söndag, september 26, 2010

Rädslans kolportörer





Vi som lever på det norra halvklotet har aldrig haft det bättre än idag. Vi lever längre och bekvämare än våra föräldrar, och våra barn ser av allt att döma ut att få ännu säkrare och bättre liv. Även folk med små inkomster lever ofta bättre än de flesta kungar på artonhundratalet.

Samhällets reaktion på denna välfärdsrevolution är dock ofta att måla upp det ena katastrofscenariot efter det andra. I stället för att presentera den kraftigt stigande medellivslängden som något positivt – folk är ju också friskare längre tid – talar opinionsbildare om ett pensionsproblem. Att produktiviteten också ökat enormt och att allt färre människor behövs för att producera allt mer talas det inte om.

Många svenskar verkar tro att brottsligheten ökar, trots att allt tyder på att Sverige aldrig varit fredligare. Antalet mord i Sverige har varit mer eller mindre konstant de senaste trettio åren (runt hundra om året eller färre) trots att befolkningen ökat. Det är bara media som rapporterar allt mer om morden.

Historiskt sett har det förmodligen varit bra att vara rädd och missnöjd för att överleva men i dagens högteknologiska välfärdssamhälle är det uppenbart att rädslan är allt mer irrationell. En av de mer fascinerande aspekterna är att vi ofta är rädda när vi saknar skäl, och orädda när det finns anledning att vara det. Pensionär är till exempel allra räddast för våld, trots att de tillhör den grupp som är minst utsatta.

Många är rädda för att flyga, men få tycker att det är läskigt att åka bil. Ändå är risken större att dö i bilen på väg till flygplatsen, än att flyga. Året efter attacken mot World Trade Center omkom nästan 1600 amerikaner mer än vanligt i trafiken som en följd av denna irrationella rädsla för att flyga. Ändå talar man sällan om trafikdöden, trots att den tar runt en halv miljon människors liv varje år runt om i världen.

På 90 talet gav media i Sverige enorm uppmärksamhet åt Extacy, en drog som inte är beroendeframkallande och har orsakat ett par dödsfall. Men någon liknande panik har media aldrig ägnat alkoholen som dödar runt 2000 svenskar i yrkesverksam ålder om året.

Ett oerhört populärt skräckscenario bland vissa makthavare i västvärlden, och därmed i media, är att terrorister ska komma över massförstörelsevapen och lyckas döda en ofantlig massa människor. Även om det finns terrorister som önskar sig dessa vapen så finns det goda skäl att tvivla på att de kommer att lyckas.






Den enda gången en terroristorganisation använt massförstörelsevapen tyder också på att faran är överdriven. 1995 utförde Aum Shinkrikyo-sekten en nervgasattacken i Tokyo. Med 60 000 medlemmar, och uppåt en miljard dollar i kontanter hade Aum vida större resurser än Al Qaida. Till skillnad från andra terroristorganisationer hade Aum också första klassens biologer, kemister och fysiker, som de värvat från några av de bästa universiteten i Japan. En forskare hävdade senare att han gått med i Aum-sekten eftersom deras laboratorium var betydligt bättre än det som hans universitet erbjöd. Som mest hade Aum tjugo forskare som arbetade med biologiska vapen.

De fem terroristerna med elva plastpåsar med nervgas som gick ner i Tokyos tunnelbana dödade tolv människor. Det här är tolv för mycket men för en terroristorganisation med ambitionen att döda miljoner människor var det naturligtvis ett fiasko. De japanska terroristernas misslyckande visar att det inte bara är svårt att ta fram massförstörelsevapen: det är minst lika svårt att hitta effektiva sätt att använda dem.

Terroristerna hade förmodligen kunnat döda fler med basebollträn. Man kan också jämföra med den bomb som Timothy McVeigh byggde med konstgödsel och bensin och som tog livet av 168 människor i Oklahoma City 1995.

Aum-terroristernas misslyckande talar för att CIA har rätt när den hävdar att det är betydligt svårare för terrorister att komma över och använda massförstörelsevapen än vad som vanligtvis framgår i media.

Oavsett vilken typ av vapen terroristerna använder är det objektivt sett ett marginellt fenomen som i genomsnitt dödade 379 människor om året i hela världen mellan 1986 och 2007 (enligt RAND-MIPT, en databas över terrorism). Det kan jämföras med att fetma tar livet av 100 000 amerikaner om året.

En förklaring till att riskerna i samhället ofta presenteras fel är att många har ett intresse av att skrämmas. Rädslan speglar hur marknadsekonomin och den representativa demokratin fungerar.



Det finns en hel säkerhetsindustri – till exempel svenska Securitas – som paradoxalt nog är helt beroende av att folk och företag känner sig osäkra och rädda. Banker och pensionsfonder tjänar miljarder på att övertyga allmänheten om att de kan sluta som fattigpensionärer utan deras tjänster. I de länder där man numera tillåter läkemedelsbolag att göra reklam direkt riktat om allmänheten är det tydligt att man använder sig av rädsla för att sälja sina piller.

Det finns goda skäl att undra om det inte fanns ekonomiska intressen bakom den enorma uppmärksamhet som fågelinfluensan fick för inte så länge sedan. Tidigare har vi sett hur dataansvariga på olika företag, tillsammans med datasäkerhetsföretag, tillsammans med medias behov av dramatiska berättelser, skapade en saga om att alla datorer på jorden skulle sluta fungera när det nya årtusendet började (milleniumbuggen).

De största och skickligaste av rädslans kolportörer är dock det amerikanska säkerhetsindustriella komplexet som varje år får 1000 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar. Det är en manna från himlen som man i likhet med andra byråkratier aldrig självmant kommer att avstå ifrån. När militära organisationer en gång väl byggts upp avvecklas de aldrig. Det gäller såväl alla amerikanska baser utomlands, som hur krigsmakten är uppbyggd.

Den amerikanska flottan med dess hangarfartyg byggdes upp för att konfrontera den japanska. Men trots att Japan varit allierad med USA i över sextio år nu, och inte längre har en flotta fortsätter USA att bygga hangarfartyg och slagskepp. Det enorma amerikanska flygvapnet skapades för att möta Sovjetunionens lika enorma flygvapen, men trots att Sovjetunionen är borta, fortsätter USA att bygga jaktplan. I brist på verkliga hot framställer man militära dvärgstater som Irak och nu Iran som om de vore militära stormakter. Det finns jobb som direkt eller indirekt är beroende av den amerikanska krigsmakten i de flesta amerikanska valkretsar, så det är inte förvånande få politiker i kongressen vågar ifrågasätta hotbilden.

En politiker som ropar varg har också betydligt större chanser att hamna i nyheterna än de som hävdar att det på sin höjd är en pudel. Att bli utpekad som samhällets fiende nummer ett är precis vad Al Qaida önskade sig, förklarade terroristexperten Louise Richardson när jag intervjuade henne i Boston för några år sedan. Syftet med terrorismen är att terrorisera – och här har många politiker i praktiken gett terroristerna vad de vill genom att överdriva dess betydelse.

12 kommentarer:

Empedokles sa...

Tack för ett förnuftets röst! Men varför vägrar så många inse dessa fakta?

/Fredrik

Pierre Gilly sa...

Radsla saljer!

Anonym sa...

Detta blogginlägg borde du maila till samtiliga dagstidningar så dom vaknar för nån gångs skull!

Anonym sa...

Lustigt. Enligt BRÅ så ökar våldet och våldtäkterna. Att fler anmäler förklarar inte ökningen under så gott som alla år.

Pierre Gilly sa...

ANONYM 10.07 BRås statistik är inte hela sanningen. Det anmäls till exempel om jag minns rätt 250 mord om året, trots att det sedan bara är runt hundra som polisen kanner till. Om du läser i deras rapport "Brottsutvecklingen i Sverige fram till 2007" sidan40-41 sa ser du att de själva påpekar att deras siffror inte stämmer med flera alternativa datakällor när det gäller brott mot person. När det gäller våldtäckter kan du tyvärr ha rätt.

Anonym sa...

Vilken tur att "rädlsa säljer" som du säger, annars skulle inte du haft något att skriva om...

Mistur X sa...

Trots att morden inte har ökat, visar statistiken på att grövre våldsbrott, sexualbrott och mindre allvarliga brott de facto ökar. Som konstaterats tidigare tycker jag att det är missvisande och rent förljuget att enbart peka på ökat "anmälningsbenägenhet" utan någon konkret forskning till grund. Det är bara en förklaring som har slängts fram utan någon vidare grund till påståendet.

Pierre Gilly sa...

BRå skriver själva i sammanfattningen i ovan nämnada rapport att utsatthet för misshandel generellt sett inte ökat sedan början av nittiotalet (s 86) Man hävdar i stället att det är samhällets ökade insatser som gjort att mer våld synliggjorts. Och de verkar ha goda skäl till att skriva så. Det finns till exempel en studie som visar att folk som behandlas för kniv eller skottskador inte ökat mellan 1974 och 2002.

Kerstin sa...

Tja nyliberalismen är ju nu en pessimismens och de ständiga krisernas och eländenas ideologi och praktik så man ska ju inte förundras.

Annat var det med nazismen. Den var optimistisk, den ingjöt förhoppningar och gav tyska ungdomen råg i ryggen - inte konstigt att den attraherade så många i Tyskland den gången, då när liberalismens eländen och besparingspolitik hade drabbat tyskarna - och nu ser vi en slags repris, kan man tänka.

Vore jag yngre idag skulle jag starta ett optimistparti, ett som ingav hopp och som talade om för folk hur bra de är och allt fint vi kunde åstadkomma tillsammans (inte nazistiskt dock). Jag tror det skulle vara ett vinnande koncept även idag.

Pierre Gilly sa...

Kanske det, Kerstin, men minst halva befolkningen skulle nog reta sig pa dig. Manga pensionarer blir arga om man havdar att nagot ar bra, och att det dessutom kan bli annu battre. (ja, en del yngre oxa)

Kerstin sa...

Pierre:
Nu menade jag kanske inte att man skulle säga att något ÄR bra, utan att alltind KAN BLI bra om man samarbetar och att man skulle ingjuta förändringsork och hopp hos folk genom att tala om för folk att de är bra, så att vi slipper att ständigt få höra om hur eländiga, fuskiga, lata och krävande vi är, för att inte tala om mentalt efterblivna, som Reinfeldt föreslog.

Var det inte den socialistiska rörelsens utgångspunkt en gång förresten.

Pierre Gilly sa...

Kerstin: Jag haller med om att vi lever i en onodig samtid :)