lördag, februari 28, 2009

Förstatliga bilindustrin!




Regeringen Reinfeldt tror sig inte kunna bygga bilar. ”Vi stänger dörren från svenska regeringens sida när det gäller att ta över bilfabriker, säger näringsminister Maud Olofsson.” Det låter kanske som man lärt sig en läxa från Nils G Åslings industriakut på sjuttiotalet när centern var med om att pumpa in pengar i den svenska varvsindustrin. Vår nuvarande näringsministers inställning är dock inte oproblematisk.

Att staten inte ska äga industriföretag låter mer som ett borgligt budord än som ett övertänkt beslut. Det finns faktiskt ingen forskning som visar att statliga företag skulle vara ineffektiva. Det är därför som en person som Rolf Wolf , rektorn för handelshögskolan i Göteborg, anser att staten bör ta över både Volvo och Saab.

”Det gäller Volvo och Saab Automobiles överlevnad. Då måste man ta till helt andra åtgärder för att säkra att vi kan ha en bilkompetens kvar i Sverige” , sa Wolff nyligen till Sveriges Radio.

Charles de Gaulle sa att om man lät den franska industrin sköta sig själv så skulle direktörerna nöja sig med att tillverka konservöppnare. Det kräver varken kunskap eller kapital och riskerna är små. Det mesta av fransk högteknologi idag – kärnkraft, höghastighetståg, flygindustri osv – är ett resultat av att de Gaulle och hans efterträdare på olika sätt lagt sig i vad den franska industrin ska satsa på. Staten har satt en hög ribba och gett vissa långsiktiga garantier för att näringslivet ska våga. Om de Gaulle lyssnat på sina ekonomer hade Frankrike idag förmodligen inte varit rikare eller mer tekniskt avancerat än Spanien.

Även i USA har industrin ofta haft nära band till staten i sin begynnelse. Internet och IBM är resultatet av militära projekt.

En bransch som den amerikanska staten länge låtit sköta sig själv är den konkursmässiga bilindustrin. De tre stora amerikanska biltillverkarnas problem är också delvis ett resultat av att politikerna i Washington lyssnat på biltillverkarnas krav på långa bensinskatter.

En annan bransch som far illa utan statlig kontroll är bank och kreditväsendet. Därför tvingas staten med jämna mellanrum att ta över och rensa upp bankernas fiaskon.

Att som Maud Olofsson stänga dörren åt industriföretag men hålla den vidöppen för bankerna är ideologiskt och principiellt inkonsekvent. Värre är att det just nu inte går att säga att en nedläggning av Saab just nu skulle vara resultatet av fria marknadskrafterna. Den amerikanska staten kommer att se till att det stöd man ge inte går till att rekonstruera verksamhet utanför USA, hur lovande de än är.

Problemet med Maud Olofssons och regeringens politik är inte att den är ideologiskt inkonsekvent utan att den är naiv och farlig.

Maud Olofsson tror att hon ska lyckas bättre än Nils G Åsling bara för att hon till synes gör tvärt om. I själva verket är Olofsson och Åsling anhängare av samma vulgärkeynsianism. Deras industripolitik är reducerad till frågan om regeringen ska pytsa ut pengar eller inte.

Sverige har inte haft en riktig industripolitik på många år. Idag handlar det först och främst se till att Saabs problem inte sätter igång en process som drar med sig Volvo. Staten bör ta ett ansvar för att omorganisera hela den svenska fordonsindustrin. Det kan innebära att Saab och Volvo för en tid behöver förstatligas. Den förra borgliga regeringen offrade tusentals små och medelstora företag för att försvara sin tro på den fasta växelkursen. Om Maud Olofsson och den nuvarande regeringen tänker låta en hel bransch gå under för att försvara sina principer är det dags att kräva nyval.

onsdag, februari 25, 2009

"Ibland är jag faktiskt glad...

.... att vi har en högborgerlig regering. Att höra en socialdemokratisk statsminister, d.v.s. tillhörande ett parti som haft monarkins avskaffande i partiprogrammet i hundra år, orera om glädjen över ett prinsessbröllop skulle kännas pinsamt i inälvorna." Caligulas konstaterande

Kvalitetsbloggen om Myrdal

Jag har ju ett väldigt varmt och innerligt förhållande till Jan Myrdal, som alla som känner mig, vilka det skulle vara, vet. Jag älskar den mannen med en platonisk kärlek. Men det är med gamla gubbar som med fäder - man både älskar och vill slå ihjäl dem.

måndag, februari 23, 2009

Bombdiplomati i Mana

Serhat Daran har recenserat Bombdiplomati i Mana ("Den nya milleniumbuggen").

tisdag, februari 17, 2009

Planet Hedman

Det hör till god ton att inte polemisera mot sina recensenter. Jag ska därför inte gå in närmare på Kaj Hedmans läsning av min bok Bomdiplomati - Konsten att skapa en fiende som publicerades i finska Vasabladet den 12/10.

Recensenten avslutar dock med ett faktafel som är så intressant att jag inte kan låta bli att ta upp det. Hedman hävdar att ”arabländerna” som anföll Israel ”1949” (det började dock 1948) var ”Hitlers forna allierade”. På den planet jag lever var Israels grannländer franska eller brittiska kolonier under andra världskriget. Finland var allierad med Hitler, inte Egypten, Syrien, Libanon eller Jordanien. Kanske tänker Hedman på Irak som sände en mindre styrka mot Israel.

1941 hade Irak en premiärminister, Rashid Ali al-Kaylani, som vägrade låta britterna att upprätta baser i landet. Britterna svarade med att invadera. Det tog britterna trettio dagar att ockupera Irak. Rashid Ali al-Kaylani bad Tyskland hjälp. Ett arabland blir ”arabländerna”, en vädjan om hjälp som Tyskarna aldrig brydde sig om blir en allians…

Nu kan ju Hedman svara att han definierar ”arabländerna” eller ”allierad” på ett helt annat och rimligare sätt än folk i gemen gör. Så gör Hedman i recensionen på flera ställen. När jag påpekar att Irans militärutgifter är extremt små, underkänner han militärutgifter som mått på militär styrka: ”Oljan är också ett vapen…”. Qatar är alltså en militära stormakter på planet Hedman.

Hedmans recension av Bombdiplomati illustrerar varför det var nödvändigt att skriva den. På samma sätt som USA och Israel arbetar hårt för att få Iran att framstå som galet och hotfullt försöker Hedman associera araber med Hitler. Sanningen är att runt 250 000 arabiska frivilliga stred på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Tyskland fick bara en bråkdel så många frivilliga i sina värvningsförsök. Den franska filmen Indigènes som kom för ett par år sedan berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Hedmans revisionism är ytterligare en spottloska i ansiktet på alla araber som gav sina liv i kampen mot Hitler. Trots att de stred i den franska armén fick de inte samma pension som franska soldater. Deras insatser har negligerats och som grädde på moset kommer nu sionister som Hedman och försöker lura i folk att arabvärlden var nazistisk.

I Bombdiplomati försöker jag beskriva hur den moderna krigspropagandan fungerar. Krigspropagandan är inte alltid sofistikerad men den är ofta effektiv. Att beskriva araber som Hitlers allierade är samma typ av nonsens som att Iran skulle vara ett militärt hot. Israel och USA är dock länder som behöver fiender för att rättfärdiga sin kriminella politik.

måndag, februari 16, 2009

11.30. Lunch på Kikkobar i Linköping med G. Jag föreslår att min proisraeliske vän ska läsa Susan Nathans Ett annat Israel Min resa över den judisk-arabiska gränsen. Nathan beskriver hur ofattbart orättvist Israel behandlar sina muslimska och kristna medborgare. Eller Ilan Pappes Den etniska rensiningen av Palestina för att komma över sina villfarelser om "ett land utan folk åt ett folk utan land". G levererar sitt vanliga "det finns en annan sida också". Det slog mig att han sa något liknande på högstadiet men då om Hitler. Tyska folket fick jobb, man byggde motorvägar. Hitler hade också en annan sida.

21.30 Laxburgare på Sibylla i Linköping serverad av en irakisk tjej som flytt Bushs krig. Bläddrar i Norman Finkelsteins Image and realy off the Israel-Palestine conflict som jag precis lånat på universitetet. I andra hörnet berättar en tonåring om sitt besök hos släkten i Jerusalem för en annan tonåring. En kusin har fått flera tår avklippta av polisen. En annan kämpar för att inte fundamentalistiska judar ska stjäla hans lägenhet. När han märker att jag hört vad han sagt sänker han rösten. Att få offren att känna mer skam än vrede tillhör Israels verkliga triumfer.

fredag, februari 13, 2009

Snabbkurs i krigspropaganda


Under första världskriget gjorde tyskarna tvål av lik, högg händerna av små barn, korsfäste tillfångatagna kanadensiska soldater och styckade sjuksköterskor. Pressen skrev dagligen om detta och många andra övergrepp. Efter kriget kunde den brittiska pacifisten Arthur Ponsonby visa att allt detta och mycket mer var påhittat. Sir Ponsonby var en av de första som avslöjade krigspropagandan. Han sammanfattade den i tio regler. De som för krig bör övertyga opinionen om att:

1. vår sida inte vill ha krig.
2. att den andra sidan är skyldig.
3. att den andra sidan är moraliskt förkastlig.
4. att kriget har goda avsikter.
5. att fienden utför förbrytelser, men inte vi.
6. att fienden lider större förluster än oss.
7. att gud är med oss.
8. att kultureliten är på vår sida
9. att fiende använder kriminella vapen
10. att de som tvivlar på några av dessa punkter är förrädare, offer för propaganda, eller bara fiender.

Nästan hundra år senare verkar dessa regler inte ha drabbats av några ålderstecken. Inte heller verkar media blivit bättre på att genomskåda propagandan. Många svenska proffsdebattörer följer i alla fall Ponsonbys första fem regler slaviskt. De säger att:

1. Israel ville inte ha krig.
2. Hamas startade kriget.
3. Hamas vill döda alla judar i världen.
4. Israel krigar för att få stopp på Hamas attacker.
5. Hamas dödar israeliska civila med flit, men Israel dödar inga palestinska civila med flit.

Så fort ett krig bryter ut ersätts verklighetsanalys av moraliserande. Fienden reduceras till ett moraliskt förkastligt substantiv. För talade man om barbarer, vildar, muhammedaner, eller underlägsna raser. Idag är terrorister populärt. De som motsätter sig alla förhandlingar gör därför sitt bästa att sälja in Hamas som terrorister.

Hamas som historisk aktör har trängts undan av rörelsen som idé. Verkligheten befolkas dock av människor av kött och blod som är mer mångbottnade än etiketter och programförklaringar.

Debatten om vad som händer i mellanöstern liknar mer en teologisk diskussion där man försöker komma fram till vad som sker utifrån några få ideologiska premisser där Israel är den demokratiska parten, medan Hamas får spela terroristerna. Och precis som i teologiska debatter finns det en god och en ond sida. I likhet med protestantismen är det inte heller gärningarna som är viktiga utan avsikterna. Utifrån den här dualistiska tankemallen följer sedan allt.



Varje gång Israel bombar en ambulans, en arabisk TV kanals kontor, ett sjukhus eller en moské kan borgliga debattörer triumferande förklara att det inte går att bevisa att Israel verkligen haft för avsikt att göra det man gjorde. Eftersom Israel dessutom är en demokrati så bör man inte heller misstänka det. Detta hindrar inte Israel från att också hävda att man bombat alla dessa ställen med flit då det funnits terrorister eller vapen där eller i närheten. De som hävdar att det finns ett samband mellan vad Israel gör och Israels avsikter kan dessutom misstänkas för antisemitism.

En realistisk syn kräver att man utgår ifrån parternas styrkeförhållanden innan man moraliserar eller försöker sig på avsiktsanalyser (annars hamnar man i cirkelresonemang).

Hamas är en illa tränad, dåligt beväpnad organisation som kan mobilisera en relativt liten och ineffektiv milis. Israel är en militär stormakt med en av världens modernaste arméer och kärnvapen. Det förklarar att bara 13 israeler dog under de tjugotvå dagar striderna varade medan 1300 palestinier fick sätta livet till. Av israelerna var tre civila medan åtminstone de 400 palestinska barn som dödades får antas ha varit civila.

Det är alltså rimligt att dra slutsatsen att:

1. Hamas inte är ett stort hot mot den israeliska civilbefolkningen.
2. Hamas – lika lite som PLO tidigare - är ett hot mot Israels existens.
3. Israel är ett verkligt hot mot den palestinska befolkningen.

Palestinierna har mer att förlora på att ta till vapen mot Israel än tvärt om. Palestinierna saknar inte självbevarelsedrift. Hamas ingick till exempel en vapenvila med Israel i juni, och även om Hamas inte förnyade den i december så var det i praktiken Israel som bröt mot den.

Detta är igen isolerad händelse. Enligt en studie som publicerades i amerikanska The Huffington Post (6/1) Reigniting Violence How do Ceasfires Ends så avbryts lugna perioder i 79 procent av fallen av att Israel dödar palestinier, medan bara åtta procent avbryts av palestinska attacker. Ju längre tid freden varade, desto troligare är det också att det är Israel som bryter freden, hävdar trion. Palestinierna agerar alltså precis så försiktigt som man kan förvänta sig av en militärt underlägsen aktör. (tack till Björnbrum för källan)

Moraliserandets och avsiktsspekulerandets främsta funktion är att stänga dörren för diskussion, förhandlingar och logiskt tänkande.

Under Camp Davidförhandlingarna i juli år 2000 hette det att Yasser Arafat fått ett ”generöst erbjudande” om att ”dela Jerusalem” men sagt nej. Horder av intellektuella drog slutsatsen att om Arafat vägrade dela Jerusalem så måste det betyda att han inte vill ha fred. Det måste bero på att Arafat vill förinta Israel. Alltså var Arafat återigen en terrorist man inte kunde ta på allvar. Det tog inte många veckor innan Arafat förlorat sin legitimitet. Sedan dess har både amerikanska och Israeliska förhandlare erkänt att det aldrig existerat något ”generöst erbjudande” vid Camp David. Arafat hade helt enkelt vägrat att skriva under ett avtal där han godkänna de illegala israeliska bosättningarna på västbanken. Hade debattörerna utgått ifrån en analys av parternas relativa militära styrka hade det varit omöjligt att dra slutsatsen att Arafats mål var att förinta Israel. Detta borde i sin tur ha gjort det svårare för Israel att lura världen att Arafat ratat ett bra avtal.

Just för att de mål (att krossa Israel) som avsiktsanalytikerna tillskriver palestinierna (förr PLO, nu Hamas) är så verklighetsfrämmande är det extra viktigt för den Israeliska propagandan att framställa palestinierna som irrationella fanatiker. Det är inte den israeliska ockupationen som styr palestiniernas politik utan deras antisemitism, religion eller blodtörst.

Den senaste våldskaskaden i Gaza följer samma mönster som tidigare konflikter. Det är främst palestinier som dör men ska man tro Israel så är det deras eget fel. I likhet med andra svartskallefolk värderar nämligen inte palestinier sina liv. De manipulerar Israel att bomba civila. Eftersom rasbiologin och raspsykologi blivit omodern vänder sig Israelvänner gärna till teologer som ska övertyga allmänheten om att det finns en djupare verklighet än vi tror. ”I Hamas värld helgar ändamålet människors död. Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. Idén om heligt krig Jihad och martyrers ädla status är vanligt återkommande i Koranen.” skrev teologen Eli Göndör i DN 14/1. Så palestinierna dör inte för att Israel bombar dem, utan för att de tycker om döden.

Publicerades i Stockholms fria Tidning förra veckan.

Bistånd till förbrytare

Det finns fortfarande riksdagsledarmöter som tar palestinafrågan på allvar, ser jag hos Björnbrum. Vänsterpartiets Hans Linde ställde en högst relevant fråga till regeringen igår:

Idag har jag lämnat in en fråga till biståndsminister Gunilla Carlsson där jag uppmanat regeringen att kräva att Israel fryser sina skatter på humanitär hjälp till Gaza och Västbanken. Idag beräknas 45 % av allt bistånd till de ockuperade områdena flyta in i den israeliska ekonomin enligt FN, bland annat genom att Israel beskattar bistånd till Palestina. Inte nog med att världssamfundet gång på gång ska betala räkningen för Israel folkrättsbrott, Israel lägger dessutom slag på biståndsmedlen!

lördag, februari 07, 2009

Scheherazade i Vita Huset


En smidig övergång


Under George Bush tid i Vita Huset var det många som ansåg att realism blivit en filosofi för dissidenter. Samma människor tror ofta att USA nu kommer att bli mer ärligt och realistiskt under Barack Obama. I så fall måste han först skrota eller reformera många av Washingtons institutioner.

En sådan är The White House Office of Communication som Rickard Nixon drog igång. I sina memoarer hävdar Nixon att presidenten ”…bör vara en mästare i konsten att manipulera media, inte bara för att vinna valen utan också för att kunna driva igenom sin politik och stödja det de tror på. Samtidigt bör de till varje pris undvika att anklagas för att manipulera media.”

Sedan dess har Nixons propagandaavdelning fått allt större uppgifter. Idag kan presidentens experter ofta med framgång styra medias dagordning genom att pumpa ut ”dagens story”. Den här Scheherazade - taktiken är så framgångsrik att politiker i andra länder börjat ta efter. I Frankrike går det knappast en vecka utan att regeringen lanserar en större reform. De flesta av dem läggs sedan på is, eller genomförs bara delvis. Ibland visar det sig att regeringen använder dem som rökridå medan de genomför en helt annan politik. Resultatet är att regeringen dominerar den politiska dagordningen mer än någonsin. Beslutsfattandet samordnas med PR-avdelningen på ett sätt som inte förändras bara för att en ny människa flyttar in i Vita Huset. Vita Huset bedriver en ständig valrörelse där pressen som Nixon påpekade är ”fienden”.

De summor som Vita Huset direkt förfogar över för att påverka opinionen är dock försvinnande små jämfört med andra myndigheters. En av CIA:s huvuduppgifter är att manipulera media och bedriva propaganda utomlands.

Hur den bedrivs idag är svårt att veta men i slutet av sjuttiotalet när den amerikanska kongressen försökte utreda det kom man fram till att nästan en tredjedel av CIA:s pengar gick till det. 1978 la man ut 265 millioner dollar på propaganda, vilket råkar vara like mycket som världens tre största nyhetsbyråer tillsammans. Då hade man 800 ”assets” som spred propagandan. Hälften av dem var journalister och tidningsägare som fick lön. CIA använde också bulvanföretag för att ta kontroll över tidningar, radiostationer och nyhetsbyråer. Man skröt med att man hade en tidning i varje huvudstad. Det handlade om tidningar som Paris Match, Preuves, Der Monat, Forum och Encounter.

I Sverige finansierade man numera nerlagda Argument. Senator Frank Church och kongressledamot Otis Pike rapport från 1979 visade på en verklighet som liknade de knäppaste konspirationsteorier.

Under Bush tid producerade olika statliga myndigheter positiva nyheter om presidentens politik i allmänhet och krigen i synnerhet. De såg ut som vanliga nyhetsinslag och spred av flera amerikanska TV kanaler trots att det finns en lag som säger att amerikanska skattepengar inte får användas för att vilseleda amerikanska skattebetalare.

Redan under Bill Clinton betalade den amerikanska regeringen i hemlighet ut pengar till TV bolag mot att de ändra storyn i flera mycket populära TV serier. Clinton ville att TV serierna skulle skildra människor med knarkproblem.

Under Ronald Reagans slog en slags politiska teater där regi och dekor blev de viktigaste propagandagreppen. Ett omtalat exempel på den här politiska teatern är när George Bush landade på ett hangarfartyg i en stridspilots uniform och förklarade att kriget i Irak var över. Nuförtiden kopierar Vita Huset mer Hollywood än tvärtom.

Installationen (eller kröningen) av Barack Obama är ett exempel på mer klassisk påkostad politisk teater där man genom att bjuda på en estetisk upplevelse vill och lyckas med att framkalla politik entusiasm. Därför kör man också bort alla uteliggare som genom sin blotta närvaro kan bryta förtrollningen.

Tron att man kan skapa sin egen verklighet genom att ljuga och manipulera är minst lika utbredd inom affärsvärlden som inom politiken. Fastighetsbubblan, finansbubblan, Enron och Bernard Medoffs pyramidspel är alla exempel på att Amerikas ekonomiska elit inte bara skapat sin egen verklighet utan också trott på den nästan ända fram till kraschen. Med tanke på att dollarn också utvecklats till att bli ett pyramidspel är det inte underligt att även de som styr föredrar sin egna sagor.

------
Ps 10/2 Nyhetsbyrån AP tittade nyligen närmare på Pentagons propagandaproduktion som ökar dramatiskt. " An Associated Press investigation found that over the past five years, the money the military spends on winning hearts and minds at home and abroad has grown by 63 percent, to at least $4.7 billion this year, according to Department of Defense budgets and other documents. That's almost as much as it spent on body armor for troops in Iraq and Afghanistan between 2004 and 2006.

This year, the Pentagon will employ 27,000 people just for recruitment, advertising and public relations - almost as many as the total 30,000-person work force in the State Department"