lördag, september 19, 2009

Om "militariseringen av det politiska rummet

Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser.


Läs resten på Fragment

måndag, september 14, 2009

"Uppgörelse med krigsretoriken"

Arash Hak på Dagens Internationalen har anmält Bombdiplomati. Jag saxar de två mest fördelaktiga meningarna:
Som en granskning av den många gånger skeva bild av Iran som ges i de etablerade medierna är den ovärderlig. Att språket är skarpt med ibland halsbrytande jämförelser gör den inte sämre.

lördag, september 12, 2009

Journalist? Journalistik?


Journalisten Anders Carlgren, vars fullständiga namn är okänt (hemligt?) för den breda allmänheten har enligt uppgift observerats utomlands ett flertal tillfällen. Och då snackar vi riktigt skumma länder (Thailand?). Anders Carlgren, aldrig dömd, förmodligen aldrig ens åtalad för det minsta brott, har i själva verket säkert ofta befunnit sig i samma byggnader utomlands där grova brott begåtts eller planerats eller kanske både planerats och begåtts.
I slutet av nittiotalet kunde jag själv bevittna hur två personer som var misstänkt lika Anders Carlgren satt på en sylta i Santo Domingo och drack öl som serverades av storbystade tonårsflickor iklädda tomteluvor. Den tredje personen i sällskapet var Ulf Adelsson, som av den svenska vänstern anses vara en av vårt lands värsta skurkar. Vem vet vad dessa män talade om.
Trots att polisen slagit till vid många av dessa platser har Anders aldrig behövt svara på några frågor.
Anders Carlgren behöver förvisso inte, i juridisk mening, bevisa sin oskuld. Men om han vill bli trodd, när jag skriver så här, måste han lägga alla kort på bordet. Anders Carlgren är ju bra på att snacka – han pratar flytande svenska! – så att anlita en advokat vore ju naturligtvis ett tecken på att han är inblandad i grov kriminalitet.

onsdag, september 09, 2009

Och nu reklam



Brasiliansk TV har visat en reklamfilm för Världsnaturfonden där man ser ett tiotal plan kracha på Manhattan. Sedan följer texten: "Tsunamin har dödat 280 000 människor. 100 gånger fler än 11 september. (...) Låt oss respektera planeten." Videon har försvunnit från youtube - den sägs bryta mot någons upphovsrätt - men den går att titta på här.

tisdag, september 08, 2009

Multikulturalism och ekonomi








Religion är det som hindrar de fattiga från att skära halsen av de rika hävdade Napoleon Bonaparte. Idag verkar rasism och antirasism allt mer spela samma roll. Hedi Bel Habibs newmillartikel Främlingsfientlighet har kraftigt försämrat fransk export illustrerar det fenomenet.

Utgångspunkten är att Frankrike tappat trettio procent av sin del av världsmarknaden sedan 1995. Det är dubbelt så mycket som OECD länderna i genomsnitt. Tyskland har bara tappat fem procent.

Föreställningen att det skulle vara ett problem att tappa marknadsandelar är utbredd. Det illustrerar hur ekonomi blivit ett självändamål. Men de som anser att det är ett problem att OECD länderna tappar marknadsandelar säger i själva verket att de inte vill att syd ska utvecklas till moderna industrinationer. Att tappa marknadsandelar är bara ett problem om man anser att Europa och USA alltid bör dominera världen. Vi exporterar inte för att kunna importera utan för att, ja, bevara den vita rasens dominans.

Habib driver tesen att Frankrikes tappat mer exportandelar än andra OECD länder på grund av en utbredd rasism. Hur detta sker förklaras aldrig. Texten är full av termer som aldrig definieras eller förklaras närmare. Vad är ”nationell slutenhet”? Hur mäter man ”främlingsfientlighet”? Vad är ”tvångsassimilering”. Habib styrker inte att främlingsfientligheten skulle vara mer utbredda i Frankrike än i till exempel Tyskland.

Det finns enklare och rimligare förklaringar till att Tysklands export går bättre än den Frankrikes. Facket har gått med på att sänka löner och försämra arbetstiderna mot att företagen stannar i landet. Det är naturligtvis en modell som om den följdes av Frankrike och andra länder, skulle få världsekonomin att krascha.

Tyska företag som länge haft mindre priskänsliga varor har nu också lägre lönekostnader än Frankrike. Tyska företag har ofta varunamn som förknippas med bättre kvalité och mer prestige än franska. Om Renault fick för sig och lyckades med att göra världens bästa lyxbil så skulle man ändå ha svårt konkurrera med BMV och Mercedes på den marknaden.

Exportskillanden beror också på olika företagsstrategier.
Tyska bilföretag låter tillverka bildelar i låglöneländer och sätter ihop bilarna i Tyskland. Franska bilföretag har utlokaliserat alla moment i vissa bilmodeller. Sedan 2006 tillverkar franska bilföretag fler bilar utomlands än i Frankrike.

Tyvärr är det inte mycket som talar för att konsumtionen i världen avgörs av etiska eller moraliska ställningstaganden. I så fall skulle USA som är avskytt i större delen av världen snabbt gå under. De amerikanska bilföretagens problem har inget med antiamerikanism att göra: de tillverkar skit. Kineser tycker i allmänhet ytterst illa om Japan vilket inte hindrat handeln mellan länderna från att blomstra.

Varje år ökar också antalet turister som kommer till Frankrike. Det är inte rimligt att tänka sig att folk bojkottar Danon men turistar i Paris.

Habibs syfte verkar vara att argumentera för att Sverige inte ska begå Frankrikes ”misstag” med sina invandrare. Det är både lovvärt om problematiskt. Det finns en massa rasism i Sverige och en ekonomisk potential i de nya svenskarna. Men rasism och multikulturalism är en bifråga om man vill förstå den ekonomiska utvecklingen.



Att försvara multikulturalism med att det är bra för profitens skull är dessutom ett hemskt argument. Det antyder att ”tvångsassimilering” vore rätt om det gick att tjäna pengar på det.

Att förklara den ekonomiska utvecklingen med multikulturalism och rasism kommer vi dessvärre se allt mer av. Det mörkar relationen mellan arbete och kapital och får arbetsköparen att känna sig moraliska bara han suger ut vita och svarta lika mycket.

fredag, september 04, 2009

För en rättvis fördelning av orättvisor?





Politik är konsten att förhindra att folk lägger sig i vad som angår dem, sa Emil Alain redan för hundra år sedan. Det var sant då och ännu sannare idag.

En lika enkel som effektiv metod är att säga något vagt och trevligt för att sedan göra tvärtom. Att Barack Obama hela tiden talar om förändring beror på att han står för kontinuitet. Bankirerna fortsätter att styra den ekonomiska politiken. Republikanerna beskriver Obamas reformering av sjukförsäkringen som ”socialism” men den har de parasitära sjukförsäkringsbolagens stöd.

Den amerikanska tvåpartidiktaturen fungerar enligt samma modell som polisförhör i Hollywoodfilmer. En polis spelar tuff och oförskämd medan en annan uppträder mer hövligt och förstående. De grälar öppet men tillhör samma lag och har samma mål. Det är som Bush påpekade under sina sista dagar i Vita Huset bara en ny kille som ska ”förklara politiken för det amerikanska folket”. Krigen i Irak och Afghanistan fortsätter men den amerikanska fredsrörelsen har helt kommit av sig.



Den nya koldioxidskatt som Frankrikes president Nicolas Sarkozy just nu håller på att införa är ett exempel hur han driver vad som vid första anblick verkar vara en radikal miljöpolitik men som i själva verket är ett sofistikerat försvar av den gamla oljebaserade ekonomin.

Officiellt är syftet med koldioxidskatten att den ska förmå allmänheten att använda mindre fossila bränslen och därmed växthusgaser. Effekten lär snarare bli den motsatta.

Det kan verka konstigt att en avgift kan öka efterfrågan men det är ett fenomen som är väl belagt. Det finns till exempel en studie från Israel där man provade att ge föräldrar som hämtade sina barn på dagis för sent straffavgifter. Resultatet blev att de hämtade sina barn ännu senare. Förklaringen är att föräldrarna anser att de har rätt att komma sent när de betalar.

Skatter och avgifter kan naturligtvis modifiera folks beteenden och konsumtion men förutsätter att de införs på en relativt hög nivå. Sverige har haft en koldioxidskatt i tjugo år utan att man kan se några tecken på att vi håller på att lämna bilsamhället bakom oss.

Naturligtvis kan man öka koldioxidskatten i framtiden så att den faktisk påverkar konsumtionen. Framtiden är alltid full av möjligheter och löften. Problemet är att skatten har negativa effekter idag. En är att allmänheten kommer att tanka med bättre samvete.

Klassaspekten på koldioxidskatten blir tydlig om man jämför den med Kyotoprotokollets system där storföretag gratis får utsläppsrättigheter som de till och med kan sälja.

Den borgliga nationalekonomis utvecklingskoncept motsvarar vad vanligt folk skulle kalla avveckling. Haven fiskas ur, oljan tar slut, och jordbruksmarken eroderar. Växthuseffekten är nu. Det skulle behövas flera nya planeter för att plundringen ska kunna fortsätta. Världen har blivit för liten för ytterligare framsteg av den här typen. Viljan att försvara systemet är dock oförändrad.

Allt eftersom det fysiska rummet tar slut har makten över det mentala allt viktigare. Där har också systemet haft enorma framgångar. Under 1900 talet har konsumenten och medborgaren proletariserats på samma sätt som arbetarna under 1800-talets industrialisering.

Systemet försvarar sig genom att vända saker till sin motsats. Krig är fred, egoism är altruism, och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Man talat om grön bilism, uthållig tillväxt, eller kapitalism med mänskligt ansikte.



Systemets mentala dominans är nu så stor att det behöver ta mycket liten hänsyn till hur det ser ut i det allt dystrare fysiska rummet.




I USA tror 2/3 av befolkningen på fullt allvar att de kommer att bli rika. Orättvisor är numera definitionsmässigt en fråga om diskriminering på grund av ras, kön eller sexualitet.

Även om vi inte är där i Sverige (ännu) finns det dock gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.