söndag, augusti 28, 2011

Beskrivningar, inga förklaringar


I början av nittiotalet var de flesta svenska banker nära att gå under som en följd av att fastighetsmarknaden kollapsade. Den förre borgliga regeringens skatteminister (1991-1994) Bo Lundgren, som var ansvarig för det finansiella systemet gav sin syn av spelets gång i boken När bubblan brast.

Bo Lundgren ser upphovet till nittiotalets kriser i en vänstervridning av socialdemokraternas politik som han anser tog vid när Olof Palme blev partiledare och stadsminister 1969. Vänsterpolitiken resulterade enligt Bo Lundgren i ett skenande skattetryck, i att den offentliga sektorn växte och i regleringar som den offentliga barnomsorgen. Detta bäddade inte bara för finanskrisen och kronans fall, utan är också orsaken till den nuvarande (1998) höga arbetslösheten och att Sverige inte längre ligger i BNP täten, hävdar Lundgren.

Den tredje vägens ekonomiska politik var ett försök av socialdemokratin att undvika konsekvenserna av sitt politiska misslyckande, menar Lundgren. De devalveringar som skedde under den tredje vägens politik och skylde de ekonomiska och samhällsorganisatoriska problemen. Sverige hade under åttiotalet ett stort och växande strukturellt underskott som doldes av ett konstlat och överdrivet konjunkturellt överskott.

Det glada åttiotalet, med yuppies, stigande börskurser och snabbt stigande fastighetspriser var en finansbubbla som skapades utav riksbankens expansiva penningpolitik och en avreglering (utan eftervård) av kreditmarknaden, hävdar Lundgren. I Sverige åt inflationen upp räntekostnaderna och lånen var dessutom avdragsgilla mot de höga marginalskatterna. Det var en ekonomi där det lönade sig att låna men inte att spara, anser Lundgren.

När sedan den stora skatteomläggningen kom 1989 som gjorde det mindre förmånligt att låna – och valutaregleringarna togs bort samma år, sprack bubblan. Krediterna sökte sig utomlands och gödde inte längre den svenska fastighetsboomen. Så långt kunde Bo Lundgrens historieskrivning komma från vilken borgerlig politiker som helst.

Sedan följer Bo Lundgrens egen berättelse om sin insats i förhandlingarna med de stödsökande bankerna. I dessa förhandlingar strävade Bo Lundgren efter att ägarna skulle skjuta till så mycket kapital som möjligt och staten så lite som möjligt, att staten skulle slippa ta över banker vars egna kapital utplånats, att de banker som fått statsstöd inte skulle få en konkurrensfördel på de andras bekostnad och bevara det utländska förtroendet för det svenska kreditsystemet.

Men Bo Lundgrens (och moderaternas) kritik av den tredje vägens ekonomiska politik förklarar ändå inte hur bankerna kunde låna ut enorma belopp till fastighetsbolagen. Fastighetsbolagen gjorde inga vinster på hyresintäkterna utan på att köpa varandras fastigheter till allt högre belopp med lånade pengar. Hur bankerna ändå kunde låna ut pengar förklarar Bo Lundgren med att bankinspektionen inte skött sitt arbete, att riksbanken fört en för expansiv penningpolitik och att bankerna brustit i kompetens.

Det är visserligen en sann beskrivning men är det också en förklaring? Varför har man inte skött sitt arbete kompetent?

Bo Lundgren hävdar att det saknades personer som varnade för situationen men det stämmer inte. Åke Ortmark skriver i sin bok Ja-sägarna (Gedins 1996) att ekonomer som Per Olof Edin (LO) , Lars Vinell (nu professor vid Stockholms universitet) Göran Albinsson Bruhner (Svenska Dagbladet) var kritiska. Hans Tson Söderström (SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle) varnade redan i slutet av 1986.

Men varför var det så få som reagerade på att fastighetspriserna kunde stiga med 25 procent om året? Åke Ortmark hävdar i sin bok att eftersom kunskapen uppenbarligen fanns på sina håll, så måste det finnas psykologiska förklaringar till att den inte slog igenom. Hans svar är att opportunismen härskade: det var inte rätt tid att ifrågasätta, varna eller säga nej om man var rädd om karriären.

Bo Lundgren är ganska nöjd med hur det statliga bankstödet använts och konstaterar att staten ser ut att kunna få tillbaka stora delar av bankstödspengarna, fast då har han som han själv medger varken räknat med statens ränteförluster eller med att Nordbanken hade ett värde före krisen… Men han nämner inte att marginalerna mellan in och utlåningsräntan ökat betydligt, vilket var en förutsättning för att bankerna skulle kunna återhämta sig och bygga upp ett eget kapital igen. Utan ökade marginaler hade nog inte bara Gotabanken blivit föstatligad utan troligtvis även S-E banken och några sparbanker.

Kanske var Bo Lundgren mån om statens pengar och om att det statliga stödet inte skulle påverka konkurrenssituationen mellan bankerna, men han tiger om att dessa ökade marginaler innebär en överföring från samhället av lika mycket pengar som bankstödet (65 miljarder kronor). Den dåliga konkurrensen mellan bankerna förra året (1997) resulterade i att deras avkastning på det egna kapitalet var hela 20 procent.

När det gäller det misslyckade försvaret för den svenska kronkursen ångrar Bo Lundgren ingenting. Att låsa kronkursen var bra nationalekonomisk teori, och hade det lyckats hade det varit bra i praktiken, tycks Bo Lundgren mena.

En fast valuta inger utländska investerare förtroende och hade garanterat att devalveringsknepet inte tas till för att reglera det vi borde kunna sköta bättre, som en konkurrenskraftig lönebildning. Men det bristande förtroendet för svensk ekonomi och turbulensen kring det rigida EMU-projektet sänkte till slut kronan, hävdar Lundgren.

Bo Lundgrens beskrivning av hur marknaden skulle blidkas med nedskärningar i de offentliga finanserna eller piskas med räntehöjningar är inte begripligare än tidningsrubrikerna från då det begav sig. Marknaden förblir en abstrakt, anonym entitet, antydningsvis utländsk. Men stämmer det med verkligheten?

I en artikelserie av Ewa Stenberg och Gunnar Örn i DN 1996 hävdas att det var de svenska exportföretagen och bankerna som tvingade fram devalveringen 1992. Varför avfärdar inte Bo Lundgren sådana missuppfattningar som presenteras i Sveriges största morgontidning? Är det sant? Är det sant men betydelselöst?

Ifall det stämmer, motarbetade svenskt näringsliv den politik regeringen och Bo Lundgren (med stöd av Socialdemokraterna och Ny Demokrati) förde. Det borde antingen leda till etablissemangets ekonomiska politik eller av föreställningen att det som är bra för näringslivet även är bra för Sverige.

Bo Lundgrens bok saknar fakta och frågeställningar som man inte kan ignorera om man har annat än begränsade partipolitiska ambitioner.

Recensionen publicerades i Kristianstadsbladet (1998)

När Bubblan brast
Bo Lundgren
Bokförlaget DN

SvD

Inga kommentarer: