torsdag, augusti 19, 2010

Rapport från landet Non



Soppfritt från mitt fönster


Det första franska ordet jag lärde mig som barn var inte mama eller papa utan non. Non, gör inte si eller så. Non, gå till ditt rum och se efter om du finns där. Non är inte bara det ord franska föräldrar verkar använda mest när de talar till sina barn, utan också svaret på i stort sett alla frågor man ställer till myndigheter.

När jag ringde polisen förra året och bad dem se till min lägenhet eftersom någon brutit sig in och bosatt sig där svarade man naturligtvis ”non monsieur.” ”Det kan vi inte. Omöjligt.”

Kommissarien förklarade att det var emot deras regler att åtgärda klagomål per telefon, när det var utlandssamtal. När min kusin framförde samma begäran på plats var svaret naturligtvis: ”Non madame. Ni måste ha skriftlig fullmakt från ägaren innan vi kan göra något. Dessutom måste ni vända er till en annan polisstation.”

Fransk polis är mästare i att säga nej, men det privata näringslivet ligger inte långt efter. I Sverige har det hänt att jag kunnat ta ut pengar på banken utan ID-kort, trots att de inte känt mig, men i Frankrike har jag blivit nekad att sätta in pengar på mitt konto (Jag vet inte vilket som är mest absurt). Det finns inte mycket att förstå, annat än att det oftare är lättare att säga nej än att göra sitt jobb.

Det mesta är reglerat i Frankrike. Det finns en lag som förbjuder markbundna TV-kanaler att visa långfilmer på fredagar, då staten vill att folk ska gå ut och konsumera. En annan tvingar radiokanaler att se till att minst 70 procent av all musik som spelas mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen är fransk, då staten vill skydda fransk musikindustri. En komplicerad lag säger att man inte får fotografera och publicera bilder på privatpersoner utan deras skriftliga medgivande (den gäller i mindre grad offentliga personer).

Listan över absurda förbud och restriktioner är oändlig. En del, som att grisar inte får kallas Napoleon, är klara. Andra behöver man experthjälp för att förstå. De flesta bryr sig varken allmänhet eller polisen om. Restaurangerna i mitt kvarter har till exempel kastat sina sopor på min gata i åratal, trots eller kanske just på grund av en stor förbudsskylt, men då jag inte har en farbror inom polisen eller någon kusin som jobbar i stadshuset säger alla non, non, non när jag ber dem fixa det.

Tyvärr tillkommer hela tiden nya absurda lagar. President Sarkozy, som lär vara jurist, drev till exempel nyss igenom en lag som kriminaliserar vissa typer av kläder (heltäckande slöja).

Regeringen ger också direktiv om att äldre lagar ska tolkas på nya tokiga sätt. Det är till exempel olagligt i Frankrike att uppmana till bojkott av israeliska produkter. Att uppmana andra att till exempel inte äta israeliska apelsiner är en form av hatbrott hävdar den franska justitieministern, som gett alla åklagare order om höjd beredskap. (Att förespråka bojkott av andra länders varor är dock ännu inget brott).

När turerna kring den illegala finansieringen av president Sarkozys parti nu i veckan tog upp allt syre i media lanserade han förslaget att man bör straffa föräldrar till barn som begått brott…

Men allt detta är inget jämfört med Sarkozys senaste förslag som går ut på att personer som begår vissa typer av brott ska kunna bli av med sitt medborgarskap, om de inte föddes som franska medborgare. Det innebär att samma brott kan leda till olika straff, beroende på etniskt ursprung. I praktiken införs ett andra klassens medborgarskap för invandrare, eller barn till invandrare. På trettio och fyrtiotalet skulle man kalla en sådan politik för fascistisk.

Publicerad i Fria Tidningen

1 kommentar:

Kerstin sa...

På trettio och fyrtiotalet skulle man kalla en sådan politik för fascistisk.
Den politiken är fortfarande fascistisk - och rasistisk.