tisdag, november 02, 2010

Liberalismens problem


Äldre tiders liberaler hävdade att frihandel minskade risken för krig, men efter attacken mot World Trade Center 2001 är svårt att förneka att globaliseringen snarare ökat spänningarna i världen. Nu har en del i stället vänt på resonemanget: krig har blivit ett verktyg för att exportera liberala värderingar. I alla fall till länder som har energireserver att erbjuda världsmarknaden.

Finanskrisen 2008 var ett hårt slag mot den ekonomiska liberalismens föreställning om självreglerande marknader. Tjugo år efter öststatskommunismens fall, liberalismen av en del ansågs som slutet på århundraden av ideologiska strider, har historien återvänt. Staten har fått en allt större roll. I Europa och USA tvingades staten räddade det offentliga bankväsendet. I USA tvingades staten till och med att ta över ägandet i stora delar av bilindustrin.

För varje år som går blir det också allt tydligare att demokrati och liberalism inte nödvändigtvis är kompatibla. I Venezuela har en stor majoritet av befolkningen röstat fram en president som varken respekterar liberala principer om maktdelning eller äganderätt. I större delen av arabvärlden skulle antiliberala islamistiska partier komma till makten idag, om man tillät fria val. Det finns också ett pikant exempel från Europa: i furstendömet Lichtenstein gav medborgarna i en folkomröstning år 2003 monarken rätt att upplösa det folkvalda parlamentet, och tillsätta domare. Vilket är viktigast: folkets röst eller liberala principer?

Även i Sverige finns det tecken på att liberalismen tynar bort. FRA lagen är knappast något man förknippar med liberalism, och är det inte så att Folkpartiet liberalerna vill göra som i Frankrike och förbjuda heltäckande slöja?

Kanske har jag fel. Kanske är förbud och statlig övervakning förenlig med liberalism. Den liberala 1600-tals filosofen John Lock som förordade tolerans menade att den inte skulle gälla katoliker, då de inte är toleranta. Kan man vara tolerant mot intolerans och ska friheten gälla dem som inte respekterar friheten?

Kanske är förbud mot kläder som är ett tecken på intolerans i själva verket ett liberalt verktyg för att göra samhället friare? Men om det inte är upp till alla kvinnor själva att bestämma hur de ska klä sig, innebär det att Jan Björklund, rektorer, arbetsgivare eller Kungen ska bestämma? Vem bestämmer att katoliker eller muslimer inte är toleranta och därför inte behöver innefattas av vår tolerans?

Läser man liberala klassiker – som John Stuart Mills – On Liberty – är det ganska klart att staten trots allt spelar en viktig roll i ett fritt samhälle. Det är till exempel inte fel av staten att förbjuda fattiga från att gifta sig menar Mill, då detta förbud förhindrar folk som inte kan försörja en familj att bli en börda. Och i essän The Contest in America hävdar Mill att det finns något som är värre än krig, nämligen tron att det inte finns något som är värt att kriga för. ”Ett krig för att skydda andra människor mot tyrannisk orättvisa…” är ett gott krig.

Kanske behövs det en stark stat som avlyssnar allas telefonsamtal, läser alla våra mejl, och lägger upp register över medborgare som på något sätt utgör en fara mot det fria samhället. Kanske behöver vi en stark svensk armé som vi kan skicka till andra sidan jordklotet för att bekämpa ”tyrannisk orättvisa” och för att tvinga intoleranta människor att bli liberaler. I Iran finns det en särskild klädpolis som kontrollerar att kvinnor och män är anständigt klädda. Kanske behöver vi också en särskild poliskår som kontrollerar att svenskar inte klär sig intolerant med slöja eller hakkors.

SvD DN GP

Aftonbladet

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Jo, naturligtvis är det så att endast Björklund har korrekt uppfattning om vad sann liberalism är och därför bör vara diktator. Ungefär som det ryska kommunistpartiet var ensamt om att förstå vad den bästa utvecklingen var och därför måste vara diktator.

Vilken ideologi som helst kan utnyttjas av besserwissrar för att tvinga sin uppfattning på andra och skaffa sig fördelar på detta sätt.

Kerstin sa...

Vad jag förstår så är det framför allt Herbert Spencer som står för den sanna liberalismen, och i alla fall enligt Johan Norberg som dessutom anser att J S Mill var närmast en förrädare mot liberalismens ide, just i det att han så småningom insåg att staten behövdes, ex. också för att ge alla en chans, god utbildning.
http://www.liberalismen.com/historia.shtml
(En helt osannolikt vinklad historia)

Spencer, som fick mer inflytande i USA än i Europa, ansåg däremot att om mänskligheten inte skulle degenerera (fast han använde inte det ordet) så måste man låta de sämre människomaterialet gå under, alltså, bort med all fattighjälp.

Dessutom säger de hängivna ju att USA minsann inte är en sann liberal stat, och aldrig har varit det. Det är med den sanna liberalismen som med den sanna kommunismen, den finns bara i fantasin och har aldrig någonsin förverkligats. Bådadera har havererat långt innan man nått idealstadiet, fast av olika anledningar.

Älvor sa...

Socialism är det enda som kan skapa fred. Sovjet var inte ett imperium utan en frivillig sammanslutning och de invaderade inte Irak. Kina anammade kapitalism först och ockuperade sen Tibet, Uighurstan och Inre Mongoliet.

Alla som tycker annorlunda ljuger.