syfte att skydda sin inhemska industri. De skulle kunna använda intäkterna från tarifferna till att subventionera sin egen export till USA. Det är vad USA gjort i många år.

- En annan möjlighet är att Europa tvångsinlöser amerikansk egendom i Europa och betalar med de dollarobligationer man samlat på sig. Den europeiska centralbanken skulle kunna säga att det inte längre finns något skäl att äga amerikanska obligationer; "Vi har 1000 miljarder dollar i obligationer och USA tillåter oss inte att köpa de amerikanska företag vi vill. Därför tvångsinlöser vi de amerikanska dotterbolag i Europa. Vi betalar med dollarobligationer, och priset blir det företagen själva uppger att de är värda när de deklarerar." Det är vad Kuba gjorde efter sin revolution.


Läs resten på Kristianstadsbladet.

söndag, januari 20, 2008

Att göra skit av guld


Ett sätt att göra självklarheter oacceptabla är att sätta ett lämpligt adjektiv framför dem. Ett exempel: det är svårt att vara emot frihet, men hur är det med den absoluta friheten? Har alla alltid rätt att gör vad de vill? Detta är en rätt vanlig debattmetod. Ett exempel från verkligheten: när Nils Eric Sandberg vill övertyga Kristianstadsbladets läsare (17/1) om att jämlikhet är dåligt, använder han det här knepet: “Är det farligt om alla arbetande inte har exakt samma inkomst? Och om alla boende inte har exakt samma boendekostnad?”

Sedan låtsas Sandberg att de som gillar jämlikhet i själva verket är för den här total jämlikhet: “Ja, enligt den normala meningen i svensk debatt och politik. Nästan all debatt handlar om det förskräckliga i att alla människor inte alltid lever och arbetar och tjänar exakt likadant.” Steg ett är alltså att diskutera begreppet i sin mest extrema form. Steg två är att låtsas att andra är anhängare av denna extrema form.

En riktig god försäljare måste göra troligt att det som de flesta tycker är motbjudande i själva verket för något gott med sig. Precis som skit är bra för jorden, försöker Sandberg övertyga om att ojämlikhet är bra för samhället. “Utveckling och förändring innebär att ingen behöver stanna kvar i låg utbildning och låg inkomst.”

Steg tre i metoden i hur man övertygar folk om att skit egentligen är guld går ut på att formulerar eller insinuerar en samhällslag. I det här fallet ska man förstå att ojämlikhet är bra för ekonomin, och att de som är fattiga idag blir rika i morgon.

Om man lämnar idéernas värld så kan man konstatera att ojämlikheten ökat kraftigt i Sverige sedan åttiotalet. Lämpligare än att diskutera absoluta begrepp vore att ta ställning till hur stora skillnader i samhället vi tycker är acceptabelt. Den sociala rörligheten är faktiskt större i det mer jämlika Europa än i det mer ojämlika USA, så teorin att ökade klassklyftor skulle vara bra saknar stöd i verkligheten.

fredag, januari 18, 2008

Vad din bankman inte kommer att berätta om börsen


Börsåret 2008 har börjat illa över större delen av världen. På tio dagar har Stockholmsbörsen tappat 350 miljarder kronor. De av mina vänner som äger aktier sitter klistrade framför de amerikanska affärskanalerna med växande magsår och allt mer blodsprängda ögon.
Ytterst är det den amerikanska bostadsbubblan som lett till börs och magproblemen. Så säger i alla fall många. I verkligheten är det svårt eller rent av omöjligt att veta varför börsen reagerar som den gör. De som ändå hävdar att de vet kallas experter. De har alltid svar efter att något hänt.

I verkligheten är det så att aktiekurser varierar allt för mycket för att de ska avspegla ett verkligt värde, vilka kriterier man än utgår ifrån. Talet om att aktiekurser styrs av rationella förväntningar är nys. Vissa människor reagerar som om det vore 1880 och jag just spottat i kyrkan när jag säger det, för tanken att börsen skulle vara irrationell är det närmaste hädelse man kan komma i Sverige idag. Ifall börsen är irrationell skulle ju en apa kunna göra lika bra eller dåliga aktieplaceringar som välbetalda eller respekterade experter, och det finns det ju faktiskt bevis för.

En annan hädisk tanke är att börsoron är ett tecken på att det finns något som är fel i den riktiga ekonomin. Den franske samhällsfilosofen Andre Gorz påpekade i sin sista artikel i våras (i tidskriften Entropia) att en stor del av företagens vinster inte återinvesteras i produktionen. Det är inte tillräckligt lönsamt med produktion. De 500 företagen på standard and Poors index har 631 miljarder dollar i reserver. I en studie från McKinsey uppskattar man att det finns 80 000 miljarder dollar i världen som behöver placeras. Hälften av amerikanska bolags vinster kommer från finansiella trasaktioner. Avkastningen är allt mer beroende av finansbolagens akrobatik, och allt mindre av verklig produktion, skriver Gorz. Frågan är alltså: hur länge kan pengar skapa pengar utan att samtidigt behöva skapa något användbart? (Samtidigt som näringslivet sitter på allt detta kapital man inte kan använda till något vettigt underinvesterar många länder – som USA - grymt i infrastruktur, skola och sjukvård för att inte höja företagsskatterna).

Inte övertygad? Något man bör komma ihåg när man hör mig eller de vanliga “experterna” mala på om börsen är att risker bedöms i den hjärnhalva – den högra – som sysslar med känslor. Det är en förklaring till varför vi är så dålig på att förutse risker och så bra på att hitta på förklaringar i efterhand.

Bortsett från att vi inte är konstruerade för riskbedömningar går människors (börsmäklare inbegripet) beteenden inte att förutse hur smart man än är. Något din personliga mäklare inte kommer att berätta för dig är att Albert Einstein förlorade det mesta av sina nobelprispengar på Wall Street.

Stockhoms fria Tidning

måndag, januari 14, 2008

Makten över adjektiven

Varför gillar du Obama frågar jag en granne som har hans klistermärke på bilen.

- Han står för förändring.

Varför inte Obama frågar jag en annan granne som skyltar med att hon ska rösta på Hillary.

- Han har inte tillräckligt med erfarenhet.

Mina grannar ger exakt samma svar som folk gör på TV. Den som har makt över vilka adjektiv som dyker upp i folks huvud när de hör ett namn kan flytta in i Vita Huset.

Men för att vinna kampen om adjektiven behöver man pengar. För att vinna i Iowa (mindre än hundra partidelegater av totalt över sju tusen från de bägge partierna) har kandidaterna lagt ut 40 miljoner dollar. Med tanke på att det ska hållas primärval i femtio stater innan det riktiga presidentvalet, är det inte konstigt att vissa kandidater hoppat över Iowa.

De enorma kostnaderna för valkampanjen står i stark kontrast till de flesta väljarnas totala okunskap om vad kandidaterna står för. CNN och Fox News talar visserligen hela tiden om valet, men 99 procent handlar om kandidaterna taktik och chanser. Det är mer en debatt om debattens stil än politisk substans. När kandidaterna faktiskt säger något i stället för att visa rätt egenskaper blir det lätt fel.

USA har världens bästa sjukvård, hävdar till exempel Rudy Giuliani. Det kan stämma när det gäller de rika, men Världshälsoorganisation rankar den i botten av den industrialiserade världen (37:e plats). Trots att över 40 miljoner amerikaner är oförsäkrade kostar det USA 300 miljarder dollar mer om året än det kanadensiska. (Det kan jämföras med att FN beräknat att det skulle räcka med 75 miljarder dollar för att garantera alla barn i tredje världen tillgång till skola, rent vatten och grundläggande sjukvård.)

Och sjukvården är bara ett av många amerikanska lösningar som inte bara är omoraliska utan också sanslöst ineffektiva.

Amerikanska elever har de sämsta resultaten i den industrialiserade världen, men tror att de är bäst. Och trots att all statisk visar att den sociala rörligheten är mycket större i Europa än USA lever myten om USA som möjligheternas land vidare.

Dumma ungar från välbärgade familjer har större chans att göra färdigt gymnasiet än smarta ungar från fattiga förhållanden. Dumma ungar kan köpa sig en plats på de bästa universiten. Dumma ungar kan flytta in i Vita Huset, om de kan skrapa ihop en halv miljard dollar. Sen ska man inte vara förvånad över att presidenten utser en cirkusdirektör till chef över katastrofmyndigheten Fema, eller att en man som rekommenderat bibelläsning som bot för mensvärk blir chef för den myndighet som ska granska mat och mediciner (Food and drug administration).

Ett skäl till att USA har privata sjukförsäkringar är att vita amerikaner tidigare var rädda att hamna på samma sjukhus som svarta. Idag är dock rasism och fördomar är på tillbakagång. I slutet av sjuttiotalet tyckte bara en tredjedel att äktenskap mellan svarta och vita var okey. Nu anser tre fjärdedelar det. I slutet av åttiotalet ansåg mer än varannan att skolor skulle ha att rätt av avskeda homosexuella lärare: idag tycker bara en av fyra. På samma sätt är det betydligt färre som tror att Aids är guds straff idag än för en generation sedan. Med mindre rasistiska och vidskepliga amerikanska väljare ökar chansen att man kommer att rösta på kandidater som hellre vill göra något åt amerikanska studenters dåliga resultat i stället för att försvåra undervisning i darwinism.

torsdag, januari 03, 2008

Nu och då måste USA mosa något land i tredje världen


Vad är Iran för ett land och varför skildras det så ofta som ett hot? Inför FN mötet i New York hälsades Irans president Ahmadinejad med rubriker som “Dra åt helvete” och “Ondskan har landat” av den amerikanska pressen. Medan Ahmadinjad talar i FN träffar jag den iransk-amerikanske historieprofessorn Ervand Abrahamian. Han har bott i New York sedan sextiotalet och är verksam på Barush City University.


Iranska företrädare säger hela tiden att de inte vill skaffa kärnvapen, medan den amerikanska administrationen verkar övertygad om att de visst vill ha det. Vad kan man veta om Irans avsikter?

- Politiker resonerar sällan högt om vad deras mål är, så det är svårt att veta. Jag kan tänka mig att mer jordnära iranska politiker som Rafsanjani eller Khatami (bägge tidigare presidenter) har dragit slutsatsen att det inte är i nationens intresse att skaffa kärnvapen. Om Iran skaffar kärnvapen skulle det skrämma grannländerna, och ge amerikanerna en anledning att anfalla. En eller två iranska kärnvapen kommer inte att förhindra att USA anfaller, så det är egentligen ingen tillgång. Däremot vore det intressant för Iran att ha kapaciteten att bygga en bomb om man skulle behöva.

Om man befinner sig i en situation som när Irak anföll Iran och man inte kan räkna med det internationella samhället, men i likhet med Japan och många andra länder har förmågan att bygga en bomb, då får man en viss säkerhet utan några kostnader. Jag tror att det är så man tänker, snarare än att man säger “en bomb är ett bra redskap, låt oss skaffa det så fort det går.”

Ahmadinejad kanske tänker så men inte de mer jordnära makthavarna. Jag blev förvånad igår av att Ahmadinejad sa att man måste vara korkad för att vilja ha en bomb. Han kan ha blivit övertygad av de mer jordnära att en iransk bomb inte är vettigt.

Varför är USA så övertygat om att Iran vill skaffa kärnvapen?

Amerikanerna tror att alla måste vilja ha kärnvapen. De tror att det ger så mycket makt. De senaste åtta åren har jag hört historier från iranska kärnfysiker som kommer på besök till USA. De har förvånat berättat att amerikanerna hela tiden säger att “ni vill naturligtvis skaffa en bomb, det ligger i ert intresse.” Amerikanerna är helt övertygade om att det ligger i Irans intresse att bygga en bomb och tror därför också att gör det.


Det går väll knappast att bevisa att man inte gör något? Finns det en lösning?

Jag tror det. Mohamed ElBaradei, (den internationella atomenergibyråns chef, IAEA) har lagt fram en lösning. Den går ut på att man inför en massa kontrollinstanser så att ingen kan tvivla på att kärnkraftsprogrammet förblir civilt. Iran har inte avvisat förslaget. Men så fort ElBaradei la fram sitt förslag förklarade USA att man inte var intresserade.

Men USA och Israel vill inte att Iran ska ha kapaciteten att bygga en bomb, vilket spär på Teherans tro att väst försöker förhindra Iran från att skaffa modern teknologi. Jag är orolig för att man bestämt sig för en militär lösning.


Är det en myt, eller finns det någon sanning i att väst skulle ha försökt förhindra Iran från att ha skaffat järnvägar en gång i tiden?

- Det finns en viss sanning i det. Järnvägsbyggandet fördröjdes länge av stormakterna. Om britterna fått bygga den hade det hotat Rysslands intressen och tvärt om. När sedan Reza Shah byggde järnvägen efter 1926 så var det delvis av nationalistiska skäl. Stormakterna har förhindrat oss från att skaffa järnväger, vi måste skaffa dem för att visa att vi kan. Och det var inte britterna eller ryssarna som fick bygga utan han bjöd in nästan varenda land i Europa. Tjeckerna, serberna och andra nationer en liten snutt var! Det handlade om nationell prestige.


Så kan man säga att det finns en parall mellan järnvägsbyggandet och dagens iranska kärnkraftsprogram?

- Ja, bägge handlar mycket om nationell prestige.


Hur viktig är kärnkraften ur energisynpunkt för Iran?

- En del ekonomer hävdar att kärnkraftsenergi är viktigt då det inte finns hur mycket olja som helst, då raffinaderikapaciteten är begränsad och energikonsumtionen ökar. Jag tror inte att kärnenergi är viktigt ur ekonomisk synpunkt. Om Iran vore så bekymrad över energitillgången skulle man kunna göra mycket för att spara energi eller skaffa alternativa energikällor. Iran verkar inte intresserat av sol och vindenergi till exempel. Så jag tror den verkliga anledning är nationell prestige. Det är inte så prestigefyllt med vindkraftverk. Det är mycket ego inblandat.

Om man verkligen vore intresserad av energifrågan skulle man slösa mindre med oljan och satsa mer på raffinaderier.

Ett annat argument man hör ofta i iransk media är att Iran har så mycket uranium att det vore dumt att inte använda det, men sanningen är att man inte har så mycket. Tillgången är begränsad och om man bygger kärnkraftverk så kommer man snart att behöva importera uranium.

Varför har Iran och USA sådana problem med varandra?

- Jag tror bägge länderna drivs av nationalism. Iran talar om islam, men deras utrikespolitik styrs av nationalism. Khomeinis revolution handlade mycket om nationell stolthet och oberoende. Även under revolutionen kritiserade man inte bara Shan utan också USA. USA-kritiken är inget nytt fenomen. Den fanns där från början.


Varför är USA så misstänksamt mot Iran?

- Här spelar också nationalismen en roll. När man lyssnar på Bush, Cheney och de neokonservativa så är deras utgångspunkt att USA är den dominerade makten i världen. Och om någon utmanar det, framförallt ett land i tredje världen, är det som att vifta med en flagga framför en tjur. De tappar verklighetsförankringen. Det får helt sanslösa proportioner.

Titta på hur USA reagerade på Frankrike! Trots att Chirac i stort sett bara sa att de borde fundera en gång till på om en invasion av Irak var en bra idé, så förvandlades Frankrike nästan till fiende nummer ett. Nu är alla så glada över att Sarkozy gett nya signaler. Man tar det som att USA hade rätt och att Frankrike erkänner att man haft fel. Frankrike har åter slutit sig i leden. Jag tror att det handlar om gammaldags 1900 - tals nationalism.


Så amerikansk utrikespolitik är både irrationellt nationalistisk, och rationell i den meningen att man vill visa vem som bestämmer?

- Ja, Irans beteende kan ge andra idéer. Nu och då måste USA mosa något land i tredje världen för att visa andra länder att man kan göra det. Ett av skälen till att invadera Irak var att visa världen att USA är mäktigt nog att göra det. I slutändan blev resultatet inte så övertygande.

De amerikanska beslutsfattarna minns också förödmjukelsen med gisslandramat på ambassaden i Teheran. De måste ha revansch.

En amerikansk bekant förklarade nyligen för mig att “syftet är inte att vara rättvis mot Iran, syftet är att besegra Iran”. Är det en vanlig inställning?


- Jag tror att det inte här helt är ovanligt. De som är lite äldre minns de förödmjukande 444 dagar långa gisslandramat. Stämningen i Amerika är lite som i Europa innan första världskriget. Det handlar om en enfaldig patriotism. Om man förödmjukats måste man svara med att förödmjuka det andra landet.

Det är väldigt enkelt för amerikanska beslutsfattare att spela på nationalistiska känslor. Allt som krävs att man visar gisslandramat på TV. Man försöker till och med få det till att Ahmadinejad var en av de som var med om att ta över den amerikanska ambassaden.


Var Ahmadinejad en av de som ockuperade den amerikanska ambassaden 1979?

- Nej, de som var inblandade tillhör nu Ahmadinejads kritiker. De flesta av gisslanstagarna är reformister idag. De stödde Khatami. De har skrivit artiklar där de förklarar varför Ahmadinejad inte var en av dem.

Ahmadinejad tillhörde som student en grupp som också ville ockupera Sovjetunionens ambassad. De ville vara emot både väst och öst, men de som bestämde ville inte reta Sovjet vid det tillfället.


Ahmadinejad brukar kallas för förintelseförnekare. Men under debatten på Columbiauniversitet talade han om förintelsen som något som hände i Europa. Vad anser han egentligen?

- Ursprungligen var det ett förnekande “vi vet inte om det hände vi måste forska”. Sen sa han att det hände men att européerna var ansvariga. Och sedan har han också stället frågan varför palestinierna måste lida för förintelsen, vilket är en helt legitim fråga. Han har sagt olika saker och det är uppenbart att han inte förstår den västerlänska inställningen till hela fråga. Han förstår inte att om man på något sätt ifrågasätter förintelsen så blir man automatiskt stämplad som nynasist.

Jag tror han är så fjärran från den europeiska och amerikansk politiska kontexten att han inte förstår vad han säger. Han gör det mer i en arabisk kontext: det är ett enkelt sätt att visa att man är propalestinsk. Men det är en gammal metod: idag finns det bättre sätt att vara propalestinsk.

Vad tycker du om Ahmadinejads retorik under hans New Yorkbesök ? Politiker gillar sällan att svara med ett nej eller ja på frågor men är det hela förklaringen till att han nästan aldrig använder de orden?

- Jag tror det ligger i hans personlighet. Han gillar att vända på frågor, framförallt om han tycker att intervjuaren ställer polemiska eller retoriska frågor. Många amerikanska journalister ställer samma frågor som Vita Huset skulle komma med. Han tittar på dem och undrar om de är journalister eller ställer frågor på order av Bush.

Hur är det med medias retorik då?

- Media vet så lite om Iran, de mesta av informationen hämtar den från regeringen. Sedan Condolezza Rice kallade Iran för en totalitär stat har totalitärt varit det ord man använder för att beskriva landet. Nazityskland eller Sovjetunionen var totalitära länder men man kan inte på något sätt säga att Iran är totalitärt. Det finns mycket som är fel med Iran men det är ingen enpartistat. Men eftersom Bush-administrationen använder begreppet har pressen tagit efter. Nu säger personer som Columbias rektor att Iran är en diktatur, vilket är lustigt. I Iran ser man det som ett skämt och undrar hur mycket amerikanerna egentligen vet om Iran. I Iran kallar personer som inte gillar Ahmadinejad honom för många saker, men inte för diktator.


Hur skulle du beskriva det politiska systemet i Iran?

- Det är hybrid mellan demokrati och teokrati. Det finns aspekter som gör det betydligt mer demokratiskt än något av grannländerna. Men i det stora hela har prästeliten sista ordet.

Prästerna är inte heller en homogen grupp. De är inte alltid konservativa. Det finns gott om ayatollor som är liberala. Khatami är ett bra exempel. Han är liberal men har en traditionell prästbakgrund. Det finns många exempel. Det är inte som en rigid katolsk hierarki där folk måste följa traditionen. Det finns präster som talar om absolut jämlikhet mellan män och kvinnor. De tar beslut som går emot sharialagarna, och de rättfärdigar det med att säga att sharialagarna måste uppdateras varje århundrade. För tillfället domineras dock väktarrådet av mer konservativa.

