torsdag, maj 06, 2010

Bajonetter med idéer


”Revolution är en idé som fått bajonetter”, sa Benito Mussolini en gång i tiden. Det finns tillfällen i historien (1798, 1917) då man det kan sägas stämma men det slående är annars hur ofta det snarare är bajonetterna som tycks få idéer.

Det förra seklet började med att USA erövrade Filipinerna från Spanien, utan att ha planerat det. Kriget 1898 hade först mer lokala ambitioner (Kuba) men eftersom den spanska flottan och armén var så oerhört svag erövrades också Filipinerna av bara farten. Först kom kriget, sedan var man tvungen att komma på varför man krigat.

Idag är det amerikanska militärindustriella komplexet ett av de mer uppenbara exempel på hur bajonetterna hela tiden talar. Ofta sker det genom tankesmedjor som finansieras av vapen och oljeindustrin. Idag är många av dessa besatta av att förklara varför väst måste konfrontera Iran, precis som man tidigare argumenterade för krig mot Irak. Men det militärindustriella komplexet är i sin tur bara en del – om än viktig – i näringslivets kontroll över nyhetsförmedlingen.

Med några få undantag, främst, public service finansieras nyhetsproduktionen idag av näringslivet. Det sker direkt som bekant genom att medias intäkter kommer via reklamintäkter (70-80 procent för dagstidningar och 100 procent för TV). Det sker också indirekt genom att näringslivet via sina reklamorganisationer, som förser media med gratismaterial i form av krönikor, debattinlägg eller kommentarer.

Nyhetsindustrin är just en industri där information skapas och distribueras efter en löpande bandprincip. De flesta nyheter skapas snarare åt media än av media. En brittisk studie kom fram till att åttio procent av nyheterna i Storbritanniens ledande tidningar kan spåras till press medelanden eller nyhetsbyråer. Bara tolv procent av nyheterna tycks ha skrivits av journalisterna själva. Det är alltså inte underligt om sambandet mellan nyheter och den traditionella verkligheten blir allt otydligare.

Nyheterna har allt mer tagits över av vad den amerikanske historikern Daniel Boorstin kallar för pseudohändelser. En pseudohändelse är inte nödvändigtvis overklig men den handlar om en värld som arrangerats för och av media. En klassisk pseudohändelse är en intervju eller en presskonferens som i regel arrangeras av företagare, politiker eller kändisar från underhållningsvärlden. Pseudohändelser som arrangeras för media är enklare för media att processa vilket leder till att de tränger ut den traditionella verkligheten. Debatter handlar mer om debatten än om verkligheten.

Reepaluaffären
var en typisk pseudohändelse. Den handlade till exempel egentligen aldrig om hur Malmös judar egentligen har det, utan nästan uteslutande om Reepalus uttalanden, syften och intentioner. Det var som många pseudohändelser en debatt om en debatt där nyhetsvärdet var mer beroende av exponering i media än av en självständig bedömning av betydelsen av ickearrangerad verklighet. Ju mer media skrev, desto större nyhetsvärde fick affären.

Problemet med dagens nyhets och idédebatt bottnar inte i en konspiration utan är en direkt konsekvens av hur marknadsekonomin fungerar och de tekniska förutsättningarna för nyhetsproduktion.


En av vår tids stora paradoxer är att vi lever i en värld där allt rapporteras i direkt samtidigt som föreställningar om framtiden får allt större betydelse.

Aktiekurser avgörs till exempel inte av dagens vinster utan vad spekulanterna tror att andra tror om deras framtida vinstpotential. Det är inte företaget i sig som är avgörande utan attityderna till detta företag. Aktiekursen är ett sätt att föregripa morgondagens verklighet. Ekonomin i stort styrs i hög grad av föreställningar om framtiden.

Moderna rasister resonerar inte annorlunda än ekonomer. Rasisterna har skrotat talet om raser och varnar i stället för kulturkrockar. Kulturer är precis som människor lika mycket värda – hävdar rent av en del av dem – men vi bör akta oss för kulturkrockar. Det är alltså inte invandrarna själva som är problemet, säger de sluga rasisterna idag, utan attityderna till deras kulturer. Dagens rasister säger sig stå för en slags preventiv rasism och arbetar alltså även de för att föregripa morgondagens verklighet.

En variant är retoriken från dem som säger sig bekämpa hat mot judar. Det är sällan någon av dessa antirasister pekar ut antisemitism men desto vanligare att de varnar för vad de kallar antisemitiska tankefigurer som kan leda till antisemitism.

Att pseudoverkligheten brer ut sig i media är alltså bara en aspekt av att samhället i stort allt mer vänder ryggen åt det iakttagbara och det förgångna, för att i stället koncentrera sig på arrangerade evenemang, intentioner och framtiden. De som kontrollerar våra föreställningar om framtiden kontrollerar också nutiden.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Uppenbarligen betyder verkligheten inget längre.

"Jag anser inte det", säger statsrådet Carlgren om expertisen pekar på att han har fel.

Ett annat exempel är regionplanen för Stockholm som tas i morron. Det angivna målet i den är att minska miljöpåverkan och korta avstånden. Effekten av den blir den raka motsatsen, säger den lagligen påbjudna konsekvensanalysen. Men det påverkar inte Stockholms landsting, dom tar planen i alla fall.

Vad spelar verkligheten för roll, huvudsaken är vad man tycker.

Pierre Gilly sa...

Är inte världen skön?