onsdag, maj 12, 2010

Problemet med Grekland eller Greklands problem


Hermes, tjuvarnas och affärsmännens gud


Visst är Grekland korrupt och ineffektivt. Det låter hemskt svepande att säga så men det är sant. De 320 miljarder dollar som landet fått i stöd från EU de senaste trettio åren har inte används väl.

Studier visar att grekerna är mästare i korruption. I en som gjorts av Transparency International hävdas det rent av att korruptionen delvis kan förklara krisen. Det går att muta såväl sjukvårdspersonal som offentliga tjänstemän. Alla samhällsklasser "drar nytta av och tolererar korruption och skattefusk", skrev Georges Pagoulatos, som är ekonomiprofessor på Atens universitet, nyligen i tidningen Kathimérini. För de som inte har så mycket drygar det ut inkomsterna, och för de välbärgade är det ett sätt att bli rikare hävdar han. De flesta kommentarer om den grekiska finanskrisen går ut på att problemen orsakats av populistiska politiker och överkonsumtion. De lösningar som föreslås handlar om att effektivisera den nuvarande samhällsordningen genom att minska utgifterna. En variant av detta är de som efterlyser mer överstatlighet inom Euroområdet.

Ändå är kopplingen mellan den usla grekiska ekonomin och finanskrisen inte alls självklar. Andra länder har liknande underskott och ännu mer skulder i förhållande till BNP än Grekland.

Det finns dock alternativa sätt att förklara och åtgärda den här typen av finanskriser som mainstream media aldrig ens antyder om.

En radikalare reform av världens finansmarknader vore att återgå till hur det var för några decennier sedan då många stater huvudsakligen tog sina lån inom landet. I stället för att lagstifta om att en del av svenska pensionsfondernas kapital måste satsas i aktiefonder kunde man lagstifta om att de måste köpa stadsobligationer. I Japan ägs stadsskulden till 95 procent av landets egna medborgare, vilket förmodligen förklarar hur skulden kan uppgå till 200 procent av BNP utan att det utlöst någon kris.

Ännu bättre vore att gå direkt på kärnfrågan. Idag låter stater banker skapa minst 90 procent av kapitalet i världen. En hundralapp som skapats av en centralbank ger genom den så kallade multiplikator effekten upphov till ytterligare 900 kronor i elektroniska pengar. När någon sätter in en hundring på banken kan den låna ut runt nittio kronor. Förr eller senare sätts dessa nittio kronor in i en bank, vilket gör det möjligt att låna ut runt 80 kronor, och så vidare. Banker kan alltså låna ut mot ränta, pengar som inte existerar fysiskt. Vinsterna i detta system privatiseras men när det uppstår bubblor så träder oftast staten in och nationaliserar förlusterna.



Att stater lånar pengar av privata intressen beror i hög grad på att staten överlåtit privilegiet att skapa kapital åt de privata bolag vi kallar banker. Lösningen behöver inte vara att förbjuda privat bankverksamhet, utan att införa rimligare krav på säkerhet. I en marknadsekonomi ska vem som helst kunna låna ut till vilken ränta de vill under förutsättning att man lånar ut sina egna pengar. En viss spekulation med bankernas sparkonton kan kanske också tillåtas men då bör säkerheten snarare vara 80-90 procent än dagens 10-15 %. (Till detta kan man koppla olika regler om att bankanställdas bonus och avkastningen på bankaktier retroaktivt kan konfiskeras ett antal år tillbaka i händelse av att banken går i konkurs.)

Fördelen med statliga banker är att de som ytterst garanterar systemets stabilitet (skattebetalarna) också får del av vinsterna. Och räntevinsterna är så stora att staten nästan skulle kunna avskaffa inkomstskatterna.

Problemet med Grekland är egentligen inte Greklands problem. Den grekiska finanskrisen är ett naturligt resultat av en ekonomisk världsordning där alla spelregler riggats för att en minoritet ska ha makten över majoriteten. Dagens världsordning har större likheter med medeltiden där bönder var tvungna att arbeta gratis åt feodalherrar (dagsverke), än riktig kapitalism eller fri marknad.

Publicerad i Tidningen Kulturen

Inga kommentarer: