En fest för den läskunniga högern

Tio år efter Fréderic Dards (San-Antonio) död publicerar nu det franska förlaget Bouquins hans samlade verk på nytt. Etthundrasjuttiofem romaner, eller 20 000 sidor på bibeltunt papper i sexton volymer alla med garanterat rasistiskt och sexistiskt innehåll.


Rätt åsikt, fel land

Den sjuttiofemårige brittiska journalisten Alan Shadrake som åkt till Singapore, för att marknadsföra sin nya bok mot dödsstraff, har arresterats av myndigheterna för att ha ifrågasatt singaporianska domstolsväsendets ”oberoende” och ”integritet”. Byt ut Singapore mot Iran så skulle världens opinionsbildare bry sig.

Dödlig profit

Franska begravningsbyråer planerar att starta en slags dödsmässa där alla typer av företag, florister, snickare, marmorarbetare, ect, som sysslar med att lägga döda i jord ska kunna samlas. Det är en stor marknad, varje år dör det runt 550 000 fransmän, och ännu har inte Kina börjat konkurrera. ”Råttorna och maskarna har sista ordet”, skriver veckotidningen Marianne, ”men de glupskaste slår till innan jordfästningen”.

Kärlekens lagar eller fuck the racist

Det brukar heta att attraktion till nittio procent beror på vad andra tror att man är, och till tio procent vad man faktiskt är. Det har hänt att män framställer sig som rikare än de faktiskt är, att kvinnor ljuger om sin ålder eller sminkar bort skavanker. Det kan ske mer eller mindre snyggt men inte ens de värsta lögner brukar intressera rättsväsendet. Ett undantag är dock den arabiska man som nyligen dömdes till 18 månaders fängelse i Israel för att ha lurat till sig samlag med en kvinna genom få henne att tro att han var judisk. Över hälften av Israels judiska befolkning anser för övrigt att ett äktenskap mellan en judisk kvinna och en arabisk man är landsförräderi.

Bland kackelacker och turister

Det luktar lim från skafferiet. Det känns tydligt även när dörren är stängd. Det är kackerlacksfällan jag ställde in förra veckan. Den är ekologisk. Jag har en under diskhon också. Tanken är att kackerlackorna ska krypa in i fällan och fastna i superlimmet. Det är alltså helt giftfritt. Sen antar jag att de svälter ihjäl. Än så länge är det bara en som blivit lurad. Den sprattlade i ett dygn. De andra är överallt utom i fällorna.

Det är kackerlackssommar i Nice. Trettio grader och mer i flera veckor är precis vad kackerlackor och turister vill ha.

Franska kackerlackorna är helt olika de som bor på Kuba. De kubanska kackerlackorna är flera gånger större. En del blir nästan stora som en tumme. Fast mina kubanska vänner hävdar att de kubanska kackerlackorna i själva verket är tyska och att de är helt immuna mot gifter.

På Kuba tvingades jag sopa upp döda eller döende kackerlackor från golvet varje morgon. Kanske finns det en årstid då kackerlackor dör. Jag antar att även franska kackerlackor dör en naturlig död förr eller senare men än så länge är de enda döda kackerlackor jag sett dem jag själv klämt ihjäl.

De kubanska kackerlackorna sprang också runt på golvet i lägenheten på natten. I mörkret när jag trevade mig fram till kylen för att släcka törsten hände det att jag råkade trampa på dem eller att de sprang över foten. Ljudet av en jätteinsekt som krossas under foten är svår att beskriva men dess vibrationer verkar ha synnerligen lätt att ta sig både uppför både ben och ryggrad.

Mina kubanska kackerlackor var inte alls lika ängsliga som de som jag nu delar lägenhet med. Franska kackerlackor skulle aldrig drömma om att springa över öppna ytor. I ett hus som är nästan tre hundra år gammalt finns det gott om säkra springor.

Jag föreställer mig att femton generationers människor jagat kackerlackor i min lägenhet. Kanske var kackerlackor förr i tiden både slöare och mindre uppmärksamma än idag. Jag är dock mer säker på att förmågan att krossa insekter inte har någon inverkan på vilka gener som förs vidare hos människan.

Littorin borde inte avgått

En laglig köttmarknad i Mazan l´abbaye.



Jag har svårt att intressera mig för Sven Otto Littorins eventuella horbesök och avgång. Sommarhettan är säkert för något. Viktigare är att det länge varit uppenbart att Littorin är ohederlig och inkompetent, så det finns ingen anledning att vara förvånad.

Det främsta skälet till min brist på entusiasm är att Littorin bara var ett uttryck för en arrogans som fortsätter att genomsyra regeringen. Denna arrogans har nu fått fyra ministrar och en statssekreterare att avgå. Tre ministrar har gått på grund av arrogans mot lagar och regler, och en på grund av regeringens arrogans mot själva verkligheten.

Men Sven Otto Littorin skulle inte ha behövt avgå: stadsminister Fredrik Reinfeldt borde ha sparkat honom för flera år sedan, i samma ögonblick det kom fram att arbetsmarknadsministern köpt en låtsasutbildning på Internet. Reinfeldt har inte bara visat att han saknar omdöme genom att fylla sin regering med skojare, utan också hur arrogant han är genom att sedan fakta kommit fram systematiskt försvarat Littorin och de andra fuskarna i regeringen.

Allt detta är dock kattskit jämfört med den arrogans regeringen uppvisar gentemot verkligheten. Finansministern presenterar utan att rodna ett skenande budgetunderskott som ”urstarka stadsfinanser”, och i regeringens orwellska värld är fler arbetslösa mindre. Alla regeringar skönmålar naturligtvis verkligheten när det är valtider men den här regeringen tycks ha klippt alla band till verkligheten, och det även när man utformar sin politik.

Trots att Sverige inte längre kan försvara sina egna gränser tog regeringen Reinfeldt initiativet till ytterligare neddragningar i början av sin mandatperiod. Det går att argumentera för att Sverige inte behöver ett försvar. Ryssland är ju försvagat, och det finns kanske inte mycket till hotbild nu. Men moderaterna envisas med att låtsas att de är för ett starkt försvar. Alla som vet något om försvaret vet att regeringen försvagade försvaret, och det var också i protest mot detta som moderaternas egen försvarsminister avgick. Och det är för att den nya försvarsministern nöjer sig med ord som han kallas tomhylsan bland officerare. Försvaret är inget undantag. Det är till exempel välkänt att regeringens utbildningspolitik strider mot pedagogisk forskning.

Frikopplingen mellan regeringens ord och verkligheten har naturligtvis sin motsvarighet på partinivå. Det mest absurda exemplet är Folkpartiet som kallar sig liberalt men med sina förslag om förbud och tvång i praktiken är ett allt mer auktoritärt parti. Man kan tycka olika om att införa ett litterärt kanon i skolan men att politiker ska göra upp en lista som alla skolbarn måste läsa har inget med liberalism att göra.

Sven Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt är två representanter för den nya generationens politiker där politik börjar och slutar med PR. Val avgörs inte av man gjort, utan av vad väljarna tror man gjort. Det går bra att sparka svenska folket i röven, om man bara kan anlägga en oskyldig min. Om de har rätt i det ser vi om några månader.

Tidigare: Sniglar i regeringen, En ideologisk tid, stanken från Rosenbad Omoderne Odelberg