torsdag, september 30, 2010

Om överdriven tro på demokrati


Affischen är stulen från den geniala tankesmedjan Badland Hyena



En av de bästa böckerna om Marx filosofi jag hittat är Raymond Arons Le Marxism de Marx. Jag läser hellre antimarxisten Aron än till exempel Jean-Paul Sartre. Ofta håller jag inte med Aron men han resonerar ofta på ett kunnigare och intressantare sätt än många som kallar sig marxister. Och som filosof var Aron vida bättre än Sartre.

Aron är inte ensam. Jag läser naturligtvis Claude Lefort men också yngre tänkare som Pascal Bruckner och Daniel Lefeuvre som kan öppna spännande perspektiv (Jag har skrivit om dem.). Det finns fler. Politiskt står jag så långt bort ifrån dem man kan komma men jag kan inte annat än att respektera deras kunskap och originalitet.

I Sverige är det dock glesare med högertänkare. Herbert Tingsten höjde DN:s nivå rejält på sin tid. Olof Lagercrantz kan man läsa för stilens skull men det var Tingsten som hade något intressant att säga om politik. Idag är det bara Göran Rosenberg som håller en så pass hög nivå att han skulle kunna gå på export.

När jag läser Rosenberg litar jag på att han citerar personer rätt och refererar annat på ett korrekt sätt. När folk från tankesmedjor och ledarsidor någon gång refererar innehållet i en rapport på ett rimligt sätt blir jag däremot förvånad. Teserna i svenska ledare är förutsägbara, ibland öppet människofientliga, statistiken absurt selektivt utvald och logiken debil.

Sverige är ett litet land utan intellektuella traditioner av betydelse men Danmark och Finland som är ännu mindre har ändå lyckats ge världen tänkare som Søren Kierkegaard och Henrik Von Wright. (Det enda Sverige är känt för i filosofiska sammanhang är att Renée Descartes frös ihjäl i Stockholm, och att Foucault blev helt oförstådd när han försökte lägga fram sin doktorsavhandling i Uppsala).

Nuförtiden verkar den svenska högern fullständigt ha gett upp alla intellektuella ambitioner. På åttiotalet var SvD en kvalitetstidning. Kultursidan håller fortfarande ofta en anständig nivå men annars håller tidningen ofta samma nivå som Ulf Nilsson på Expressen. Göran Skytte säger sig vara kallad till journalistiken av den heliga anden, papisten Roland Poirier Martinssons tror att det finns vetenskapliga bevis för guds existens… Det är rena medeltiden.

Det är inte tron i sig jag vänder mig emot. Det finns många kristna tänkare jag respekterar. Två av mina husgudar är för övrigt österrikaren Ivan Illich och fransmannen Jacques Ellul som lyckades förena kristna värderingar med en förbluffande intressanta och originella insikter om samhället. Grundproblemet med den svenska högern är att olika former av idealistiskt tänkande isolerat den från verkligheten.

Det finns kristna fundamentalister, (ny)liberaler (som dyrkar marknaden), och en grupp som i brist på ett bra namn skulle kunna kallas demokratifanatiker (nydemokrater?). Ibland förekommer dessa grupper i olika kombinationer. Gemensamt för dem är att de tycks fastlåsta i färdiga tankemallar, och predikar i stället för att argumentera. De ingår i vad man kan kalla en flykt från upplysningens ideal, eller rent av, från verkligheten.

Det går inte att diskutera kristna fundamentalister som anser att det finns en gudomlig ordning som står över allt vad människor hittar på. Vad för samtal kan man föra med människor som anser att Gud för några tusen år sedan givit folk av judisk tro rätt till ett visst stycke mark i mellanöstern?

Det går inte att diskutera ekonomi och samhälle med nyliberaler som fått uppenbarelsen att marknaden är lösningen på allt, oavsett vad den empiriska verkligheten visar. Och det är meningslöst att debattera med individer som alltid utgår ifrån att borgerliga demokratier alltid handlar mer rätt än ickedemokratier.

De första två grupperna är välkända, men den tredje behöver kanske en närmare förklaring.Det är (naturligtvis) inte ett problem att föredra demokrati framför diktatur. Svårigheterna börjar när man utifrån ett principiellt och teoretiskt ställningstagande drar slutsatser om verkligheten. Det är bra att ha en karta (teori om världen), men om terrängen avviker från kartan, bör man fundera på om kartan inte behöver korrigeras.

Ett konkret exempel på hur verklighetsfrämmande hur demokratifanatiker kan hamna är Timbromannen Fredrik Segerfeldts angrepp på FN i SvD. Segerfeldt hävdar att FN misslyckat med sitt uppdrag att skapa fred och att grundproblemet är att diktaturer har inflytande över organisation. Hans tyngsta argument är folkmordet i Rwanda 1994.

Det kan verka absurt att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet men ingenting tyder på att Rwandas ambassadör Jean Damascene Bizimana hade något inflytande över FN:s agerande eller icke agerande (Det är bara de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet som har vetorätt).

Däremot så visar en mängd nu offentliga dokument att USA (demokratin) spelade en ledande roll för FN:s passivitet. FN hade redan en fredsbevarande styrka (UNAMIR) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef General Dallaire rekommenderade att FN skickade mer soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan i stället reducerades med 90 procent. President Clinton vägrade också in i det längsta att använda ordet folkmord, trots att tidningarna talade om det varje dag. (Varför han gjorde det hör inte hit men för de som är intresserade rekommenderar jag Samatha Powers utmärkta bok A problem from Hell America and the Age of Genocide.)

Andra frisläppta dokument visar också att Frankrike och USA innan folkmordet använde Rwandas befolkningsgrupper Hutuer och Tutsier, som pjäser i kampen om inflytande i regionen. Frankrikes dåvarande president Francois Mitterand stödde länge Huturegeringen i Rwanda, som sedan utförde folkmordet, för att han såg det som ett sätt att motarbeta de USA stödda Tutsierna.

Av det här kan man naturligtvis inte dra slutsatsen att demokratier skulle vara sämre än diktaturer. Men det finns heller inga skäl att tro att FN hade agerat mer kraftfullt om enbart demokratiska stater suttit i säkerhetsrådet. Det är bra att vara demokrat men inte om man låter principiella ställningstaganden förblinda faktiska händelseförlopp.


Från Badland Hyenas kampanjmaterial


Fredrik Segerfeldt kritik av FN är ett exempel på hur idealism (i betydelsen att sätta idéer framför verklighet) allt mer tagit över den svenska högerns tänkande och gjort den ointressant.

En konsekvens av att kristna fundamentalister, nyliberaler, och demokratifanatiker anser sig sitta inne med den teoretiska sanningen om världens natur är att det inte längre är viktigt att hålla reda på fakta.

Den borgliga dominansen har uppkommit mer som ett resultat av kapitalet bakom idéerna än idéernas inneboende styrka. Den politiska debatten i Sverige är ofta lika osaklig och ointressant som reklam för raklödder eller McDonald. Och eftersom debatt och reklam får pengar från samma ställe är det inte förvånande. Om det var tidningsläsarna, i stället för näringslivet som finansierade pressen hade situationen varit bättre.

-------

(För övrigt har det vi kallar demokrati inte mycket att göra med vad de som uppfann den menade med folkstyre: Är det svenska valet demokratiskt?)

onsdag, september 29, 2010

Bra att Israel struntar i FN


Marmorn på bilden har inget med marmorn i texten att göra.


Israel bryter mot FN:s handelssanktioner mot… Iran läser jag i Maariv. Det handlar om ett tiotal olika varuslag, bland annat sötsaker, nötter, mattor och marmor. En stor del av all marmor som Israel importerar kommer tydligen från stenbrotten i Gohare som dessutom till 90 procent ägs av iranska staten. Det finns hundratals israeliska byggnader som är klädda med iransk marmor skriver Maariv. Ett exempel är konferensanläggningen Avenue vid Ben Gourionflygplatsen som är täckt med 2000 kvadratmeter marmor.

Teheran utfärdar exporttillstånd, (ofta via Turkiet eller Grekland), vissa israeliska kunder, som banken Leumi, ägs av den Israeliska staten, och vissa Israeliska affärsmän exporterar sedan marmorn vidare till… USA. Det är en genant nyhet som inte passar in i nyhetsflödet. Alla som tror att handel gör världen fredligare borde välkomna handeln mellan Israel och Iran, även om den bryter mot FN:s sanktioner.

tisdag, september 28, 2010

Tabloid Watch




























Förra veckan berättade brittiska Daily Express att "muslimer planerade att mörda påven" under dennes besök i London. Dagen efter släpper polisen alla sex misstänkta ( städare med algerisk bakgrund) utan att åtal eller förklaring. Det fanns uppenbarligen ingen grund att tro att de var terrorister med koppling till al-qaida, som Daily Express skrivit. Städarna visade sig vara just städare. Den här nyheten verkar även ha kommit till Sverige, även svenska medier inte slog upp det lika stort. Den utmärkta brittiska bloggen Tabliod Watch håller dock koll på den här typen absurda nyhetsbevakning. Och hur man sedan inför en så liten rättelse på sidan nio att de flesta läsare förmodligen missar den. Om svenska medier rapporterat att terroristerna var städare har dock Tabliod Watch ingen koll på.



söndag, september 26, 2010

Rädslans kolportörer





Vi som lever på det norra halvklotet har aldrig haft det bättre än idag. Vi lever längre och bekvämare än våra föräldrar, och våra barn ser av allt att döma ut att få ännu säkrare och bättre liv. Även folk med små inkomster lever ofta bättre än de flesta kungar på artonhundratalet.

Samhällets reaktion på denna välfärdsrevolution är dock ofta att måla upp det ena katastrofscenariot efter det andra. I stället för att presentera den kraftigt stigande medellivslängden som något positivt – folk är ju också friskare längre tid – talar opinionsbildare om ett pensionsproblem. Att produktiviteten också ökat enormt och att allt färre människor behövs för att producera allt mer talas det inte om.

Många svenskar verkar tro att brottsligheten ökar, trots att allt tyder på att Sverige aldrig varit fredligare. Antalet mord i Sverige har varit mer eller mindre konstant de senaste trettio åren (runt hundra om året eller färre) trots att befolkningen ökat. Det är bara media som rapporterar allt mer om morden.

Historiskt sett har det förmodligen varit bra att vara rädd och missnöjd för att överleva men i dagens högteknologiska välfärdssamhälle är det uppenbart att rädslan är allt mer irrationell. En av de mer fascinerande aspekterna är att vi ofta är rädda när vi saknar skäl, och orädda när det finns anledning att vara det. Pensionär är till exempel allra räddast för våld, trots att de tillhör den grupp som är minst utsatta.

Många är rädda för att flyga, men få tycker att det är läskigt att åka bil. Ändå är risken större att dö i bilen på väg till flygplatsen, än att flyga. Året efter attacken mot World Trade Center omkom nästan 1600 amerikaner mer än vanligt i trafiken som en följd av denna irrationella rädsla för att flyga. Ändå talar man sällan om trafikdöden, trots att den tar runt en halv miljon människors liv varje år runt om i världen.

På 90 talet gav media i Sverige enorm uppmärksamhet åt Extacy, en drog som inte är beroendeframkallande och har orsakat ett par dödsfall. Men någon liknande panik har media aldrig ägnat alkoholen som dödar runt 2000 svenskar i yrkesverksam ålder om året.

Ett oerhört populärt skräckscenario bland vissa makthavare i västvärlden, och därmed i media, är att terrorister ska komma över massförstörelsevapen och lyckas döda en ofantlig massa människor. Även om det finns terrorister som önskar sig dessa vapen så finns det goda skäl att tvivla på att de kommer att lyckas.






Den enda gången en terroristorganisation använt massförstörelsevapen tyder också på att faran är överdriven. 1995 utförde Aum Shinkrikyo-sekten en nervgasattacken i Tokyo. Med 60 000 medlemmar, och uppåt en miljard dollar i kontanter hade Aum vida större resurser än Al Qaida. Till skillnad från andra terroristorganisationer hade Aum också första klassens biologer, kemister och fysiker, som de värvat från några av de bästa universiteten i Japan. En forskare hävdade senare att han gått med i Aum-sekten eftersom deras laboratorium var betydligt bättre än det som hans universitet erbjöd. Som mest hade Aum tjugo forskare som arbetade med biologiska vapen.

De fem terroristerna med elva plastpåsar med nervgas som gick ner i Tokyos tunnelbana dödade tolv människor. Det här är tolv för mycket men för en terroristorganisation med ambitionen att döda miljoner människor var det naturligtvis ett fiasko. De japanska terroristernas misslyckande visar att det inte bara är svårt att ta fram massförstörelsevapen: det är minst lika svårt att hitta effektiva sätt att använda dem.

Terroristerna hade förmodligen kunnat döda fler med basebollträn. Man kan också jämföra med den bomb som Timothy McVeigh byggde med konstgödsel och bensin och som tog livet av 168 människor i Oklahoma City 1995.

Aum-terroristernas misslyckande talar för att CIA har rätt när den hävdar att det är betydligt svårare för terrorister att komma över och använda massförstörelsevapen än vad som vanligtvis framgår i media.

Oavsett vilken typ av vapen terroristerna använder är det objektivt sett ett marginellt fenomen som i genomsnitt dödade 379 människor om året i hela världen mellan 1986 och 2007 (enligt RAND-MIPT, en databas över terrorism). Det kan jämföras med att fetma tar livet av 100 000 amerikaner om året.

En förklaring till att riskerna i samhället ofta presenteras fel är att många har ett intresse av att skrämmas. Rädslan speglar hur marknadsekonomin och den representativa demokratin fungerar.



Det finns en hel säkerhetsindustri – till exempel svenska Securitas – som paradoxalt nog är helt beroende av att folk och företag känner sig osäkra och rädda. Banker och pensionsfonder tjänar miljarder på att övertyga allmänheten om att de kan sluta som fattigpensionärer utan deras tjänster. I de länder där man numera tillåter läkemedelsbolag att göra reklam direkt riktat om allmänheten är det tydligt att man använder sig av rädsla för att sälja sina piller.

Det finns goda skäl att undra om det inte fanns ekonomiska intressen bakom den enorma uppmärksamhet som fågelinfluensan fick för inte så länge sedan. Tidigare har vi sett hur dataansvariga på olika företag, tillsammans med datasäkerhetsföretag, tillsammans med medias behov av dramatiska berättelser, skapade en saga om att alla datorer på jorden skulle sluta fungera när det nya årtusendet började (milleniumbuggen).

De största och skickligaste av rädslans kolportörer är dock det amerikanska säkerhetsindustriella komplexet som varje år får 1000 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar. Det är en manna från himlen som man i likhet med andra byråkratier aldrig självmant kommer att avstå ifrån. När militära organisationer en gång väl byggts upp avvecklas de aldrig. Det gäller såväl alla amerikanska baser utomlands, som hur krigsmakten är uppbyggd.

