tisdag, april 12, 2011

Ypperlig populärhistoria


Radiolegenden Knut Ståhlbergs senaste bok handlar om förhållandet mellan en kort, fetlagd, slösaktig, manodepressiv, alkoholiserad, äldre politiker och en lång, smal, yngre, spartanskt lagd, stolt och genialisk general.

Lägger man till att bägge var koleriska och extremt verbala så har man ett perfekt dokusåpamaterial. Att politikern var Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, och generalen de Gaulle, ledaren för det fria Frankrike, ger det hela en episk karaktär.

Knut Ståhlbergs bok Två kära ovänner innehåller en rad underhållande episoder om de bägge herrarnas stormiga relationer. Det var nära att sluta med att Churchill lät deportera de Gaulle från Storbritannien, i handbojor, vid tiden för de allierades landstigning i Normandie. ”Vi kallar honom Jeanne d’Arc och letar upp en biskop som kan bränna honom”, föreslog Churchill mer skämtsamt en annan gång efter några glas.



Hur mycket av historien styrs av slumpen, personliga nycker eller personligheter? General de Gaulle insåg redan på tjugotalet pansarvapnets betydelse för framtida krig, påpekar Ståhlberg, men motarbetades av en konservativ fransk försvarsledning. Winston Churchill varnade förgäves sina landsmän för Hitler. Hade andra världskriget kunnat bli en mycket kort historia, om någon av dessa herrar fått gehör tidigare?

Och hur hade efterkrigstidens historia sett ut om Churchill till slut brutit med de Gaulle? Hur hade Europa sett ut i dag om USA lyckats marginalisera de Gaulle och fortsatt sitt samarbete med Vichyfrankrikes antisemitiska och fascistiska representanter i franska Nordafrika? Hade det franska nederlaget kunnat undvikas 1940, om britterna satt in sitt flyg? Knut Ståhlbergs bok inbjuder till en rad spekulationer som inte går att besvara.
Nu för tiden är det av naturliga skäl inte så vanligt att det publiceras böcker om andra världskriget, skrivna av människor som själva var med. Två kära ovänner kan mycket väl vara den sista boken på svenska.

Det vore i så fall ett bra avslut, för det här är ypperlig, spännande och många gånger tankeväckande populärhistoria.

Publicerad i Fria Tidningen

Två kära ovänner. Churchill och de Gaulle
Knut Ståhlberg
Förlag Norstedts

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Ståhlberg skrev en tidigare bok om de Gaulle för några år sen där han fäste uppmärksamheten på hur de Gaulle bar sig åt för att mer eller mindre tvinga UK och USA att stödja honom. Han höll sig helt enkelt väl med medierna och skämde dem till det. Sen de Gaulle hade gjort sina framträdanden var det helt enkelt politiskt omöjligt för statsledningarna att stödja någon som stod i förbund med Hitler. Åtminstone skulle kostnaderna ha blivit så höga att de inte tyckte det var värt det.

Jag ställer gärna upp på att kalla honom genial, inte minst hade han en genial känsla just för hur långt man kunde pressa en förhandlingspartner. Bland annat var han ju den enda europeiska politiker som även efter kriget insåg att USA var en papperstiger och kunde utmanas.

Synd att inte fler var lika klarsynta.

Pierre Gilly sa...

de Gaulles industripolitik på sextiotalet är också ett exempel på hur en enskild individ kan få historien att växla spår. Den genomfördes också mot en nästan enig ekonomikårs vilja...

lck sa...

Han (och hans rådgivare, Jacques Rueff) var f.ö. de som fick USA att stänga guldfönstret eftersom den franska centralbanken inte ville finansiera Vietnamkriget genom att ta hålla dollar i sin valutreserv utan begärde att lösa in det franska handelsöverskottet i guld.