måndag, november 01, 2010

Winston Churchills hemliga krig


En mor kastar sin yngsta son i floden och försöker tysta den äldstas skrik genom att begrava honom levande. Hennes man har redan dränkt sig. En bit därifrån tar en ung man livet av sin far, mor, farfar, morfar, fru, son och dotter. Lokaltidningarna i brittiska Bengalen var fulla av kortfattade berättelser om människor galna och desperata av hunger begick självmord och ibland även mördade sina familjer under den stora svälten.

De flesta som skrivits om katastrofen som tog tre miljoner indiers liv 1943 har pekat på inhemska faktorer som överbefolkning, och missväxt. Journalisten och fysikern Madhusree Mukerjee visar dock i sin bok Churchills Secret War, att svälten inte går att förstå isolerat från andra världskriget, den brittiska kolonialpolitiken och den indiska självständighetsrörelsen.



När japanska invaderade Burma kunde Indien inte längre importera ris därifrån. Än värre var att den brittiska kolonialregeringen började förbereda en japansk invasion av Bengalen genom att konfiskera mat, båtar och allt som en framryckande japansk armé kunde ha nytta av.

Storbritannien utnyttjade också Indiens resurser till det yttersta för att vinna kriget. Indien tvingades att exportera mat, och försörja både egna och brittiska soldater. Dessutom kom det mesta av brittiska uniformer och fallskärmar från kolonin, trots att miljoner indier inte ägde mer än ett skynke. Resultatet blev inte bara en brist på mat, i Bengalen, utan också en inflation som gjorde att bönder hamstrade, och att miljoner indier inte hade råd att köpa den mat som fanns kvar.



Den brittiska premiärministern Winston Churchill vägrade också att ingripa eller ens lätta på kraven på leveranser från Indien. Mukerjee visar i sin systematiska genomgång att detta knappast kan ha berott på brist på resurser. Det fanns så mycket billigt bröd i Storbritannien att Winston Churchill fruktade att folk skulle använda det till att föda upp kycklingar om regeringen inte införde ransonering. Churchills talade om blod, svett och tårar men Storbritannien byggde upp en enorm mat reserver under kriget. Ransoneringskorten kom först när kriget var slut. Och när andra länder inom det brittiska samväldet, som Australien erbjöd sig att skicka spannmål avböjde den brittiska premiärministern. Även om en del mindre leveranser kom fram tog hungersnöden slut först i december 1943 när de överlevande Bengalerna kunde skörda sina egna grödor.

Det ligger nära till hands att tro att Winston Churchills inställning till indier bidrog till katastrofen. ”I hate Indians. They are a beasty people with a beasty religion”, förklarade till exempel premiärministern mitt under svälten.

Många av Churchills närmste medarbetare var inte mindre rasistiska. Frederick Alexander Lindemann (Lord Cherwell) som udda nog var en tysk invandrare som arbetade för den brittiske krigsregeringen, och som bland annat var expert på logistiska frågor, var oförmögen att dölja sitt fysiska obehag när han kom i närheten av färgade.

Föraktet för indier kombinerades med Malthusianska tankar. Efter att Lord Cherwell förklarat hungersnöden med att missväxt och höga födelsetal, talade Churchill om att indierna förökade sig som ”kaniner”. Då Indien på den här tiden normalt sett exporterade mat, medan Storbritannien i hög grad var beroende av import, så vore det vore det mer logiskt att tala om britterna som kaniner… Minister för indiska frågor, Leo Amery, blev en gång så frustrerad över Churchills inställning att han under ett gräl jämförde premiärministern med Hitler.

Mukerjee anser att Churchill hade flera skäl till att inte ingripa mot svälten i Indien. Ett var att det behövdes stora reserver för att förhindra svält i de länder som inom något år skulle befrias från tysk ockupation. Här är det svårt att bortse ifrån att rasism spelat en roll: det ansågs helt enkelt viktigare att föda vita Européer, även tidigare fiender, än de egna bruna kolonialinvånarna.

En annan förklaring till hamstringen var att livsmedelspriserna efter krigsslutet skulle stiga dramatiskt. Om britterna använt sina egna lager av livsmedel eller fartyg för att hjälpa sin koloni hade det varit som att erkänna för amerikanerna att britterna under hela kriget överdrev sina behov av amerikanska livsmedelshjälp.

Ytterst var det inte rasismen som förklarar att Churchill lät tre miljoner indier svälta ihjäl menar Mukerjee. Storbritannien koloniserade inte Indien för att de var rasister: de blev rasister för att kunna rättfärdiga sin kolonisation. I likhet med Amartya Sen pekar Mukarjee i stället på bristen på demokrati som det främsta skälet till svälten. I Storbritannien där väljarna kunde avskeda sin regering såg Churchill till att det fanns gott om öl under hela kriget.



Churchill´s Secret War The british Empire and the Ravaging of India during World War II
Madhusree Mukerjee
Basic Books

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Engelsmännen fullföljde här bara en gammal tradition som Mike Davis har kartlagt, se http://en.wikipedia.org/wiki/Late_Victorian_Holocausts, recension även http://www.guardian.co.uk/books/2001/jan/20/historybooks.famine.

De hade för övrigt god övning från svälten på Irland då engelsk militär hindrade hjälpsändningar från USA från att komma fram, med motiveringen att man inte fick påverka marknaden.