torsdag, juni 09, 2011

Demokratins problem



Svenska ungdomar är inte särskilt fästa vid demokratin, visar en ny opinionsundersökning av World Values Survey. Var fjärde anser att ”en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val” vore bra. Demokratiministern Birgitta Ohlsson, säger sig vara bekymrad och talar lite vagt om en satsning på historieundervisning.

Sverige har kanske som Birgitta Ohlsson hävdar, en av de finaste demokratier i världen, men betyder det att skeptiker automatiskt är obildade? Ska vi vara glada bara för att vi har Bonniers halvmonopol, i stället en statsminister, som likt Silvio Berlusconi, också äger de flesta privata medier?

Om man vill öka demokratins popularitet vore det kanske säkrare att minska undervisningen i historia. De flesta större politiska beslut har ju tagits i strid med väljarnas önskemål.

I en folkomröstning 1955 sa svenskarna nej till att införa högertrafik. Vänstersidan fick nästan 83 procent av rösterna. Sedan röstade riksdagen – med stor majoritet – ändå för att införa högertrafik!

Eller ta folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då motståndarna var i klar majoritet erbjöd politikerna väljarna två nejalternativ. Men även den så kallade Ja sidan lovade att kärnkraften skulle avskaffas. Samtliga tre alternativ som väljarna erbjöds att välja mellan var med andra ord nejalternativ. Skillnaden mellan dem var mer eller luddiga formuleringar om när avvecklingen skulle ske. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att kärnkraften skulle vara avskaffad senast år 2010. Men idag talar vår centerpartistiska näringsminister i stället om att bygga nya kärnkraftverk.

Eller ta ett mer nutida exempel. Runt hälften av alla svenskar anser att Sverige inte bör kriga i Afghanistan. Ändå var det bara ett av riksdagens mindre partier, de rasistiska Sverigedemokraterna, som röstar mot en förlängning av det svenska deltagandet i kriget.

Det är uppenbart att det finns en lång rad frågor där partierna inte konkurrerar om folkets röster. Politiker är ofta rent av stolta över att gå emot den allmänna opinionen. Det brukar kallas för att ta ”ansvar”. Att lyssna på folks åsikter är däremot ”populism”.

De politiker som hävdar att de tar ansvar när de går emot den allmänna opinionen gör det naturligtvis för att de anser att de vet bättre än allmänheten. Kanske tror även väljare att politiker som ignorerar den allmänna opinionen vet bättre än allmänheten. Vi väljer ju trots allt de kandidater som vi anser mest lämpade.



Samtidigt är det uppenbart att beslut ofta inte fattas efter rationella överväganden. Det fanns (eller finns) inga vetenskapliga bevis för att högertrafik skulle vara säkrare än vänstertrafik. Det finns goda vetenskapliga skäl att tro att beslutsfattare kraftigt underskattar riskerna för en större kärnkraftsolycka i Europa. Det tillkommer hela tiden nya skäl till varför vi krigar i Afghanistan, och regeringen är oförmögen att formulera kriterier för vad som ska anses en framgång. Att politiker inte lyssnar på medborgarna betyder inte att vi skulle leva i ett expertsamhälle.

Politiker tycks snarare anse att de själva är de enda experter som behövs. Utbildningsminister Jan Björklund avfärdar pedagogikforskning som flum, och regeringen har lagt ner både arbetslivsinstitutet och djurskyddsmyndigheten.

Politik fungerar i hög grad som klädmode eller musiktrender. Man härmar varandra utan att tänka så mycket på det. Det man gör i USA eller EU kommer automatiskt några år senare till Sverige, oavsett vilka konsekvenser de fått. Trots att avregleringen av elmarknaden i Kalifornien visade sig till exempel tidigt vara en katastrof för allmänheten, fick den ligga till grund för den svenska energipolitiken. Och det finns många liknande exempel.

I stället för käcka ord om hur fantastisk den svenska demokratin är så behövs det en debatt om hur demokratin kan förnyas. Svenska ungdomar är inte imponerade av att vi har det bättre än i Nordkorea eller Italien. Hur kan man få politiken att bättre avspegla medborgarnas önskemål? Finns det andra former av demokrati man skulle kunna pröva?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Kul att du tar upp högertrafikfrågan! Det är väl snarast så att vänstertrafik i beteendevetenskapligt avseende är säkrare än högerdito. Det beror bland annat på att de flesta människor är högerhänta och har ett dominant högeröga, varför man har bäst koll om mötande trafik kommer på ens högra sida. De flesta har också en tendens att väja åt vänster i en paniksituation – mot dikeskanten eller mot mötande trafik, vilket är att föredra? För några hundra år sedan var också vänstertrafik det naturliga, som man valde spontant. Införande av högertrafik har dessutom sällan varit förknippat med demokratiska processer. Se på Franska revolutionen, Napoléon Bonapartes krigsprojekt där han genomdrev högertrafik i ockuperade trakter, samma sak under en viss A Hitlers överinseende, för att ta några exempel. Även i Sverige var det väl så att den så kallade elitens åsikt avvek drastiskt från vad befolkningen i stort ansåg.
Mvh Vänstertrafikant

Pierre Gilly sa...

