torsdag, november 11, 2010

Demokratiskt haveri bakom Afghanistanpolitik


Var det rätt av regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att förlänga Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan? Eller: har de svenska soldaterna några realistiska möjligheter att uppfylla regeringens mål? Svaret är inte givet. Ett skäl är att regeringens propositioner är vaga.

I den första (från 2001) uppger regeringen två förklaringar till Sveriges närvaro vilka sedan återkommer genom åren. Invånarna i Afghanistan måste kunna garanteras ”ett minimum av säkerhet” och ”ett förbättrat säkerhetsläge är också en förutsättning för ett effektivt bistånd”. Men ”på sikt måste dock säkerhet och ordning upprätthållas av det afghanska folket...”.

Trots att dessa formuleringar nu återkommit i snart tio år har regeringen aldrig definierat vad man menar. Vad är ”ett minimum av säkerhet”? Går det att kvantifiera i antalet afghanska flyktingar eller civila som dödas? Det tog många år innan propositionerna ens innehöll siffror på dödsfall och annat lidande.

Propositionerna innehåller inte heller något försök att förklara vad man menar med ”effektivt bistånd”. Når det svenska biståndet inte fram? Menar man att den totala nöden bör minska? Ingenstans framgår vilka kriterier som gäller för ett ”effektivt bistånd”.

I propositionerna finns inte heller några resonemang om hur länge det kan vara rimligt att Sverige har soldater i Afghanistan. ”På sikt” måste afghanerna själva kunna ta över säkerheten, skrev man alltså för snart tio år sedan. Då hette det också att Sverige skulle vara där i max sex månader.

2005 bytte man ut formuleringen ”på sikt” mot ”långsiktigt engagemang” utan att erkänna att man hade gjort en felbedömning tidigare. Och nu har man som bekant förlängt insatsen till år 2014.

En annan svårighet är att det hela tiden tillkommer nya mål. Senare propositioner talar om vikten av att bekämpa opiumproduktionen (en stor del av allt opium i Sverige kommer från Afghanistan) och att säkerheten i Afghanistan inte bara är viktig för afghanerna, utan också för ”regionen och globalt”.

2007 återfinns för första gången lite självkritik i en proposition. Regeringen skriver visserligen inte att man själv har gjort några misstag, men det internationella samfundet måste ta på sig en del av ansvaret för den ”negativa utvecklingen”. Fast det enda misstaget har varit att skicka för få soldater, och för lite resurser till att återuppbygga landet. Lösningen är alltså mer av den tidigare politiken.

Den aktuella överenskommelsen presenterades som en förändring men förespråkar i grunden samma mix av militära och civila åtgärder som man gjorde redan 2001. Den stora förändringen består i att svenska soldater nu är ute i krigszonerna.

Även regeringens bedömning av de risker som svenskarna utsätts för är otydlig. Vad betydde det när man skrev att de var ”låga” eller ”medelhöga”? Motsvarar fem döda svenska soldater en medelhög risknivå – eller en låg? Vad är i sådana fall en hög risknivå? Och hur bedömer regeringen respektive försvarsmakten riskerna i framtiden? Istället för riskbedömning heter det nu bara att ”[v]i fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal”. Istället för att förtydliga sin analys av riskerna har man ersatt den med en deklaration om att regeringen bryr sig.

Det finns en föreställning om att demokratin och de institutioner som upprätthåller den maximerar möjligheten att komma fram till sanningar och fatta korrekta beslut. Det är ett rimligt antagande. Men demokrati och sanning följer inte automatiskt ur varandra. Alla har rätt att yttra sig, men allas åsikter är inte lika mycket värda. Sanningen kan inte heller avgöras genom konsensus. Ett demokratiskt samhälle behöver sanningen, då förutsättningen för att föra samtal och debatt är att det går att ha objektivt rätt eller fel. Att Sveriges regeringar nu i tio års tid inte har lyckats formulera några tydliga kriterier på när dess mål i Afghanistan kan antas vara uppfyllda tyder på att det är något fel med den svenska demokratin.

Ytterligare ett tecken på det är att information som strider mot den officiella linjen inte tycks nå fram till dem som utformar vår utrikespolitik. Ingenstans finns något som tyder på att våra toppolitiker vägt ett argument mot ett annat innan beslutet att förlänga den svenska ”närvaron” i Afghanistan.

Varken regeringen Persson eller regeringen Reinfeldt har till exempel någonsin ifrågasatt föreställningen att det behövs militär närvaro för att biståndet ska nå fram. Detta trots att bland annat Svenska Afghanistankommittén, som fördelar en stor del av det svenska biståndet, menar att militärens närvaro i själva verket försvårar deras arbete och utsätter dem för risker.

Beslutet att förlänga den svenska truppnärvaron sägs vara en kompromiss, men de reella skillnaderna mellan regeringen och de största oppositionspartierna är ytterst små. Ledande politiker och opinionsbildare har betonat hur viktigt det är att Sverige uppvisar enighet, och talat om vår trovärdighet och vårt ansvar gentemot det internationella samfundet.

Den svenska Afghanistanpolitiken uppvisar klassiska symptom på en defekt beslutsprocess.

• Regeringen saknar oftast mätbara kriterier på när målen kan vara uppnådda.

• Regeringen saknar alternativa strategier för hur målen ska uppnås.

• Regeringens (och de stora oppositionspartiernas) beslutsunderlag är undermåligt då man tycks vara oförmögen att ta till sig information som motsäger den utformade politiken.

• Regeringen har inte på riktigt analyserat riskerna med den föreslagna politiken.

En orsak till detta kan vara att svensk utrikespolitik i allmänhet och Afghanistanpolitiken i synnerhet utformas i små grupper, där trycket på att uppvisa enighet utåt är stark. Kvaliteten på beslutsorganisationer kan lätt försämras om alltför stor makt överlämnas till utskott i riksdagen, eller partiledare som träffas under informella former för att göra upp.



Flera – kanske de flesta – amerikanska utrikespolitiska fiaskon antas bero på organisatoriska brister. George Bushs beslut att invadera Irak är ett typiskt exempel på hur dysfunktionella beslutsprocesser kan få katastrofala följder.

Vissa amerikanska presidenter lär dock av sina misstag. Efter det misslyckade invasionsförsöket av Kuba förstod Kennedy att det fanns ett direkt samband mellan fiaskot vid grisbukten och hur beslutet beretts. Kennedy vidtog en konkret åtgärd: han utsåg enskilda rådgivare som fick i uppgift att ifrågasätta olika arbetsgruppers förslag. Syftet var att bryta upp gruppernas konformism.

En annan möjlighet vore att se till att enskilda individer hålls ansvariga för sina beslut, så att de inte kan gömma sig bakom ett kollektivt ansvar.

Ett problem med den svenska Afghanistanpolitiken är att enigheten bland de stora riksdagspartierna gör att ingen i slutändan behöver ta ansvar för misslyckanden. Ansvaret späs ut till ingenting.

Publicerad i Fria Tidningen

SvD

Inga kommentarer: