torsdag, september 30, 2010

Om överdriven tro på demokrati


Affischen är stulen från den geniala tankesmedjan Badland Hyena



En av de bästa böckerna om Marx filosofi jag hittat är Raymond Arons Le Marxism de Marx. Jag läser hellre antimarxisten Aron än till exempel Jean-Paul Sartre. Ofta håller jag inte med Aron men han resonerar ofta på ett kunnigare och intressantare sätt än många som kallar sig marxister. Och som filosof var Aron vida bättre än Sartre.

Aron är inte ensam. Jag läser naturligtvis Claude Lefort men också yngre tänkare som Pascal Bruckner och Daniel Lefeuvre som kan öppna spännande perspektiv (Jag har skrivit om dem.). Det finns fler. Politiskt står jag så långt bort ifrån dem man kan komma men jag kan inte annat än att respektera deras kunskap och originalitet.

I Sverige är det dock glesare med högertänkare. Herbert Tingsten höjde DN:s nivå rejält på sin tid. Olof Lagercrantz kan man läsa för stilens skull men det var Tingsten som hade något intressant att säga om politik. Idag är det bara Göran Rosenberg som håller en så pass hög nivå att han skulle kunna gå på export.

När jag läser Rosenberg litar jag på att han citerar personer rätt och refererar annat på ett korrekt sätt. När folk från tankesmedjor och ledarsidor någon gång refererar innehållet i en rapport på ett rimligt sätt blir jag däremot förvånad. Teserna i svenska ledare är förutsägbara, ibland öppet människofientliga, statistiken absurt selektivt utvald och logiken debil.

Sverige är ett litet land utan intellektuella traditioner av betydelse men Danmark och Finland som är ännu mindre har ändå lyckats ge världen tänkare som Søren Kierkegaard och Henrik Von Wright. (Det enda Sverige är känt för i filosofiska sammanhang är att Renée Descartes frös ihjäl i Stockholm, och att Foucault blev helt oförstådd när han försökte lägga fram sin doktorsavhandling i Uppsala).

Nuförtiden verkar den svenska högern fullständigt ha gett upp alla intellektuella ambitioner. På åttiotalet var SvD en kvalitetstidning. Kultursidan håller fortfarande ofta en anständig nivå men annars håller tidningen ofta samma nivå som Ulf Nilsson på Expressen. Göran Skytte säger sig vara kallad till journalistiken av den heliga anden, papisten Roland Poirier Martinssons tror att det finns vetenskapliga bevis för guds existens… Det är rena medeltiden.

Det är inte tron i sig jag vänder mig emot. Det finns många kristna tänkare jag respekterar. Två av mina husgudar är för övrigt österrikaren Ivan Illich och fransmannen Jacques Ellul som lyckades förena kristna värderingar med en förbluffande intressanta och originella insikter om samhället. Grundproblemet med den svenska högern är att olika former av idealistiskt tänkande isolerat den från verkligheten.

Det finns kristna fundamentalister, (ny)liberaler (som dyrkar marknaden), och en grupp som i brist på ett bra namn skulle kunna kallas demokratifanatiker (nydemokrater?). Ibland förekommer dessa grupper i olika kombinationer. Gemensamt för dem är att de tycks fastlåsta i färdiga tankemallar, och predikar i stället för att argumentera. De ingår i vad man kan kalla en flykt från upplysningens ideal, eller rent av, från verkligheten.

Det går inte att diskutera kristna fundamentalister som anser att det finns en gudomlig ordning som står över allt vad människor hittar på. Vad för samtal kan man föra med människor som anser att Gud för några tusen år sedan givit folk av judisk tro rätt till ett visst stycke mark i mellanöstern?

Det går inte att diskutera ekonomi och samhälle med nyliberaler som fått uppenbarelsen att marknaden är lösningen på allt, oavsett vad den empiriska verkligheten visar. Och det är meningslöst att debattera med individer som alltid utgår ifrån att borgerliga demokratier alltid handlar mer rätt än ickedemokratier.

De första två grupperna är välkända, men den tredje behöver kanske en närmare förklaring.Det är (naturligtvis) inte ett problem att föredra demokrati framför diktatur. Svårigheterna börjar när man utifrån ett principiellt och teoretiskt ställningstagande drar slutsatser om verkligheten. Det är bra att ha en karta (teori om världen), men om terrängen avviker från kartan, bör man fundera på om kartan inte behöver korrigeras.

Ett konkret exempel på hur verklighetsfrämmande hur demokratifanatiker kan hamna är Timbromannen Fredrik Segerfeldts angrepp på FN i SvD. Segerfeldt hävdar att FN misslyckat med sitt uppdrag att skapa fred och att grundproblemet är att diktaturer har inflytande över organisation. Hans tyngsta argument är folkmordet i Rwanda 1994.

Det kan verka absurt att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet men ingenting tyder på att Rwandas ambassadör Jean Damascene Bizimana hade något inflytande över FN:s agerande eller icke agerande (Det är bara de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet som har vetorätt).

Däremot så visar en mängd nu offentliga dokument att USA (demokratin) spelade en ledande roll för FN:s passivitet. FN hade redan en fredsbevarande styrka (UNAMIR) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef General Dallaire rekommenderade att FN skickade mer soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan i stället reducerades med 90 procent. President Clinton vägrade också in i det längsta att använda ordet folkmord, trots att tidningarna talade om det varje dag. (Varför han gjorde det hör inte hit men för de som är intresserade rekommenderar jag Samatha Powers utmärkta bok A problem from Hell America and the Age of Genocide.)

Andra frisläppta dokument visar också att Frankrike och USA innan folkmordet använde Rwandas befolkningsgrupper Hutuer och Tutsier, som pjäser i kampen om inflytande i regionen. Frankrikes dåvarande president Francois Mitterand stödde länge Huturegeringen i Rwanda, som sedan utförde folkmordet, för att han såg det som ett sätt att motarbeta de USA stödda Tutsierna.

Av det här kan man naturligtvis inte dra slutsatsen att demokratier skulle vara sämre än diktaturer. Men det finns heller inga skäl att tro att FN hade agerat mer kraftfullt om enbart demokratiska stater suttit i säkerhetsrådet. Det är bra att vara demokrat men inte om man låter principiella ställningstaganden förblinda faktiska händelseförlopp.


Från Badland Hyenas kampanjmaterial


Fredrik Segerfeldt kritik av FN är ett exempel på hur idealism (i betydelsen att sätta idéer framför verklighet) allt mer tagit över den svenska högerns tänkande och gjort den ointressant.

En konsekvens av att kristna fundamentalister, nyliberaler, och demokratifanatiker anser sig sitta inne med den teoretiska sanningen om världens natur är att det inte längre är viktigt att hålla reda på fakta.

Den borgliga dominansen har uppkommit mer som ett resultat av kapitalet bakom idéerna än idéernas inneboende styrka. Den politiska debatten i Sverige är ofta lika osaklig och ointressant som reklam för raklödder eller McDonald. Och eftersom debatt och reklam får pengar från samma ställe är det inte förvånande. Om det var tidningsläsarna, i stället för näringslivet som finansierade pressen hade situationen varit bättre.

-------

(För övrigt har det vi kallar demokrati inte mycket att göra med vad de som uppfann den menade med folkstyre: Är det svenska valet demokratiskt?)

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Men det är väl bra. Då borde det vara lätt att konkurrera ut dom? Men det görs få försök i den vägen.

Den s.k. vänstern är alldeles för belåten med att vara pensionerad opposition och alldeles för van vid att aldrig tas på allvar. Eller kanske snarare för nöjd med att vara en sekt där man per automatik alltid har rätt av moraliska skäl.

När högern blir intelligent är det dags att kolla om man har klockan kvar, som Orwell sa. Men vänstern är lika självbelåten den, trots de senaste tretti årens bedrövliga facit. Det är den stora gåtan.

Josef sa...

Bra inlägg, och trevlig blogg. Jag har funderat en del över den där blinda idealismen, och du verkar mena att en "lösning" är att "hålla reda på fakta," det kanske är lite väl petigt av mig, men jag tror att ett av problemen är att man närmar sig kunskap som fakta, och glömmer den bredare historien. Idealismen är farlig när den blir historielös.

Anonym sa...

Arthur Schopenhauer, född 22 februari 1788 i Danzig (nuvarande Gdańsk), död 21 september 1860 i Frankfurt am Main, var en tysk filosof.

Pierre Gilly sa...

Stammer. Det var Søren Kierkegaard jag tankte pa. Ska andra i texten.