fredag, februari 13, 2009

Snabbkurs i krigspropaganda


Under första världskriget gjorde tyskarna tvål av lik, högg händerna av små barn, korsfäste tillfångatagna kanadensiska soldater och styckade sjuksköterskor. Pressen skrev dagligen om detta och många andra övergrepp. Efter kriget kunde den brittiska pacifisten Arthur Ponsonby visa att allt detta och mycket mer var påhittat. Sir Ponsonby var en av de första som avslöjade krigspropagandan. Han sammanfattade den i tio regler. De som för krig bör övertyga opinionen om att:

1. vår sida inte vill ha krig.
2. att den andra sidan är skyldig.
3. att den andra sidan är moraliskt förkastlig.
4. att kriget har goda avsikter.
5. att fienden utför förbrytelser, men inte vi.
6. att fienden lider större förluster än oss.
7. att gud är med oss.
8. att kultureliten är på vår sida
9. att fiende använder kriminella vapen
10. att de som tvivlar på några av dessa punkter är förrädare, offer för propaganda, eller bara fiender.

Nästan hundra år senare verkar dessa regler inte ha drabbats av några ålderstecken. Inte heller verkar media blivit bättre på att genomskåda propagandan. Många svenska proffsdebattörer följer i alla fall Ponsonbys första fem regler slaviskt. De säger att:

1. Israel ville inte ha krig.
2. Hamas startade kriget.
3. Hamas vill döda alla judar i världen.
4. Israel krigar för att få stopp på Hamas attacker.
5. Hamas dödar israeliska civila med flit, men Israel dödar inga palestinska civila med flit.

Så fort ett krig bryter ut ersätts verklighetsanalys av moraliserande. Fienden reduceras till ett moraliskt förkastligt substantiv. För talade man om barbarer, vildar, muhammedaner, eller underlägsna raser. Idag är terrorister populärt. De som motsätter sig alla förhandlingar gör därför sitt bästa att sälja in Hamas som terrorister.

Hamas som historisk aktör har trängts undan av rörelsen som idé. Verkligheten befolkas dock av människor av kött och blod som är mer mångbottnade än etiketter och programförklaringar.

Debatten om vad som händer i mellanöstern liknar mer en teologisk diskussion där man försöker komma fram till vad som sker utifrån några få ideologiska premisser där Israel är den demokratiska parten, medan Hamas får spela terroristerna. Och precis som i teologiska debatter finns det en god och en ond sida. I likhet med protestantismen är det inte heller gärningarna som är viktiga utan avsikterna. Utifrån den här dualistiska tankemallen följer sedan allt.



Varje gång Israel bombar en ambulans, en arabisk TV kanals kontor, ett sjukhus eller en moské kan borgliga debattörer triumferande förklara att det inte går att bevisa att Israel verkligen haft för avsikt att göra det man gjorde. Eftersom Israel dessutom är en demokrati så bör man inte heller misstänka det. Detta hindrar inte Israel från att också hävda att man bombat alla dessa ställen med flit då det funnits terrorister eller vapen där eller i närheten. De som hävdar att det finns ett samband mellan vad Israel gör och Israels avsikter kan dessutom misstänkas för antisemitism.

En realistisk syn kräver att man utgår ifrån parternas styrkeförhållanden innan man moraliserar eller försöker sig på avsiktsanalyser (annars hamnar man i cirkelresonemang).

Hamas är en illa tränad, dåligt beväpnad organisation som kan mobilisera en relativt liten och ineffektiv milis. Israel är en militär stormakt med en av världens modernaste arméer och kärnvapen. Det förklarar att bara 13 israeler dog under de tjugotvå dagar striderna varade medan 1300 palestinier fick sätta livet till. Av israelerna var tre civila medan åtminstone de 400 palestinska barn som dödades får antas ha varit civila.

Det är alltså rimligt att dra slutsatsen att:

1. Hamas inte är ett stort hot mot den israeliska civilbefolkningen.
2. Hamas – lika lite som PLO tidigare - är ett hot mot Israels existens.
3. Israel är ett verkligt hot mot den palestinska befolkningen.

Palestinierna har mer att förlora på att ta till vapen mot Israel än tvärt om. Palestinierna saknar inte självbevarelsedrift. Hamas ingick till exempel en vapenvila med Israel i juni, och även om Hamas inte förnyade den i december så var det i praktiken Israel som bröt mot den.

Detta är igen isolerad händelse. Enligt en studie som publicerades i amerikanska The Huffington Post (6/1) Reigniting Violence How do Ceasfires Ends så avbryts lugna perioder i 79 procent av fallen av att Israel dödar palestinier, medan bara åtta procent avbryts av palestinska attacker. Ju längre tid freden varade, desto troligare är det också att det är Israel som bryter freden, hävdar trion. Palestinierna agerar alltså precis så försiktigt som man kan förvänta sig av en militärt underlägsen aktör. (tack till Björnbrum för källan)

Moraliserandets och avsiktsspekulerandets främsta funktion är att stänga dörren för diskussion, förhandlingar och logiskt tänkande.

Under Camp Davidförhandlingarna i juli år 2000 hette det att Yasser Arafat fått ett ”generöst erbjudande” om att ”dela Jerusalem” men sagt nej. Horder av intellektuella drog slutsatsen att om Arafat vägrade dela Jerusalem så måste det betyda att han inte vill ha fred. Det måste bero på att Arafat vill förinta Israel. Alltså var Arafat återigen en terrorist man inte kunde ta på allvar. Det tog inte många veckor innan Arafat förlorat sin legitimitet. Sedan dess har både amerikanska och Israeliska förhandlare erkänt att det aldrig existerat något ”generöst erbjudande” vid Camp David. Arafat hade helt enkelt vägrat att skriva under ett avtal där han godkänna de illegala israeliska bosättningarna på västbanken. Hade debattörerna utgått ifrån en analys av parternas relativa militära styrka hade det varit omöjligt att dra slutsatsen att Arafats mål var att förinta Israel. Detta borde i sin tur ha gjort det svårare för Israel att lura världen att Arafat ratat ett bra avtal.

Just för att de mål (att krossa Israel) som avsiktsanalytikerna tillskriver palestinierna (förr PLO, nu Hamas) är så verklighetsfrämmande är det extra viktigt för den Israeliska propagandan att framställa palestinierna som irrationella fanatiker. Det är inte den israeliska ockupationen som styr palestiniernas politik utan deras antisemitism, religion eller blodtörst.

Den senaste våldskaskaden i Gaza följer samma mönster som tidigare konflikter. Det är främst palestinier som dör men ska man tro Israel så är det deras eget fel. I likhet med andra svartskallefolk värderar nämligen inte palestinier sina liv. De manipulerar Israel att bomba civila. Eftersom rasbiologin och raspsykologi blivit omodern vänder sig Israelvänner gärna till teologer som ska övertyga allmänheten om att det finns en djupare verklighet än vi tror. ”I Hamas värld helgar ändamålet människors död. Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. Idén om heligt krig Jihad och martyrers ädla status är vanligt återkommande i Koranen.” skrev teologen Eli Göndör i DN 14/1. Så palestinierna dör inte för att Israel bombar dem, utan för att de tycker om döden.

Publicerades i Stockholms fria Tidning förra veckan.

8 kommentarer:

Kristoffer Ejnermark sa...

Lysande skrivet!

hillary2 sa...

Pierre Gilly.

Tack för ett stringent inlägg.
Du skrev "Sedan dess har både amerikanska och Israeliska förhandlare erkänt att det aldrig existerat något ”generöst erbjudande” vid Camp David. Arafat hade helt enkelt vägrat att skriva under ett avtal där han godkänna de illegala israeliska bosättningarna på västbanken."
Jag tvivlar inte på att detta kan vara riktigt men ställer dig frågan:
Sade Arafat detta till journalister medan han levde? Det kan gynna vissas intressen att komma med historieförfalskning. Jag skulle gärna vilja se ett dokumenterat uttalande av Arafat.
Kan du hänvisa mig till ett sådant?

hillary2 sa...

Hej Pierre Gilly.

Du skrev "Sedan dess har både amerikanska och Israeliska förhandlare erkänt att det aldrig existerat något ”generöst erbjudande” vid Camp David. Arafat hade helt enkelt vägrat att skriva under ett avtal där han godkänna de illegala israeliska bosättningarna på västbanken."
Det kan naturligtvis vara sant, men finns det dokumenterade uttalande av Arafat om detta? Det kan finnas de som har intresse av historieförfalskning.

Pierre Gilly sa...

Vad Arafat sagt vet jag inte. En av de amerikaner som organiserade mötet åt Clinton, Robert Malley, tillhör de som sagt att erbjudandet inte alls var så flott. Om Arafat gillat avtalet vore ett rimligt antagande att han godtagit det.

Pastey sa...

Applåderar denna utmärkta analys!

hillary2 sa...

Tack för svaret.

Märkligt att dessa tuppfäktande politiker inte kan uppträda hederligt mot sina väljare och andra och gå ut och berätta vad de förhandlar om och vad som fått förhandlingarna att spricka. Jag har inga förutfattade meningar om olika förhållningssätt till öppenhet och till vad vi kallar hederlighet, men det är kanske dags att ta upp dessa begrepp på den politiska agendan?

Pierre Gilly sa...

Det skulle kunna vara så att han tyckte att det var olämpligt att gå ut och säga att förhandlingarna var ett skämt. Arafat hade ju satsat hela sin och PLO:s framtid på Osloprocessen. Att acceptera hade uppfattats som ett föräderi av de flesta palestinier - inte minst de som lever i landsflykt. Att öppet säga att Israelerna efter så många år fortfarande inte var beredda till några eftergifter vore ju detsamma som att förklara för sitt folk att den fredliga linje man satsat allt på visat sig vara en återvändsgränd. Det var en hopplös situation.

hillary2 sa...

Du måste skoja?

Fredliga linje?? Se dig om i verkligheten!