lördag, mars 26, 2011

Högerns affärer med Libyen


video via Hela Pingsten

Upproret i Libyen har blivit ett tillfälle till svensk självrannsakan. Det var ju bara något år sedan som handelsminister Ewa Björling åkte ner till Libyen för att kränga övervakningsutrustning åt det statliga Rymdbolaget. Ewa Björling misslyckade försök att förföra Khadaffi är dock inget som opinionsbildare fäst större vikt vid.

Det är sant att Sverige inte varit den största syndaren. Frankrike, Storbritannien, Italien och Tyskland har alla sålt krigsmateriel till Libyen. Det är till exempel franska stridsflygplan som Khadaffi använde för att bomba sitt eget folk. Men inte heller EU ländernas förbindelser med Libyen har föranlett mycket debatt.

Jo, Per Gudmundsson på SvD är upprörd. Men det som upprör honom är Kinas affärer med Libyen. Och precis som om Kina vore Libyens enda handelspartner i världen avslutar han med: ”Andra skäms för att göra affärer där”.

I Skånskan försöker Kjell Albin Abrahamsson svärta ner socialdemokratin genom att citera några ord av ord av Olof Palme där denne sägs prisa Libyen. Men Abrahamson har förväxlat vad libyerna och Palme sagt. I själva verket var det libyerna som hävdade att Sverige var deras förebild.

Den moderata riksdagsmannen Hans Wallmark är, liksom Daniel Persson, ledarskribent på Hela Gotland, mer upprörda över att medlemmar av den svenska extremvänstern kan ha gillat Kadaffi på sjuttio eller åttiotalet, än vad regeringen gjorde förra året.

Hans Wallmark, hävdar att svenska studenter med vänstersympatier, haft affischer med Khadaffi på väggen, men har inget att säga om handelsministerns prassel med samma diktator. Att kräva Khadaffis avgång, hade dessutom gjort Sverige ” till en clown på den internationella arenan” hävdar Daniel Persson.

Det är inte första gången som svensk höger mörkar om sina affärsförbindelser med Libyen. För trettio år sedan utbildade Sverige 100 libyska officerare i Växsjö. Det var det statliga företaget Telub som arrangerat, och den dåvarande borgliga regeringen som godkänt affären.

När skandalen blev känd kritiserade Socialdemokraterna och VPK affären. Vänsterpartiet kommunisterna sympatiserade uppenbarligen inte med Libyen. Även folkpartisten Olle Westberg hade modet och anständigheten att ifrågasätta regeringen. Han kallade det för ”efterkrigstidens kanske största politiska skandal: att vi i Sverige utbildar militär åt en av världens hårdaste diktaturer…”

Men borgliga riksdagsmän och ministrar ifrågasatte, och häckla hellre öppet Westberg än de kritiserade affären med Libyen. Moderaten Anders Björk kallade Westberg ”en kombination av mästerdetektiven Kalle Blomkvist och en storinkvisitor”.

Industriminister Nils Åsling var irriterad på att Westerberg riktat ”en rad beskyllningar mot en nation med vilken vi har vänskapliga kommersiella relationer”.


Den centerpartistiske riksdagsledamoten Sven-Erik Nordin förstod inte heller vad det var för fel på Libyen: ”Olle Wästberg i Stockholm har haft som ledmotiv att han tycker illa om Libyen, Han påstår att det är en gangsterregim som styr där nere. Nå, det är hans betyg.” (Citaten kommer från riksdagsdebatter den 13 och 20 maj 1980).

svd1,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så vad är det för fel på Libyen?

Diana Johnstone ställer några intressanta frågor och konstaterar:
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=23983

"While the Arab League’s self-serving stance against Qaddafi was hailed in the West, little attention was paid to the African Union’s unanimous opposition to war against the Libyan leader. Qaddafi has invested huge amounts of oil revenues in sub-Saharan Africa, building infrastructure and investing in development. The Western powers that overthrow him will continue to buy Libyan oil as before. The major difference could be that the new rulers, put in place by Europe, will follow the example of the Arab League sheikhs and shift their oil revenues from Africa to the London stock exchange and Western arms merchants."

Och inte minst:

"Real Reason Number Three: Because Sarkozy followed BHL’s advice.

On March 4, the French literary dandy Bernard-Henri Lévy held a private meeting in Benghazi with Moustapha Abdeljalil, a former justice minister who has turned coats to become leader of the rebel "National Transition Council". That very evening, BHL called Sarkozy on his cellphone and got his agreement to receive the NTC leaders. The meeting took place on March 10 in the Elysée palace in Paris. As reported in Le Figaro by veteran international reporter Renaud Girard, Sarkozy thereupon announced to the delighted Libyans the plan that he had concocted with BHL: recognition of the NTC as sole legitimate representative of Libya, the naming of a French ambassador to Benghazi, precision strikes on Libyan military airports, with the blessings of the Arab League (which he had already obtained). The French foreign minister, Alain Juppé, was startled to learn of this dramatic turn in French diplomacy after the media.

Qaddafi explained at length after the uprising began that he could not be called upon to resign, because he held no official office. He was, he insisted, only a "guide", to whom the Libyan people could turn for advice on controversial questions.

It turns out the French also have an unofficial spiritual guide: Bernard-Henri Lévy. While Qaddafi wears colorful costumes and dwells in a tent, BHL wears impeccable white shirts open down his manly chest and hangs out in the Saint Germain des Près section of Paris. Neither was elected. Both exercise their power in mysterious ways.

In the Anglo-American world, Bernard-Henri Lévy is regarded as a comic figure, much like Qaddafi. His "philosophy" has about as many followers as the Little Green Book of the Libyan guide. But BHL also has money, lots of it, and is the friend of lots more. He exercises enormous influence in the world of French media, inviting journalists, writers, show business figures to his vacation paradise in Marrakech, serving on the board of directors of the two major "center-left" daily newspaper, Libération and Le Monde. He writes regularly in whatever mainstream publication he wants, appears on whatever television channel he chooses. By ordinary people in France, he is widely detested. But they cannot hope for a UN Security Council resolution to get rid of him."

Anonym sa...

Tack for intressant information