fredag, februari 12, 2010

Enighet som leder till fiasko


När folk dör i olyckor är det naturligt att undra om det hade kunnat undvikas. Det är en fråga som är än mer aktuell nu när unga svenskar dött på grund av ett politiskt beslut att skicka ut dem i ett krig på andra sidan jordklotet. De levande letar alltid desperat efter en mening med döden.

I höstas gav försvarsministern över tjugo skäl till varför Sverige krigar i Afghanistan. Om han menar allvar så finns det uppåt sjuttio andra länder som Sverige borde invadera. Och om han verkligen tror på sitt eget prat så borde ju dagens korrupta regim som håller sig kvar med hjälp av valfusk och västerländska trupper också störtas.

Försvarsministern, som själv var vapenvägrare när han skulle göra lumpen, påpekade också att det just är risken som de svenska soldaterna löper som gör att de måste vara där. Statsministern sa nyligen att "vi visar respekt genom att fortsätta insatsen".

Så vi är i Afghanistan för att visa respekt för dödade svenska soldater, och för att afghanerna skjuter på oss? Både statsministern och försvarsministern låter aktion och reaktion byta plats. Det är inte historien som förklarar nuet, utan nuet som förklarar historien.

Men är det verkligen respektlöst att förespråka att Sverige tar hem sina soldater från Afghanistan?

Redan under det första året av det Peleponnesiska kriget på fyrahundratalet före Kristus insåg den grekiske politikern Perikles hur effektfullt det var att hylla stupade soldater. Att tala om hjältemod och patriotism stärker samhörigheten. Att sudda ut skillnaden mellan respekten för dödade soldater och det politiska uppdraget som lett till deras död är ett användbart trick.

I Sverige, som haft fred länge, är vi inte vana vid det, men almanackan i andra länder är fulla med dagar då man ska minnas och hylla stupade soldater så att det ska bli lättare att mobilisera inför framtida krig. I Sverige tycker vi inte om stora ord, men "respekt" är lagom. Vem anser att respektlöshet är bra?

Sex av sju riksdagspartier har beslutat att Sverige ska delta i ockupationen av Afghanistan. Ändå visade en Sifo-undersökning i december att nästan sextio procent av svenska folket inte tycker att vi ska vara där. När den svenska politiska eliten är enig brukar det sluta med katastrof. Ett exempel är försvaret för den fasta växelkursen under Carl Bildts tid som statsminister.

Försvaret för kronan och försvaret för Sveriges krig i Afghanistan liknar varandra på det sättet att regeringen i bägge fallen säger sig kämpa för abstrakta ideal: 1992 slöt man upp bakom den fasta kronkursen; nu är det 2010 års svenska uppfattning om de mänskliga rättigheterna som man önskar införa i ett land långt borta.

Precis som 1992 tror man i dag att enighet och beslutsamhet ska göra kriget i Afghanistan till en framgång. I bägge fallen finns dock en underliggande verklighet som regeringen knappast kan ignorera någon längre tid. När idealen fick tusentals svenska företag att gå under gav regeringen upp den fasta kronkursen.

Vårt krig i Afghanistan är inte annorlunda, och det vet både regeringen och afghanerna. Regeringen har en budget för hur många kronor kriget kostar, men är osäker på det politiska priset för svenska liv.

Det politiska etablissemangets tro på behovet av enighet gör att vi kommer att gå stumma mot ett nytt självförvållat fiasko.

Publicerad i Kbladet.

Inga kommentarer: