onsdag, augusti 31, 2011

Att minska biståndet utrotar inte svälten


I likhet med utbildningsminister major Björklund har biståndsminister Gunilla Carlsson en osviklig förmåga att låta som hon är oppositionspolitiker. Sverige ”skickar miljard efter miljard” men låter pengarna användas felaktigt av korrupta odemokratiska regimer, tycks det. Efter fem år som biståndsminister låter Gunilla Carlsson fortfarande som hon nyss tagit över efter socialdemokraterna.

Demokrati är säkert bra men knappast den universallösning som biståndsministern låter påskina. I världens största demokrati – Indien – lever en tredjedel av världens fattigaste människor, i undernäring och svält. Det finns skäl till att landet skakas av ett väpnat uppror från en maoistisk gerilla. En av Afrikas värsta diktaturer – Libyen – har den högsta medellivslängden (77 år) på kontinenten. I Ekvatorialguinea – för att ta ett annat oljerikt land med liten befolkning – är medellivslängden runt 15 år mindre.

Ett snabbare sätt att bekämpa svälten i världen vore att sluta diskriminera handeln från fattiga länder. Tullar länder i syd tvingas betala för att få exportera till nord är flera gånger högre än när nord exporterar till syd. Ett annat sätt vore att Sverige och andra I länder slutar att omvandla mat till bränsle, vilket driver upp världsmarknadspriserna på livsmedel. Det vore också positivt om Världsbanken – som styrs av de rika länderna i världen – lät fattiga länder att subventioner eller investera i sitt eget jordbruk.

Men Gunilla Carlsson föredrar uppenbarligen att ägna sig åt en retorik som inte stör ekonomiska intressen i Sverige eller EU. Svenskt bistånd används allt mer för att främja Sveriges intressen. De finansierar redan ambassader, och om Carlsson får som hon vill ska det snart också gynna svenska bioteknikföretag.

Läs om Gunilla Carlssons korståg mot biståndet i Ordfront.
Hunger i fettets tid
Afrika: Plundringen fortsätter
Så hålls Afrika fattigt

SvD SvD2

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Och framför allt vore det bra om fattiga länder tillåts industrialisera.

För att industrialisera måste man stödja sin egen industri, åtminstone så länge den inte är konkurrenskraftig (och det kan ta tid). Problemet är att det enligt WTOs regler och enligt de rika ländernas diktat är förbjudet att stödja sin egen industri. Det kallas "protektionism" och är det fulaste som finns (om man inte är så rik att man kan strunta i WTOs förbud).