torsdag, februari 25, 2010

Antisemitismens nya skepnad


Högerpartier världen över stöder i dag Israel och till och med delar av extremhögern har blivit Israelvänlig. Varför är det så?

65 år efter att Röda armén befriade Hitlertysklands dödsläger skrivs det om vikten av att inte glömma förintelsen. Det är en märklig farhåga, då den numera har blivit ett fast inslag i politisk debatt och populärkultur. Quentin Tarantinos Inglouroius basterds är bara den senaste i en rad framgångsrika Hollywoodfilmer som behandlat antisemitismen och folkmordet under andra världskriget.

Så har det dock inte alltid varit. Under och en tid efter andra världskriget var intresset för förintelsen måttligt. Marcus Hanssons c-uppsats Förintelsen i skollitteraturen visar att det var förhållandevis sent som svenska gymnasister fick läsa om mordet på sex miljoner judar. I en lärobok som gavs ut 1948 stod det till exempel inte ett ord. Tio år senare ägnade en ny bok förintelsen fyra rader! Sedan ökade utrymmet ytterst långsamt.

Det verkar, om man får tro Hansson, som om den första svenska lärobok som gav förintelsen någorlunda rimlig uppmärksamhet kom först 1978 (40 rader). Alla läroböcker ägnade kriget ett stort antal sidor, så att nazisternas koncentrationsläger fick så litet utrymme kan inte förklaras med att det låg för nära i tiden.

Det är inte heller så att ointresset för förintelsen skulle ha varit ett specifikt svenskt fenomen. Under andra världskriget höll de allierade i stort sett tyst. Ett skäl kan ha varit att alla lögner man spridit om tyska förbrytelser under första världskriget gjort att världen inte skulle ha trott dem. Andra världskrigets tyska folkmord lät alltför likt den allierade antityska propagandan från första världskriget för att låta trovärdig.

En annan förklaring kan vara att det saknades politiskt stöd bland allmänheten för att hjälpa de förföljda judarna. När en nära medarbetare till de Charles Gaulle bad honom att ta upp Hitlers folkmord i ett av sina radiotal från London så vägrade han. de Gaulle omgav sig med judiska medarbetare men ville inte att det skulle framstå som om han var i krig för att ”rädda judarna”.

Åren efter kriget var folkmordet ett inslag i avnazifieringen. Men det var främst tyskarna som blev informerade. Varken Churchill, Eisenhower eller de Gaulle tyckte att det var värt att skriva om förintelsen i sina krigsmemoarer.

Det faktum att det tog 20 år innan man började diskutera förintelsen på allvar talar emot föreställningen att staten Israel skulle ha bildats för att västmakterna kände skuld över vad som hänt. De stater som röstade i FN för att dela Palestina den 29 november 1947 hade strax innan röstat emot eller lagt ner sina röster gällande en arabisk resolution som gick ut på att västmakterna skulle ta emot de flyktingar som överlevt förintelsen.

Judiska organisationer i Amerika lobbade inte heller för att USA skulle ta emot dem. Och Israels förste premiärminister David Ben-Gurion talade om dem som ”personer som inte hade överlevt om de inte varit det de var: hårda, elaka, egoister, och det de gått igenom där borta har förstört de positiva sidor de haft”.

Mycket tyder istället på att stödet till Israel hade realpolitiska motiv. För Frankrike som hade annekterat Algeriet var stödet till Israel ett sätt att motarbeta alla former av arabisk nationalism.

Ska man tro på att 2000 år av judehat i den kristna världen plötsligt försvunnit på några få årtionden? I dag finns förvisso nästan inte den öppna aggressiva antisemitism man kunde se på 1930- och 40-talen. Det finns också ett relativt stort stöd för Israel.

Men hur ska man tolka det faktum att de flesta av dagens Israelvänner kommer från samma grupper som för 60 år sedan hyste de flesta antisemiter? I USA finns det många miljoner kristna sionister. Runt om i världen är stödet för Israel i regel starkast bland dem vars politiska värderingar ligger till höger. I Sverige är till exempel moderaterna det mest Israelvänliga partiet.

Till och med delar av extremhögern har blivit Israelvänlig. För två år sedan fick en svensk för första gången Herzlpriset, som delas ut av World zionist organization, för ”exceptionella insatser för Israel och sionismen”. Ted Ekeroth, som pristagaren heter, är också aktiv i Sverigedemokraterna. Det verkar i dag uppenbart att Teodor Herzl, en av sionismens grundare, håller på att få rätt när han hävdade att ”antisemiterna kommer att bli våra mest pålitliga vänner…”.

Columbiaprofessorn Joseph A Massad har pekat på en intressant symmetri mellan orientalism och antisemitism som kan förklara denna omvandling. Förr såg antisemiter judar som ett stycke Asien i Europa. I dag går mycket av Israelvännernas försvar ut på att Israel är ett stycke Europa i Asien. Israel har blivit en bastion för västerländska värden i det barbariska Asien. Israel marknadsförs som den enda demokratin i Mellanöstern samtidigt som man hela tiden påvisar palestiniernas underlägsna natur. I Israel kan juden bli den soldat och jordbrukare han nekades bli i Europa. I Israel får juden, som i århundraden anklagats för att vara en parasit, öknen bokstavligen att blomma. Araben är däremot oduglig både som soldat och jordbrukare. I Israel har ”undermänniskan” blivit ”övermänniskan” medan palestiniern inte är mer än ”ett djur på två ben”, som Menachem Begin formulerade det.

Antisemitismen har inte försvunnit, menar Massad: den lever vidare men objektet har bytts ut. Juden har förvandlats till antisemit och araben till jude. Den gamla antisemitiska epitetet ”smutsig jude” har blivit det i Israel så populära uttrycket ”smutsig arab” (aravim melukhlakhim).

Publicerad i Fria Tidningen

-----
uppdatering 28/2: Ali Esbati har varit inne på samma spår i Flamman

1 kommentar:

Anonym sa...

Dagens överrepresentation av sionistiska intressen i världspolitiken är inte ny:

http://www.counterpunch.org/atzmon03032007.html