torsdag, maj 29, 2008

Små träd döljer stor misär


Regn, hagel, regn. Vancouver är Kanadas hippaste stad. Ett vått Alpes-Maritimes. Med 160 regndagar om året måste det också vara en av de våtaste på den här sidan om tropikerna.

Kineser, kineser, kineser, var jag än tittar. Många kom från Hong Kong innan Kina tog över men de fortsätter att flytta hit med massor av pengar. Hippa nybyggda skyskrapor, jättelika villor. Och nu bygger man också inför vinter-OS.

Jag äter kinesiskt varje dag i tre veckor, utan att tröttna. Det kinesiska köket har en oerhörd mångfald. På menyn finns visserligen varken fyra små rätter eller friterade bananer med glass men man kan äta fantastisk hot pot och tapioka. När det gäller mat är Vancouver staden med de låga priserna och den höga kvalitén. Till stans charm hör också fiken som alla har en personlig touch: här har inte de amerikanska kafékedjorna tagit över. Man får sked, i stället för träpinne, och kaffet serveras i kopp, inte en mugg, som barbarerna på andra sidan gränsen.

Jag skulle kunna prata om kaffebönernas kvalité, om de blommande japanska körsbärsträden, om marknaden på Grandville Island, eller att stan faktiskt har många riktigt bra boklådor. Men när jag letar efter en fransk bokhandel på Hastings Street stöter jag på det andra Vancouver.

Plötsligt har jag promenerat in i vad som bäst kan beskrivas som en zombiefilm. Hemlösa, alkolister, och narkomaner sitter utmed husväggarna, står och surrar i cirklar eller hasar fram utmed trottoaren. 99 procent av alla jag möter ser - i bästa fall - ut som gubbarna som hänger utanför Stockholms Central. Här finns så många gubbar med amputerade ben, mörkröda ansikten, och trasiga byxor att jag ett ögonblick undrar om jag hallucinerar. De små snabbköpen har kedjor för dörrarna till kyldisken och det luktar urin. Här slår man alla OS-rekord i misär. Här kan man köpa droger, eller prostituerade med heroinlook, men inga franska böcker.

Jag har blandat ihop East och West Hastings Street. Det är på västra sidan som den franska bokhandeln finns. East Hastings Street har den värsta misären jag sett sedan jag besökte Dominikanska kaffebönder nära den Haitiska gränsen. Där fanns inga droger, men barnen hade svullna magar och samma tomma blickar som trashankarna i Vancouver. West Hastings Street är däremot en av stans hippaste adresser. Vancouver är staden där små körsbärsträd döljer en stor misär.

(skrevs i mars) Har gått i Stockholms fria Tidning.

onsdag, maj 28, 2008

Irak i siffror

Pasteys plats summerat intresserar intressant statistik från Brookings Iraq index: "Av de utländska miliserna, terroristerna, motståndskämparna, kalla dem vad ni vill, så är 41% från Saudiarabien, Syrien 8%, Tunisien 5%, Yemen 8%, Algeriet 7%, Egypten 1%, Jordanien 2%, Libyen 19%, Marocko 6% och "övriga" 15,3%. Iran finns alltså inte ens namngivet, d v s det land som Bushadministrationens propaganda pekar ut som den stora bidragaren till "terror" i Irak. Eventuellt ingår Iran i gruppen övriga, men det är talande att USA inte nämner Saudiarabien."

Ny teknik ger nya böcker


Att sälja böcker är inte som förr. Ny teknik ger nya möjligheter för alla och författarna har gett sig in i datorvärlden och bland mobiltelefoner.

Det publiceras fler böcker än någonsin runt om i världen. Sjunkande produktionskostnader, mer fritid, enklare verktyg för självproducering genom internet (till exempel Lulul.com) är några förklaringar.

Men internet håller också på att förändra bokmarknaden och hur böcker skrivs. Kinesen Xiao Ding fick ett genombrott 2005 med en fantasyroman – "Avrättning av odödliga" som först publicerades som följetong på internet. Nu har den sålt i över en miljon exemplar. Året efter hade en annan kinesisk bok – "Fast i en hiss en hel natt med en vacker kollega" som även den först publicerats på nätet en enorm framgång.

En eller två av de tjugo mest sålda böckerna i Kina varje månad har först kunnat läsas på internet.

Webbpublicering har nästan blivit en folkrörelse i Kina men den har också lockat etablerade författare i väst. Österrikiska nobelpristagaren Elfriede Jelinek har till exempel beslutat att publicera sin nya roman på nätet allt eftersom den blir klar.

I Japan har den nya informationsteknologin de senaste åren gett upphov till ett nytt kulturellt fenomen: Keitai shosetsu, det vill säga romaner som skrivs och läses på mobiltelefoner (jo!). Av de tio mest sålda romanerna förra året hade fem först publicerats på mobiltelefon…

"Himmelsk kärlek" sålde till exempel två miljoner exemplar. Sedan ett par år tillbaka har mobiltelefonromanerna också ett eget litterärt pris. Förra året gick priset till en roman som heter "Vita underkläder: jag och min lärare".

Ny teknik har gjort det möjligt för den italienska författaren Nanni Balestrini att genomföra ett gammalt projekt: producera en roman där varje exemplar är unikt. Var och en av de tvåtusen exemplaren av hans roman "Tristano" skiljer sig åt…

Allt fler författare använder avancerade dataprogram när de skriver. Vikram Chandra förlitade sig på ett program som normalt används av byggföretag när han skrev sin senaste roman. Det gjorde det lättare för honom att hålla reda på de trettiotal personer han berättade om på niohundra sidor… Andra författare använder sig av kalkylprogrammet Excel för att få överblick.

Det ryska förlaget Astrel har varit ännu radikalare. Nyligen publicerade förlaget den första romanen – "En verklig kärlek" – som helt skrivits av ett dataprogram. Man tog texter från tretton stora författare (exakt vilka är hemligt) och använde Leo Tolstojs roman "Anna Karenina" som grund.

"En verklig kärlek" har tryckts i 10 000 exemplar men vänder sig enligt förläggaren mer till läsare som uppskattar språk och stil än action. Det tog fem år för Lev Tolstoj att skriva sin klassiker, men den ryska datorn fixade det på tre dagar.

Har gått i Kbl

måndag, maj 26, 2008

Heathrow. Av elkontakterna att domma ar det har landet inte en del av Europa.

söndag, maj 25, 2008

Surhet, misstänksamhet, utanförskap


Montréal klockan sex på morgonen en vårdag är som palt. Allt går i olika nyanser av grått. Himlen, husen, humöret. Himlen är som paltvattnet, jorden kunde vara gjord av paltkulor, och folk beter sig som de tvingats äta palt utan smör och lingonsylt hela vintern.

Tecknen är entydiga. Busschauffören som grimaserar när jag frågar om han stannar vid den gröna tunnelbanelinjen; mannen i tidskriftsbutiken som låter mig vänta en bra stund tills han är klar med att packa upp alla tidningar, hyresvärden som behandlar mig som jag vore en gammal pyroman han vill ge en andra chans, om jag bara skriver på alla papper och betalar en deposition motsvarande värdet på huset. Det råder inget tvivel: jag är i Montréal.

Montréal är världens största franskspråkiga stad, efter Paris. Det är en stad jag älskar på samma sätt som man kan älska sin gamla hund även när den blivit gammal och stinker lite.

Enstaka smutsiga snöhögar har överlevt vintern. Bussresan in från flygplatsen för mig från områden som ser ut som kulisser från någon amerikansk efter-katastrofen-film-(typ Blaid Runner) till palats med koppartak. Montréal förenar det värsta från två system: nordamerikansk misär och galliskt humör.
Jag beställer en cappuchino på ett fik och kyparen håller demonstrativt i koppen tills jag betalat. Jag lägger sedeln halvvägs mellan oss. Jag går in en bokhandel och man ber mig lämna väskan i ett bås. Jag säger att Strindberg nog var en kvinna, på svenska, och går in med den ändå. Jag litar inte på att mina saker är säker hos dem.

Jag promenerar och tre tiggare sträcker fram en kopp på mindre än tre minuter. Det slår mig att Montréals valspråk skulle kunna vara surhet, misstänksamhet, utanförskap.

Men så bor jag inte i de kvarter där de gamla anrika palatsen med koppartak finns. Min vindslägenhet har en vy över en Shellmack. På morgonen sätter jag på ugnen för att få upp värmen lite. Montréal har en massa sociala och ekonomiska problem. På min pizzeria finns en lapp om möten för anonyma kokainister. Till vänster finns ett erbjudande om svensk massage.

Det slår mig att surhet, och misstänksamhet, är ett resultat av olika former av utanförskap. Montréalborna är medvetna om att de inte lever i den bästa av alla världar. Folk här är inte glada över att jobba för minimilön. Jag skulle inte vara trevlig om jag tvingades köra buss sju på morgonen, alltid fick samma dumma frågor och tackades med en kulturarbetares lön.

Det måste vara något i den franska kulturen som gör att folk inte glatt finner sig. I väntan på revolutionen har Montréalbornas lågavlönade redan börjat tillämpa det sovjetiska systemet:
– Chefen låtsas att han betalar oss, och vi låtas att vi arbetar, skulle de kunna säga.

(skrev i mitten av april, har gått i Sundsvalls Tidning)

fredag, maj 23, 2008

torsdag, maj 22, 2008

Demonstration för Palestina i Montréal









(från förra veckan)

Minimarch mot hemlöshet i Montréal




Vad vilja centerpartisterna?

Jag har inte längre någon större koll på den politiska diskussionen i Sverige. Via Fredrich Legnemark (som hittat det hos Petter Partikulär) förstår jag dock att man nu diskuterar sexuella övergrepp mot djur. (Inte män, djur)

tisdag, maj 20, 2008

Hur ondskan tar form

Sextioårsdagen av Israels grundande är ett bra tillfälle att fundera på hur en tragedi ofta leder till en annan. Europas förföljda judar skapade Israel genom att fördriva hundratusentals palestinier, ockupera resten av palestina och behandla de palestiner som lever i den israeliska staten som andra klassens medborgare. Ur shoan (förintelsen) föddes al nakba (den palestinska katastrofen).

Fram till och med andra världskriget var det många som ansåg att Europa på ett eller annat sätt borde bli judefritt. Dessa människor, som fortfarande existerar, kallas antisemiter. Efter andra världskriget är det många som anser att Europas judar bör emigrera till Israel. Dessa människor, som inte alla är judar, kallas sionister. Antisemiter och sionister har olika lösningar på vad som ska hända med judarna, men i grund och botten är de bägge ideologier som anser att judarnas närvaro i Europa är ett problem. Ur en absurditet föds nästa.

Sionismen och Israel är ett bra exempel på vad man brukar kalla enantiodromi: hur saker förvandlas till sin motsats. Man ser och hör om det hela tiden: bögknackaren som visar sig vara smygbög, eller offret för sexuella övergrepp som växer upp och själv förgriper sig på barn.

Enantiodromi är inte bara vara en psykologisk process, utan framstår närmast som en princip som reglerar samhällsförändringar. Den franska revolutionens slagord: frihet, jämlikhet och broderskap ledde till terror. Lenin som ville avskaffa byråkratin och staten lade grunden för en totalitär stat med en byråkrati som aldrig tidigare skådats. Nyliberaler som Thatcher och Major var tvungna att använda sig av polis och andra statliga myndigheter för att kunna privatisera statlig verksamhet, och trots att de sa sig vilja sänka skatterna blev de högre. Och vad ska mans säga om George Bush och de neokonservativa som säger sig vilja sprida demokrati, mänskliga rättigheter frihet men i praktiken undergräver den genom att till exempel tillåta tortyr och försvaga habeas corpus? Ett annat exempel är fängelset som institution - skapad för att moverka brott - som i praktiken ökar kriminaliteten.

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt förvånande att de som tvingades bära Davidsstjärnan under nazisterna grundat en stat där det framgår av ID-kortet vilken religion man tillhör.

Historien upprepar sig aldrig. Nazismens brott är värre än sionisternas, men mönstret går igen. Gårdagens offer blir ofta morgondagens bödel.

För de rasister som ser på judar som en ras med vissa rättigheter (sionister) eller fel (antisemiter) har historien kokat ihop en bitter ironi. Föreställningen att dagens judar skulle härstamma från de som levde i det gamla kungariket Judéen är en myt. De flesta judar är förmodligen i stället ättlingar till hedningar i Nordafrika, Arabiska halvön och Europa som konverterade till judendomen på sex och sjuhundratalet. Dagens palestinier är däremot ättlingar till judar som konverterat till Islam och kristendomen. Jesus såg förmodligen mer ut som Yasser Arafat än Ariel Sharon.

(En något annorlunda version har gått i Vasabladet)

Rapport från en sopphög



Montréal är de små svarta kullarnas stad. Två gånger i veckan ska man kasta sopporna på trottoarkanten. Andra veckodagar ska man slänga ut kartonger och annat som bör återvinnas. Den som inte använder svarta soppsäckar kan få böta. Helvetet är noga organiserat. I städer man inte uppfunnit sopprummet, eller anser sig ha plats för dem, kan man inte göra på så många sätt.

Jag kan inte låta bli att tänka på sopporna när jag sitter på en av Montréals hippaste franska restauranger. Au pie du Cochon är ett sånt där ställe som är så bra att man inte anser att man behöver sätta upp en skylt med sitt namn på. Här är man specialiserad på fois gras och grisrätter i olika former.



Många recept är tung fransk bondmat som blev omodern för mer än femtio år sedan. Ett skäl att många rätter tar så lång tid att förbereda att det bara funkar om man har en fru som lever i köket. Ett annat är att det är så kallorimättat att man bör vara gruvarbetare för att klara att smälta den. Grisfötter i all ära: hur bra det än smakar så blir det inte mer än ett välgjort helvete för dagens stillasittande människor. Jag äter en tiondel och tar med mig resten i un doggybag som det heter på Québecois. Det mesta kommer att jäsa på trottarkanten snart ändå misstänker jag.

Ett lättare alternativ är L´expresse: en bistro med väldigt bra steak-frit och ruggigt bra Ile flottante. Vinlistan är dock irriterande lång. Och köttet flygs in, så det är inte direkt miljövänligt...

fredag, maj 16, 2008

"USA är i en omöjlig situation"





Vart är George Bush Amerika på väg? I februari ringde jag upp en av Bushadministrationens mest frispråkiga kritiker. Paul Craig Roberts var länge en tungviktare. Först som biträdande finansminster i Ronald Reagans regering, sedan som redaktör och skribent i affärspressen. Idag har Roberts så obekväma åsikter att han mest blir publicerad i alternativa medier. En kortare version av intervjun går i senaste Folket i Bild.


Håller dollarn på att förlora sin ställning som världens reservvaluta?


Man anstränger sig i alla fall rätt mycket för att den ska göra det. (skratt). Det som räddat dollarn hittills är inte att den är stark, utan bristen på alternativ. När pundet förlorade sin styrka fanns dollarn där som ett naturligt alternativ. Euron har vunnit mark. Den har fått större plats i centralbankers reserver världen över och dollarn har gått tillbaka lite.

Det är imponerande hur stark Euron är. Inte minst om man tänker på att det är en valuta utan land. EU är inte ännu – och kommer förmodligen aldrig att bli – ett land. Det är ingen riktig politisk entitet; medlemsländerna har behållit sin suveränitet. Frankrike är fortfarande Frankrike, Tyskland är Tyskland och så vidare. Britterna har ju till och med behållit sin egen valuta, trots att de är med i EU. Att en valuta som är så politiskt sårbar, blir så stark, på så kort tid, visar att världen desperat letar efter ett alternativ till dollarn.

Men vad skulle det vara? Kina är inte redo. De har kopplat sin valuta till dollarn, även om de justerat kursen två gånger sedan jag var där 2006. Japanerna ger inga signaler om att de är villiga att låta Yenen ersätta dollarn. Och det finns inga andra ekonomier som är stora nog. Den amerikanska ekonomin är trots all vanskötsel fortfarande den största ekonomin. Det krävs en viss storlek för att vara världens reservvaluta. Så trots dollarns alla svagheter och att alla skulle föredra något mer pålitligt så finns det inget alternativ. I alla fall inte just nu.

Kan inte Euron ta över dollarns roll?

Nej, jag tror inte det. Europa är inte enigt nog, och EU följer fortfarande USA:s politik. För att bli världens reservvaluta måste man antingen exportera sitt kapital eller dra på sig underskott i handelsbalansen. Och jag tror inte EU vill göra något av detta. Å andra sidan kan man säga att de redan är en andra reservvaluta: centralbanker runt om i världen håller nu runt en tredjedel av sina reserver i Euro. Så de kanske får ta på sig rollen oavsett vad de vill. Resten av världen samlar fortfarande på sig dollar, men inte i samma omfattning som tidigare. Det har drivit ner värdet på dollarn jämfört med Euron, Pundet och andra valutor.

Är den amerikanska politiska eliten medveten om vilka problem de står inför?

Nej. De har för arroganta. De är vana vid att andra länder gör det man säger till dem. I den mån de är medvetna om att något är fel, så skyller de på Kina. Allt är Kinas fel. De pressar Kina att släppa Renminbins koppling till dollarn, som de tror är problemet. De inser inte vilka konsekvenser det skulle få om Renminbin revalveras i förhållande till dollarn. USA:s underskott i handeln, inklusive högteknologi, är flera gånger större än underskottet som beror på energiimporten. Bara USA:s underskott med Kina är tre gånger så stort som notan för oljeimporten. Om Renminbin värde stiger skulle amerikanska konsumenter drabbas hårt.



Vad anser oberoende ekonomer om det här?

Ekonomer kan inte tänka utanför ramarna. De är dogmatiska, deras forskningsanslag kommer mest från multinationella företag så de kan inte erkänna att det är något fel på globaliseringen. Det är därför de skyller på Kina och säger att problem skulle lösas om Renminbin släpptes fri. De tror att handelsunderskottet med Kina skulle försvinna då, men det kommer det inte hända. Hälften av det vi importerar från Kina kommer från amerikanska företag som har utlokaliserat sin verksamhet dit. Det ligger inte i deras intresse att Renminbins värde går upp, så de lobbar emot det.

USA:s problem började när kommunismen gick under runt 1990 och internet vuxit till sig. Detta gjorde en gigantisk mängd med arbetskraft tillgänglig för kapitalet i den industrialiserade världen. Så länge Sovietunionen fanns, Indien var socialistiskt och Kina kommunistiskt, så var inte den här arbetskraften tillgänglig. Men när Sovjet kollapsade förändras attityden till socialismen både i Kina och Indien. Tidigare hade företag omlokaliserat i mindre utsträckning till Taiwan och Sydkorea. Nu hade man plötsligt hundratals miljoner arbetare att välja mellan som bara kostade en bråkdel av arbetarna i USA. Mycket amerikansk bokföring sker nu, tack vare internet, på Filippinerna. Amerikanska sjukhus skickar till och med MRI-röntgenbilder till Indien, där indiska läkare analyserar dem för 20 dollar.

Det här utvecklingen är en stor utmaning för ekonomisk teori för den kopplar loss företagens vinster från samhällets utveckling. Grundantagandet i ekonomi är att sökandet efter vinster gynnar hela samhället. Det leder till en effektiv resurallokering, heter det. Men det fungerar inte längre. Amerikanska företag låtsas att det här är frihandel, men det är det inte. Vi har bara slutat att göra saker här, nu gör vi dem i Kina.



USA är i en omöjlig situation. Vi behöver låg ränta för kunna hantera likviditetsproblem som bostadsbubblan och alla dåliga lån skapat. Men problemet med dollarn kräver hög ränta. Om dollarn värde sjunker snabbare än avkastningen på dollarinvesteringar, så finns det ingen anledning att behålla pengarna i USA. Med andra ord så är de trängda mellan två olika kriser. Och det finns inget sätt att lösa bägge. Löser man en, gör man den andra värre. På kort sikt kan de komma undan med det, bara för att finansmarknaderna faller tillbaka på gamla vanor. När det varit oro tidigare så brukar investerare fly till dollarn. Det kan kortsiktig rädda situationen men gör den också än värre på sikt.

Vore ett krig i mellanöstern bra för dollarn, kortsiktigt?

Nej, för det skulle finansieras med lån. Vi kan inte betala för det. Resten av världen ser också USA allt mer som ett sorts Tredje Rike. Det ljuger, mördar, bombar, och det drabbar mest civila. Det har knappt dödat några motståndsmän – inte för att vi skulle ha rätt att göra det heller. Vi dödar mest kvinnor och barn, och folk i deras hem. Amerikanerna är så dumma att al-Qaida, eller andra motståndsmän kan sända informatörer som säger att det finns motståndsmän i ett visst hus. I själva verket är det fullt med kvinnor och barn. Och de dumma amerikanerna spränger huset, och det händer om och om igen. Vi bombade Irak även under Clintons åtta år. Vad uppnådde man på Clintons tid med att döda 500 000 irakiska barn?

Reagan gjorde inte sådana här saker. Han gjorde misstag, men det berodde på det kalla kriget. Hur skulle vi få Sovjet att lägga av med kalla kriget om vi tillät dem att ha baser i Centralamerika? Sovjetunionen var ett potentiellt hot, men det absolut inte Irak eller Iran. De är inget hot mot någon, utom varandra. Det finns inga likheter. När Iran-Contrasskandalen bröt ut erkände han att det var fel, och lät utredda det hela. Bush hävdar hela tiden att han inte gör något fel när han bryter mot lagen.

Hur ser USA ut om fem, tio år?

Jag och Senator Charles Schumer från New York skrev en artikel 2004 där vi visade på nackdelarna med frihandeln. Efter det bjöd Brookingsinstitutet in oss till en konferens med ekonomer och politiker. Jag sa att USA kommer att vara ett tredje världenland om 20 år. Folk blev chockade men jag håller fast vid det. Jag tror inte att dollarn kommer att vara en reservvaluta om tio år, om vi inte kan få bukt med underskotten i handelsbalansen och budgeten.

Svårigheten med att få ordning på handelsbalansen är att vi nu är mycket mer beroende av import av maskiner och högteknologi än vad vi är av oljeimport. Vi har ingen möjlighet att betala för dessa varor; vi kan bara betala med dollar, vilket bara är möjligt för att vi har reservvalutan. Ingen annan kan ha ett permanent underskott i handelsbalansen. Hur kan man få stopp på underskotten, när man är så beroende av import, när företagen utlokaliserats? Det enda sättet att göra det på vore att minska löneskillanderna med utlandet. Men samtidigt så förlorar vi kvalificerad arbetskraft, hela yrkeskårer och infrastrukturen som hör ihop en en avancerad industrination. Idag har vi färre jobb i tillverkningsindustrin än vi hade 1942, då befolkningen inte ens var hälften så stor som nu.



En del säger att det inte är så farligt – vi har ju färre jordbrukare för att det är mer mekaniserat – men det är inte därför jobben inom industrin försvinner. Det har skett en oerhörd mekanisering av textilindustrin, men annars beror det främst på att fabriker flyttats utomlands. Och i de fabriker som finns kvar tar man in utländsk arbetskraf som jobbar för en tredjedel av lönen. De kommer med sjuåriga jobbvisum, och vågar naturligtvis inte ställa några krav. De amerikanska arbetarna måste lära upp dem, annars mister de sitt avgångsvederlag. Arbetskraften har blivit en vara: det är nästan som Karl Marx beskrivit det. De kan utnyttjas fullständigt av de som äger kapitalet. De ekonomer som säger att det beror på tekniska förändringar har alla fått pengar från globaliseringsföreträdare. De skriver så för att deras forskningsanslag kommer från globaliserade företag. Det är svårt att hitta en ärlig ekonom idag för de är så beroende av företagens pengar. De har förvandlat sanningen till en handelsvara.

Tittar man på statistiken som jag följt noggrant länge ser man att USA bara kan skapa nya jobb i branscher som inte konkurrerar med omvärlden. I restauranger, sjukhus, osv. Du ser inga jobb för ingenjörer. Antalet jobb i tillverkningsindustrin har minskat med 3,3 miljoner bara de senaste sex åren.

I Reaganadministrationen dyrkade vi inte kapitalet. Vi försökte ta itu med riktiga problem. Det vi har idag har inget likhet med Reagans tid i Vita Huset. Vi har krigsivrare, som bestämt sig för att tvinga alla att göra vad vi vill med våld. De som bestämmer över ekonomin struntar fullständigt i hur det går för det amerikanska folket eller deras anställda. Det har inga likheter med vad Reagan försökte göra.

Reagan hade problem med de neokonservativa. De infiltrerade regeringen, men de kontrollerade den inte. De ställde till med oreda, och han sparkade en del. En del blev faktiskt åtalade. Nu är de tillbaka. Samma personer som blev åtalade! De har kontrollerat den amerikanska regeringen de senaste sju åren. Elliot Abrams är nu Bush säkerhetspolitiska rådgivare i Vita Huset. Flera av dem förlorade tillgång till hemliga handlingar för att vi misstänkte att de spionerade åt Israel. Nu hade de alla fått den tillbaka och har höga poster i Pentagon och säkerhetstjänsterna.

Varför talas det så lite om att ställa George Bush och Dick Cheney inför riksrätt? Rätt många amerikaner – över en miljon tror jag – har skrivit på ett upprop om det. Dennis Kucinich talade nyligen i Kongressen om det, men jag har inte sett att amerikansk media ens nämnt det.



Det är komplicerat. Det finns inflytelserika intressegrupper som i praktiken kontrollerar bägge partierna. Den mäktigaste av dessa grupper – Israellobbyn – är till exempel mot riksrätt. Det militärindustriella komplexet – som får 700 miljarder dollar om året ur den federala budgeten – är emot det. En tredjedel av det amerikanska folket stödjer fortfarande Bush, för de är övertygade om att vi är hotade av de muslimska terrorister som sprängde World Trade Center. De anser att vi måste ha en stark presidentmakt mot terrorismen. De anser att presidenten har rätt att ta ifrån oss våra medborgliga rättigheter, för att muslimska terrorister annars kan utnyttja dem. En del demokrater vill inte heller anklagas för att vilja ge igen för riksrättsåtalet mot Bill Clinton. Resultatet är att de accepterar en president som beter sig som en diktator. Han säger att han inte behöver följa amerikanska lagar, genevkonventionen, konstitutionen, att han kan spionera på amerikanska medborgare utan tillstånd från domare, och upphäva Habeas Corpus. Lagen är vad han säger att den är, och rädslan för terrorismen får folk att accepterar det. Men kriget mot terrorismen är en bluff. Man har använt sig av det för att koncentrera makt i presidentämbetet, på kongressens, domstolarnas och det amerikanska folkets bekostnad.

Hur kommer det sig att media är så lamt?

USA förlorade sina medier 1996 när Robert Murdoch fick president Clinton att tillåta att media kontrollerades av några få. Nu har vi fem gigantiska företag som äger all amerikansk media. Tidningar och TV-kanaler som tidigare var oberoende tillhör nu något mediakonglomerat. Bortsett från på internet, så finns det ingen oberoende media. Konservativa klagar på att vänstern dominerar media, men det finns ingen vänstermedia. När jag frågar vad de talar nämner de New York Times! Det hade inte blivit någon invasion av Irak utan New York Times! Judit Miller satt där och pappegojade alla historier om massförstörelsevapen och Irak som Dick Cheney gav henne. Media styrs inte av journalister utan av chefer på reklamavdelningarna. De här fem bolagen som äger och kontrollerar amerikansk media kan inte kritisera regeringen för deras värde beror på det sändningstillstånd de fått av regeringen. De har inte råd med kritik, deras sändingstillstånd skulle kanske inte förnyas. Det är vad som händer när man tillåter mediakoncentration. Alla kanaler säger precis samma sak. Det är som George Orwells Storebror. Vill man ha information måste man läsa utländsk press, eller leta på internet.

Kan du ge ett konkret exempel?

Ja. För några år sedan var en FBI översättare satt på att avlyssna samtal mellan USA och Turkiet. Hennes namn var Sibel Edmunds. Hon upptäckte att en grupp med högt placerade personer i Washington höll på att förse Israel och Turkiet med hemlig amerikansk kärnteknologi. Därifrån gick de vidare till Pakistan och andra håll. Hon har en inspelning där man kan höra en hög tjänsteman på amerikanska UD varna turkarna för att CIA rotade i affären. Han varnade Turkarna för ett företag som var en täckmantel för CIA och som Valery Plame, som du säkert hört talas om, var ansvarig för. The London Times har slagit upp det stort, men i amerikansk media har man inte sagt ett dugg. Det är helt mörklagt i USA. Så medan Bush tjatat om faran med att kärnteknologi sprids, så har USA:s regering varit den största spridaren. Man har förrått landet och sålt nukleära hemligheter. Men man kan bara läsa det i The London Times, i rysk press, al Jazeera eller på antiwar.com. Edmunds har vittnat inför kongressen men för många höjdare och mäktiga intressegrupper är inblandade för att det ska hända något. Så det kommer ut i London, och den amerikanska allmänheten får inget veta.

Om det inte något riktigt krismedvetande när det gäller den ekonomiska politiken, så antar jag att USA utrikespolitik inte heller är särskilt rationell?

Nej, det är den inte. Utrikespolitiken är vansinnig. Man ägnar sig åt krigsförbrytelser. Vi invaderar andra länder, och motiverar det med lögner. Vi anser att vi har rätt att bestämma över andra länder. Och om de gör motstånd bombar vi dem till skrot. Det visar på det här landets hybris. De som stödjer den här politiken har naturligtvis inte heller tillräckligt med vett för att förstå USA:s egen situation. Hybris är ordet.

Det är som den franska revolutionen. De franska revolutionärerna ville tvinga på resten av Europa sin politik, för de ansåg att bara de visste vad som var moraliskt. Det var det jakobinerna ansåg, och det var det som ledde till alla krig och Napoleon. Det är så de neokonservativa i USA är idag. Det är det tänkandet som styr vår utrikespolitik. De neokonservativa tror att bara de vet vad som rätt. De tror inte bara att de har rätt att tvinga på andra sin politik, utan de tror att det är deras skyldighet. Och de menar inte bara den muslimska världen, utan alla.

----

Paul Craig Roberts doktorerade i ekonomi på Georgia Institute of Technology. Han var biträdande finansminister i Ronald Reagans regeringen och anses vara upphovsmannen bakom den kontroversiella politik som brukar beskrivas som Reaganomics. Han har varit redaktör på The Wall Street Journal och Buisness Weeks. 1987 fick han den franska hederslegionen för sin ekonomiska politik. 1993 klassades han som en av USA:s bästa journalister av Forbes. Idag publiceras hans artiklar främst i alternativa medier som Counterpunch och antiwar.com.

torsdag, maj 15, 2008

Instruktioner här och där


En skylt säger ibland allt man behöver veta. På Quebecs universitet i Montréal (UQAM) är instruktionerna föredömliga. När du injecerat ditt heroin finns en låda på väggen brevid toaletten du ska slänga sprutan i.


Sedan uppmanas du att ofta tvätta händerna, och man förklarar också varför. Själv är jag kanske inte så nöjd med formuleringen "ofta". Vad är ofta? Varannan gång? Sju av tio gånger? Men det är bra att de påminner om att du ska stänga av vattnet när du är klar.


Utanför Vancouver har de björnar, så när du stannar vid vägkanten instrueras du hur man ska slänga sitt skräp så att djuren inte ska lockas i onödan. Sopptunnan har ett björnsäkert handgrepp. Det är så säkert att en del människor inte klarar att öppna den, så läst instruktionerna.


På amerikanskt inrikesflyg kan man fortfarande inte ta med sig en flaska vatten. Skjutvapen går dock bra, så länge det inte är laddat, och man talar om att man har det.

torsdag, maj 08, 2008

Okunnighet är styrka


Clinton, Obama, eller McCain? En kvinna, en svart man, eller den äldsta vita gubben någonsin? Svaret på vem som ska flytta in i Vita Huset dröjer, för det amerikanska presidentvalet är utdraget som en tvålopera. Vem har fått flest röster, vem har mest elektorer och vem har samlat ihop störst kampanjkassa? Vem gjorde bäst ifrån sig i senaste debatten och vem är charmigast?Men även om valrörelsen är lång är debatten okomplicerad:

- Jag har erfarenhet säger Clinton ett par hundra gånger om dagen.

- Jag står för förändring säger Obama lika ofta.

- Jag har erfarenhet och står för förändring kontrar McCain.

Valet handlar främst om valet, och kandidaterna, men inte så mycket om politik. Man kan bokstavligen lyssna i timmar på kandidaterna utan att egentligen bli klok på vad vad de står för. Clinton säljer i praktiken sig själv som en bättre begagnad Volvo. En säker och beprövad bil. Obama håller inspirationstal. Efter att ha rullat med en taskig Ford i sju år, föreslår Obama att du ska våga köpa en rivigare ny BMV. Satsa på något nytt. Det ska vara roligt att köra bil.

Nu är det ännu bara primärval, vilket betyder att folk röstar i val som organiserats av något de två dominerande partierna. Det riktiga presidentvalet har inte börjat. Reglerna skiljer sig åt mellan partierna, och från delstat till delstat. Konstigast regler har det demokratiska partiet. När väljarna gjort sitt ska 800 superdelegater säga sitt. Superdelegaterna utgör en slags slags politbyrå eller överhus som ska garantera att väljarna inte väljer en oacceptabel kandidat.



Även i det riktiga presidentvalet röstar man inte på presidentkandidater, utan elektorer, som i sin tur samlas och väljer president. Oftast – men inte alltid – röstar elektorn på den presidentkandidat han valts för att rösta på. Oftast - men inte alltid - brukar den som får flest röster också få flest elektorer.

För en europé är det slående hur mycket av valet som handlar om kandidaternas personliga egenskaper, och hur lite man talar om politik. Vem har bäst omdöme? Vem är bäst på att hantera en kris klockan tre på natten? Jag frågar mina grannar i New York, och de svarar exakt som folk gör på TV.




Varför gillar du Obama?

- Han kan förändra landet. Vi behöver förändring.

Varför tycker du är Clinton bra?

- Hon har vad som krävs. Det behövs en Clinton för att städa efter en Bush, precis som Bill gjorde efter pappa Bush.

De senaste månaderna har valet tagit över det mesta av det mediautrymme krigen i Irak och Afghanistan fick tidigare. Och numera är vinkeln uppmuntrande. “24 personer dödades i en bilbomb i Bagdad idag, men många anser att läget är allt bättre i Irak.” Att rekordmånga amerikanska soldater – 900 - dödats de senaste 12 månaderna, eller att 1,3 miljoner irakier dött sedan invasionen inleddes, enligt Oxford Research bureau finns inte utrymme att prata om. Den senaste opinionsundersökningen från Ohio är viktigare.

Det är inte heller en slump att folk inget verkar veta om kandidaternas politik. Det kan verka tillspetsat att jämföra presidentkandidaterna med bilar, men i grunden tillämpar politiker samma teknik som bilhandlare. De försöker inte övertyga om att deras bilmodell är den mest rationella, utan spelar på känslor.

Presidentkandidaterna aktiverar folks befintliga värderingar, de försöker varken förklara sin politik, eller påverka de värderingar väljarna redan har. De använder sig av sofistikerade opinionsundersökningar och fokusgrupper för att hitta ord, argument och symboler som är mest sannolikt kan vinna stöd av press och allmänhet men anpassar inte sin politik.

Den bäst bevarade hemligheten i amerikansk politik är att en stor majoritet av befolkningen är för vad man utan överdrift skulle kunna beskriva som en socialdemokratisk politik. Det finns en mängd studier som visar att väljarna vill att mindre pengar ska gå till vapen, och att mer resurser ska gå till utbildning, sjukvård och andra välfärdsutgifter. De flesta amerikaner tycker också att alla har rätt till sjukförsäkring.

Att de ändå röstar fram politiker som står för en politik som går emot deras värderingar beror på att den politiska eliten är fenomenalt duktig på att manipulera allmänheten. Det handlar inte om att manipulera folks värderingar, utan informationen.

När Bill Clinton var president visste till exempel bara var fjärde amerikan att han var för dödstraff och kunskapen om vad han egentligen förde för politik var låg. Däremot visar opinionsundersökningar att allmänheten trodde att skillnaden mellan Bill Clintons politik och George Bush senior var större än vad de var.

De flesta amerikaner tror att U-hjälp är regerings största utgiftspost. Få vet att det är försvaret som får mest pengar, och inte många vet att USA ensamt nästan står för hälften av världens försvarsutgifter. Varannan tror att USA lägger ut mer pengar på välfärdsprogram än andra länder, och bara var tredje vet att det är mindre. Sju av tio vet inte att Israel är en okupationsmakt.

Det heter hela tiden att väljarnas värderingar kommer att avgöra valet, men den helt avgörande faktorn är väljarnas okunskap: den kandidat som verkar trevligast, och som kan hitta de rätta slagorden vinner.

Boktips:
Det finns flera bra böcker för de som vill läsa mer om vad amerikaner egentligen vet eller inte vet, vad de har för värderingar och hur politiker använder opinionsundersökningar. En är Justin Lewis, Constructing public opinion How political elites do what they like and why we seem to go along with it. Columbia University press. En mer akademisk är Lawrence R. Jacobs och Robert Y. Shapiro i Politicians don't Pander Political Manipulation and the Loss of Democratic Responsivness The University of Chicago Press.

Björntips


Björnbrum är en bloggare som jag inte länkar till så ofta som jag borde. (Men nu när jag borde deklarera är det plötsligt dags.) Han skriver mycket, men utan att det känns ihoprafsat. Det blir i alla fall ofta mer djuplodat än en typisk svensk ledare. Det finns ofta en bra balans mellan personliga iaktagelser och sånt han läst sig till. Erfaren men varken gaggig eller sentimenta. Som när han skriver Om 68 revolten:

"Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en ... " (...)

"Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre." (...)

De valde Sarkozy, men fick Nicolas



Den franska presidenten Nicolas Sarkozys första tid vid makten var “ett förlorat år” skriver Le Devoir. Den kanadensiska dagstidningen räknar upp alla reformer presidentkandidaten lovade, och presidenten övergivit. Annars har franska Le Monde formulerat den rubrik som bäst sammanfattar varför det första året blivit så magert, och varför bara 38 procent av fransmännen nu säger sig ha förtroende för presidenten: ”För mycket Nicolas, för lite Sarkozy“.

Franska folket valde en president, men fick en tvålopera i direktsändning. Skilsmässan, den nya fotomodellfrun, offentliga raseriutbrott, semesterresan till Egypten där de franska skattebetalarna fick betala för 20 rum på lyxhotell och jaktflyget som eskorterade presidentens plan.

Nicolas är exhibitionist, manisk och pubertal. Hans nya fru får en rosa hjärtformad diamantring och blir bjuden till… Disneyworld. Han joggar på Manhattan iförd en T-shirt där det står ”New York City Department”, och när han har audiens med påven talar han i mobilen större delen av tiden. Nicolas är som vilken tonåring som helst.

Under tidigare franska presidenter har den offentliga ledarstilen varit mer eller mindre monarkisk. Om de Gaulle uppträdde som Ludvig den XIV (solkungen), var Chirac som en mer avslappnad Ludvig Filip I (kung päron). Den fanns en stor skillnad i stil mellan femte republikens presidenter, men presidentämbetet reglerades av gamla ritualer som skulle garantera ämbetets värdighet. Värdighet är trovärdighet, och trovärdighet är politisk kapital, vilket kan omsättas i makt. Presidentämbetets funktion skulle skyddas från den fysiska presidentens eventuella personliga tillkortakommanden eller kortsiktiga intressen.

Det är inte konstigt. Internationell diplomati har också en reglerad etikett. Varje fransk minister har en etikettchef, som organiserar möten med utländska representanter. Det handlar om allt från bordsplacering ar under officiella middagar till röda mattor som ska rullas ut när utländska ministrar kommer på besök. Mycket kan verka högfärdigt, omständigt, och förlegat, men då nästan alla länder följer samma regler undviker man missförstånd.

Mycket handlar också om sunt förnuft. När brittiska drottningen höll ett tal på Vita Huset gräsmatta, och man bara såg hennes hatt sticka upp över mikrofonerna fick etikettchefen sparken.

Sarkozy är visserligen en mikromanager som behandlar regeringens medlemmar som sina personliga assistenter, men han har effektivt tagit död på den den franska republikens monarkiska ledarstil. Det är Nicolas som är president, inte Sarkozy.

Presidentämbetets övergång från monarkisk-republikanism till vulgär folklighet är ingen slump. Precis som Dr Jekyll uppfann en kemisk cocktail som förvandlade honom till Mr Hyde följer den franska politikens vulgarisering en komplicerad formel. Sarkozys så kallade spontana joggingturer på Manhattan är dyrare och mer planerade än Mitterands (Mitteramses) monarkiska framträdanden. Vad säger fokusgrupperna om presidenten skulle besöka Disneyland?

Silvio Berlusconi i Italien, George Bush i USA, och allt fler politiker, är anhängare av en noga orkestrerad spontan folklighet som i längden retar upp många väljare, men har den oerhörda fördelen att politikens sakfrågor får mindre uppmärksamhet.

Publicerad i Arbetarbladet

tisdag, maj 06, 2008

Nittonhundra6tioåtta: fyrtio år efteråt


För exakt fyrtio år sedan startade studentprotester i Paris som snabbt spred sig över större delen av den rika världen.

Om detta har det skrivits ofantligt mycket. Bara nu inför jubileet har det publicerats sjuttio böcker i Frankrike om studentupproret. 2008 kommer att bli det revolutionsnostalgiska året.

Trots mängden litteratur om 1968 kan året förklaras rätt bra med bara tre bokstäver: sex. Ett gäng kåta franska grabbar accepterade inte att studentrummen var könssegregerade. De ville in i flickornas rum. Om det kan man skriva abstrakt att studenterna ville göra sig av med en förlegad sexualmoral.

En ordväxling mellan studentledaren Daniel Cohn-Bendit och en domare fångar stämningen bättre:

– Var ni på universitet den 22 mars?

– Nej, jag var inte på universitet.

– Var var ni?

– Jag var hemma.

– Och vad gjorde ni hemma klockan tre på eftermiddagen?

– Jag knullade, herr domare, det har ni säkert aldrig gjort.


Och när studenterna ändå var i farten, så varför inte protestera mot alla gamla stofiler och auktoriteter. Lärare, pedagogik, och regering. Man hade inget program, vilket gjorde att alla kunde marschera för sina egna frågor.

Komikern Jean Yann sammanfattade demonstranternas alla krav med en slogan som de själva började använda: "Det är förbjudet att förbjuda".


Nu var det ju inte bara studenter som revolterade: nio miljoner fransmän strejkade och ställde krav, men detta har inte varit lika sexigt att tala om. Skälet är att arbetarna tog upp frågor som verkligen var ett hot mot den etablerade ordningen och de som äger samhället.

Det nya med strejkerna 68 var att de inte längre handlade om löner, utan om makten på arbetsplatserna. Både arbetare och studenter hade aldrig tidigare haft det bättre materiellt sätt men nu krävde man något annat. Bägge grupperna krävde mer frihet, mer att säga till om.



Fyrtio år senare är det intressant att se hur högern tagit över vänsterns slagord. Men först efter att ha förändrat innebörden.

1968 krävde arbetarna mer frihet att själva organisera arbetet. 2008 marknadsför arbetsköparna frihet i form av krav på flexibilitet.

1968 krävde studenterna att den borgliga moralen skulle skrotas. 2008 har frihet – marknadens frihet, friheten att konsumera vad man vill – blivit det enda sättet man talar om frihet.

Ett resultat av 68-rörelsen är att den sexuella friheten blivit större. Men sex har också kommersialiserats i form av pornografi. De marxistiskt inspirerade studenterna bidrog till att sex har blivit en handelsvara bland andra. Marx hade slitet sitt hår.

Men vad hade de Gaulle sagt om dagens höger?

Idag har Frankrike en president som skilt sig för att gifta om sig med en före detta nakenmodell som tidigare varit ihop med en knarkande rockstjärna.

Om de Gaulle vetat det, hade han utgått ifrån att Daniel Cohn-Bendit och hans vänsterextremistiska vänner tagit över Elyséepalatset. Men presidenten heter Nicolas Sarkozy och hävdar att han avskyr allt 68-vänstern står för.

Publicerad i Kristianstadsbladet

måndag, maj 05, 2008

Lappar i Montréal



På min pizzeria har anonyma kokainister satt upp en lapp...



En dag är min bokhandel plötsligt stängd på grund av att man insett byggnaden inte är riktigt stabil.