måndag, februari 11, 2008

Mannen som räknar döda


Hur många irakier har dödats sedan den amerikanska ockupationen började? Siffrorna i media kan varierar mellan 35 000 till över en miljon. Den lägre siffran som sammanställt av FN (2006) bygger på statistik från bårhus och sjukhus. Den högre är resultat av en undersökning som det oberoende brittiska opinionsinstitutet ORB nyligen presenterat. I början året presenterade också det irakiska hälsodepartementet en studie i The New England Journal of Medicin (NEJM) som sa att 150 000 irakier dödats av våld (2003-2006). För att reda ut denna djungel av siffror talar jag med epidemiologen Les Roberts. Han var huvudförfattare till den första vetenskapliga studien som publicerades i den brittiska tidskriften The Lancet (2004).

Vilka siffror ska man tro på? Den irakiska regeringen talar om 150 000 döda, medan studien som publicerades i the Lancet 2006 säger att det var 650 000.
- Låt mig formulera om din fråga. Varför är den irakiska regeringens rapport så mycket lägre än studien från The Lancet, som täcker precis samma period? Svaret är att de bägge studierna är mycket mer lika än vad media beskrivit. Studien i The Lancet sa att mortaliteten gick upp 150 procent efter invasionen. Den nya studien från The New England Journal of Medicin, säger att mortaliten gick upp 90 procent. Så de bägge studierna är inte så hemskt olika. The Lancet-studien säger 650 000 döda, den från den irakiska regeringen talar om runt 400 000. Den stora skillnaden är att nästan all överdödlighet i studien från the Lancet kommer av våld. Den nya studien från den irakiska regeringen säger att bara en tredjedel av ökningen beror på våldet. Skillnaden är alltså inte så mycket hur många som dött, utan hur de dött.
Hur kommer det sig att man kommit fram till så olika resultat om vad dödsfallen beror på?
- (kväver ett skratt) Jag tror att vi inte kommer att veta det innan någon undersöker det. Men det finns bara två möjligheter. Antingen har de intervjuade sagt till våra medarbetare att fler av dödsfallen kom av våld, än vad som var fallet. Den andra möjligheten är att de intervjuade sagt till de irakiska intervjuarna att färre av dödsfallen beror på våld än vad som är sant. Som tur är vore det enkelt för journalister att komma fram till vilken av studierna som är korrekt. The Lancetstudien sa att 53 procent av alla dödsfall de första 40 månader av ockupation orsakats av våld. Den från från den irakiska regering kom fram till att det bara är ett dödsfall av sex som orsakats av våld under samma period. Det finns gott om statistik från kyrkogårdar, bårhus och sjukhus om vad folk dött av. Det borde vara rätt enkelt för dina kollegor i Irak att ta reda på om de flesta dödsfall berott på våld, eller om det bara var var sjätte.

En del debattörer hävdar att över en miljon irakier måste ha dött vid det här laget. Är det rimligt?

- Folk kan ha kommit till den slutsatsen på två sätt. Det finns de som tror på Lancetstudien, och extrapolerat att en miljon måste ha dött, fram till augusti 2007. Det bygger på en massa antaganden som man inte vet om de är sanna. Andra kan ha kommit fram till siffran genom en undersökning som gjorts av en brittisk opinionsinstitutet ORB. De har ett gott rykte i branschen. De har frågat irakiska familjer om någon i deras hushåll dött av våld. Deras slutsats var att över en miljon irakier dött, fram till i höstas.
Det som är bra med den irakiska regeringens studie är att media nu citerar rimligare siffror. Fram till nu brukade media i väst använda siffror från The Iraq Body count som bara var toppen på isberget, medan media i mellanöstern använde studien från the Lancet. Studien från den irakiska regeringen har gjort att mediasiffrorna på det totala antalet dödade i väst och mellanöstern nu närmat sig varandra.


Hur reagerar folk på de här gräsliga siffrorna du varit med om att ta fram?

- Pressen har varit ytterst motvillig att acceptera hur många irakier som dött. När vi till exempel publicerade den första studien i The Lancet, i september 2004, som visade att 150 000 irakier dödats efter invasionen, och att 60 procent dött av våld, så avfärdades det både av pressen och Tony Blair. Nu när till och med den irakiska regerings studie bekräftar våra resultat för de första 18 månaderna är det svårare för dem att förneka vad som hänt. Det hela var tio gånger värre än vad pressen rapporterade om. Katastrofens omfattning sjunker långsamt in i medias och den amerikanska allmänhetens medvetande. Jag är övertygad om att ingen kommer att ifrågasätta att en miljon människor dött om några år.

Publicerad i Stockholms fria Tidning

Fotnot: Les Robert är professor i epidemiologi vid Columbiauniversitet i New York. År 2000 gjorde han en studie åt FN som kom fram till att 1,7 miljoner kongoleser dödats i inbördeskriget. Trots att Kongo-studien bygger på precis samma tillvägagångsätt som studierna om Irak i The Lancet, om Irak har ingen ifrågasatt den.

tisdag, februari 05, 2008

Moraliska val är inte logiska








Du är ute och åker i din nya Mercedes. Du älskar den här bilen, och lukten av läder. Du stannar vid en rastplats för att sträcka på benen. Plötsligt ser du en blödande man i gräset. Det finns ingen annan där. Han kommer att förblöda om du inte skjutsar honom till närmaste sjukhus. Men blodet kommer att förstöra ditt nya säte. Det kommer att kosta dig tiotusen kronor att rädda mannen. Du frågar honom vad som hänt och han förklarar att han skadats när han försökt bryta sig in i ett hus i närheten. Efter två sekunders tvekan offrar du sätet och tar honom till akuten.

Dagen därpå får du ett brev från Röda Korset. Du läser igenom det och blir övertygad om att över trettio barn i Afrika kommer att dö snart om du inte skänker dem tusen kronor. Tusenlappen ska gå till vaccinationer. Men i stället för att skicka tusenlappen kastar du brevet i papperskorgen, och trettio barn dör.

Trots att logiken i de bägge exemplen (som jag lånat av den amerikanske filosofen Peter Unger) är identiska, reagerar och resonerar de flesta människor på det här sättet. I det ena fallet drar vi på oss en större kostnad för att rädda ett liv, medan vi väljer att strunta i den mindre kostnaden som kan rädda fler liv. Att strunta i den blödande mannen anses moraliskt förkastligt, medan ingen förebrår någon som struntar i att rädda barnen.

Människans intuitiva förståelse av vad som är moraliskt verkar inte alltid logisk. Det finns fler exempel på det. Det finns nu bevis från olika studier som säger att en handling som orsakar skada, anses moraliskt värre än en ickehandling som orsakar samma skada. Den här skillnaden mellan handling och ickehandling spelar en avgörande roll i våra moraliska omdömen.

Man kan se hur det är i olika länders lagstiftning. I USA, Frankrike, Italien och andra länder är aktiv eutanasi förbjuden, medan passiv eutanasi är tillåten. Här ses handlingen som dålig men frånvaron av handling bra.

Men varför är det så? Om en läkare säger till patientens familj att denne befinner sig i ett kritiskt tillstånd som inte kan botas, lider och borde få dö, varför göra en skillnad mellan passiv och aktiv eutanasi?

Den amerikanske evolutionsbiologen Marc Hauser menar att distinktionen handling/ickehandling inte är moralisk. Den är till för att göra det tydligt vem som orsakar något. Om jag puttar ner ditt glas från bordet så det går sönder, så är det en sak. Men om jag ser ditt glas falla, är jag då ansvarig? På sätt och vis är jag ju det: jag kunde ju ha fångat den. Men du kan aldrig veta om jag inte handlade med flit eller om jag inte hann. Om jag puttar den finns det däremot ingen osäkerhet.

Hauser tror att distinktionen mellan handling/ickehandling kommer från ickemoraliska psykologiska processer som handlar om hur enkelt det är att se om någon handlade med avsikt eller inte.

Det mest slående med Hausers forskning är hur lika värderingar folk tycks ha av över hela världen. Oavsett om man bor i Amazonas djungel och knappast känner till omvärlden eller lever på Manhattan tycker folk förbluffande lika i moraliska frågor. Trots det verkar religiösa människor vara övertygade om att deras tro påverkar deras moral.

Ta ett hypotetiskt abortfall. En kvinna som vill ha barn blir gravid men ändrar sig efter två månader. Hon inser att det var ett dåligt val ekonomiskt och gör abort. Var det godtagbart? Religiösa människor svarar oftare nej på den frågan än ateister.
Men ta Violinfallet, som Judit Thomson kommit på. En kvinna vaknar upp en morgon och finner en medvetslös man liggande bredvid sig. En annan man kommer in och säger: Ursäkta, men det här är världens främsta violinist. Han lider av njursvikt så vi har kopplat in honom på dina njurar. Om han förblir inkopplad de närmaste nio månaderna så kommer han att överleva. Kvinnan säger okej, för hon gillar hans musik. Men efter två månader ändrar hon sig, och kopplar ur honom. Var det rätt?

Nu finns det plötsligt ingen skillnad mellan hur troende och ateister svarar. Det är inte abort, men det fångar flera av de centrala aspekterna av abort. Det handlar om engagemang och behov. Religion ger explicita regler om explicita saker, men påverkar inte den allmänna psykologi som styr vårt moraliska omdöme hävdar Hauser. Så snart troende inte står inför problem deras religion tagit upp så resonerar de som alla andra. Det handlar inte om religion utan grupptillhörighet. "Om jag måste välja mellan att rädda livet på fem nazister och min mamma, så väljer jag min mamma" säger Hauser.

Det finns alltså minst två svar på frågan varför vi låter tredje världens barn dö. I det ena fallet handlar det om den form av grupptillhörighet som kallas rasism. Den andra, komplementerande förklaringen är att våra hjärnor mer är konstruerade för att avgöra vem som utfört en konkret handling än att analysera dagens globala värld och göra moraliska kalkyler.

Det hindrar inte världens intellektuella från att veta hur det hänger ihop, som Jan Myrdal påpekat i ett annat sammanhang: "...vi som ingår i traditionen – den europeiska – och för den vidare, vi har svikit med vetskap, insikt och medvetande, vi har noggrant analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte (...) Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask. "

Fotnot: Marc Hauser har skrivit boken Our Moral Minds How Nature Designed our Universal sens of Right and Wrong (Harper Collins)

Publicerad i Sundsvalls Tidning

fredag, februari 01, 2008

"Iranierna kan kämpa mot orättvisor själva”


New York. Golbarg Bashi är en feminist som forskar om de mänskliga rättigheter men varken vill förbjuda eller fördöma slöjan. Hon är uppvuxen i Iran, Sverige, och Storbritannien och bor nu i New York.


På vägen hit köpte jag det senaste numret av Journal of International Affairs. Det handlar om Iran. Nikki R. Keddie har en artikel om “kvinnors situation och kamp i Iran sedan 1979”. Det är också temat för vår intervju. Hur ser du på allt intresse för kvinnors situation i Iran?




Det är bra att Iran blir uppmärksammat men visst undrar jag varför kvinnorna blivit så intressanta just nu. Och jag undrar varför så många som inte är sakkunniga uttalar sig. Keddie är en erkänd historiker och väldigt kvalificerad men det som oroar mig i det amerikanska sammanhanget är att “omsorgen” ofta är en förevändning för att rättfärdiga ett krig eller hårdare sanktioner mot ett folk som inte förtjänar att bli sönderbombade. I Europa kan det leda till mera rasism mot iranier och muslimer. Barnen i skolan kan bli mobbade, och deras föräldrar får ännu svårare att få jobb.

Även om Iran är en teokrati så finns det också positiva saker som aldrig tas upp. Det har till exempel funnits en demokratisk rörelse som kämpat för kvinnors rättigheter i över hundra år, men det berättar man inte om. Det skulle av-exotisera landet. Det är oftare så att man till exempel sponsrar en ytlig film om prostituerade som bär slöja. En rasistisk bok som Inte utan min dotter blir en bestseller, i stället för Nikki Kiddies och andra erkända forskares eller författares böcker. Eller att man som helt nyligen i Sverige ger pengar till en film om en muslimsk man med fyra fruar. Till och med SVT gör det med Filmhusets uppbackning.

Den i Sverige-baserade Nahid Persson som själv erkänner att hon gör dokumentärer för en “marknad” blir erkänd som konstnär och får sponsorpengar för att göra ytliga filmer om misär i Iran utan att se de djupare problemen. I sina filmer framställer Persson det som att ondska kommer ifrån Islam. Hon ignorerar ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Nahid Persons framgång i Sverige går hand i hand med den rasistiska bilden och intresset för Iran och muslimer. Hon gör oetiska filmer om utsatta människor, och sätter deras liv i fara för den svenska och europeiska marknaden. Filmen hon gjorde om de två prostituerade iranskorna kunde ses i Iran genom satellitTV, vilket innebär att både de och deras barn var i stor fara. Och för detta får hon beröm!

Om man forskar om utsatta människor så har man ett etiskt ansvar. Det gäller också de som gör film men uppenbart inte Persson och hennes svenska sponsorer. Intresset för Iran är så stort nu att hon eller människor som henne kan komma undan vad som helst. Frågan är om hon skulle ha blivit lika framgångsrik om hon gjorde filmer om misär i Sverige? Det tror jag inte.

I stort sett så koncentrerar man sig på att visa exotiska muslimer. Det är populärt. Publiken kan gotta sig i att han eller hon bor i det civiliserade Sverige där det inte alls finns våld mot kvinnor och barn, där det inte finns fattiga narkomaner, prostituerade och där jämlikheten råder för alla!

Det finns en professor här på Columbia, Lila Abu-Lughod som anser att slöja inte är lika med förtryck. Hon säger att slöja inte är samma sak som traditionalism och att individuella önskemål inte nödvändigtvis måste vara i opposition med sociala konventioner. Det finns till exempel en social konvention i väst som säger att det inte är lämpligt att gå på operan i shorts. Att vi följer den är inget tecken på ofrihet, så man bör inte automatiskt tro att muslimer som följer sina konventioner är ofria, säger hon. Hur ser du på det?




I princip håller jag med. I Sverige och Europa vill många iranska feminister tex förbjuda slöjan i skolorna. Att de anses som experter på frågan, har jag svårt att begripa. Barn blir förtryckta i alla länder, kulturer och samhällsklasser. Slöjan betyder inte att man automatiskt är förtryckt. Bara för att man tar bort slöjan från en flicka, eller att hon är född och uppvuxen i en svensk familj betyder inte att hon immun eller skyddad från andra former av övergrepp. För mig verkar det väldigt ytligt att bara se slöjan som ett tecken på förtryck, men inte mindre eller ibland mer uppenbara men lika tramatiserande former av förtryck som finns i olika kulturer.
Det finns dock en skillnad mellan att frivilligt bära slöja och att tvingas göra det. Det är inte rätt att jämföra tvånget att bära slöja efter den islamska revolutionen med att bära shorts på operan.

Men att Iran har slöjtvång betyder inte att det är rätt att förbjuda slöjan. Att tvinga av slöjan är i sig ett övergrepp liksom det är att tvinga på den. Bara för att kvinnor kunde klä sig som de ville under Shahen betyder inte att Iran var en könsjämställd demokrati. Under Shahen var Iran ett patriarkat av den värsta sorten men juridiskt satt hade kvinnor mer rättigheter. Kvinnor från högre samhällsklasser kunde använda sig av dessa rättigheter till en vis grad. Det har många iranska feminister, även de som tillhör vänstern, glömt bort. Istället rättfärdigar de ett hat mot systemet i Iran och offren för detta hat blir muslimer som inte alls har något med Iran eller dess ayatollor att göra. Vill man klara ut frågor om till exempel slöjan så är det bättre att prata med praktiserande muslimska kvinnor inte feminister från den sekulära medelklassen i Iran. Man måste erkänna och respektera praktiserande muslimers position.