Kul exempel. Kände inte till Napoleons vurm för högertrafik. Låter som det finns skäl att återkomma till ämnet. :)

Anonym sa...

Så är det. Det mesta tyder dessutom på att Bonaparte var vänsterhänt och klev upp på hösten från höger, vilket kan tjäna som ytterligare förklaring. Att det var klart olämpligt för typ 85% av befolkningen bekymrade naturligtvis inte den lille korsikanen med det gigantiska egot. De flesta högerentusiaster brukar anföra att antalet olyckor sjönk i Sverige efter omläggningen, vilket givetvis stämmer – hur skulle det ha kunnat gå annorlunda med massiv övervakning, snäva hastighetsgränser, folks osäkerhetskänsla etc. Orsaken var alltså inte att högertrafik i sig är säkrare. Samma effekt skulle ha kunnat uppnås med bibehållen vänstertrafik. Mycket tyder dessutom på att antalet mötesolyckor/frontalkrockar senare ökade relativt sett. Vägverkets statistik över detta brukar oftast ”glömmas bort”, såvida den inte hemligstämplats sedan jag tog del av den i början på 1980-talet. Hur som helst är högertrafikomläggningarna i Sverige och annorstädes utmärkta exempel på elitprojekt där sunt förnuft körts över. Som tur är lär vi under överskådlig framtid slippa omläggningar i exempelvis UK och Irland, inte minst med tanke på kostnadsfrågan, även om vissa EU-ledamöter från exempelvis Frankrike och Tyskland lär ha lobbat i ärendet.
Mvh Vänstertrafikant

Kerstin sa...

Fast vi skulle haft högerstyrda bilar även i Sverige när vi hade vänstertrafik. Det var lite läskigt när man skulle köra om, att man var tvungen att gå så långt ut mot/över mitten för att se om kusten var klar för omkörning.

Sen märkte jag att det inte alls blev som jag fruktade, som cyklade mycket på den tiden. Jag var rädd att bilarna skulle köra närmare för att de fick svårare att bedöma avståndet till oss men det blev tvärtom. När de satt åt vägkanten såg de precis var cyklisterna var och kunde stryka oss med mycket liten marginal. När de hamnade ute i gatan såg de oss inte lika bra och tog därför ut avstånden till oss cyklister lite bättre. Så det blev faktiskt bättre för oss som cyklade med högertrafiken.

Anonym sa...

Högerstyrt skulle det förstås ha varit – “Right-hand drive is always right”, som vi brukar säga i mina kretsar. Där får man till stor del skylla på bilimportörerna. Före Andra Världskriget såldes mest USA-bilar i Sverige och de var alltid vänsterstyrda. Amerikanska biltillverkare var redan då urusla på marknadsanpassning. Hur som helst vande sig svenskarna vid vänsterstyrning även om de flesta nog insåg att ratten till höger skulle ha varit att föredra. Din synpunkt på cykelpåstigning var rätt originell, Kerstin. Jag tillbringade en del tid i Sverige både före och efter 1967 och upplever det nog som säkrare att stiga på cykeln i vänstertrafik men det är väl en vanesak antar jag.
Mvh Vänstertrafikant

Kerstin sa...

Anonym:
Jo, att man som cyklist nu stiger av cykeln ut i gatan istället för inåt vägkantn var en nackdel. Det är riktigt. Så alla mynt har två sidor.

Jag undrar hur det är, om det är naturligt för högerhänta att kliva av på vänster sida, eller om det bara blev kutym just därför att det var på den sidan man hade vägrenen från början? Om det senare är fallet borde man ju försöka lära cyklister att kliva av på andra sidan cykeln i högertrafik.

Fast för att anknyta till inläggets kärnfråga, visst har det varit ynkligt av våra regeringar att gång på köra över folkomröstningsresultat. Nu väntar vi ju bara på att bli inkastade i valutagemenskapen i EU, utan föregående förnyad omröstning.

Anonym sa...

Så sant, Kerstin, alla mynt samt många andra företeelser har två sidor. Jag vet inte om någon har bedrivit vetenskaplig forskning i frågan om huruvida det är naturligt att kliva på cykeln – hästen, motorcykeln etc – på vänster sida, men nog förefaller det som att det vore naturligt och att det har varit så sedan urminnes tider. Visst är det väl så att det känns rejält fel att kliva på från höger? Fast min vänsterhänte son klev spontant på från höger när han var liten, medan han numera klarar båda varianterna lika bra. Dessutom gillar han högerstyrda bilar bäst, precis som högerhänte undertecknad. För min del känns det bäst att alltid ha ”bästa” handen, dvs höger, på ratten medan sonen tycker det känns okay att växla, knappa på radion etc med bästa handen. Vanesaker således men vänstertrafik i högerstyrt fordon är nog under alla omständigheter att föredra…

Vad det gäller kärnfrågan i inlägget kan jag inte annat än hålla med, fast det kanske inte framgått så tydligt av mina tidigare inlägg, yrkesskadad trafiknörd som jag är. Svenskarna ska vara tacksamma över att slippa Euron. För övrigt, på vilket sätt har allt blivit så mycket bättre för gemene man med EU-medlemskap? Slippa växla pengar vid resor mellan Euro-länder? Och, tja…
Mvh Vänstertrafikant