tisdag, februari 17, 2009

Planet Hedman

Det hör till god ton att inte polemisera mot sina recensenter. Jag ska därför inte gå in närmare på Kaj Hedmans läsning av min bok Bomdiplomati - Konsten att skapa en fiende som publicerades i finska Vasabladet den 12/10.

Recensenten avslutar dock med ett faktafel som är så intressant att jag inte kan låta bli att ta upp det. Hedman hävdar att ”arabländerna” som anföll Israel ”1949” (det började dock 1948) var ”Hitlers forna allierade”. På den planet jag lever var Israels grannländer franska eller brittiska kolonier under andra världskriget. Finland var allierad med Hitler, inte Egypten, Syrien, Libanon eller Jordanien. Kanske tänker Hedman på Irak som sände en mindre styrka mot Israel.

1941 hade Irak en premiärminister, Rashid Ali al-Kaylani, som vägrade låta britterna att upprätta baser i landet. Britterna svarade med att invadera. Det tog britterna trettio dagar att ockupera Irak. Rashid Ali al-Kaylani bad Tyskland hjälp. Ett arabland blir ”arabländerna”, en vädjan om hjälp som Tyskarna aldrig brydde sig om blir en allians…

Nu kan ju Hedman svara att han definierar ”arabländerna” eller ”allierad” på ett helt annat och rimligare sätt än folk i gemen gör. Så gör Hedman i recensionen på flera ställen. När jag påpekar att Irans militärutgifter är extremt små, underkänner han militärutgifter som mått på militär styrka: ”Oljan är också ett vapen…”. Qatar är alltså en militära stormakter på planet Hedman.

Hedmans recension av Bombdiplomati illustrerar varför det var nödvändigt att skriva den. På samma sätt som USA och Israel arbetar hårt för att få Iran att framstå som galet och hotfullt försöker Hedman associera araber med Hitler. Sanningen är att runt 250 000 arabiska frivilliga stred på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Tyskland fick bara en bråkdel så många frivilliga i sina värvningsförsök. Den franska filmen Indigènes som kom för ett par år sedan berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Hedmans revisionism är ytterligare en spottloska i ansiktet på alla araber som gav sina liv i kampen mot Hitler. Trots att de stred i den franska armén fick de inte samma pension som franska soldater. Deras insatser har negligerats och som grädde på moset kommer nu sionister som Hedman och försöker lura i folk att arabvärlden var nazistisk.

I Bombdiplomati försöker jag beskriva hur den moderna krigspropagandan fungerar. Krigspropagandan är inte alltid sofistikerad men den är ofta effektiv. Att beskriva araber som Hitlers allierade är samma typ av nonsens som att Iran skulle vara ett militärt hot. Israel och USA är dock länder som behöver fiender för att rättfärdiga sin kriminella politik.

1 kommentar:

Kaj Hedman sa...

Jag beklagar om det i min recension fanns sakfel; jag är dock säker på att ordet sakfel är en minimalistisk kuriositet i historien om arabländernas och Irans brinnande hat mot Israel och deras försök i många decennier att avsluta Hitlers påbörjade verk med att fördriva och utrota judarna. Den unge Anwar Sadat skrev ett beundrarbrev till Adolf Hitler och ännu år 2007 var Mein Kampf hett stoff i bokhandelfönstret i Syrien. Men det är bra att du för fram de 250 000 arabiska frivilliga som stred på de allierades sida. I övrigt är jämförelsen med Finland intressant. I Finland fanns det inte många nazister trots att landet var tvunget att strida med Hitler för att undvika att uppslukas av Sovjetunionen. I de flesta arabländer däremot fanns det starka nazistiska krafter, partier och grupperingar. Bland annat stormuftin i Jerusalem som var Hitlers allierade och en inspirationskälla för Yasser Arafat. Men jag kan bara konstatera att våra hjärtan brinner för olika saker. Ha det gott.