Den amerikanska flottan med dess hangarfartyg byggdes upp för att konfrontera den japanska. Men trots att Japan varit allierad med USA i över sextio år nu, och inte längre har en flotta fortsätter USA att bygga hangarfartyg och slagskepp. Det enorma amerikanska flygvapnet skapades för att möta Sovjetunionens lika enorma flygvapen, men trots att Sovjetunionen är borta, fortsätter USA att bygga jaktplan. I brist på verkliga hot framställer man militära dvärgstater som Irak och nu Iran som om de vore militära stormakter. Det finns jobb som direkt eller indirekt är beroende av den amerikanska krigsmakten i de flesta amerikanska valkretsar, så det är inte förvånande få politiker i kongressen vågar ifrågasätta hotbilden.

En politiker som ropar varg har också betydligt större chanser att hamna i nyheterna än de som hävdar att det på sin höjd är en pudel. Att bli utpekad som samhällets fiende nummer ett är precis vad Al Qaida önskade sig, förklarade terroristexperten Louise Richardson när jag intervjuade henne i Boston för några år sedan. Syftet med terrorismen är att terrorisera – och här har många politiker i praktiken gett terroristerna vad de vill genom att överdriva dess betydelse.

lördag, september 25, 2010

Flykten från verkligheten


Det finns tillfällen i historien då hela samhällen lämnar verkligheten för låtsasvärldar som erbjuder känslomässiga fördelar. Nazityskland är ett sådant fall. I Hitlers Tyskland ersatte paranoida rasföreställningar, där idén en judisk konspiration var central, den traditionella verkligheten.

Den kristna högern som George Bush använde som hävstång till makten är ett mer sentida exempel på den här typen av flykt från verklighet. För fundamentalisterna är bibeln och en grupp auktoritativa uttolkare av den kristna läran viktigare än vetenskap eller eget omdöme.

Det svenska valet visar att även Sverige kan drabbas av verklighetskollaps. Sverigedemokraternas och rasismens seger i valet är kvittot på att föreställningar om ras och religion även fått politisk betydelse hos oss. Tron på den egna religionens, kulturens eller rasens överlägsenhet och de andras underlägsenhet är en effektiv metod för att kontrollera och distrahera väljargrupper som annars främst har sin naturliga hemvist inom arbetarrörelsen. Väljare som diskuterar huruvida slöjan bör förbjudas och motsvarande pseudoproblem, har svårt att uppmärksamma att regeringen återinför klassamhället.

Sverigedemokraternas framgångar är bara de senaste i en lång rad framgångar för högerextremismen i Europa. I EU valet 2009 fick högerextremistiska partier tvåsiffrigt väljarstöd i sju länder (Holland, Belgien, Danmark, Ungern, Österrike, Bulgarien och Italien) och mellan fem och tio procent i sex andra (Finland, Rumänien, Grekland, Frankrike, Storbritannien, och Slovenien).

Högerextrema partier är också representerade i många nationella parlament i Europa. Nyligen hade främlingsfientliga partier framgång i Holland (med PPV) och Ungern (med Jobbik).

I flera Europeiska länder har också den traditionella högern öppet flörtat med rasistiska föreställningar bland väljarna. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har till exempel sedan skandalen om hans illegala partifinansiering tagit fart, pekat ut romerna i Frankrike som ett av landets stora problem. I Sverige har Jan Björklund och Folkpartiet på ett mycket medvetet sätt spelat ut ras och religion kortet för att attrahera väljare. Folkpartiet har genom att fokusera på låtsasproblem med invandrare fungerat som vägröjare för Sverigedemokraternas framgångar.

Idag är propagandan betydligt mer effektiv än på Hitlers tid, av det enkla skälet att sextio år av forskning lärt oss mycket om hur hjärnan fungerar. Människan – väljare – tänker inte rationellt utan symboliskt, associativt på ett sätt som gör det ett lätt offer för impulser och högerextrema teman.

Det finns flera studier som visar att elever som tagit del av antidrog och antialkoholreklam i högre grad utnyttjar droger och alkohol än de som inte gjort det. Att be någon att inte dricka alkohol är som att be någon att inte tänka på sex. Bara genom att ta diskussionen om invandringen öppnar etablerade politiker dörren till rasismen.

Publicerad i Fria Tidningen

Och så här skrev jag förra gången sossarna förlorade: Smink är viktigare än ideologi

fredag, september 17, 2010

"Tvivelaktigt idéarv demaskeras"


Den första recensionen av Högerns svarta bok har publicerats av Tidningen Kulturen.


"Det är viktig läsning för att förstå högerpolitikens idéarv och vilken utveckling som lett dem till var de är i dag. 1928 sa Jarl Hjalmarson (senare nuvarande Moderaternas partiledare 1950-1961): "Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp." Moderaterna har sannerligen jobbat på att förfina retoriken, men har ideologin förändrats? Enligt Högerns svarta bok ikläder sig idéerna nya former men grunden förblir densamma; demokrati och jämlikhet får alltid ge vika för vinstintresset."

Läs hela Charlotte Högbergs recension!

(Fler recensioner kommer förmodligen först efter valet...)

torsdag, september 16, 2010

onsdag, september 15, 2010

Vad Carl Bildt & borde ha skrivit



















Det sägs ibland att utrikespolitik spelar liten roll i en valrörelse. Det är förhoppningsvis sant för mot en beprövad alliansfrihet som gav Sverige tvåhundra år av fred och välstånd står vårt närmande till Nato, vår okritiska hållning i EU, vårt sabotage av biståndet, och underkastelse till USA. Det borde de tre ministrarna Carl Bildt, Ewa Björling och Gunilla Carlsson skrivit (i partitidningeni SvD) om de för en gång skull hade hållit sig till sanningen.


Vi högerspöken hade länge svårt att få gehör för att Sverige skulle närma sig västvärldens stormakters utrikes och krigspolitik. Men efter Berlinmurens fall, och framförallt sedan vi genom ett mirakel vann valet, har det nu blivit möjligt att föra en politik som främst gynnar USA:s och Natos geopolitiska intressen, och förhoppningsvis öppnar möjligheten för oss att få välavlönade jobb i EU eller av jänkarna när våra karriärer i Sverige är över. Vi tar inget globalt ansvar - vi har inte ens en aning om vad det skulle betyda – och står för affärsmännens och de välbärgades rätt att göra affärer utan att behöva ta hänsyn till demokrati och miljö.

Vi för en politik mot världens fattiga och förtryckta och även om vi påstår motsatsen så visar de konkreta insatserna att vi skiter i världens fattiga. Därför vill vi att biståndsmedel ska kunna användas till militära operationer, och därför ser vi till att svenska soldater stödjer den Afghanska drogdiktaturen vars kvinnosyn i det närmaste är identisk med Talibanernas. Vi vägrar sätta ett slutdatum för det svenska kriget i Afghanistan, för det vore ju att erkänna att allt varit ett fiasko, och skulle avsevärt reducera våra möjligheter att få internationella toppjobb om vi förlorar valet.

Därför står vi på förtryckarnas sida mot frihetskämparna. När det krävs tvekar vi inte att förespråka dumma sanktioner som drabbar folket men inte regimen i auktoritära länder. Med auktoritära länder menar vi främst länder som inte säljer sina naturtillgångar till väst på väst villkor. Vi stödjer till exempel de nya sanktionerna mot Iran därför att all erfarenhet visar – som i fallet med Irak – att de stärker regimens makt över dess befolkning, samtidigt som det fortfarande går att göra en massa affärer med regimen. Vi vet oftast inte varför vi för en viss politik eftersom vi bara apar efter Washington, men bli det krig i mellanöstern är det säkert bra för Sverige, som ju är en av världens främsta vapenexportörer per capita. Helt klart är ju att USA som nyss krängde vapen för 60 miljarder till den Saudiska kvinnofientliga diktaturen (som praktiserar stening) har ett intresse av att länderna i mellanöstern räds Iran.

Sverige ska vara en ledande kraft för ofrihet på nätet. Därför röstade vi igenom FRA lagstiftningen. Vi kommer att fortsätta ansträngningarna att politisera det svenska biståndet, göra affärer med världens blodigaste diktaturer, så länge de låter sig mutas, och om alliansregeringen får bestämma underordnas biståndspolitiken utrikespolitiken precis som i USA, Frankrike och vilket normal imperialiststat som helst.

tisdag, september 14, 2010

En liten informationsfilm om Carl Bildt



Bildt: ”alla vet väl att Wechselmann är en kommunistisk propagandist”.

De små skillnadernas tyrannie

Jacob Wallenberg sa en gång i tiden att det finns sju socialdemokratiska partier i Sveriges riksdag. Även om jag inte skulle vilja beskriva dem som socialdemokratiska nuförtiden är det slående hur små skillnader det är i praktiken mellan blocken. Det finns en retorik där vänster kritiserar det andra lägrets politik, men det innebär inte att man kommer att riva upp mycket av högerns politik. Apoteken kommer inte att återföras till det offentliga. Och vad jag vet har ingen vänsterpolitiker ens pratat om att ta tillbaka de offentligägda bostäder som högern sålt ut långt under marknadspriset.

Bland svenska folket finns det olika åsikter i de flesta frågor men bland de partier som kontrollerar riksdagen är skillnaderna ofta försumbara. Det finns till exempel inget regeringsalternativ för de 40-50 procent av svenska folket som är emot att Sverige krigar i Afghanistan. Det här är inget unikt för Sverige. En röst på Mona Sahlin & är precis som en röst på Fredrik Reinfeldt och hans fyrtio rövare en röst för fortsatt svenskt krig i Afghanistan. Jag vet att & ibland står för alternativ, men så länge de är & till sossarna lär inte mycket hända.

I den av liberalismen kastrerade formen av representativ demokrati vi dras med röstar man inte på ett parti, utan mot de andra.

måndag, september 13, 2010

Framtiden är här


Nuförtiden är jag snabbare än Stålmannens kompis, Blixten. När det gäller att handla böcker så är jag i alla fall helt i klass med vilken serietidningshjälte som helst. Jag har visserligen tappat en växel när jag joggar (allt mer sällan) men min ipad laddar ner en digital bok innan jag hinner fram till ytterdörren.

Idag köpte jag, efter att ha läst på Åke Sandins blogg, ett ex av Madhusree Mukerjees Churchills secret War The British Empire and the Ravaging of India during World War II. Jag tror det tog femton, max tjugo sekunder från det att jag läste om boken till det att den var köpt och nerladda på min Ipad. Och inte behövde jag lämna mitt fik!

För de som är maniskt lagda öppnar ipaden helt nya möjligheter för katastrofalt mycket impulsinköp men för de som har normala doser signalsubstans i skallen är det mest en fördel.

När jag recenserade Ipaden tyckte jag inte den dög som läsplatta men nu efter ytterligare några månader måste jag säga att det var en förhastad slutsats. Ögonen lider inte så mycket som jag trodde de skulle göra, och fördelarna överväger.

Digitala böcker är betydligt mer användarvänliga än de i papper. Det räcker med att peka på ett ord för att antingen slå upp det i det digitala lexikonet, eller söka efter var mer i boken det används. Det går enkelt att markera meningar, kopiera och lägga till egna anteckningar i marginalen. Och för dem som i likhet med mig har en taskig handstil är det sista inte oviktigt.

Svagheten med de digitala böckerna är annars att det ännu saknas enormt mycket om man är intresserad av annat än bestsellers. Det borde dock vara ett övergående problem, och dessutom finns allt mer äldre litteratur att ladda ner gratis. Jag har skaffat allt från Platon till Bertrand Russell utan att betala ett öre. Och när det som i vissa fall inte verkar finnas en gratisversion av politiska klassiker går det ibland att köpa nästan gratis… John Stuart Mills On liberty som jag läser idag kostade till exempel en dollar.

För notoriska nomader som mig är digitala böcker en välsignelse. Frågan är vad jag ska göra med de 110 banankartonger böcker som står på vinden i Sverige eller min samling i Frankrike… Kommer någon att vilja ha dem när det mesta finns i viktlösa, råttsäkra, gratisversioner på nätet?

Storbritannien slår Frankrike


Frankrikes utvisning av rumänska romer (eller gens de voyages som det heter på byråkratiska då Franska staten aldrig registrerar etnisk tillhörighet) har fått mycket uppmärksamhet runt om i världen. Den unga kvinna från Venezuela som driver det fik jag går till varje dag här i Montreal, beundrar Nicolas Sarkozy (muy inteligente) lika mycket som hon avskyr Hugo Chavez (loco).

(Venezuelas galna president har lurat den fattiga, obildade massan, och saknar paradoxalt nog fullständigt stöd bland allmänheten. Det finns också för mycket invandrare i Frankrike, hävdar hon, som invandrat till Quebec, och aldrig satt sin fot i Frankrike.)

Jag beundrar också Sarkozy, eller i alla fall hans förmåga att tillåta att romer i åratal ockuperar privat mark, och sedan lyckas ta äran av att kasta ut dem. Som president och tidigare inrikesminister har Sarkozy varit ansvarig för polisens arbete i runt tio år nu men han lyckas ändå ganska bra med att presentera sig som någon som gör upp med en gammal misslyckad politik. En modern politiker som Sarkozy vet att minnet är kort, att människor ofta kan inta två motstridiga åsikter samtidigt och att det inte är fakta som skapar våra värderingar utan värderingar som skapar fakta.

I Storbritannien pågår en liknande hets mot så kallade travellers, som inte kan utvisas, då de har brittiskt medborgarskap, men som ändå regelbundet fördrivs av polis och myndigheter. Nu nyligen fördrevs ett sextiotal travellers från Hovefields i Essex. Sedan bulldozrade myndigheterna marken så att de inte skulle komma tillbaka. En lite detalj som gör det hela ännu absurdare än det som händer i Frankrike (där man bara bryter mot unionens regler om att EU medborgares rörelsefrihet) är att de brittiska travellers vräks från mark som de äger.

Travellers' Eviction in Basildon from elisabeth blanchet on Vimeo.

söndag, september 12, 2010

Vovven ska dricka Evian!


I gamla stan i Nice finns det, har jag hört, minst en äldre dam som regelbundet köper entrecote av slaktaren åt sin marsvinsliknande hund. Själv köper jag ofta billigare kött. Jag bor också på billigare hotell än en del hundar inser jag nu efter att ha läst i Wall Street Journal om ett nytt hundhotell som öppnat i Forth Worth, Texas. För 200 dollar natten kan nu vovven få sova i sidenlakan, titta på 18 tums plattTV, snaska hundgodis direkt från kudden och dricka Evianvatten.

Lågkonjunkturen har dock skakat om hundlyxbranchen:

In Dallas, a $10 million dollar indoor park, where dogs could run in an air-conditioned environment by day and sleep together in a king-size bed at night, closed earlier this summer. Owner Kelly Acree says the recession forced her to scrap some of the services she had envisioned, including a restaurant.


Lyxhotell för hundar kan också ha en del udda problem. Ett konkurrerande hundhotell i Forth Well var tvungen att programmera om TV:n då hundarna började bita på den. Ekorrarna på hundkanalen var allt för realistiska för vår surrealistiska värld.

Fängelse för åsikter?

Är det rimligt att man kan dömas till fängelse för sina åsikter? I Frankrike avtjänar nu Vincent Raynouard ett ettårigt fängelsestraff för att i en broschyr ha förnekat förintelsen. Reynouard som är mattelärare, kemiingenjör, katolik, och nazisympatisör har dessutom dömts till 60 000 euro i böter och rättegångskostnader för sina åsikter.

Noam Chomsky tillhör dem som skrivit under ett upprop i syfte att avskaffa den franska åsiktslagen:

I understand that Vincent Reynouard has been condemned and jailed under the Gayssot law, and that a petition is being circulated in protest against these actions. I know nothing about Mr. Reynouard, but regard the Gayssot law as entirely illegitimate, inconsistent with the basic principles of a free society as these have been understood since the Enlightenment. The law in effect grants the state the right to determine historical truth and to punish departure from its edicts, a principle reminiscent of the dark days of Stalinism and Nazism. If the justification of the Gayssot law is to ban "horrendous views", or to protect the right to "live free from fear of an atmosphere" of prejudice and racism, then it should be obvious that, if such laws were applied impartially, they would criminalize a vast range of public discourse, which, however despicable one may find it, should certainly be permitted in a free society, and indeed is, with no question being raised.
Accordingly, I would like to register my support for the petition protesting the application of this law in this (or any) case.
September, 5th 2010.

Iran som spottkopp


Byst av Alexander den store, som British museum förmodligen stulit. I väst är han känd som den som spred grekisk kultur över världen. I de länder han erövrade uppehåller man sig mer kring de städer och kulturskatter han brände.



Rapporteringen om Iran har drag av en kollektiv paranoia vi inte sett i maken till i Sverige sedan hetsen mot Irak eller ubåtshysterin.

I likhet med genuint paranoida människor bygger media upp hotbilder och konstigheter utifrån triviala uttalanden eller händelser. En stor del av hetsen mot Iran bygger på att media avstår från att rapportera om kontexten, eller tonar ner den, och väljer hårdragna tolkningar.

Det gäller såväl kvinnan som media hävdar ska stenas på grund av otrohet (fast man infört moratorium för stening, att lagen håller på att avskaffas, och att kvinnan även är dömd för medhjälp till mord…) som Ahmadinejads så kallade hot mot Israel (fast han brukar tala om regimen eller att uttalandet nu senast var ett svar på vad Iran skulle göra om det blev angripet.)

Idag verkar man kunna skriva vilket strunt som helst om Iran, bara det är negativt. För inte så länge sedan hävdade till exempel Elisabeth Brawn (Helsingborgs Dagblad) i en krönika, ”Kriget kan vara nära förestående” att Ahmadinejad ”skryter om Irans kärnvapenprogram”.

Sanningen är att Ahmadinejad alltid konsekvent förnekat att Iran vill skaffa kärnvapen. Irans officiella ståndpunkt är och har alltid varit att landet inte har ett kärnvapenprogram. Irans verklige ledare, Khatami, har dessutom förklarat att kärnvapen är oislamskt eftersom det är ett vapen som främst används mot civila. Alla har naturligtvis rätt att tro att de ljuger, men
Att en erfaren journalist som Elisabeth Braw ändå hör motsatsen, att en tidning som HD släpper igenom en sådan lögn, och sedan inte tar in en rättelse, illustrerar det paranoida klimatet.



Den dominerande formen av desinformation är annars avkontexualisering på olika nivåer. Ett av de senaste exemplen är hur media rapporterade om Ahmadinejads kritik den palestinska myndighetens fredsförhandlingar med Israel.

Om Göran Persson hade ställt in valet 2006 och fortsatt regera Sverige är det svårt att tänka sig att opinionsbildare hade rykt på axlarna och behandlat honom som en legitim statsminister. Byt ut Sverige mot den palestinska myndigheten och Göran Persson mot Abbas, så är det just det som hänt. Att Abbas, vars mandat gick ut den nionde januari förra året, ställt in valen och fortsatt regera som om inget hänt är inget som varken nyhetsförmedlare eller opinionsbildare uppehåller sig vid.

Det finns många möjliga förklaringar. En är att de flesta opinionsbildare anser att liberalism är viktigare än demokrati. Liberaler tycker bättre om Abbas och hans vänner än det islamistiska Hamas som med största sannolikhet skulle vinna om det hölls fria val. En annan förklaring, som tilltalar Israel och dess vänner, är att Abbas är korrupt och spelar med i fredscharaden medan Israel ockuperar allt mer palestinsk mark.

Att tillåta att ett islamistiskt parti tar över den palestinska myndigheten i fria demokratiska val vore ett hot mot diktaturerna i Egypten, Jordanien Saudiarabien, och andra arabiska länder som USA och EU stödjer. Om diktaturerna i arabvärlden ersattes av regeringar som röstats fram av folket skulle de flesta bli mer eller mindre islamistiska, och dessa skulle inte behöva stöd från väst för att hålla sig kvar vid makten. Media uppehåller sig mycket vid terrorism men det stora hotet mot USA:s kontroll över mellanösterns oljetillgångar är att länderna i regionen blir demokratiska.

Det är fascinerande att det inte en enda svensk opinionsbildare påpekat att Irans president Ahmadinejad kanske har en poäng när han påpekar att Abbas inte är palestiniernas legitime ledare, och att det därför är olämpligt att Abbas ingår avtal med Israel. Frågan om huruvida Ahmadinejad själv kan ses som Irans legitima president har ingen med saken att göra.

torsdag, september 09, 2010

Är det svenska valet demokratiskt?




Valtider är kvaltider för många väljare. Vad ska man rösta på? Själv har jag funderat ända sedan jag blev myndig för tjugotvå år sedan men aldrig röstat. Först handlade det bara om att jag inte tyckte om partiernas program. Och inte blev det bättre när jag insåg att det ofta inte fanns ett samband mellan vad de sa, och vad de sedan gjorde. Ibland blir det tragikomiskt. Alla partier utom moderaterna sa sig till exempel fram till nyligen vara mer eller mindre emot kärnkraft. Och det är den där mer eller mindreretoriken som gör att vi ändå har kärnkraft i Sverige.

Från USA är det rätt väldokumenterat att de flesta amerikanska väljare inte har en susning om vad de politiker de röstar på egentligen står för. Obama vann valet genom att ge amerikanerna det felaktiga intrycket att han ville avsluta Bushs krig. Yes we can, sa Obama. Yes we can, svarade de maktlösa. Det är samma magi som Mary Poppins använder när hon hävdar att man kan ta sig ur hopplösa situationer bara genom att ropa supercalifragilisticexpialidocious. Retoriken segrar ständigt över verkligheten.

I Europa är det inte bättre. I Frankrike har Sarkozy gjort sig kände som den tuffa polispresidenten men att han dragit in på över 10 000 polisjobb verkar inte sjunka in.

I Sverige har jag träffat en del som röstat på moderaterna hela livet men som i de flesta sakfrågor har samma åsikt som vänsterpartiet säger sig ha. Och förmodligen finns det en och annan vilsen moderat inom vänsterpartiet.

Numera är min motvilja mot riksdagsvalet mer principiellt. Jag tycker inte att riksdagsledamöter ska väljas av folket. Det finns många anständiga politiker, inte minst på kommunal nivå, men det torde också vara uppenbart att politiken drar till sig obehagligt många narcissister. De bästa politiker är de som aldrig strävat efter makt. De som vill bli valda är många gånger de minst lämpade.

Föreställningen att fria val skulle vara samma sak som demokrati är ett missförstånd. Demokrati var från början ett nedsättande ord som myntades av filosofer i det gamla Grekland som motsatte sig folkstyre. De hade en klarare syn på frågan än vi har idag. För dem var val per definition en aristokratisk mekanism där medborgarna ger sin makt till en liten klick individer de anser mer lämpade att styra än de själva. Det vi kallar demokrati är i själva verket en slags oligarki som antikens elitister hade gillat.

De riktiga demokraterna i Aten under antiken hade en mer jordnära inställning till vad folkstyre innebar. De hade ett system med direktdemokrati, där alla medborgare kunde rösta och tala i folkförsamlingen. Det gav visserligen mer makt åt dem som kunde tala och hade tid att ägna sig åt politik än de fattiga med tunghäfta. Men fattiga som kunde tala hade trots allt en chans att påverka. Nu går det förmodligen inte att överföra systemet med direktdemokrati från en stadsstat till ett stort land som Sverige, trots modern informationsteknik, men de gamla grekerna hade en annan mindre komplicerad demokratisk mekanism: de lät slumpen avgöra tillsättandet av viktiga ämbeten.

Att lotta ut mandaten i kommunen, landsting och riksdag, vore ett ypperligt sätt att avskaffa oligarkins makt. Om slumpen avgjorde vem som satt i riksdagen skulle i stort sett samtliga ledamöter erfarenhet från alla typer av arbeten. Urvalet när det gäller ålder, kön, etnisk och klass skulle bli mycket mer representativt för Sveriges befolkning än det är idag.

Att låta slumpen tillsätta mandaten innebär att man erkänner att alla medborgare är eller har kapaciteten att bli vuxna. Jag tror att människor växer med uppgiften om de ges förtroende. Demokrati handlar inte att folk ska få välja sina kungar, utan att de själva anses mogna att styra.

onsdag, september 01, 2010

Från Victoria station till Liverpool street

Tåget luktade urin. En trasig toalett, rispor på fönster och väggar, instruktioner om hur man smstjallar på dem som åker utan biljett. Jag har sett det här London tidigare. Mitt bed and breakfeast 1990 vid Viktoria Station, där aska från kockens cigarett silade ner i omeletten han höll på att steka. Jag tror George Orwell beskrev en identisk scen från trettiotalet i Nere för räkningen i London och Paris.
Och så får du byta till tunnelbanan vid Liverpool Road, sa biljettförsäljaren när jag betalt. Men inte att jag skulle behöva vänta i fem timmar på att den skulle öppna... Jösses, vad jag saknar Hongkong.