söndag, maj 30, 2010

Ännu ett brittiskt tabu?



Brittiska Financial Times har tackat nej till en annons där Amnesty International påpekar att de som lever i nigerdeltat tvingas dricka förorenat vatten samtidigt som Shell kan glädja sig åt en vinst på 9,8 miljarder dollar. Det räcker alltså inte med att ha pengar för att göra sin röst hörd.

”Kolonialismen är definitivt inte över”

Jag är en internationell feminist, jag kombinerar kön, ras och klass därför att jag ser dem som sammanlänkade. Det finns många feminister i USA som stöttas i sina arbeten. Om du bara talar om könsstympning kommer de vara nöjda med dig. Om du skiljer könsstympning från politik och ekonomi kommer du att få pengar till forskning. Om du talar om våld i hemmet utan att dra globala paralleller kommer du att få pengar. Om du talar om terrorism och kopplar det till islam kommer du att få massor av pengar. Förstår du tricket?


Feministen Nawal El Saadawi intervjuad i Fria Tidningen av Mariana Filip Otelea.

fredag, maj 28, 2010

Ipad: årets flopp?



Ipad med en massa fingerkladd


Jag har aldrig ägt något som väcker sådan uppmärksamhet. I tidningsaffären i Kanada reagerar expediten som om det var världens gulligaste hundvalp och ber att få hålla i den. Och de unga kineserna på tåget i Frankrike kan inte sluta snegla när jag tar upp den.

Ipaden är utan tvekan årets mest omtalade pryl. Ändå är den egentligen bara en dator med lite minne och utan tangentbord. Med det svarta skyddsomslaget skulle man kunna man tro att det är en dyr anteckningsbok.

Apple har alltid spelat på två trender som närmast tagit religiösa proportioner i vårt samhälle. Det handlar om tron på att ny teknik ska frigöra oss, fysiskt som mentalt, och den outtalade föreställningen om att estetik på något sätt ska fylla livet med mening. Ipaden är inget undantag.

Det är ingen hemlighet varför Ipaden fått så stort genomslag. Media hoppas att den här prylen ska få folk som vant sig vid att fri tillgång till nyheter och underhållning ska börja betala för det. Tidningar (i USA) hoppas att Ipaden ska få folk att betala för den elektroniska upplagan, och inom bokindustrin finns förhoppningar om att den ska bli en läsplatta som bryter Kindels dominans och ökar försäljningen av digitala böcker.

Ipaden är ännu en tegelsten i vad många företag hoppas ska bli en slags Berlinmur på internet som styr in folk till kommersiella alternativ och begränsar konkurrensen.

Förhoppningarna är stora men kanske inte så välgrundade. Det är inte alls säkert att folk kommer att börja betala för digitala versioner av dagstidningar så länge det finns gratisversioner på nätet. Folk lägger ner allt mindre tid på att läsa sin morgontidning så det är inte alls säkert att de kommer att lockas av att kunna få hela papperstidningen digitalt.

Det lär inte heller vara särskilt krångligt att befria Ipaden från Appels konkurrensbegränsande tvångströja genom en så kallad jailbreak.



Det främsta skälet till att jag la ut 800 amerikanska dollar på att skaffa en Ipad var att den kan användas som läsplatta för böcker. Det är också den största besvikelsen. Skärmen är fantastisk till att titta på film med men är inte mycket bättre än en vanlig dataskärm när det gäller att läsa böcker. Sony Reader, Kindle och andra läsplattor som inte avger något ljus ser kanske inte lika sexiga ut men de är helt klart skonsammare för ögonen.

Mer om Ipad: Aftonbladet Dagen SvD Metro Smålandsposten Aftonbladet

måndag, maj 24, 2010

Ett brittiskt tabu

Fotografen David Hoffman berättar vad som kan hända i Storbritannien om man sätter upp en stötande affisch i sitt fönster.

lördag, maj 15, 2010

Anekdotiskt gnäll?



Just nu pågår kanske ett intressant offentligt samtal mellan Ignacio Ramonet och Luis Britto Garcia på Bibliotèque National de Québec som organiserats av Venezuelas konsulat. Kanske, för en halvtimme efter utsatt tid hade det fortfarande inte startat. Rubriken lät i alla fall lovande: Le Monopol médiatique Colonisateur d´images et exploiteur de consciences.

Är det här anekdotiskt gnäll? Jag är rädd för att detta är ganska typiskt för den latinamerikanska vänsterns problem. Man gör ofta fina analyser av vad som är fel i samhället med är sämre på att organisera alternativ.

onsdag, maj 12, 2010

Problemet med Grekland eller Greklands problem


Hermes, tjuvarnas och affärsmännens gud


Visst är Grekland korrupt och ineffektivt. Det låter hemskt svepande att säga så men det är sant. De 320 miljarder dollar som landet fått i stöd från EU de senaste trettio åren har inte används väl.

Studier visar att grekerna är mästare i korruption. I en som gjorts av Transparency International hävdas det rent av att korruptionen delvis kan förklara krisen. Det går att muta såväl sjukvårdspersonal som offentliga tjänstemän. Alla samhällsklasser "drar nytta av och tolererar korruption och skattefusk", skrev Georges Pagoulatos, som är ekonomiprofessor på Atens universitet, nyligen i tidningen Kathimérini. För de som inte har så mycket drygar det ut inkomsterna, och för de välbärgade är det ett sätt att bli rikare hävdar han. De flesta kommentarer om den grekiska finanskrisen går ut på att problemen orsakats av populistiska politiker och överkonsumtion. De lösningar som föreslås handlar om att effektivisera den nuvarande samhällsordningen genom att minska utgifterna. En variant av detta är de som efterlyser mer överstatlighet inom Euroområdet.

Ändå är kopplingen mellan den usla grekiska ekonomin och finanskrisen inte alls självklar. Andra länder har liknande underskott och ännu mer skulder i förhållande till BNP än Grekland.

Det finns dock alternativa sätt att förklara och åtgärda den här typen av finanskriser som mainstream media aldrig ens antyder om.

En radikalare reform av världens finansmarknader vore att återgå till hur det var för några decennier sedan då många stater huvudsakligen tog sina lån inom landet. I stället för att lagstifta om att en del av svenska pensionsfondernas kapital måste satsas i aktiefonder kunde man lagstifta om att de måste köpa stadsobligationer. I Japan ägs stadsskulden till 95 procent av landets egna medborgare, vilket förmodligen förklarar hur skulden kan uppgå till 200 procent av BNP utan att det utlöst någon kris.

Ännu bättre vore att gå direkt på kärnfrågan. Idag låter stater banker skapa minst 90 procent av kapitalet i världen. En hundralapp som skapats av en centralbank ger genom den så kallade multiplikator effekten upphov till ytterligare 900 kronor i elektroniska pengar. När någon sätter in en hundring på banken kan den låna ut runt nittio kronor. Förr eller senare sätts dessa nittio kronor in i en bank, vilket gör det möjligt att låna ut runt 80 kronor, och så vidare. Banker kan alltså låna ut mot ränta, pengar som inte existerar fysiskt. Vinsterna i detta system privatiseras men när det uppstår bubblor så träder oftast staten in och nationaliserar förlusterna.



Att stater lånar pengar av privata intressen beror i hög grad på att staten överlåtit privilegiet att skapa kapital åt de privata bolag vi kallar banker. Lösningen behöver inte vara att förbjuda privat bankverksamhet, utan att införa rimligare krav på säkerhet. I en marknadsekonomi ska vem som helst kunna låna ut till vilken ränta de vill under förutsättning att man lånar ut sina egna pengar. En viss spekulation med bankernas sparkonton kan kanske också tillåtas men då bör säkerheten snarare vara 80-90 procent än dagens 10-15 %. (Till detta kan man koppla olika regler om att bankanställdas bonus och avkastningen på bankaktier retroaktivt kan konfiskeras ett antal år tillbaka i händelse av att banken går i konkurs.)

Fördelen med statliga banker är att de som ytterst garanterar systemets stabilitet (skattebetalarna) också får del av vinsterna. Och räntevinsterna är så stora att staten nästan skulle kunna avskaffa inkomstskatterna.

Problemet med Grekland är egentligen inte Greklands problem. Den grekiska finanskrisen är ett naturligt resultat av en ekonomisk världsordning där alla spelregler riggats för att en minoritet ska ha makten över majoriteten. Dagens världsordning har större likheter med medeltiden där bönder var tvungna att arbeta gratis åt feodalherrar (dagsverke), än riktig kapitalism eller fri marknad.

Publicerad i Tidningen Kulturen

fredag, maj 07, 2010

Google möter Saida

Internets motsvarighet till spåtanten Saida är nu verklighet. Sökmotorn Recorded Future, finansierad av jätten Google, har bland annat ambitionen att förutse framtiden.

Predictions about events are hard. However, most (all?) events have some early indicators. You just need to know what to look for and where to look. Sometimes you can find answers in what other people are saying (e.g. market analysts predicting who will win a market), sometimes you can find answers in what people are doing...
skriver Recorded Futur på sin hemsida.



Och precis som spåmadammerna av kött och blod är detta en betaltjänst.

torsdag, maj 06, 2010

Bajonetter med idéer


”Revolution är en idé som fått bajonetter”, sa Benito Mussolini en gång i tiden. Det finns tillfällen i historien (1798, 1917) då man det kan sägas stämma men det slående är annars hur ofta det snarare är bajonetterna som tycks få idéer.

Det förra seklet började med att USA erövrade Filipinerna från Spanien, utan att ha planerat det. Kriget 1898 hade först mer lokala ambitioner (Kuba) men eftersom den spanska flottan och armén var så oerhört svag erövrades också Filipinerna av bara farten. Först kom kriget, sedan var man tvungen att komma på varför man krigat.

Idag är det amerikanska militärindustriella komplexet ett av de mer uppenbara exempel på hur bajonetterna hela tiden talar. Ofta sker det genom tankesmedjor som finansieras av vapen och oljeindustrin. Idag är många av dessa besatta av att förklara varför väst måste konfrontera Iran, precis som man tidigare argumenterade för krig mot Irak. Men det militärindustriella komplexet är i sin tur bara en del – om än viktig – i näringslivets kontroll över nyhetsförmedlingen.

Med några få undantag, främst, public service finansieras nyhetsproduktionen idag av näringslivet. Det sker direkt som bekant genom att medias intäkter kommer via reklamintäkter (70-80 procent för dagstidningar och 100 procent för TV). Det sker också indirekt genom att näringslivet via sina reklamorganisationer, som förser media med gratismaterial i form av krönikor, debattinlägg eller kommentarer.

Nyhetsindustrin är just en industri där information skapas och distribueras efter en löpande bandprincip. De flesta nyheter skapas snarare åt media än av media. En brittisk studie kom fram till att åttio procent av nyheterna i Storbritanniens ledande tidningar kan spåras till press medelanden eller nyhetsbyråer. Bara tolv procent av nyheterna tycks ha skrivits av journalisterna själva. Det är alltså inte underligt om sambandet mellan nyheter och den traditionella verkligheten blir allt otydligare.

Nyheterna har allt mer tagits över av vad den amerikanske historikern Daniel Boorstin kallar för pseudohändelser. En pseudohändelse är inte nödvändigtvis overklig men den handlar om en värld som arrangerats för och av media. En klassisk pseudohändelse är en intervju eller en presskonferens som i regel arrangeras av företagare, politiker eller kändisar från underhållningsvärlden. Pseudohändelser som arrangeras för media är enklare för media att processa vilket leder till att de tränger ut den traditionella verkligheten. Debatter handlar mer om debatten än om verkligheten.

Reepaluaffären
var en typisk pseudohändelse. Den handlade till exempel egentligen aldrig om hur Malmös judar egentligen har det, utan nästan uteslutande om Reepalus uttalanden, syften och intentioner. Det var som många pseudohändelser en debatt om en debatt där nyhetsvärdet var mer beroende av exponering i media än av en självständig bedömning av betydelsen av ickearrangerad verklighet. Ju mer media skrev, desto större nyhetsvärde fick affären.

Problemet med dagens nyhets och idédebatt bottnar inte i en konspiration utan är en direkt konsekvens av hur marknadsekonomin fungerar och de tekniska förutsättningarna för nyhetsproduktion.


En av vår tids stora paradoxer är att vi lever i en värld där allt rapporteras i direkt samtidigt som föreställningar om framtiden får allt större betydelse.

Aktiekurser avgörs till exempel inte av dagens vinster utan vad spekulanterna tror att andra tror om deras framtida vinstpotential. Det är inte företaget i sig som är avgörande utan attityderna till detta företag. Aktiekursen är ett sätt att föregripa morgondagens verklighet. Ekonomin i stort styrs i hög grad av föreställningar om framtiden.

Moderna rasister resonerar inte annorlunda än ekonomer. Rasisterna har skrotat talet om raser och varnar i stället för kulturkrockar. Kulturer är precis som människor lika mycket värda – hävdar rent av en del av dem – men vi bör akta oss för kulturkrockar. Det är alltså inte invandrarna själva som är problemet, säger de sluga rasisterna idag, utan attityderna till deras kulturer. Dagens rasister säger sig stå för en slags preventiv rasism och arbetar alltså även de för att föregripa morgondagens verklighet.

En variant är retoriken från dem som säger sig bekämpa hat mot judar. Det är sällan någon av dessa antirasister pekar ut antisemitism men desto vanligare att de varnar för vad de kallar antisemitiska tankefigurer som kan leda till antisemitism.

Att pseudoverkligheten brer ut sig i media är alltså bara en aspekt av att samhället i stort allt mer vänder ryggen åt det iakttagbara och det förgångna, för att i stället koncentrera sig på arrangerade evenemang, intentioner och framtiden. De som kontrollerar våra föreställningar om framtiden kontrollerar också nutiden.

onsdag, maj 05, 2010

"Iranskt kärnvapen ingen katastrof"

I dagens Svd argumenterar Gunnar Jervas mot uppfattningen att iranska kärnvapen skulle vara något att oroa sig för. Det är inte ofta som SvD faktiskt publicerar artiklar som faktiskt representerar en majoritetsuppfattning bland oberoende experter. Kanske har sommarvikarierna redan börjat jobba? Ett återkommande tema på den här bloggen och i min bok är just klyftan mellan professionella opinionsbildares (politiker, journalister) åsikter om Iran och oberoende experter.

----

Till skillnad från politiker och journalister känner sig forskare oftast tvungna att ta hänsyn till hur världen visat sig fungera fram till nu, när de bedömer framtiden. När det gäller Iran är det uppenbart att de skräckteorier som brukar framföras i media saknar empirisk grund.

Teori: Iran kommer inte att tveka att använda eventuella kärnvapen.

Fakta: Iran har inte attackerat något land på två hundra år. Inte heller sedan mullorna kom till makten, för trettio år sedan, har Iran attackerat något annat land.

Teori: Iran kan ge terrorister kärnvapen.

Fakta: Iran har inte försett några terrorister med kemiska eller biologiska massförstörelsevapen.

Teori: Iranska kärnvapen kan leda till en kärnvapenrustning i mellanöstern.

F
akta: Israels kärnvapeninnehav har inte lett till någon att något land i mellanöstern skaffat kärnvapen.


måndag, maj 03, 2010

Den israeliska apartheidstaten

Professor John J. Mearsheimer om varför tvåstatslösningen är "en fantasi".

söndag, maj 02, 2010

Bankernas återkomst


Känd finansman

För bara ett år sedan räddades många av världens banker från konkurs genom statliga ingripanden. Bankerna hade spekulerat ihjäl sig men gavs på konstgjord väg nytt liv. Enligt OECD gick räddningen på 11 400 miljarder dollar. Det motsvarar 1676 dollar per människa på jorden.

Finns det något viktigare än att rädda världens ekonomiska elit från sina egna misslyckanden? Uppenbarligen inte om det är så att världen styrs av människor som vet vad de gör. I USA liknade president Obama bankstödet vid ett tandläkarbesök: ingen tycker om att få en rotfyllning men ibland är det nödvändigt. Men 11 400 miljarder dollar är bara första akten i pjäs där samma aktörer spelar olika roller.

I akt två, som utspelar sig just nu tackar bankerna för hjälpen genom att tillsammans med hedgefonder spekulera mot skuldsatta stater som Grekland, Portugal och Spanien. De kreditvärderingsföretag som utlöst krisen genom att sänka dessa länders betyg är samma företag som tidigare klassade till exempel Enron som ett extremt säkert företag tills bara fyra dagar innan det gjorde sin magnifika konkurs. Och det är också samma kreditvärderingsföretag som så sent som i början av 2007 rekommenderade investeringar i den amerikanska fastighetsbubblan. Trots att man alltså begått enorma tabbar så har dessa företag inte drabbats ekonomiskt av dem. Inte heller verkar det som förtroendet för dem minskat.

I akt tre visar det sig att Grekland, Portugal och Spanien förfalskat sina räkenskaper med hjälp av Goldman Sachs, JP Morgan och andra amerikanska storbanker. Enligt den tyska tidningen Der Spiegel som var först med att avslöja skandalen har bland annat Goldman hjälpt Grekland att dölja sina skulder med hjälp av avancerade finansiella operationer. Ett skäl till att Tysklands förbundskansler och Frankrikes president är tvungna att hjälpa Grekland är att samma banker även verka ha hjälpt Portugal och Spanien att förfalska sina räkenskaper.

Eurokrisen sätter fingret på en rad intressanta frågor. Värdepapper som bottnade i den amerikanska finansbubblan stod för fyrtio procent av kreditvärderingsföretags verksamhet. Är det rimligt att kreditvärderingsföretagen har ekonomiska intressen i de rekommendationer man ger? Idag gynnar bokföringsregler investeringar i vad kreditvärderingsföretagen hävdar är säkra papper. Bokföringstekniska skäl gör nu att investerare drar sig från att köpa obligationer som utfärdats av den grekiska staten. Kreditvärderingsföretagen – i praktiken handlar är det bara tre, Moody´s, Standard and Poor´s och Fitch - har alltså möjlighet att bestämma vilken ränta både företag och stater ska betala på sina skulder. Är det rimligt att privata företag – som dessutom gång på gång visat sig haft fel – har den makten?

När privatägda banker hotades av konkurs för ett år sedan drev centralbanker världen över ner räntorna till nästan noll procent. Det gav bankerna enorma vinstmarginaler samtidigt som det dämpade fallet på fastighetsmarknaden. Varför har vi en värld där stater genom sina centralbanker förser privatbanker med enorma mängder kapital till skrattretande låga räntor medan samma stater sedan lånar samma pengar till sex, åtta, tio eller tolv gånger högre ränta? Är det rimligt att staten ytterst hela tiden står för riskerna medan det privata kapitalet får vinsterna?

La fête des travailleurs



Regn i luften. Carre St Louis. Fyra på eftermiddagen.



Rött.



Har du några vapen i väskan farfar? Det är så här den sociala kontrollen fungerar i samhällen man kallar demokratiska.



Poliser.



Poliser.



Poliser till häst.



Någonstans däruppe cirklar en polishelikopter.



Rött.



Rött.



Kravallutrustade polishästar.




Polis med skjutklart gevär som inte uppskattade att bli fotad.



Rött.



Poliser på velociped.



Fransk-kanadensisk soldat som uppges ha kommit hit för att dö för flaggans skull.



Fler velocipedpoliser.



Motorcykelpoliser.




Svansen: ett trettiotal polisfordon



Är det poliser i ambulansen eller är sjukvårdarna utrustade som kravallpoliser?