fredag, november 19, 2010

Kritiskt för kritiken


Bonniers allt mer dominerande roll inom svensk media, var temat för en inte särskilt uppmärksammad artikelserie som gick på Aftonbladets kultursida i förra veckan.

Koncernens monopolliknande ställning på bland annat bokmarknaden är naturligtvis ett hot mot den kulturella mångfalden och kvalitén på samhällsdebatten.

I min hemstad Linköping kunde folk länge välja mellan tre dagstidningar, av olika politisk färg. Nuförtiden är inte ens olika tidningar längre någon garanti för mångfald. Kvällsposten och GT slagit ihop sin kultursida med Expressens. Trelleborgs Allehanda har ett samarbete med Sydsvenskans kultursida. Jakten på stordriftsfördelar utarmar pressen.

Andra dagstidningar har valt att avpolitiserat sin kultursida. Om det är en konsekvens av att man vill lägga tynande frilansbudgetar på rent kulturmaterial eller har andra skäl vet jag inte. Till och med LO-Tidningen kultursida ger numera betydligt mindre plats åt samhällsdebatt än tidigare.

Tidningars debattsidor är naturligtvis fortfarande öppna för politiska inlägg, men då inte betalar något fylls i upp av företrädare för näringslivet, partier, fack och andra organisationer som avlönar medarbetare. För att kunna leva som debattör idag bör man antingen vara rik eller sponsrad av en intresseorganisation.

Varför det blivit så här är inte lätt att förklara. Är Bonnierkoncernen en av Moderaternas hemliga sponsorer? Även om så skulle vara fallet så förklarar det inte varför också socialdemokraterna accepterat att media kommit att dominera av några få jättar. Kanske handlar det om att partiet inte tyckte om att kritiseras från vänster, som det ofta hände att till exempel Arbetet gjorde.

I år blir det värre. Regeringens nya regler för kulturtidskriftsstöd gör till exempel att politiska tidskrifter nu mister sitt bidrag. Det innebär ytterligare tidningsdöd. Bland annat läggs tidningen Latinamerika ner nu i december efter trettiofem års verksamhet.

Regeringen arbetar aktivt med att minska källorna till misshaglig information som står till medias förfogande. En av Fredrik Reinfeldts första åtgärder efter valsegern 2006 var att lägga ner arbetslivsinstitutet som producerade en rad vetenskapliga rapporter om tillståndet på svenska arbetsplatser.

Regeringens neddragning av remisstiderna är också ett sätt att försöka kontrollera informationen. Det har lett till att en rad reformer blivit ”hafsverk med låg kvalité” som Sveriges kommuner och landsting påpekat. Men den omedelbara effekten är att det formuleras mindre kritik mot regeringens politik från remissinstanser, vilket i sin tur leder till mindre negativ publicitet i media.

I veckan kom ytterligare ett exempel: finansminister Anders Borg har fått nog av kritik från Finanspolitiska rådet som han själv tillsatt och som har till uppgift att ”oberoende granska regeringens ekonomiska politik”. I stället för att försvara sin budget svarar Borg med att hota att skära ner på rådets anslag!

All information ska tydligen koncentreras i regeringens och några få mediajättars händer. Men visst finns det värre ställen. I Frankrike avlyssnar presidenten kritiska journalisters telefoner, och i Italien äger premiärministern majoriteten av alla TV kanaler och tidningar. Men inte är det någon tröst.

----

Lista över nerlagda svenska dagstidningar

Inga kommentarer: