måndag, augusti 22, 2011

Bortom nationalekonomin


Det råder en viss förvirring om hur omfattande ekonomernas kompetensområde är, hävdar ekonomen Pierre-Noel Giraud i sin bok Economie, le grand satan? (Är ekonomie den store satan?)

Nationalekonomiska modeller är konstruerade för att analysera kapitalistiska samhällen, slår Giraud fast. De förutsätter oberoende aktörer som agerar efter vissa principer. En företagare måste handla för att maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen av agerande kan man inte tala om ekonomi, hävdar Giraud.

I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt beteende men i själva verket styrs av symbolvärden och släktrelationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten från en mängd andra uppträdanden då kan man inte heller producera meningsfull kunskap med de verktyg som ekonomerna använder. Det förklarar också varför de råd som ekonomer givit de gamla östeuropeiska planekonomierna varit så katastrofala skriver Giraud.

Men att ekonomer är kompetenta att yttra sig om utvecklade kapitalistiska länder betyder inte att de har några universella lösningar att erbjuda. Det som gäller för en ekonomi behöver inte nödvändigtvis vara riktigt i en annan. Så har till exempel protektionism varit gynnsam för USA, Tyskland och Japan men skadat den Ibiriska halvön, Afrika och Sydamerika, hävdar Giraud.

Ekonomierna eller "kapitalismerna" som Giraud skriver, fungerar olika. Idag är de främsta särskiljande dragen proportionen mellan offentligt/privat och mellan den del av samhället som är utsatt för globalisering och den som är skyddad.

De tillfälliga och lokala ekonomiska problem som det är ekonomernas uppgift att fastställa gör det inte möjligt att formulera en effektiv ekonomisk politik. Däremot har ekonomerna tekniska lösningar på de flesta samhällsproblem var för sig. Det existerar t ex flera välkända metoder för att avskaffa massarbetslösheten, men alla innebär en omfördelning av resurser.

Arbetstidsförkortning måste betalas av alla med lägre löner, offentliga arbeten kräver höjda skatter och ett avskaffande av minimilöner har effekter på hela lönebildningen men detta är politiska, inte ekonomiska, problem, skriver Giraud.

På samma sätt är det när IMF kräver att låntagarland ska minska sin konsumtion. Antingen anklagas IMF för att styras av en felaktig ekonomisk teori eller så hävdar man att samhället styrs av hårda ekonomiska lagar. Men de berörda ländernas politiker kan välja att minska försvarsutgifterna eller de rikas konsumtion i stället för att låta de fattiga betala.

Att framställa ekonomi som något ondskefullt och dominerande är missvisande och döljer bara politikernas makt och ansvar, hävdar Giraud

Publicerad i LO Tidningen (1999)

SvD DN

6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Så här tolv år efter recensionen verkar det som om "ekonomerna" inte ens klarar av att tolka vad som händer i de länder (USA/UK) vars ekonomier ligger till grund för modellerna som skall förklara vad som händer framför näsan på dem. Då kan man ju räkna ut hur det blir för resten av världen. Nä, jag säger bara det: skyddsjakt på ekonomer!

Pierre Gilly sa...

Antalet ekonomer har exploderat de senaste hundra åren. Kanske är det den fallande marginalnyttan som gör sig påmind.

Björn Nilsson sa...

"Fallande marginalnytta av ekonomer ..." Haha, där satt den!!!

Jan Wiklund sa...

Jag ifrågasätter också Girauds slutsats om protektionism. Det finns, ska gudarna veta, bra och dåliga protektionistiska metoder. Om man bara gynnar vänner till diktatorn blir inte nödvändigtvis ekonomin bättre för det. Det krävs dessutom en viss seriositet.

Men inget idag rikt land har blivit rikt genom frihandel, alla har de skyddat sina ekonomier på den tiden andra länder var starkare. Teorin om komparativa fördelar är irrelevant var den än tillämpas.

Pierre Gilly sa...

Jan: I vanlig ordning håller jag med. Ha Joon Chang har skrivit utmärkt om det där i Kicking away the ladder

Jan Wiklund sa...

Ha-Joon Chang är en lysande författare. Jag rekommenderar också Bad Samaritans, som är en utveckling av resonemanget, plus 23 things they don't tell about capitalism.