På nittiotalet drev parlamentet igenom ett hundratal progressiva lagar. Man antog FN deklaration om jämlikhet, förbjöd tvång i fängelser, gjorde det möjligt att få domar omprövade och garanterade tillgång till advokat. Man antog en massa moderna lagar, med en stor majoritet. Men väktarrådet underkände dem, även om det inte var enigt. Jag kan tänka mig en framtid då väktarrådet är mindre konservativt och accepterar dessa lagar. Det iranska politiska systemet kan reformera sig självt.

Publicerad i norska Ny Tid

onsdag, januari 02, 2008

Vem mördade Bhutto?


Vem mördade Benazir Bhutto? Mängden av potentiella mördare gör det inte enkelt att svara. Washington pekade genast ut al-Qaida, Bhuttos parti anklagade Musharaff (eller personer i hans närhet) medan Musharaff säger sig ha bevis för att mordet utförts av islamister från norra Pakistan.

Alla uppfinner en mördare som gynnar deras intressen. Att USA pekar ut al-Qaida rättfärdigar landets stöd till Musharaffs diktatur. Bhuttos parti anklagar Musharaff, då det är ett plus i valet. Musharaff säger att det var islamister från norra Pakistan, då hotet från dem kan rättfärdiga militärkupp och undantagslagar.

Sanningen har förmodligen stora likheter med Agatha Christies bok "Mordet på Orientexpressen", där Hercule Poirot inte kan hitta mördaren. Orsaken: tolv personer har knivhuggit Mr Ratchett en gång var, så det är omöjligt att fastställa vem som utdelat det avgörande hugget. På samma sätt kan det vara svårt att avgöra vem som dödade Bhutto.



Musharaff gjorde sitt bästa för att motarbeta Bhutto sedan hon bröt deras överenskommelse om att dela på makten. Han satte henne i husarrest, arresterade hennes partiarbetare och såg till att hennes livvaktsskydd var otillräckligt. Men nationalister, demokrater och islamister har också motiv: en del såg henne som en amerikansk kandidat, medan andra minns hennes tid som premiärminister med fasa: korruptionen, brotten mot de mänskliga rättigheterna och stödet till talibanerna i Afghanistan.

Benazir Bhutto har skildrats som om hon vore en västerländsk demokrat. Men precis som Mr Ratchett, vars riktiga namn var Cassetti och var en efterlyst mördare, har Bhutto en mörk historia. Hela hennes familj har stora likheter med familjen Corleone, i "Gudfadern"-filmerna, eller terroristen Carlos, alias Shakalen. Hennes två bröder, Murtaza och Shahnawaz, kapade till exempel 1980 ett pakistanskt flygplan och tvingade det att flyga till Kabul. Där krävde man att politiska fångar skulle friges (vilket man fick igenom), och mördade en pakistansk militär.

Och precis som i familjen Corleone ärvs makten. Benazir Bhutto ersatte sin avrättade pappa som partiordförande på livstid. Nu har hennes 19 -årige son tagit över jobbet. Det hela vore komiskt, om det inte också antyder varför Pakistan blivit en sådan misslyckad stat.



Att det är svårt att säga vem som mördade Bhutto beror inte bara på att så många hade motiv. Gränserna mellan islamister, säkerhetstjänsten, militären, och den pakistanska regeringen är flytande. Den pakistanska underrättelsetjänsten, som en gång var med om att hjälpa talibanerna till makten, har band till islamistiska grupper, precis som islamister agerar inom underrättelsetjänsten. Det är som i Algeriet under 90-talets inbördeskrig, när den hemliga polisen infiltrerade fundamentalistiska grupper. Då det var fundamentalisternas besinningslösa mördande som rättfärdigade militärdiktaturen i Algeriet såg man till att det rullade på.

Den pakistanska armén och underrättelsetjänsten lever i symbios med islamister. Och utan ett hot från radikala islamister skulle Musharaff förlora miljarder dollar i stöd från USA (eller så skulle USA tvingas hitta på ett nytt skäl att motivera sitt inflytande).

Även om det var islamister som utförde mordet på Bhutto rent tekniskt, så är Pakistan idag en sådan soppa att man aldrig kan veta vem som initierade det hela.

Publicerad i Kristianstadsbladet