Jag lyssnade på ett föredrag i Wien för några år sedan. Det hölls av en iransk kvinna i slöja. Hon talade om hur man kunde öka kvinnors delaktighet i näringslivet i Iran. Hon var universitetsprofessor. Hon blev utbuad av exiliranska feminister som ansåg att det är ett brott att arbete inom systemet i Iran. Jag undrar vad de hade tänkt sig att hon skulle göra? Kanske fly till Sverige? Eller svälta i Iran för att man inte ska arbeta inom den islamska republiken? Det är absurt att se ner på praktiserande muslimer för att det finns maktstruktur som förtrycker människor under en islamisk banner. Folk har rätt att använda sig av de vägar som finns tillgängliga för att reformera samhället, utan att nödvändigtvis vänta på en revolution. De flesta muslimer är hårt arbetande, ärliga människor, som alla andra. Vem har rätt att se sig som så moraliskt överlägsen att man kan tvinga andra att göra något? Finns det inget våld, ojämlikhet mellan könen och förtryck i så kallade “sekulära”, kristna, judiska eller andra sammanhang?


Jag har träffat på en del exiliranier som är väldigt kritiska till Iran. De är för sanktioner, och verkar inte tro på dialog. Borde inte deras syn väga tyngre än andras?



Det man kanske inte tänker på när man låter iranier i exil tala om Iran är att deras bild ofta är 20-30 år gammal och alla är inte heller sakkunniga. Det är som om man skulle låta vilken svensk som helst som bott i USA i trettio år få representera Sverige och förespråka krig eller sanktioner mot landet. Iranier får också ofta också uttala sig om muslimska kvinnors situation i Sverige, trots att praktiserande muslimer sällan kommer från Iran.


Låt mig ställa en typ av fråga som man ofta hör på vissa amerikanska debattprogram. På en skala ett till tio, där tio är det bästa, hur har kvinnor det i Iran jämfört med till exempel Saudiarabien?


Först pch främst så finns det olika typer av motstånd i olika samhällen. I Irak, Turkiet, eller Afghanistan har kvinnor olika strategier för att kämpa mot patriarkatet. Kvinnor från dessa länder kan lära från Iran, som kvinnor i Iran kan lära från dem.

Artistiskt och journalistiskt tycker jag Iran ska ha tio poäng, litterärt nio, och juridiskt åtta. Det betyder inte att kvinnor i Saudiearabien är passiva. Det finns en underbar saudisk forskare som heter Mai Yamani som har gett stora bidrag till Islam och juridiken. Turkiet och Egypten har med Deniz Kandiyoti och Nawal al Saadawi några av de mest framstående feministiska teoretikerna. Både Pakistan och Indien har bägge haft kvinnliga premiärministrar, vilket Iran inte haft. Trots det har Iran blivit en förebild för grannländerna. Kvinnorörelsen i Iran är modig. Idag använder den sig av internet och just nu har de en kampanj för att samla en miljon namnunderskrifter (“One Million Signatures Demanding Changes to Discriminatory Laws” (www.we-change.org). Man kräver att regeringen ska ändra könsdiskriminerande lagar.

Sedan Ahmadinejad kom till makten har dock både feminister och andra medlemmar i den demokratiska rörelsen i Iran attackerats. Många har blivit arresterade och fått långa fängelsestraff.

Situationen är sammansatt. 65 procent av alla högskolestudenter i Iran är kvinnor, men bara 13 procent av arbetskraften. Här finns det massor av diskriminering. Iran har förändrats mycket sedan revolutionen 1979 då många iranier flydde landet. Både till det bättre pga av globaliseringen och den tekniska utvecklingen, och sämre pga den islamiska republikens repressiva politik! Med det vill jag inte säga att allt är bra i Iran. Tvärtom. Mycket är fel, ojämlikt och odemokratiskt. Men iranierna kan kämpa mot orättvisor själva. De behöver varken amerikanska bomber eller råd för att hitta vägen till demokrati. Iran är ett land som haft en av de starkaste demokratiska rörelserna i regionen. Iran hade en en demokratiskt vald premiärminister, Mohammad Mossadegh som störtades av CIA i 1953 och ersattes med den korrupta Shahen.


Fotnot Golbarg Bashi är verksam på University of Columbia. Hennes doktorsavhandling, “Rethinking Human Rights in Iran: A Feminist Critique" kommer snart att läggas fram på The University of Bristol.

Publicerad i Tidningen Kulturen