söndag, maj 02, 2010

Bankernas återkomst


Känd finansman

För bara ett år sedan räddades många av världens banker från konkurs genom statliga ingripanden. Bankerna hade spekulerat ihjäl sig men gavs på konstgjord väg nytt liv. Enligt OECD gick räddningen på 11 400 miljarder dollar. Det motsvarar 1676 dollar per människa på jorden.

Finns det något viktigare än att rädda världens ekonomiska elit från sina egna misslyckanden? Uppenbarligen inte om det är så att världen styrs av människor som vet vad de gör. I USA liknade president Obama bankstödet vid ett tandläkarbesök: ingen tycker om att få en rotfyllning men ibland är det nödvändigt. Men 11 400 miljarder dollar är bara första akten i pjäs där samma aktörer spelar olika roller.

I akt två, som utspelar sig just nu tackar bankerna för hjälpen genom att tillsammans med hedgefonder spekulera mot skuldsatta stater som Grekland, Portugal och Spanien. De kreditvärderingsföretag som utlöst krisen genom att sänka dessa länders betyg är samma företag som tidigare klassade till exempel Enron som ett extremt säkert företag tills bara fyra dagar innan det gjorde sin magnifika konkurs. Och det är också samma kreditvärderingsföretag som så sent som i början av 2007 rekommenderade investeringar i den amerikanska fastighetsbubblan. Trots att man alltså begått enorma tabbar så har dessa företag inte drabbats ekonomiskt av dem. Inte heller verkar det som förtroendet för dem minskat.

I akt tre visar det sig att Grekland, Portugal och Spanien förfalskat sina räkenskaper med hjälp av Goldman Sachs, JP Morgan och andra amerikanska storbanker. Enligt den tyska tidningen Der Spiegel som var först med att avslöja skandalen har bland annat Goldman hjälpt Grekland att dölja sina skulder med hjälp av avancerade finansiella operationer. Ett skäl till att Tysklands förbundskansler och Frankrikes president är tvungna att hjälpa Grekland är att samma banker även verka ha hjälpt Portugal och Spanien att förfalska sina räkenskaper.

Eurokrisen sätter fingret på en rad intressanta frågor. Värdepapper som bottnade i den amerikanska finansbubblan stod för fyrtio procent av kreditvärderingsföretags verksamhet. Är det rimligt att kreditvärderingsföretagen har ekonomiska intressen i de rekommendationer man ger? Idag gynnar bokföringsregler investeringar i vad kreditvärderingsföretagen hävdar är säkra papper. Bokföringstekniska skäl gör nu att investerare drar sig från att köpa obligationer som utfärdats av den grekiska staten. Kreditvärderingsföretagen – i praktiken handlar är det bara tre, Moody´s, Standard and Poor´s och Fitch - har alltså möjlighet att bestämma vilken ränta både företag och stater ska betala på sina skulder. Är det rimligt att privata företag – som dessutom gång på gång visat sig haft fel – har den makten?

När privatägda banker hotades av konkurs för ett år sedan drev centralbanker världen över ner räntorna till nästan noll procent. Det gav bankerna enorma vinstmarginaler samtidigt som det dämpade fallet på fastighetsmarknaden. Varför har vi en värld där stater genom sina centralbanker förser privatbanker med enorma mängder kapital till skrattretande låga räntor medan samma stater sedan lånar samma pengar till sex, åtta, tio eller tolv gånger högre ränta? Är det rimligt att staten ytterst hela tiden står för riskerna medan det privata kapitalet får vinsterna?

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Klart det är orimligt - men orimligt lönsamt - för de orimliga:

Pierre Gilly sa...

Kerstin, du är en riktig nattuggla :)

Kerstin sa...

Hrm, jo, men det kunde ju vara tvärtom också. Min svärfar exempelvis, lade sig klockan 7 på kvällarna och steg upp mellan tre och fyra på morgonen.

Världen är alltså full av konstiga kroppar :-).

Pierre Gilly sa...

Extrema morgonugglor är väll också på sätt och vis nattugglor...